Bostadspolitiken

Motion 1989/90:Bo423 av Erling Bager m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: B o423

av Erling Bager m.fl. (fp)
Bostadspolitiken

Sammanfattning

I motionen föreslås en rad åtgärder i syfte att öka de boendes valfrihet och
åstadkomma en bättre fungerande bostadsmarknad.

Krissymptomen på bostadsmarknaden är många bl.a. växande köer, brist
på smålägenheter, låg rörlighet och växande bostadssubventioner. På en genomreglerad
marknad har den lättast att ta sig fram som har goda kontakter
och är beredd att betala svarta pengar.

Rörligheten på bostadsmarknaden måste öka. Det gör det lättare att tillgodose
fler människors bostadsönskemål.

Det bör bli lättare att bilda bostadsrätter. En rad regleringar som begränsar
dessa möjligheter bör tas bort. De hinder som socialdemokraterna satt
upp för boende i allmännyttigt ägda fastigheter att bilda bostadsrättsföreningar
bör tas bort. Alla förslag om hembud och priskontroll måste avvisas.

Regelsystemet bör kraftigt förenklas bl.a. genom avskaffande av lagen om
kommunal bostadsanvisning samt mark- och konkurrensvillkoren. Länsbostadsnämndernas
kostnadskontroll bör avskaffas.

Tendenserna att ge intresseorganisationer myndighetsliknande uppgifter
bör upphöra. Avgifter för fritidsverksamhet och boinflytande bör inte längre
betraktas som hyra. Det bör bli lättare för fristående hyresgästföreningar att
få förhandlingsrätt.

Skattereformen kommer bl.a. att medföra att bostadssubventionerna
minskar. Härigenom bryts en utveckling mot allt högre bostadssubventioner
som bl.a. har utgjort en statsfinansiell belastning.

1. Bostadspolitik i kris

De senaste åren har problemen på bostadsmarknaden blivit alltmer påtagliga:

- Bostadsköerna växer, särskilt i storstadsområdena.

- Bristen på smålägenheter skapar särskilda problem bl.a. för ungdomar
som vill skaffa sig en egen bostad.

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Bo421—424

- Den låga rörligheten på bostadsmarknaden bl.a. till följd av regleringarna
förstärker människors svårigheter att finna en bostad som passar deras
önskemål och behov.

- Ett ombyggnads- och reparationsprogram, ROT, byggt på omfattande
subventioner har startat och dragit med sig ombyggnader som ofta blivit
mer ingripande än hyresgästerna önskat, vilket bl.a. har medfört att antalet
smålägenheter har minskat. Samma program har senare panikbromsats
kraftigt först med administrativa styrmedel och sedan med ekonomiska
i förhoppningen att detta skulle öka nyproduktionen.

- Möjligheterna att bilda bostadsrättsföreningar har på olika sätt försämrats
- senast genom riksdagens beslut att stoppa räntebidragen om allmännyttiga
fastigheter säljs till hyresgästerna.

- Hyressättningen, som i alltför liten utsträckning påverkas av om bostaden
har ett centralt och attraktivt läge, har bidragit till framväxten av
svarta marknader och en betydande handel med hyresrätter. Bruksvärdessystemets
intentioner följs inte, vilket medfört en stark hyressplittring.

- Kostnadskrävande bostadssubventioner bidrar till att hålla skattetrycket
uppe och medverkar till att driva upp byggkostnaderna. De når heller
inte de grupper som bäst behöver stöd.

- Nyproduktionens kostnader har stigit starkt under de senaste åren.
Många nybyggnadsprojekt kan inte startas därför att kostnaderna är så
höga att länsbostadsnämnderna inte beviljar några lån.

Alla krissymptom som nu uppträder på bostadsmarknaden kan inte regeringen
lastas för. Även kommunerna spelar en viktig roll i bostadspolitiken.
Vidare kan t.ex. snabba förändringar i efterfrågan och flyttningsmönster
skapa problem som i varje fall på kort sikt inte kan påverkas på politisk väg.

Men det råder ändå ingen tvekan om att socialdemokraterna bär ett betydande
ansvar för den situation som har uppstått. Bristen på smålägenheter
är t.ex. i hög grad en följd av en medveten socialdemokratisk politik, såväl
ute i kommunerna som på riksplanet där ROT-programmet och lagändringar
har drivit fram lägenhetssammanslagningar.

Den låga rörligheten beror bl.a. på regleringar som socialdemokraterna
drivit igenom och försvarar. Ingreppen mot bostadsrättsboendet är uttryck
för en ideologiskt betingad skepsis mot en boendeform där människor själva
får ta ansvar och äga sin bostad.

Det finns starka skäl för att ompröva bostadspolitiken. Den har fastnat i
ett föråldrat mönster och bygger i allt väsentligt på regleringar, subventioner
och inskränkningar i människors valfrihet.

Vi lever fortfarande med de kristidsregleringar som vi har samlat på oss
under decennier och som i många fall tillkom när vi på kort tid skulle bygga
bort bostadsnöden. I dag när trångboddhet och ohygieniska bostäder är

Mot. 1989/90

Bo423

ovanliga har vi en ny situation. Problemen ligger nu på ett annat plan: att
regleringarna hämmar framväxten av en fungerande bostadsmarknad där
människors önskemål står i centrum.

Tecknen på att ett omfattande bruk av administrativa regleringar har någon
gynnsam effekt t.ex. på rättvisan i boendet är få. Tvärtom vet vi att på
en genomreglerad marknad har den lättast att ta sig fram som har goda kontakter
och inte drar sig för att betala svarta pengar. Det går att se klara paralleller
mellan situationen på den genomreglerade bostadsmarknaden och den
situation som rått och fortfarande delvis råder i Östeuropa. Brist, köer,
svarta affärer och byteshandel blir alltid resultatet av reglering och planhushållning.

Regeringen har visat en anmärkningsvärd bostadspolitisk passivitet. Redan
före valet 1982 meddelade socialdemokraterna att bostadspolitiken
snabbt skulle ses över. Först hösten 1986 kom resultatet av denna skyndsamma
översyn, som inte medförde att något väsentligt bostadspolitiskt problem
fördes närmare sin lösning. Det enda konkreta resultatet var en rad
nya subventionsformer.

Under valrörelsen 1988 kritiserade socialdemokraterna de förslag som
folkpartiet lagt fram om något ändrade principer för hyressättningen och
minskade bostadssubventioner. Effekterna av våra förslag utmålades som
dramatiska. ”Den som inte har råd måste flytta...”, ”fattiglapparna får maka
på sig”, ”dråpslag” är några omdömen från den dåvarande bostadsministern.

Redan en månad efter valet lade regeringen dock fram ett förslag om
sänkta bostadssubventioner. Den skattereform som nu ska genomföras innebär
en viss minskning av bostadssubventionerna. Den innebär också enklare
och enhetligare skatteregler för bostäder.

I t.ex. direktiven till Boendekostnadsutredningen finns också en ökad
medvetenhet från regeringen om de problem som regleringar medför. Några
konkreta förslag har dock inte lagts fram. I budgetpropositionen föreslås alla
regleringar fortsätta att gälla även i framtiden.

2. Liberal bostadspolitik, riktlinjer för en fungerande
bostadsmarknad

De boendes önskemål måste enligt folkpartiets uppfattning vara utgångspunkten
för bostadspolitiken. Valfriheten måste öka. Staten ska inte genom
ekonomiska styrmedel eller administrativa regleringar gynna eller missgynna
vissa upplåtelseformer, bostadstyper eller fastighetsägare.

Bostadspolitiken måste nu läggas om så att användningen av kristidsregleringar
- med förebilder i 1940-talets helt annorlunda bostadssituation - minskar,
behovet av subventioner begränsas och valfriheten för de boende ökar.
Detta innebär att marknadsmekanismerna, som bättre än centrala regleringar
avspeglar människors önskemål, bör ges ökat spelrum inom bostadspolitiken.

Vi anger i det följande de riktlinjer som enligt folkpartiets mening bör
gälla för bostadspolitiken.

Mot. 1989/90

Bo423

- Det är ett viktigt bostadssocialt mål att alla ska ha tillgång till en bra bo

stad. Vi har en hög bostadsstandard i Sverige även om det fortfarande
finns undantag. Institutionsboendet bör minskas i ordnade former och i
den takt alternativ kan ordnas. De som bor på institution bör ges en så
hemlik miljö som möjligt och de som så önskar ska ha rätt till eget rum.
Vi lägger i andra motioner förslag om gruppboende och eget rum. Stora
ansträngningar bör göras så att småhushåll lättare kan hitta en passande
bostad. De svårigheter som i dag möter bl.a. flyktingar, ungdomar och
ensamstående från splittrade familjer kan inte accepteras. Utslagningen
av smålägenheter måste stoppas.

- De byråkratiska och reglerande inslagen i bostadspolitiken måste
minska. Byggnormerna måste begränsas. Åtgärder måste vidtas som skapar
mer av direktkontakt mellan byggare och konsument, så att kreativiteten
i byggandet stimuleras och bostäderna i högre grad utformas i enlighet
med människors önskemål.

- Bostadssubventionerna måste kraftigt reduceras och stödet riktas direkt
till de grupper som har särskilda behov, främst barnfamiljerna.

- Den enskilda människan måste ges förutsättningar att själv ta ansvar för
sitt boende. Därför bör ökade möjligheter skapas för dem som önskar
äga sin bostad. Det bör bli lättare att ombilda hyreshus till bostadsrättsföreningar.
En omfattande satsning på bostadsrätter skulle bidra till att
lösa en rad bostadspolitiska problem, bl.a. de snabbt stigande bostadsrättspriserna
i vissa områden, de ökande förvaltningskostnaderna och behovet
av ett ökat boendeinflytande.

- På en bostadsmarknad som skall kunna tillgodose de boendes önskemål
måste det vara relativt lätt att byta bostad t.ex. när familjens storlek förändras.
En ökad rörlighet gör att alla - även ungdomar och andra småhushåll
- lättare kan hitta en bostad som passar deras behov. En ökad
rörlighet är därför fundamental även från bostadssocial utgångspunkt.

- Ombyggnader bör ske varsamt. De boende bör ges ökat inflytande bl.a.
genom att de boende själva får avgöra om ombyggnadsåtgärder inne i
deras lägenheter skall genomföras.

3. Bostadsbristen

Läget på bostadsmarknaden har förändrats kraftigt under de senaste åren.
Det rekordhöga byggandet under slutet av 1960-talet och början av 1970talet
ledde till en mättning av marknaden och många kommuner fick problem
med outhyrda lägenheter.

För några år sedan redovisade de flesta kommunerna ett överskott på bostäder
eller en bostadsmarknad i balans. 1984 redovisade 44 kommuner brist
på bostäder. 1989 redovisar 234 kommuner brist på lägenheter. Överskott
finns endast i tre kommuner.

Bostadsköerna blir allt längre. Av de 620 000 personer som beräknas stå i

Mot. 1989/90

Bo423

bostadskö saknar 292 000 egen bostad i bemärkelsen att de inte har bostad
med eget kontrakt. De flesta av dessa är ungdomar som bor hemma och vill
ha små lägenheter. De flesta av dem har således inte akuta problem. Men
det råder ändå ingen tvekan om att bostadsbristen på många orter är ett allvarligt
problem. Särskilt tydligt har det blivit för flyktingarna. Detta problem
har sedan använts för att snäva in den generösa flyktingmottagningen.

Mellan 1960 och 1985 har antalet enpersonshushåll fördubblats. Vart
femte hushåll bestod av en person 1960. Numera (1985) består vart tredje
hushåll av en person.

Samtidigt som antalet småhushåll ökat kraftigt har antalet smålägenheter
minskat. Mellan 1980 och 1985 har antalet lägenheter om högst ett rum och
kök minskat med 100 000.

1 en bilaga till Långtidsutredningen har Statens institut för byggnadsforskning
analyserat behovet av bostäder under 1990-talet med hänsyn till de förändringar
som skattereformen innebär.

Utifrån antaganden om en 2 % inkomstökning per år och ökade relativpriser
på 1,5 % som en följd av minskade bostadssubventioner beräknas antalet
hushåll öka med 255 000 under perioden 1991 —2000. Prognosen pekar på en
stark ökning av antalet enpersonshushåll, en viss ökning av antalet hushåll
med två personer medan antalet hushåll med tre personer eller fler minskar.

I prognosen beräknas nyproduktionsbehovet under 1990-talet till 590 000
lägenheter varav 280 000 är enrumslägenheter, 248 000 lägenheter med 2-3
rum och endast 57 000 lägenheter med fyra eller flera rum.

Behovet kan antas minska något om avgången av lägenheter minskar liksom
av en ökad rörlighet i beståndet. Å andra sidan bygger prognosen på
låga antaganden om nettoinvandring. Om denna ligger kvar på den nuvarande
nivån blir antalet hushåll 25 000 högre än i prognosen ovan.

Det finns enligt prognosen således ett relativt stort behov av nyproduktion
men byggandet kommer att vara ensidigt inriktad på mycket små lägenheter.
Detta beror givetvis på att vi tidigare har byggt så få smålägenheter och slagit
ihop så många av dem som funnits tidigare.

Det är ofrånkomligt i den nuvarande situationen att byggandet i så hög
grad inriktas på små lägenheter men det hade självfallet varit önskvärt att vi
hade kunnat bygga bostadsområden som skapar förutsättningar för en mer
allsidig hushållssammansättning. Det kommer t ex att finnas mycket få barnfamiljer
i nya hyreshus där det praktiskt taget enbart finns smålägenheter.

Under de senaste åren har endast ca 3 % av de nyproducerade lägenheterna
bestått av ett rum och kök. Under 1990-talet bör enrumslägenheterna,
enligt prognosen ovan, utgöra 47 % av alla nybyggda lägenheter.

Detta problem är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. De
har på alla sätt försökt minska antalet smålägenheter. Genom statligt stöd
har omfattande ombyggnader genomförts som lett till färre och större lägenheter.
De övervägde för några år sedan att införa nya trångboddhetsnormer
för att döma ut enrumslägenheten som boendeform. Genom omfattande bostadssubventioner
har kostnadsmedvetenheten trubbats av och lägenheterna
blivit allt större.

Det är främst de nytillträdande på bostadsmarknaden, i allmänhet ungdomar,
som ofta efterfrågar små lägenheter som kanske i första hand får lida

Mot. 1989/90

Bo423

1** Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Bo42l—424

för den förda socialdemokratiska bostadspolitiken. Det snällaste man kan
säga om den socialdemokratiska bostadspolitiken är att de har menat väl i
strävandena att höja bostadsstandarden. Detta är en dock en klen tröst för
dem som saknar bostad men får vara med och betala bostadssubventionerna.

Bostadsbristen kan angripas dels genom nyproduktion, dels genom ett effektivare
utnyttjade av de befintliga bostäderna. Även om en stor del av intresset
just nu måste riktas mot nyproduktionen bör man ändå minnas att
den bara motsvarar ungefär en procent av det befintliga bostadsbeståndet.
Ett bättre utnyttjande av det äldre beståndet genom ökad rörlighet är en viktig
och alltför ofta bortglömd metod att tillgodose människors bostadsönskemål.

I prognoserna som redovisas ovan har man utgått från att bostadsmarknaden
även i framtiden fungerar som i dag. Trögheter på marknaden som skapats
av politiska beslut leder till ett ineffektivt utnyttjande av bostäderna.
Hyror som avviker kraftigt från marknadsnivåerna skapar främst i storstäderna
en trögrörlighet på marknaden.

Reavinstskattereglerna för bostadsrätter innebär att det ofta är lönsamt
att vänta med försäljningen. Samtidigt vill många bostadsrättsföreningar
minska andrahandsuthyrningen, vilket innebär att det i allmänhet är lönsamt
att låta bostadsrättslägenheten stå tom i avvaktan på en lägre beskattning.

Bruksvärdessystemets tillämpning innebär att hyrorna särskilt i storstadsregionernas
centrala delar ligger långt under vad som ursprungligen avsågs
med bruksvärde. Detta gör det lönsamt att använda lägenheter som övernattningslägenheter
därför att hyran kanske endast motsvarar kostnaden för
en eller ett pär nätter på hotell.

Följden av detta reglerade system blir bl.a. överskottsefterfrågan. Bristande
överensstämmelse mellan det pris som människor är beredda att betala
och det pris som medför ett ineffektivt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Det blir t.ex. svårt att flytta från en äldre, stor och billig lägenhet till en ny
och mindre om hyran för den nybyggda lägenheten inte är väsentligt lägre.

Den rådande hyressättningen har också skapat en omfattande svart marknad.
Även om denna marknad tenderar att fungera allt mer ”friktionsfritt”
så finns det givetvis betydande svårigheter med en marknad där många omvägar
måste gås för att marknadsvärden ska kunna realiseras och vissa vägar
är kriminaliserade. De moraliska problem som en starkt reglerad bostadsmarknad
medför skall inte underskattas.

Ombyggnadsverksamheten har inneburit att tusentals smålägenheter har
slagits ut. Avgången av lägenheter vid de ombyggnader som sker nu är dock
väsentligt lägre särskilt sedan reglerna ändrades av riksdagen under 1989.
Reglerna skärptes då så att det inte är möjligt att erhålla ombyggnadslån till
sammanslagningar av lägenheter såvida det inte finns ett påvisbart överskott
på smålägenheter på orten.

Bostadsbyggandet behöver öka särskilt i storstadsområdena. Trots en
snabbare folkökning i dessa svarar de inte för en högre andel av bostadsbyggandet
än vad deras andel av befolkningen motsvarar.

Det låga bostadsbyggandet beror bl.a. på att länsbostadsnämnderna inte
beviljar bidrag till bostäder om byggkostnaderna anses för höga. Motivet för
detta är att denna priskontroll anses medverka till att kostnaderna hålls nere.

Mot. 1989/90

Bo423

Vi tror inte att det med administrativa regleringar är möjligt, annat än
möjligen på mycket kort sikt, att hålla byggkostnaderna nere. Den främsta
effekten av kostnadskontrollen är sannolikt att bostadsbyggandet blir lägre
än vad det annars skulle ha blivit.

Kostnadskontrollen tvingar också fram ändrade planer vilket är fördyrande.
Kostnadskontrollen är stelbent och förhindrar lösningar som kan vara
billigare på sikt. Sannolikt hindras också kreativa och spännande lösningar
samt kvaliteten.

Kostnadskontrollen bör därför avskaffas. Räntebidragen skall dock även
framgent vara begränsade genom att de utgår från ett schablonmässigt framräknat
belopp.

Det finns ingen anledning att bygga särskilda lägenheter för ungdomar med
undantag för studentbostäder där behovet av små och tillfälliga rum och
lägenheter talar för en särlösning. Behovet av bostad ändras inte enbart därför
att man uppnår en viss ålder. Vi avvisar särskilda bostadsbidrag till ungdomar
av detta skäl men givetvis också på grund av de problem som bostadsbidrag
generellt skapar.

Det kan dock finnas anledning att bygga tillfälliga bostäder för att underlätta
flyktingmottagningen.

En ökad nyproduktion medverkar till lägre priser eller lägre prisökningar
på bostadsrätter. Fler bostadsrätter men också fler hyreslägenheter skulle
påverka prisutvecklingen. I dag är bostadsrättslägenheten ofta det enda tillgängliga
alternativet för den som vill ha en lägenhet.

Nyproduktionen medverkar också till en högre rörlighet på bostadsmarknaden.
Det uppstår ofta kedjeeffekter som leder till att flera hushåll kan tillgodose
sitt bostadsbehov.

4. Ökad satsning på bostadsrätter

Mångå människor önskar bo med bostadsrätt. Många uppskattar den förening
av enskilt ägande och gemensamt ansvarstagande i demokratiska former
för fastigheten som bostadsrättsboende erbjuder. Detta medför många
gånger också lägre boendekostnader. Nära förknippat med det enskilda
ägandet är den fria överlåtelserätten av bostadsrättslägenheter.

Även om antalet bostadsrättslägenheter har ökat kraftigt är det fortfarande
endast var sjätte bostad som upplåts med bostadsrätt. Ett ökat boende
med bostadsrätt medverkar också till ett ökat individuellt sparande.

För att tillfredsställa valfriheten och människors önskemål behövs en massiv
omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Kommunerna borde ta initiativ
till en försäljning till hyresgästerna. Intäkterna från sådana försäljningar
skulle dessutom kunna undanröja skattehöjningar i kommunerna.

Hyresgästernas företrädesrätt vid försäljning

Under den tid folkpartiet hade ansvar för bostadspolitiken beslutade riksdagen
bl.a. att underlätta ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Hyresgäster
som bildade en bostadsrättsförening fick förköpsrätt till en fastighet
när den såldes. Bostadsrättslagen kompletterades med en bestämmelse där
det klargjordes att bostadsrätter får överlåtas fritt.

Mot. 1989/90

Bo423

Riksdagens beslut innebar att hyresgästerna fick rätt att inlämna en intresseanmälan
gällande förvärv av fastigheten. Om två tredjedelar av de boende
förklarade sig intresserade av en ombildning erhöll de företräde vid en försäljning
av fastigheten. Fastigheten fick således inte säljas utan att först ha
erbjudits till de boende. Denna rätt gavs till alla hyresgäster, oberoende av
ägare.

Riksdagens majoritet ändrade emellertid propositionen så att bostadsrättsförening
ansluten till rikskooperativ organisation undantogs från kravet
på två tredjedels majoritet av hyresgästerna för att förköpsrätt skulle inträda.

Folkpartiet anser fortfarande att propositionens ursprungliga förslag är att
föredra. Kravet på kvalificerad majoritet bör dock mildras så att det räcker
med enkel majoritet. Det bör vidare räcka med tre lägenheter för att denna
rätt att bilda en bostadsrättsförening ska gälla. Riksdagen bör besluta om
ändringar i bostadsrättslagen i enlighet med dessa riktlinjer.

På förslag av den socialdemokratiska regeringen beslutade riksdagen våren
1983 att ytterligare inskränka hyresgästernas förköpsrätt så att hyresgäster
i fastigheter som ägs av bl.a. stat, landsting, kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag inte har denna rätt. Genom en lagändring har det också slagits
fast att kommunens förköpsrätt går före de boendes. Folkpartiet anser
att de boende, som så önskar, ska ha företräde vid försäljning oavsett vem
som äger fastigheten och oavsett vem som är köpare.

De kommunala bostadsföretagen bör vara lyhörda inför önskemål från de
boende om att överta fastigheten, även om det i mindre attraktiva områden
blir för ett marknadslågt pris. Det kan dock ibland vara en bra metod för att
komma tillrätta med problem i ett bostadsområde att de boende får överta
fastigheten och därmed ges möjlighet att ta ett större ansvar.

Räntebidrag (Lex Malmö)

Riksdagens majoritet beslutade i december 1987 på förslag av regeringen att
räntebidrag skall dras in om en allmännyttigt ägd fastighet säljs till en av de
boende bildad bostadsrättsförening. Beslutet hade sin udd riktad mot de
kommuner som vill öka andelen bostadsrätter och på detta sätt främja ett
utökat inflytande och ansvarstagande från de boendes sida. Dess orättvisa
karaktär underströks ytterligare av att HSB och Riksbyggen vid riksdagsbehandlingen
undantogs från den nya regeln. Denna tendens att gynna två organisationer
framför andra är ett direkt stötande inslag i regeringens bostadspolitik.

Riksdagen bör besluta om en återgång till de regler som tidigare gällde.
Hembud

Socialdemokraternas negativa inställning till bostadsrättsboende märks
också genom den lagändring som trädde i kraft den 1 maj 1985. Efter valet
1982 lovade den då nye bostadsministern Hans Gustafsson att lägga fram en
proposition om hembud och priskontroll. Sedan detta kritiserats kraftigt tillsattes
istället 1983 års bostadsrättskommitté.

Medan utredningen arbetade började dock HSB att tillämpa en treårig

Mot. 1989/90

Bo423

hembudsskyldighet i en del nybildade föreningar. Detta innebar att man inte
hade rätt att fritt överlåta sin bostadsrätt under de tre första åren utan endast
fick sälja tillbaka den till HSB för i princip den ursprungliga insatsen.

Detta var uppenbart ett kringgående av förbudet i lagen mot hembudsskyldighet.
HSB undvek nämligen att ta in kravet på hembud i föreningens
stadgar. Istället träffade den regionala HSB-organisationen ett avtal med
den bostadssökande om hembudsskyldighet. Trots att detta avtal var lagstridigt
erhöll man ingen lägenhet om man inte skrev på avtalet.

Detta kringgående av lagen ledde till att marknadsdomstolen förbjöd
HSB att fortsätta med hembudsskyldigheten. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
ändrade våren 1985 lagen så att HSB:s och Riksbyggens hembudsskyldighet
blev tillåten. Detta skedde på förslag av majoriteten i bostadsutskottet
och utan någon beredning av ärendet.

De förslag som 1983 års bostadsrättskommitté lade fram 1985 var mycket
långtgående. Kommunen föreslogs bl.a. få vidsträckta möjligheter att, över
huvudet på de boende, tvinga på bostadsrättsföreningar regler om hembud
och priskontroll.

Ett genomförande av utredningens förslag skulle ha fått mycket negativa
effekter. De skulle ha lett till två sorters bostadsrätter, en med priskontroll
och en utan, vilket skulle pressat upp priserna ytterligare på de bostadsrätter
som inte omfattas av priskontrollen. De innebär också ett angrepp mot bostadsrätten
som boendeform. Hembud skapar rättsosäkerhet och medför
”svarta” pengar.

Regeringen tvingades, bl.a. efter en mycket negativ remissopinion, att
säga nej till bostadsrättskommitténs förslag. Det bör dock noteras att bostadsministern
i proposition 1986/87:37 framhållit att han inte är främmande
för att införa hembudsskyldighet i alla bostadsrättsföreningar. På den senaste
socialdemokratiska partikongressen har han också uttalat att en rad
motioner - bl.a. med krav på hembud är ”känslomässigt bifallna”. Senare
har nya restriktioner och regleringar aviserats.

Folkpartiet vill gå i motsatt riktning. Enligt vår uppfattning talar de skäl
som anförts mot bostadsrättskommitténs förslag även för att den nu gällande
hembudsskyldigheten avskaffas.

”Folkrörelsekooperativ”

Efter en lagändring för några år sedan undantogs s.k. folkrörelsekooperativ
från kravet på att söka förvärvstillstånd vid köp av fastighet. Med detta begrepp
skulle förstås att endast HSB och Riksbyggen men inte SBC (Sveriges
Bostadsrättsföreningarnas Centralorganisation) var befriade från kravet att
söka tillstånd.

Den kritik som riktades mot begreppet folkrörelsekooperativ föranledde
dock regeringen att föreslå en skrivning i lagtexten som inte innehåller detta
begrepp. Den hösten 1986 beslutade lagstiftningen diskriminerar dock SBC
på exakt samma sätt som tidigare.

Folkpartiet motsätter sig denna särbehandling av SBC av flera skäl. SBC
är inte mindre folkrörelse än de två andra organisationerna. Det finns ingen
anledning att i lagstiftningen lägga sig i organisationernas uppbyggnad.

Mot. 1989/90

Bo423

Vi anser att lagstiftningen bör ändras så att undantaget från kravet på förvärvstillstånd
gäller för rikskooperativ organisation, regional organisation av
bostadsrättsföreningar och bostadsrättsförening som är ansluten till en rikskooperativ
organisation. Detta får konsekvenser för bostadsrättslagen, lagen
om förvärv av hyresfastighet m.m. och lagen om fastighetsmäklare.

Övrigt

För att förenkla förhållandena på bostadsmarknaden, inte minst för konsumenterna,
bör det vara enkelt att omvandla äldre typer av sammanslutningar
såsom bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar. De hinder som finns för
detta bör tas bort.

Det är vidare angeläget att kommunerna inte utnyttjar sin anvisningsrätt
för nya bostadsrättslägenheter så att bostadsspararna i bostadsrättsorganisationerna
ges mycket små möjligheter att få bostäder. Riksdagen har uttalat
att högst 20 % av nya bostadsrättslägenheter bör förmedlas av kommunen.

Det förekommer dock relativt ofta, särskilt på orter med stor bostadsbrist,
att kommunen förmedlar en högre andel. Bostadsfinansieringsreglerna bör
ändras så att kommunens möjligheter att fördela nybyggda bostadsrättslägenheter
minskar.

5. Färre regleringar

Bostadsmarknaden är en av de mest reglerade sektorerna i samhället. Bland
de statliga och kommunala styrinstrumenten kan bl.a. nämnas bostadslångivningen,
förvärvs- och förköpslagstiftningen, markvillkoret och bostadsanvisningslagen.
Regelsystemet är så omfattande och svåröverskådligt att
det är svårt att få en tillfredsställande överblick. Vi anser att det krävs en
avreglering.

Förköpslagen

Kommunerna har rätt till förköp enligt förköpslagen. Denna lag infördes när
bostadsbyggandet var väsentligt högre än idag. Lagen har även utvidgats under
1980-talet. Folkpartiet motsatte sig denna utvidgning.

Bakgrunden till införandet av kommunernas möjlighet till förköp var bl.a.
en önskan att dämpa markprisstegringen och att dra in oförtjänt värdestegring
till det allmänna. Kommunernas behov av markförvärv torde nu vara
mindre. Det finns dessutom också möjlighet att tillgripa expropriation för
att tillgodose behovet av mark.

Vi anser att det finns anledning att se över förköpslagstiftningen i dess helhet.

Bostadsanvisningslagen

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny lag om kommunal bostadsanvisning.
Folkpartiet motsatte sig den nya lagen och begärde också att den bostadsanvisningslag
som infördes 1980 skulle avskaffas.

Enligt vår mening är den nya lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt
både onödig och skadlig. Onödig eftersom det har visat sig att kommunerna

Mot. 1989/90

Bo423

nu har kunnat få tillgång till lägenheter för bostadsförmedlingens räkning
genom frivilliga avtal med fastighetsägarna. Skadlig eftersom den riskerar
att hämma rörligheten på bostadsmarknaden.

Folkpartiet föreslår därför att bostadsanvisningslagen avskaffas.

Bostadsförmedlingarna

Bostadsförmedlingarna kan spela en aktiv roll för att öka rörligheten på bostadsmarknaden
och göra denna effektivare. För att få resurser för att t.ex.
arbeta aktivt med byten bör bostadsförmedlingarna ha möjlighet att ta ut
avgifter för sin verksamhet.

Mark- och konkurrensvillkoren

Riksdagen har tidigare beslutat att undantag från markvillkoret för s.k.
styckebyggda småhus ska upphöra den 30 juni 1990. Ännu tidigare fanns
även ett undantag från markvillkoret för mark i saneringsområden.

Markvillkoret innebär att marken ska förmedlas av kommunen för att rätt
till statliga bostadslån ska erhållas. I praktiken innebär markvillkoret numera
främst att kommunen ges möjlighet att ställa en mängd krav på byggnationen
utöver plan- och bygglagens bestämmelser innan dispens från markvillkoret
lämnas. Särskilt i storstadsområdena har kommunerna få småhustomter
att fördela.

Regeringen redovisar i budgetpropositionen att den inte avser att förlänga
undantagen från markvillkoret efter 30 juni 1990.

Vi anser att markvillkoret bör avskaffas. Kommunernas möjligheter att
styra byggandet är tillräckliga, inte minst genom den fysiska planeringen.

Konkurrensvillkoret innebär att bostadslån vid byggande av flerfamiljshus
bara utgår om byggnadsarbetena upphandlats genom att anbud tagits in. Det
har nu visat sig att byggföretagen ofta kan förhandla fram bättre pris och
högre kvalitet. Konkurrensvillkoret är moget att avskaffas. Det skulle också
öka byggföretagens möjligheter att bygga referensobjekt.

Byggnormer m.m.

Det finns ett behov av färre och mindre styrande regler för byggandet. En
mindre styrande byggnorm leder dels till att utrymmet för fantasi och för att
tillgodose människors varierande önskemål ökar, dels till att kostnaderna för
byggande i viss utsträckning kan minska.

Men normer behövs givetvis, bl.a. för att tillförsäkra handikappade möjligheter
att röra sig så obehindrat som möjligt. De hörselskadade har t ex
uppmärksammat att bristen på fungerande hörselslingor i offentliga lokaler
utgör en stort hinder för dem.

Den översyn av byggnormen som genomförts har nu lett fram till att nya
regler har införts. Avsikten har varit att dessa ska vara mindre detaljerade.
Det är nu angeläget att följa tillämpningen av den nya byggnormen för att
kunna avgöra om den verkligen innebär en mindre detaljreglering av byggandet.

Det bör också vara möjligt med s.k. fribyggen där kostnaderna hålls nere.

Mot. 1989/90

Bo423

Kostnadskontrollen

I dag granskar länsbostadsnämnderna alla ansökningar om lån för att avgöra
om kostnaderna är skäliga. I'budgetpropositionen argumenterar regeringen
för att behovet av kostnadskontrollen snarare ökat än minskat. Vi tror inte
att kostnadsutvecklingen på sikt kan påverkas genom en sådan kostnadsprövning.
Liksom all annan reglering så inriktas kreativiteten på hur reglerna
kan kringgås. Den byråkratiska hanteringen medverkar till att pressa
upp kostnaderna.

Den omedelbara effekten i storstadsområdena blir snarare att bostadsproduktionen
hålls tillbaka än att priserna pressas.

Kostnadsprövningen leder också fram till brottslighet. Tomter köps enligt
köpekontrakten för ett annat belopp än det verkliga. All kostnadsprövning
bör därför avskaffas.

Hyressättningen

Bruksvärdessystemet infördes för drygt 20 år sedan istället för den hyresreglering
som infördes under 1940-talet. Avsikten var att bruksvärdessystemet
skulle efterlikna en ordning med marknadsbestämda hyror och att hyressättningen
skulle bli mer rättvis.

Med bruksvärde avsågs vad en lägenhet var värd ur hyresgästens synvinkel
i förhållande till likvärdiga lägenheter på samma ort. Vid bedömningen av
bruksvärdet skulle man bortse från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader.

Bruksvärdet skulle istället avgöras av lägenhetens storlek och standard
men också av husets läge, närhet till service och kommunikationer m.m.

Det är idag uppenbart att bruksvärdessystemet inte leder till de resultat
som åsyftades när systemet infördes. Vi har fått en omfattande hyressplittring
där lägenheter med små skillnader i bruksvärde uppvisar stora variationer
i hyresnivå.

11.ex. Stockholm är hyran för nybyggda lägenheter drygt 500 kr. per kvm.
För centralt belägna lägenheter i innerstaden som byggdes i början av 1970talet
och tidigare är hyran ofta ungefär 350 kr. per kvm. Det är uppenbart
att dessa hyresskillnader inte motsvaras av skillnader i bruksvärde.

Detta beror framför allt på att som riktpunkt för bruksvärdet har satts hyresnivån
i de allmännyttiga företagen som förutsätts sätta sina hyror efter
självkostnadsprinciper. Främst på grund av inflationen har dock kostnadsnivåerna
i nyproduktionen stigit kraftigt särskilt under de senaste 10 åren. Den
omfördelning som bostadsfinansieringssystemen åstadkommit har inte varit
tillräckligt kraftig för att skapa paritet mellan olika årgångar. En fastighets
ålder och därmed dess kapitalkostnader påverkar således hyresnivån på ett
icke avsett sätt.

Den rådande hyressättningen får en rad negativa konsekvenser. Den leder
till en trögrörlighet på bostadsmarknaden därför att hyrorna inte motsvarar
konsumenternas värderingar. Lägenheterna fördelas i i stor omfattning via
”svarta” eller ”gråa” affärer eller som rena byten. Lägenheter kan användas
som övernattningslägenheter eller behållas som reserv därför att hyrorna är
så låga.

Mot. 1989/90

Bo423

I storstäderna är det på sina håll svårt att köpa en villa utan att lämna en
lägenhet i byte. Många ”tvingas” att skaffa lägenheter med mer eller mindre
olagliga metoder för att kunna hävda sig på bostadsmarknaden.

Om läget och standarden tilläts påverka hyran i högre grad skulle vi få
färre svarta affärer och tillgången på attraktiva lägenheter skulle öka. Därmed
skulle priserna på bostadsrätter sjunka. En ökad rörlighet på bostadsmarknaden
skulle medföra välfärdsvinster genom ett bättre utnyttjande av
bostäderna. Vi skulle få en mer rättvis hyressättning.

Den avgörande bristen i bruksvärdessystemet är att man i den praktiska
tillämpningen av systemet har tagit för lite hänsyn till den s.k. lägesfaktorn.
I flera kommuner, bl. a. Västerås och Linköping, har dock hyresnivåerna justerats
så att läget har tillåtits spela en större roll. Det har skett genom överenskommelser
mellan Hyresgästföreningarna och de allmännyttiga bostadsföretagen.
Det är angeläget att så sker på fler orter. Tillämpningen av systemet
leder i dag till olika resultat i kommunerna, och överensstämmer inte
med de ursprungliga intentionerna.

Förändringar i hyressättningen måste självfallet ske successivt. Det är hyresgäster
och hyresvärdar som i förhandlingar kommer överens om hyrorna.
Det utgör den främsta garantin för att det inte sker några drastiska förändringar
över en natt.

Vi har under flera år påtalat vikten av att lägesfaktorn ges en större betydelse.
Det har dock varit svårt att föra en seriös debatt om detta. Under våren
1989 konstaterade även regeringen i direktiven till boendekostnadsutredningen
”att skillnaderna i utgifter för likvärdiga bostäder av olika ålder
är stora” och att det är önskvärt att minska dessa skillnader. I utredningens
betänkande konstateras också att denna utgiftssplittring hindrar en önskvärd
rörlighet på bostadsmarknaden och att den skapar möjligheter att kapitalisera
subventioner på bostadsmarknaden.

Bruksvärdessystemet medger att lägesfaktorn tillmäts en större betydelse
och produktionskostnaden en mindre. Systemet var i själva verket avsett att
ge sådana resultat. För att säkerställa att så sker bör dock hyreslagen ändras
så att det klarare framgår vad som menas med bruksvärde.

6. Organisationsmakt

Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv. Fria och livskraftiga
organisationer är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Statsmakterna
har uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett rikt och varierat
föreningsliv.

Ett samhälle med mycket starka organisationer är emellertid inte problemfritt.
Särintressen gynnas lätt på bekostnad av helhetens intressen.
Även den enskilde individen kan lätt komma i kläm.

Intresseorganisationerna har fått alltmer myndighetsliknande uppgifter
och uppgörelser mellan staten och organisationerna blir allt vanligare. Organisationernas
roll på bostadssektorn är särskilt omfattande. Utöver representation
i statliga kommittéer och offentliga organ har organisationerna
även givits utrymme i den dömande makten.

1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form. De var ursprungligen

Mot. 1989/90

Bo423

avsedda att fungera som medlingsinstanser. Efter hand har de emellertid erhållit
prövningsrätt i allt fler frågor.

En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande samt två ledamöter
från hyresmarknadens organisationer, Fastighetsägareförbundet eller
SABO respektive Hyresgästernas Riksförbund. Talan mot hyresnämnds beslut
förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans har en majoritet av organisationsföreträdare,
tre lagfarna och fyra intresseledamöter.

Det kan i många fall synas praktiskt att hyresmarknadens parter finns representerade
i den dömande instansen. Det är dock betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Människors förtroende för den dömande maktens oberoende
och integritet urholkas genom intresseledamöternas delaktighet i
rättstillämpningen.

Det förekommer inte sällan att intresseledamöterna ställs inför mer eller
mindre uttalade intressekonflikter. Det är t.ex. inte tillfredsställande att ledamöter
från Hyresgästernas Riksförbund i hyresnämnden deltar i beslut
huruvida hyresgäster i en från Hyresgästernas Riksförbund fristående förening
skall ges förhandlingsrätt eller inte.

Ett utslag i Europadomstolen har nyligen fastslagit att vissa typer av bostadsdomstolens
mål inte skall handläggas av en domstol där intresseledamöter
ingår. Den dömande makten bör vara opartisk i ett rättssamhälle. Hyresnämndernas
och bostadsdomstolens uppgifter bör därför överföras till allmän
domstol.

Av de myndighetsliknande funktioner som under senare år har tilldelats
intresseorganisationerna kan nämnas att hyresgäströrelsens godkännande,
s.k. hyresgästintyg, i regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga
om sin fastighet. Vid utfärdande av hyresgästintyg bör i stället den mening
gälla som företräds av en majoritet av de boende i den berörda fastigheten.

Ett annat exempel kan hämtas från det pågående ROT-programmet. En
förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall utbetalas är att hyresgäströrelsen
får ta del av fastighetsägarens ekonomiska information beträffande
underhållssituationen. Det är tveksamt om sådana uppgifter skall åläggas en
intresseorganisation.

Genom hyresförhandlingslagen har organisation av hyresgäster givits rätt
att förhandla även för icke-medlemmars räkning. Endast ett fåtal från Hyresgästernas
Riksförbund fristående föreningar har erhållit förhandlingsrätt.
Detta är otillfredsställande. Hyresförhandlingslagen måste därför ändras så
att föreningar som inte är anslutna till Hyresgästernas Riksförbund ges
ökade möjligheter att erhålla förhandlingsrätt.

Avgörande för erhållande av förhandlingsrätt bör vara att föreningen åtnjuter
förtroende från en majoritet av hyresgästerna i den berörda fastigheten
eller fastigheterna. Bedömningar av föreningens kvalifikationer, förhandlingskapacitet
eller långsiktiga målsättning ska vara av underordnad betydelse.

I dag erlägger hyresgästerna, dvs. såväl medlemmar som icke-medlemmar,
speciella avgifter via bostadsföretagen direkt till hyresgäströrelsen.
Dessa avgifter är förhandlingsersättningen, boinflytandeersättningen och ersättning
för fritidsverksamhet. De betalas idag som en del av hyran.

Avgifterna utgör en viss andel av totalhyran och tas ut med stöd av avtal

Mot. 1989/90

Bo423

mellan Hyresgästernas Riksförbund och fastighetsägaren. Till skillnad från
vad som gäller för förhandlingsersättningen finns inget direkt lagstöd för uttag
av avgifter för fritidsverksamhet eller verksamhet som avser boinflytande.

Utgångspunkten för besluten om bruksvärdessystemet var att de allmännyttiga
företagen skulle ta ut hyror som täcker deras kostnader, den s.k.
självkostnadsprincipen. Det är inte rimligt att betrakta ersättning till den
verksamhet som hyresgäströrelsen bedriver som en del av företagens självkostnader.

Avgifter för fritidsverksamhet och boendeinflytande bör således fortsättningsvis
inte betraktas som hyra. I flera stora bostadsföretag har fritidsavgiften
också avskaffats eller modifierats. Hushållen bör själva ges rätt att bestämma
vilka fritidsaktiviteter de vill delta i och bidra ekonomiskt till.

Den s.k. underhållsreformen, dvs rätten för hyresgäster att själva utföra
reparationer, har nyligen permanentats. Vi anser dock att lagstiftningen bör
utformas så att det blir möjligt för hyresgäster att träffa överenskommelse
med fastighetsägaren även om det inte finns någon förhandlingsordning.

7. ROT-programmet

Efter regeringsskiftet 1982 infördes det s.k. ROT-programmet. Det led av
påtagliga svagheter bl.a. därför att det medförde alltför genomgripande ombyggnader
som bl.a. innebar utslagning av smålägenheter, saknade samband
med andra stadsförnyande åtgärder, ökade behovet av bostadssubventioner
och innebar subventioner av löpande underhåll.

Ombyggnader bör ske varsamt med stor hänsyn till de boendes önskemål.
Det är därför angeläget att de hyresgäster som berörs av en ombyggnad ges
större möjligheter att påverka omfattningen av denna. Detta inflytande bör
utövas av de hyresgäster som berörs av ombyggnaden och inte av hyresgästorganisation.

Vi anser således att det s.k. hyresgästintyget som normalt krävs för att få
byggnadslov för åtgärd utöver lägsta godtagbara standard (LGS) bör utfärdas
av de berörda hyresgästerna. På samma sätt bör ombyggnadslån för hyreshus
normalt endast beviljas om de berörda hyresgästerna tillstyrker ombyggnaden.

För ombyggnad inne i lägenhet bör normalt krävas att lägenhetsinnehavaren
har tillstyrkt ombyggnaden. Underhåll såsom byte av avloppsstammar
måste givetvis kunna utföras men större förändringar såsom byte av t.ex.
köksutrustning bör endast kunna göras om hyresgästen accepterar detta, såvida
inte andra reparationer omöjliggör detta.

Efter att ha dragit igång ROT-programmet har regeringen slagit till bromsarna
och försökt stoppa det. Först genom att försöka begränsa volymen på
ombyggnadsverksamheten med rambegränsningar och därefter genom
mindre räntesubventioner till ombyggnader.

Vi avvisar rambegränsningar som en metod att påverka omfattningen av
ombyggnadsverksamheten. Vi anser att dessa bör upphöra och att lagen om
byggnadstillstånd (1971:1204) bör avskaffas.

Vi anser inte att räntestöd för underhåll skall kunna utgå till miljonprogrammets
årgångar. Det innebär risk för nya stora subventionsåtaganden.

Mot. 1989/90

Bo423

Hösten 1988 föreslog regeringen dessutom en kraftig ökning av tilläggslånen
till hus som är yngre än 30 år. Det finns stora brister i miljonprogrammets
hus. Dessa måste dock klaras utan subventioner.

8. Bostadsfinansiering

De utredningar som genomförts i anslutning till skattereformen visar med
all tydlighet att den kritik vi länge har riktat mot bostadssubventionerna är
berättigad. De är i korthet följande:

- Det är ur fördelningspolitisk synvinkel ineffektivt att stödja en viss typ
av konsumtion såsom bostäder. Subventionerna har sammantaget ingen
omfördelande effekt mellan hög- och låginkomsttagare. Det visar sig
dock att räntebidragen och skatteeffekterna ökar i takt med inkomsten
medan bostadsbidragen, helt naturligt, minskar. Långt effektivare är att
rikta ett generellt stöd, utan konsumtionsstyrande verkan, till de grupper
som behöver det - framför allt barnfamiljer.

- Bostadssubventioner har en tendens att kapitaliseras på oförutsedda
punkter. Det innebär att det ofta är andra än de tänkta mottagarna som
tillgodogör sig de belopp som utgår. Det är bara den förste ägaren av ett
småhus eller en bostadsrätt som tjänar på subventionerna.

Det finns också andra vinnare i systemet. Den som fått en subventionerad
hyreslägenhet har t.ex. möjligheter att tillgodogöra sig delar av subventionen
genom svart försäljning eller genom att helt lagligt lämna lägenheten
som en del av betalningen för ett småhus.

- Subventionerna bidrar sannolikt till att driva upp byggpriserna genom att
en så stor del av kostnaderna betalas av staten.

- Bostadssubventionerna är en omfattande statsfinansiell belastning och
bidrar därmed till att hålla skattetrycket uppe. De uppgår tillsammans
med skattebortfallet på grund av ränteavdragen till drygt 40 miljarder kr.
och beräknas öka snabbt om inga förändringar sker.

Den höga subventioneringen av bostadsbyggandet har lett till att praktiskt
taget samtliga nya bostäder finansieras med subventionerade lån. Bostadssubventionerna
är så höga att de motsvarar ungefär halva produktionskostnaden.

9. Beskattning

Den nuvarande beskattningen av bostäder är komplicerad och medför en
rad icke önskvärda effekter. Vi har länge krävt förändringar att åstadkomma
ett enklare system där alla upplåtelseformer behandlas på ett likartat sätt,
och där rörligheten inte begränsas. Detta kommer att behandlas i samband
med skattereformen.

Mot. 1989/90

Bo423

10. Anslagsförändringar

Förutom den subventionsminskning som kommer att ske i samband med
skattereformen så föreslår vi några smärre besparingar.

B 4. Räntebidrag

Under anslaget B 4 ingår förutom de ”vanliga” räntebidragen för ny- och ombyggnad
och räntestöd för underhåll även en rad andra bidrag som bl.a. tillkom
som en följd av den bostadspolitiska propositionen hösten 1986. Folkpartiet
motsatte sig då ytterligare tillskott till subventionsfloran.

Vi anser därför att bidrag inte bör utgå till kvarboendegaranti och nybyggnad
av vissa bostäder. Även lån till barnfamiljer för förvärv av äldre egnahem
bör avskaffas. Även anslaget till stöd för genomgångsbostäder för ungdomar
bör avskaffas.

Kostnaderna för dessa bidrag har inte beräknats i budgetpropositionen
med hänvisning till skattereformen. Vi föreslår av samma skäl inte heller något
annat anslag än det som återfinns i budgetpropositionen. I Boverkets anslagsframställning
beräknas dessa bidrag uppgå till 190 milj. kr. under
1990/91.

B 5. Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter m.m.

Under detta anslag beräknas bl.a. utgifterna för eftergift av hyresförlustlån
som beräknas uppgå till 5 milj.kr. för budgetåret 1990/91. Vi anser att några
sådana eftergifter av hyresförlustlån fortsättningsvis inte bör beviljas.

B 6. Tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus m.m.

I budgetpropositionen föreslås en ram på 220 milj.kr. för tilläggslån till åtgärder
i bostadshus som är yngre än 30 år. Vi anser att tilläggslån inte bör
utgå till dessa hus. Härigenom utgår inte heller några tilläggslån för sammanslagning
av lägenheter.

Det finns däremot ett stort behov av medel för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Vi anser därför att den föreslagna ramen bör höjas med 20
milj.kr. till 150 milj.kr.

Det finns anledning att överväga ett lägre gränsvärde än den gräns för sanitär
olägenhet som finns på 400 Bq per kubikmeter. Vid nybyggnad accepteras
endast 70 Bq per kvm. Vi anser därför att anslaget bör räknas upp med
40 miljoner kr för åtgärder mot radonfaran.

B 7. Bostadsbidrag m.m.

Det särskilda bostadsbidraget för ungdomar bör avskaffas fr.o.m 1 juli 1990.
Detta medför en besparing på 70 milj. kr. Besparingen under budgetåret
1990/91 blir 35 milj. kr.

Mot. 1989/90

Bo423

Sammanfattningsvis föreslår vi följande besparingar:

	1990/91	Helår
Eftergift av hyresförlustlån B 5	5	5
Tilläggslån för hus som är yngre än 30 år B 6	100	220
Bostadsbidrag till ungdomar B 7	35	70
	Summa 140	295
Ökade utgifter
Kulturhistoriskt värdefull	+ 20	+ 20
bebyggelse B 6 Åtgärder mot radon B 6	+ 40	+ 40
Nettobesparing	80	235

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för den framtida bostadspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter att bo i bostadsrätt,

3. att riksdagen beslutar om ändring i 2 § lagen om förvärv av hyresfastighet
beträffande s.k. rikskooperativa organisationer i enlighet
med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen beslutar om ändring i 2 § andra stycket i lagen om
fastighetsmäklare beträffande s.k. rikskooperativa organisationer i
enlighet med vad som anförts i motionen,1]

4. att riksdagen beslutar om ändringar i 60 a § bostadsrättslagen beträffande
s.k. rikskooperativa organisationer i enlighet med vad som
anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar stryka 14 § andra stycket bostadsrättslagen
(hembud),

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begränsningar i kommunernas anvisningsrätt för
nybyggda bostadsrättslägenheter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en lagändring så att de boende har företräde
vid försäljning oavsett vem som äger fastigheten och oavsett
vem som är köpare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om borttagande av hinder för att omvandla äldre typer
av sammanslutningar såsom bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av förköpslagen,

10. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående upphävande av besluten om slopande av räntebidrag
vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag eller sådana
bostadsföretags bostadsbestånd m.m.,

Mot. 1989/90

Bo423

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsförmedlingars rätt att ta ut avgifter,

13. att riksdagen beslutar avskaffa markvillkoret,

14. att riksdagen beslutar avskaffa konkurrensvillkoret,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om byggnormer,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hyresgästernas inflytande över underhållet,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hyreslagen
så att ersättning för boinflytande och fritidsverksamhet inte skall
anses som hyra,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hyresförhandlingslagen
så att avgörande för erhållandet av förhandlingsrätt
blir att föreningen åtnjuter hyresgästernas förtroende,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av bruksvärdessystemet,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om borttagande av administrativa begränsningar av
byggandets omfattning,

[att riksdagen beslutar avskaffa lagen om byggnadstillstånd,2]

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i bostadssaneringslagen
så att vid utfärdande av hyresgästintyg för ombyggnad
den mening skall gälla som företräds av majoriteten av de boende i
fastigheten,

22. att riksdagen beslutar att avskaffa kostnadskontrollen vid beviljande
av bostadslån,

23. att riksdagen beslutar att avskaffa ungdomsbostadsstödet
fr.o.m. den 1 juli 1990,

24. att riksdagen beslutar avskaffa bidraget till kvarboendegarantin
fr.o.m. den 1 juli 1990,

25. att riksdagen beslutar avskaffa bidraget till nybyggnad av vissa
bostäder fr.o.m. den 1 juli 1990,

26. att riksdagen beslutar att avskaffa systemet med lån till förvärv
av egnahem fr.o.m. den 1 juli 1990,

27. att riksdagen till Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda
lägenheter m.m. (B 5) för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 60 000 000 kr.,

28. att riksdagen till Tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus
m.m. (B 6) för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på
180 000 000 kr.,

29. att riksdagen beslutar att eftergift av hyresförlustlån inte skall
beviljas efter den 1 juli 1990,

30. att riksdagen beslutar att tilläggslån till ombyggnad av bostadshus
som är yngre än 30 år inte skall beviljas efter den 1 juli 1990,

31. att riksdagen medger att ramen för de antikvariska myndigheternas
tillstyrkanden av tilläggslån eller förhöjt låneunderlag till kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse m.m. fastställs till
140000000 kr. för budgetåret 1990/91,

Mot. 1989/90

Bo423

Mot. 1989/90

Bo423

Stockholm den 25 januari 1990

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Karl-Gör an Biörsmark (fp)

11989/90.L720

21989/90.A295

Erling Bager (fp)
Siw Persson (fp)
Leif Olsson (fp)

32. att riksdagen beslutar att bostadsbidrag till vissa hushåll utan
barn inte skall utgå efter den 1 juli 1990,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om radon i bostäder.