Bostadspolitiken

Motion 2001/02:Bo324 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 13

2 Förslag till riksdagsbeslut 14

3 Liberal kurs i bostadspolitiken – Du ska bestämma! 15

4 Planekonomins dystra facit 16

5 Bygg mer och bygg billigare! 17

6 Folkpartiets tiopunktsprogram för större egenmakt i boendet 20

6.1 Skärp konkurrensen: Släpp in fler utländska byggare 20

7 Friare hyressättning i nyproduktionen 21

8 Hyresrätt eller bostadsrätt? Bestäm själv! 23

9 Inrätta ägarlägenheter 24

10 Öka möjligheterna att friköpa tomter 24

11 Minska kommunernas roll som fastighetsägare 25

12 Röj upp i regeldjungeln 26

13 Sänk beskattningen på boendet 26

14 Reformera taxeringen 27

15 Reformera beskattningen 27

16 Fortsatt sänkning 28

17 Skapa ett byggvänligt skatteutjämningssystem 28

18 Reformera bostadsbidragen 28

19 Bygg fler studentbostäder 29

20 Missriktade lokala investeringsprogram och stimulanser till hyresrätter 29

21 Anslagsfrågor 30

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens på byggmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Konkurrensverket måste ges ökade ekonomiska resurser för att skapa bättre konkurrens.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friare hyressättning i nyproduktion.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverket för ombildande av hyresrätt till bostadsrätt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ägarlägenheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vertikal fastighetsbildning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tomträtt.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommunala bostadsbolagen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av regelförenkling vad gäller planprocesser och nybyggnadsregler.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fastighetsskatten.2

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett byggvänligt skatteutjämningssystem.2

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadsbidragen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studentbostäder.

14. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:

    Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändring
    21:1 Bostadsbidrag	3 998 000	-340 000
    31:1 Boverket	139 086	-50 000
    31:2 Räntebidrag m.m.	1 460 000	-500 000
    31:7 Investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter	125 000	+50 000
    31:9 Lantmäteriverket	419 489	-50 000
    31:11 Bidrag till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet	185 000	-185 000
    31:12 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder	99 000	-99 000
    34:1 Stöd till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet	789 500	-789 500
    Summa för utgiftsområdet	9 529 248	-1 963 000

1 Yrkande 2 hänvisat till NU.

2 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till FiU.

3 Liberal kurs i bostadspolitiken – Du ska bestämma!

Bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, krångliga byggregler, bristande konkurrens, höga kostnader och för liten individuell valfrihet.

Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Krisen beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i ett ideologiskt systemfel. Under decennier har centralplanering, förmynderi och subventioner präglat den offentliga synen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har blivit ett eldorado för särintressen och missriktade politiska ambitioner.

Det är dags att lägga om kursen i liberal riktning. Den enskilda människans möjligheter att ta makt över sin egen situation måste stå i fokus också när framtidens bostadspolitik formas. Folkpartiet presenterar i den här motionen ett reformprogram på egenmaktsprincipens ideologiska grund. I ett liberalt Sverige bestämmer Du, och ingen annan, utifrån Dina egna drömmar och förutsättningar hur just Du ska bo.

4 Planekonomins dystra facit

Bostadssektorn är en planekonomisk frizon i den svenska marknadsekonomin. Och den har planekonomins klassiska kännetecken: långa köer, krångel, svarta affärer, en produktion som inte är anpassad efter efterfrågan, ineffektivitet, höga samhällsekonomiska kostnader och inte minst – missnöjda konsumenter.

Rapporter från Boverket både från januari och april i år visar att det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist. Hälften av Sveriges befolkning bor i kommuner med bostadsbrist. Köerna till bostäder inte minst i landets tillväxtområden ringlar sig långa. I mars 2001 var bara 0,1 procent av hyreslägenheterna lediga i Stockholms län. Antalet lediga lägenheter i allmännyttan i hela landet sjönk från 3,2 procent den 1 mars 2000 till 2,6 procent samma datum år 2001.

Det låga bostadsbyggandet i tillväxtområdena håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet. Ska storstäderna kunna ha en stark internationell roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång.

På andra håll i landet är problemen de motsatta. I Jämtlands län stod nästan tio procent av hyreslägenheterna tomma hösten 2000 enligt Boverket. Det har lett till den absurda situationen att inte bara enstaka lägenheter utan också hela fastigheter rivs både där och på åtskilliga andra håll i landet. Slutsatsen borde vara en annan: att produktion och prissättning av hyreslägenheter måste anpassas mer till människornas behov och önskemål.

Hyresmarknadens kollaps manar till eftertanke. Behöver bostadsmarknaden fler eller färre regleringar? För socialdemokraterna är svaret av allt att döma att det behövs fler regleringar. Ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter ska försvåras, de kommunala bostadsbolagens roll stärkas, fastighetsbeskattningen vara hög även i framtiden och nya subventioner införas för att tvinga fram den nyproduktion av bostäder som den övriga politiken omöjliggör. Under sommaren lanserades idén att staten borde flytta hela hyreshus i glesbygd till storstäderna. Tydligare än så kan det socialistiska plantänkandet knappast illustreras.

Det är fel väg att gå. Den politik som förde bostadssektorn in i krisen kan inte föra den ut ur krisen. Receptet måste istället vara att bygga en ny politik, en politik som tar sikte på att öka människors möjligheter att ta makten över det egna boendet. Det innebär bland annat större utrymme för privat ägande, färre krångliga regleringar, ökad konkurrens, tydligare marknadsmekanismer och lägre beskattning.

5 Bygg mer och bygg billigare

Det finns många problem på den svenska bostadsmarknaden, men skulle man i dag välja ut ett förhållande som påverkar de flesta andra problem är det helt enkelt detta: det byggs för lite.

Det sägs ibland att tillskottet av nya bostäder är så marginellt i förhållande till hela stocken att det är ointressant jämfört med hur det existerande beståndet används. Teoretiskt ligger det säkert mycket i att behovet av nybyggnation skulle vara mindre om de befintliga husen i varje ögonblick disponerades maximalt rationellt. Men verkligheten är en annan. I praktiken spelar nybyggnationen en mycket stor roll för flexibiliteten och valfriheten på marknaden.

Skulle det de närmaste åren byggas fler bostäder än som sker för närvarande på de orter där behovet är störst skulle en rad andra problem vara lättare att hantera.

Att det byggs för lite hänger samman med att boende i Sverige är dyrt. Sverige sägs ha världens högsta boendekostnader. Det för med sig att det inte går att räkna hem kalkylen på de nya hyresrätter, som skulle behövas på bristorterna. Ett paradexempel är det stora exploateringsprojektet Tullinge flygplats utanför Stockholm, som statsministern till och med omnämnt i en regeringsförklaring. Där har det hittills visat sig omöjligt att hitta någon som vill bygga hyresrätter.

Det är visserligen så att det finns en efterfrågan också på dyra bostäder. I den bästa av världar utlöser tillkomsten av en dyr bostadsrätt en flyttkedja som i slutänden innebär att en bostadslös student får en lya. Men genom den bristande rörligheten på bostadsmarknaden och genom systemet för hyressättning hjälper inte tillkomsten av ett antal nya, mer eller mindre exklusiva, bostadsrätter de människor som behöver en billig hyreslägenhet i början av sin ”bostadskarriär”.

Regeringen har också insett att byggkostnaderna är en nyckelfaktor. Därför tillsatte den dåvarande bostadsministern Jörgen Andersson (s) med buller och bång den så kallade Byggkostnadsdelegationen. Dess tjocka volymer har inte väckt lika mycket uppmärksamhet när de har lagts fram. Analyserna på de hundratals sidorna leder i grunden inte fram till någonting, som är i närheten av en lösning. Visst, konstaterar utredarna, är konkurrensen bristfällig men de lägger omedelbart till att de få aktörer som finns ändå inte gör några särskilt stora vinster. Det leder i sin tur till att de utländska byggföretagen inte är speciellt intresserade av att försöka kapa åt sig en bit av den svenska marknaden.

Utredarna visar att det som byggs i Sverige nu håller en hygglig standard och att ingen är beredd att förorda att den standarden sänks nämnvärt. Därutöver finns det ett antal naturliga förklaringar till de höga kostnaderna, som att vårt land är ganska utsträckt med följden att transporter av byggmaterial blir dyrare här än i många andra länder.

Priset på byggmaterial är en viktig del av den totala byggkostnaden. Skillnad i transportavstånd kan inte förklara varför en toalettstol är billigare i Köpenhamn än i Malmö, vilket den är. Varför köps inte alla svenska toalettstolar i Danmark? Varför slår inte den utländska konkurrensen igenom i form av sänkta priser på byggmaterial i Sverige? Det är ännu en av de svåra frågorna som saknar tillfredsställande svar i bostadsdebatten.

De senaste åren har några utländska kedjor etablerat byggvaruhus i Sverige, till exempel K-Rauta och Bauhaus. Stora förhoppningar knöts till dessa etableringar. Äntligen skulle utländsk konkurrens pressa priset på den svenska marknaden. Men så har det inte blivit. Prisbilden är ungefär densamma som tidigare. Bauhaus är en lågpriskedja i övriga Europa, men har av någon anledning inte den profilen i Sverige. De utländska företagen sägs göra goda vinster på att snarare anpassa sig till den svenska prisnivån än att utmana den.

Prisbilden – både vad gäller byggmaterial och byggande – kan bara förstås mot bakgrund av den mycket speciella situation som råder på denna marknad. Byggbranschen har formats under en tid av subventioner och regleringar och är full av oligopoltraditioner, kontakter, bindningar och starka intressen, inte minst fackliga. Byggkostnadsdelegationen talar om att det, i den mån det råder konkurrens på byggnadsområdet, är en konkurrens som kan betecknas som ”statisk”. Pressen på byggentreprenörerna att komma ner i pris är inte så stark att konkurrensen fungerar. Och enligt delegationen tycks det inte finns mycket att göra åt situationen. Men vi liberaler kan inte nöja oss med en beviskedja som leder fram till att grundproblemet på den svenska bostadsmarknaden är olösligt.

Vår analys är att mer konkurrens trots allt är avgörande. Fler utländska aktörer är en nyckelfaktor. En mycket liten del av byggandet i Sverige sker i utländsk regi. Men både Skanska och NCC är framgångsrika i andra länder, där kostnadsnivån är lägre. Varför blir det Skanska och NCC bygger i andra länder billigare än i Sverige?

På en reglerad marknad inskränks antalet faktorer som kan påverka priset. Byggbranschen präglas av en rad regleringar, flera av dem naturligtvis helt nödvändiga och rimliga som miljöhänsyn i markanvändningen och handikappanpassning vid ombyggnation. Andra regleringar måste omprövas i ljuset av problemen på bostadsmarknaden. I ett senare avsnitt ger vi exempel på hur mindre krångel och detaljregler skulle kunna stimulera byggandet.

Innovationstakten har varit låg i byggbranschen – lägre än i andra branscher. Under en trettioårsperiod från 1960-talet till 1990-talet var den tekniska utvecklingens bidrag till den ökade produktiviteten 1,8 procent inom byggindustrin och 2,7 procent i tillverkningsindustrin. Man gör som man alltid gjort. Ett ofta använt exempel är att det behövs sju yrkeskategorier för att bygga ett svenskt badrum. Det kan röra sig om murare, snickare, målare, rörmokare, mattläggare, elektriker och kakelsättare. I vissa andra länder räcker det med två eller tre därför att yrkeskompetenserna är bredare. På det sättet undviker man väntetider och därmed kostnader. I prefabricerade hus tillverkas badrum ofta av en enda yrkeskategori. Det finns mängder av sådana exempel som väcker tankar om att det borde vara möjligt att pressa priserna genom nya grepp. Det behövs mer av kreativitet och idéutveckling i produktionen för att kunna få ner kostnaderna. Sverige har fastnat i en ond cirkel som leder till för dyra bostäder.

Där utländska aktörer trots allt har lagt anbud har de sällan varit särskilt låga. Då har valet för dem som bedömt anbuden säkert varit lätt. Det känns tryggare med en entreprenör man känner sedan gammalt, som talar svenska och som dessutom förmodligen sysselsätter personer som bor i den egna trakten.

Reglerna för EU:s inre marknad gäller också för byggbranschen. Utländska bolag har juridiskt sett fulla möjligheter att lägga anbud på svenska byggprojekt. Ändå förekommer det i mycket liten omfattning och har lett till kontrakt i ännu lägre grad. Den svenska marknaden anses i dag inte intressant för utländska byggföretag. Däremot har svenska byggföretag, som sagt, varit mycket framgångsrika i andra europeiska länder.

Om ett antal av de följande punkterna i detta program genomförs skulle det vara meningsfullt att kombinera det med en kraftfull ansträngning från den svenska staten att få in fler utländska byggare på den svenska marknaden. Konkurrensverket bör få i uppdrag att följa upp Byggkostnadsdelegationens resultat. Personer i branschen som vi har varit i kontakt med håller med om att det, med den rätta politiska viljan, finns mycket som kan göras för att öka konkurrensen. Det handlar om alltifrån anbudstider, översättning av anbudsunderlag, fullständig klarhet om vilka avtal gentemot facket som ska gälla om entreprenören helt eller delvis använder utländsk personal till en öppenhet för vissa ”osvenska” lösningar i produktionen. Konkurrensverket bör få i uppgift att verka för att fler utländska aktörer kommer in på den svenska byggmarknaden.

Regeringen har nu i budgetpropositionen också oroat sig för den bristande konkurrensen på byggmarknaden. Några skarpa förslag är man dock inte beredd att ta till. Det enda förslaget man har är att ett Byggkostnadsforum skall inrättas vid Boverket med uppgift att bl.a. förmedla kunskaper till byggherrar om den dåliga konkurrensen!

Låt oss återvända till frågan om priset på byggmaterial. Den har sedan länge diskuterats inom EU. Ett särskilt direktiv om byggmateriel har också antagits med innebörden att nationella specifikationer och standarder ska harmoniseras för att underlätta handel. Men arbetet på att förverkliga direktivet går mycket trögt. Länge hade man bara kommit överens om en enda produkt – en expanderbult – som då stolt förevisades på presskonferenser. Nu finns det ytterligare några få produkter på den ”färdiga” listan, men det stora flertalet produkter befinner sig fortfarande i någon av de många arbetsgrupper som tillsatts. Arbetet bedrivs in en rad undergrupper till kommissionen där från Sverige deltar såväl tjänstemän från Boverket som företrädare för industrin. Orsaker till att arbetet går så trögt är att det nästan alltid finns upp till femton detaljerade nationella standardregler, som olika länder inte gärna vill gå ifrån (ibland av rimliga säkerhetsskäl), samt naturligtvis att olika protektionistiska intressen inte vill att deras egen hemmamarknad öppnas för utländsk konkurrens. Ur ett konsumentperspektiv är det emellertid mycket angeläget att detta arbete slutförs och direktivet implementeras med all kraft av EU:s konkurrensmyndighet.

6 Folkpartiets tiopunktsprogram för större egenmakt i boendet

6.1 Skärp konkurrensen: Släpp in fler utländska byggare

Byggsektorn domineras av några få stora företag som har ungefär samma priser. Krisen inom bostadssektorn kan som berörts i föregående avsnitt delvis förklaras med att byggmarknaden inte fungerar. Konkurrensen är bristfällig och den höga prisnivån har fått många att ställa frågan om det finns anledning att misstänka kartelltendenser. På cementmarknaden är exempelvis en aktör i princip monopolist och på betongmarknaden dominerar ett fåtal bolag. Importen på dessa produktområden är obetydlig.

I den utsträckning det råder konkurrens inom byggsektorn kan den, med den statliga Byggkostnadsdelegationens terminologi, betecknas som statisk. Det innebär att det inom sektorn sker en låg grad av förnyelse av produkter och produktionsprocesser. En jämförelse mellan den tekniska utvecklingen i byggindustrin och den inom tillverkningsindustrin visar det tydligt. Mellan 1965 och 1996 var den tekniska utvecklingens bidrag till den ökade produktiviteten 1,8 procent inom byggindustrin medan den låg på 2,7 procent i tillverkningsindustrin. Det betyder i sin tur att produktionsökningar inom byggindustrin blir kostsammare än inom andra branscher.

Resultatet av den bristande konkurrensen, inte minst när det gäller byggnadsmaterial, är höga produktionskostnader, vilket får till följd att bostadsbyggandet inte skjuter fart. När det blir dyrt att bygga produceras få nya bostäder. Detta gäller även småhusproduktionen, och kanske speciellt småhusbyggnation på mindre orter och landsbygden, där kostnaden för ett nytt hus är många gånger högre än för ett äldre. De höga kostnaderna slår också igenom i det högre pris som konsumenten får betala för de nya bostäder som trots allt byggs.

Konkurrensen inom byggsektorn måste skärpas. Ett viktigt led i arbetet med att skapa en fungerande byggmarknad är att ge Konkurrensverket större ekonomiska resurser för att kunna genomföra en effektiv övervakning av att de regler som finns verkligen efterföljs. Verket har i en medialt uppmärksammad aktion granskat förhållandena inom bensinbranschen. Slutsatsen var att det på flera punkter förekom överträdelser av konkurrensbestämmelserna. Med utökade resurser får Konkurrensverket större förutsättningar att skärpa övervakningen också inom andra sektorer, exempelvis byggbranschen.

Som nämnts menar vi också att ett målmedvetet arbete bör igångsättas i syfte att locka in fler utländska byggföretag på den svenska marknaden. Förutom de regeländringar som föreslås i detta program tror vi att staten under ett övergångsskede har en uppgift i att aktivt förmedla kontakter mellan svenska byggprojekt och utländska aktörer. Det kan ske genom informationsträffar, utökad annonsering om svenska projekt, hjälp med översättning av anbudshandlingar etc. Konkurrensverket bör ges i uppdrag att administrera denna, förslagsvis treåriga, engångsinsats.

Arbetet med att implementera EU:s byggmaterieldirektiv bör intensifieras. En ökad import av byggmaterial skulle avsevärt kunna sänka den svenska prisnivån. De tekniska handelshinder som hindrar en sådan utveckling bör kraftfullt motarbetas av EU:s konkurrensmyndighet.

7 Friare hyressättning i nyproduktionen

En reformering av den svenska bostadsmarknaden som ska betyda något kan inte utesluta förändringar i systemet för hyressättning. Idag formas hyrorna i skärningspunkten mellan tre avgörande faktorer: bruksvärdesprincipen, hyresförhandlingarna och allmännyttans roll. Det är uppenbart att den nuvarande ordningen inte håller. Om Sverige ska få en fungerande bostadsmarknad, som bättre tillmötesgår människors önskemål, måste systemet moderniseras.

Bruksvärdesprincipen syftade ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år som systemet har varit i bruk till att även ha som syfte att dämpa hyresutvecklingen. Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso har lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen. Men bristen på anpassningsförmåga till människors preferenser på en fri marknad har skapat en mängd avarter: bostadsbrist, en stor andra- och tredjehandsmarknad och svarta lägenhetsaffärer.

Folkpartiet anser att en rad reformer för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt för att öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden bör genomföras. Hyresgästens besittningsskydd och de fria förhandlingarna mellan hyresgäster och fastighetsägare på bruksvärdesprövningens grund är principer som det finns anledning att slå vakt om också i framtiden. Men inom denna ram finns det utrymme för förändringar som bryter med det planekonomiska tänkande som hittills har dominerat svensk bostadspolitik.

Den så kallade lägesfaktorn måste ges större tyngd i hyresförhandlingarna, på det sätt som de senaste åren i praktiken skett i Malmö. En flexiblare hyressättning skapar en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Ingen ifrågasätter att en bostadsrätt är billigare i en förort än i ett centralt stadsläge. Att steg tas i den riktningen även när det gäller hyresrätter kan knappast anses orimligt, även om det naturligtvis måste ske i sådana steg att hyresgästerna har bra förutsättningar att anpassa sig till dem. Det finns också anledning att observera att den press uppåt på hyrorna i attraktiva lägen detta innebär motverkas av andra förslag i detta program, till exempel åtgärderna för att öka det totala utbudet av bostäder. Det är angeläget att den samlade politiken motverkar segregation.

Friare hyressättning för nyproducerade lägenheter bör införas. Det skulle skapa förutsättningar att få fart på det bostadsbyggande som på många håll är mycket lågt. När byggföretagen inte kan ta ut sina kostnader eller när andra alternativ (bygga bostadsrätter eller kontorsfastigheter) framstår som ekonomiskt fördelaktigare är det inte underligt att väldigt få nya hyresrättslägenheter byggs. Ändå finns det en stor efterfrågan på hyreslägenheter. Flera socialdemokratiska debattörer, och nyligen Riksbyggen, har ställt sig bakom detta krav.

Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet, i enlighet med bruksvärdesprincipen, i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror. Denna regel har sitt ursprung i de bestämmelser som 1969 infördes i bristorter men utvidgades till att gälla på hela bostadsmarknaden. Det finns, enligt Folkpartiet, anledning att förnya det systemet.

Den nuvarande ordningen rymmer nämligen inneboende motsättningar. Å ena sidan ska vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortses från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader. Samtidigt ska allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm. Särskilt påtaglig blir denna motsättning i hyrestvister, som det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm, som sätter såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets.

Det är självklart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden allvarligt försvårar den privata nyproduktionen av hyresrätter och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter. Vilken privat byggherre vill ta på sig att bygga hyresrätter om hyran kan komma att sänkas i efterhand så att alla kalkyler spricker? Hyresnämnden bör därför ha avgjort hyresnivån före byggstart.

En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, leder fram till ett bruksvärde.

8 Hyresrätt eller bostadsrätt? Bestäm själv

Det behövs hyresrätter och det behövs bostadsrätter, liksom naturligtvis villor och radhus. Proportionerna mellan de olika boende- och ägarformerna ska individerna bestämma. Att vissa människor, som vi nämnde i förra punkten, vill bo i hyresrätt kan inte vara ett argument för att hindra andra människor att bo i bostadsrätt.

Ett viktigt sätt att ge den enskilda människan mer makt över det egna boendet är alltså att låta de hyresgäster som så önskar ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Bostadsrätten är en upplåtelseform som innebär ökat inflytande – och ökat ansvar – för den enskilda människan. Att fler människor direkt eller indirekt äger sin bostad, antingen i form av ägarlägenheter eller bostadsrätter, är en utveckling som bör uppmuntras.

På flera håll i landet, bland annat i Stockholm, väljer nu allt fler människor att bilda bostadsrättsföreningar och ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Detta utvidgade privata ägande har inte setts med blida ögon av socialdemokraterna. Regeringen har blåst till strid mot den privata äganderättsrevolution, till gagn för enskilda människor, som nu pågår. En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, i stället för att som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter för att en bostadsrättsförening ska kunna bildas.

Ett argument som brukar användas mot att fler hyresrätter förvandlas till bostadsrätter är att det riskerar att leda till segregation. I själva verket innebär ett ökat eget ägande en chans att bryta upp från den negativa spiral av vanmakt och utanförskap som präglar många utsatta bostadsområden, inte minst inom det så kallade miljonprogrammet. När människor får större inflytande över det egna boendet ökar det engagemanget också för bostadsområdet. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer (bostadsrätt, hyresrätt, ägarlägenheter). Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation.

Den paradoxala effekten av den nya två tredjedelsregeln är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för ett flertal, inte en reell rättighet för alla. Folkpartiet anser att riksdagen snarast måste besluta om en tillbakagång till det regelverk som gällde för ombildande av bostadsrätt tidigare. Dvs att det räcker med att 50,1 procent av de boende säger ja till ett ombildande.

9 Inrätta ägarlägenheter

Värnet av den privata äganderätten är en grundbult i liberal politik. Att ha makt över sin inkomst och den egna egendomen ger den enskilda människan frihet att forma sitt liv efter just sina önskemål och värderingar. Inom bostadssektorn är det privata ägandet satt på undantag. Till skillnad från många andra europeiska länder saknas det i Sverige möjlighet att direkt äga sin egen lägenhet.

Boendet utgör för de flesta människor en stor del av hushållsekonomin. De flesta av oss tillbringar också en inte oansenlig del av vardagen i bostaden. Få reformer skulle därför innebära en sådan kraftig förstärkning av egenmakten som om en lag om ägarlägenheter infördes. Den som äger sin egen lägenhet behöver inte fråga hyresvärden eller bostadsrättsföreningen om lov; hon eller han bestämmer själv. För lägenhetsinnehavaren blir det exempelvis lättare att belåna lägenheten för att göra investeringar.

Kravet på att införa ägarlägenheter har stått på den liberala politiska dagordningen sedan slutet av 1800-talet. På bland annat Folkpartiets initiativ beslöt riksdagen 1999 att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppgift att ta fram ett förslag som innebär att ägarlägenheter kan införas. En utredning har också så småningom tillsatts. Men arbetet går långsamt och det finns tyvärr anledning att befara att regeringen försöker dra frågan i långbänk.

Förutom att ge den enskilde större makt över sitt eget boende banar också inrättandet av ägarlägenheter väg för ökat bostadsbyggande. Med ett vidgat utrymme att skapa ägarlägenheter förbättras villkoren att ägna sig åt vertikal fastighetsbildning. Vertikal fastighetsbildning innebär, till skillnad från den horisontella, att fastigheter kan byggas på varandra på höjden, inte enbart bredvid varandra. Det skapar ökad flexibilitet och pluralism i boendet.

Vertikal fastighetsbildning betyder med stor sannolikhet att det blir mer lönsamt att bygga hyresrätter. Ett trevåningshus skulle exempelvis kunna bestå av ett våningsplan med ägarlägenheter, ett med bostadsrätter och ett med hyresrätter. Inne i städerna skulle det också vara möjligt att bygga på en våning med bostäder ovanpå till exempel parkeringshus eller kontorsbyggnader. Regeringen bör lägga fram ett förslag till riksdagen snarast om ett införande av vertikal fastighetsbildning.

10 Öka möjligheterna att friköpa tomter

I flera kommuner runt om i Sverige har småhusägare erbjudits att friköpa sina tomter, som idag upplåts med tomträtt. Förhållandet har blivit uppmärksammat inte minst genom turerna kring finansminister Bosse Ringholms tomtaffär med Stockholms kommun.

För åtskilliga människor innebär den nuvarande situationen att de själva äger sitt eget hus men inte den mark på vilken fastigheten står. För många framstår det som både egendomligt och otillfredsställande. Erbjudandet att friköpa sin tomt borde finnas i alla kommuner där tomträtt finns. Utrymmet för privat ägande, också när det gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt led i stärkandet av egenmakten inom bostadspolitiken.

11 Minska kommunernas roll som fastighetsägare

Kommunernas bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, har varit ett centralt inslag i svensk bostadspolitik allt sedan 1940-talet. Trots att de har förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position på hyresmarknaden. Genom bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt på hyressättningen även i privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar. Allmännyttans dominans måste brytas. Fler alternativ och ökad konkurrens leder till en bättre fungerande hyresmarknad.

Argumenten för att sälja ut en större eller mindre del av de kommunala bostadsbolagen är flera. Kommuner ska principiellt inte ägna sig åt att driva affärsverksamhet. Det riskerar att dränera kommunernas ekonomi och därmed minska utrymmet att koncentrera sig på huvuduppgifterna skola, vård och omsorg, det leder till minskad demokratisk insyn och det medför att konkurrensen på marknaden snedvrids. Verkligheten under 1990-talet har också gett Folkpartiet rätt. Vidlyftiga bolagsaffärer har inte bara gjort att flera kommuner har fått mycket besvärliga problem med sin ekonomi; de har också inneburit åtskilliga skandaler, vilka allvarligt har skadat tilltron till det lokala demokratiska systemet.

Att hyresgästerna erbjuds möjlighet att friköpa sina lägenheter är ett sätt att avyttra det kommunala bostadsbeståndet. Men fastigheter kan också bjudas ut till andra, privata, fastighetsägare för försäljning. I länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning det tidigare kommunala bostadsbeståndet överförts till nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering. Det är en möjlighet som också bör prövas i Sverige.

En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad. Det är viktigt att det även i framtiden finns ett kommunalt bostadsbestånd för att fullföljandet av den uppgiften ska kunna garanteras. Men att själva äga bostäder behöver inte vara det enda verktyget för kommunerna att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna kan också träffa avtal med privata fastighetsägare som innebär att en viss del av beståndet upplåts till personer som kommunen måste ta ett särskilt ansvar för.

12 Röj upp i regeldjungeln

Den bristande konkurrensen på byggmarknaden är ett skäl till att det produceras få nya bostäder och att kostnaderna för de bostäder som byggs är höga. En annan faktor, som inte får underskattas, utgörs av de rigida och oflexibla regler som gäller både för tillkomsten av och standarden på nya bostäder.

Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Genom att överklagandemöjligheterna minskas kan planprocessen påskyndas. Idag finns det möjlighet att överklaga till fyra instanser i planärenden. Det är knappast rimligt med tanke på att det i andra mål bara går att överklaga till två instanser. Det är också väsentligt att, som Konkurrensverket har påpekat, konsumenternas intresse av en effektiv konkurrens beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (PBL).

Synen på hur bostäder ska byggas, exempelvis när det gäller utformning och standard i övrigt, måste bli mer flexibel. Det finns en hel del människor, bland annat studenter, som kan tänka sig en lägre boendestandard om hyran samtidigt kan hållas låg. Att bostäder och bostadsområden har sett ut på ett visst sätt får inte hindra framväxten av nya lösningar. Ett exempel på nytänkande är de så kallade BoKlokhus som Skanska bygger i samarbete med IKEA. Dessa hus tar lite markutrymme i anspråk och byggnationen sker med kalkylerat relativt låga hyror.

13 Sänk beskattningen på boendet

De höga skatterna är vid sidan av det faktum att den fria marknaden på många punkter har satts ur spel ett betydelsefullt skäl till att boendekostnaderna i Sverige är förhållandevis höga och tar en orimligt stor del (cirka 30 procent) av den disponibla inkomsten i anspråk. Fastighetsskatten och delvis förmögenhetsskatten bidrar till att många människor, också i låga eller normala inkomstlägen, försätts i en mycket svår ekonomisk situation.

Dagens beskattning medför mycket negativa konsekvenser. Byggandet hämmas, för många människor blir kostnaderna mycket betungande, en del tvingas till och med att flytta från bostäder de vill bo kvar i. Tilltron till skattesystemet undermineras. Fastighetsskatten måste sänkas omgående och senare avskaffas. Ett nytt system måste präglas av likformighet mellan boendeformer och att avdragsrätten för låneräntor bibehålls.

Riksdagens majoritet beslutade i höstas att släppa frysningen av taxeringsvärdena. Trots den sänkta skattesats som regeringen har föreslagit kommer det att leda till kraftigt höjda fastighetsskatter i delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. Det är en utveckling som Folkpartiet inte kan ställa upp på. I avvaktan på en grundläggande reformering bör fastighetsskatten sänkas avsevärt mer än regeringen föreslagit. Vidare ligger i Folkpartiets förslag ett successivt avskaffande av förmögenhetsskatten. Det är inte minst kombinationen av höjd fastighets- och höjd förmögenhetsskatt som kommit att bli en tung börda för många. Särskilt gäller detta för dem som under lång tid amorterat ner sina huslån. På kort sikt vill vi avskaffa sambeskattningen och höja fribeloppen i förmögenhetsbeskattningen. På så sätt skulle i stort sett ingen behöva betala förmögenhetsskatt för sin bostad.

Taxeringsförfarandet i sig medför stora problem och av många upplevda orättvisor. För att nämna några exempel på detta så är systemet med värdeområden vilket höjer taxeringsvärden efter genomförda försäljningar i området något som förefaller i många fall vara alltför trubbigt utformat. För flerfamiljshus finns idag endast tre värdeområden, vilket medför att exempelvis omvandling till bostadsrätter i Stockholms innerstad höjer taxeringsvärden och därmed fastighetsskatten för boende i förorter och mellansvenska städer utan att detta motsvaras av ökat marknadsvärde. Taxeringsvärde beräknas på fastighetens totala värde, vilket medför att taxeringsvärde för bostadsrättsföreningar i många fall kraftigt avviker nedåt från det samlade marknadsvärdet för varje bostadsrätt för sig. Administrativt fastställda regler medför att taxeringsvärdet i många fall avviker från marknadsvärde för varje enskild fastighet. Taxeringsförfarandet uppfyller dessutom inte krav på rättssäkerhet, då de inte kan överklagas.

14 Reformera taxeringen

Taxeringsvärdena bör därför omedelbart ”återfrysas” för att en rejäl reform av taxeringen ska ske. Taxeringsvärdena är ju inte bara grund för beskattning utan har även civilrättsliga effekter och måste därför vara så korrekta som möjligt för varje enskild fastighet.

Stegvis bör bostadsrättsföreningar överföras till taxering efter bostadsrätternas värde, ej efter fastighetens värde.

Som underlag för beskattning bör, för att undvika effekterna av prisfluktuationer på bostadsmarknaden, ett rullande genomsnitt om 5–7 år vara bas. Det är angeläget att förändra de delar i fastighetstaxeringen som leder till att enskilda fastighetsägare får orimliga taxeringsvärden eller att mycket stora värdeområden används. Efter en sådan reformering bör beskattningen återigen utgå från nya taxeringsvärden, och skattesatsen kan därför kraftigt sänkas.

15 Reformera beskattningen

För att i största mån skapa likformighet mellan boendeformer bör fastighetsskatten i sin nuvarande form omedelbart avskaffas och ersättas av en schablonintäkt. Denna bör snarast möjligt hamna på en nivå som kan motsvara annan kapitalbeskattning, vilket medför en kraftig sänkning jämfört med dagens nivå.

På kortare sikt behövs det specialregler för särskilt attraktiva områden där enskilda människor kan komma i kläm. De exempel som framförts har t.ex. gällt fastboende befolkning i attraktiva kustområden. I sådana områden kan speciallösningar behöva göras, dock utan att dessa leder till de marginaleffekter och den sambeskattning som den av regeringen föreslagna begränsningsregeln.

16 Fortsatt sänkning

Efter en sådan omläggning och sänkning av skatteuttaget bör man gå vidare med en successiv skattesänkning i den takt som samhällsekonomi och andra överväganden kan tillåta. Detta ska ske i former som så långt möjligt likställer olika boendeformer. Detta måste således vara ett led i en reformering av den totala boendebeskattningen.

Vid sidan av en omedelbar sänkning av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt innehåller Folkpartiets politik också andra skattelindringar som kommer byggsektorn till del. Folkpartiet föreslår bland annat att arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektorn ska sänkas och att beskattningen av småföretagare sänks och förenklas. Det kommer indirekt att innebära lägre kostnader och därmed i slutändan också lägre konsumentpriser i byggsektorn.

17 Skapa ett byggvänligt skatteutjämningssystem

Det existerande systemet för skatteutjämning mellan kommuner utgör en hämmande faktor för bostadsbyggandet. Med nuvarande bestämmelser uppstår för flera kommuner en så kallad pomperipossaeffekt, dvs vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en avgift till systemet som är högre än skatteinkomstökningen. Det lönar sig inte för många kommunpolitiker att uppmuntra till nybyggnation av bostäder för att därigenom locka nya människor, med sina skatteinkomster, att flytta till kommunen.

Regelverket måste reformeras i grunden. Idag uppnås en utjämningseffekt på mellan 99 och 102 procent. Enligt Folkpartiets mening bör utjämningsgraden sänkas för att rätta till rådande missförhållanden. Principen om en kommunal skatteutjämning slår Folkpartiet vakt om; kommuner och landsting ska ha likvärdiga förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Men utjämningen ska baseras på tydligt mätbara strukturella kostnadsskillnader. Kreativa kommunpolitiker som, både bildligt och bokstavligt, vill bygga ut sin kommun ska inte straffas för det.

18 Reformera bostadsbidragen

De selektiva, behovsprövade, bostadsbidragen är en annan företeelse som bidrar till att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar. Enligt Folkpartiets uppfattning bör bostadsbidragen minskas. Grupper med särskilt stor försörjningsbörda, bland annat barnfamiljer, bör kompenseras genom höjt generellt barnstöd och sänkta inkomstskatter. En sådan reform skulle få flera positiva effekter.

För det första. Det minskar marginaleffekterna. Det nuvarande bostadsbidragssystemet leder till att det för många låg- och medelinkomsttagare lönar sig väldigt lite, eller ibland inte alls, att öka sin arbetsinkomst. När inkomsten stiger försvinner nämligen hela eller delar av bostadsbidraget. Många människor fastnar i en fattigdomsfälla som det är svårt att ta sig ur. Med Folkpartiets modell skulle cirka 20 000 bidragsmottagare kunna slippa ur fattigdomsfällan genom att de inte längre är beroende av bostadsbidraget.

För det andra. Bostadsbidragen fungerar i mångt och mycket som ett förtäckt offentligt stöd till bygg- och bostadsbranschen. Bidraget leder till att bostadsproducenter och byggherrar får mindre incitament att hålla igen på kostnaderna och effektivisera sin verksamhet. Det blir mer lönsamt att bygga stort och dyrt än litet och billigt. Med mindre, eller helt avskaffade, bostadsbidrag skulle Sverige få en bättre fungerande bostadsmarknad till gagn för både konsumenterna och samhällsekonomin i stort.

19 Bygg fler studentbostäder

Tillgången på bostäder för studenter är i dagsläget oerhört dålig på vissa studieorter, framför allt i de större städerna. Många studenter som blir antagna till studieplatser tvingas tacka nej därför att de inte har en bostad. Den enda möjligheten är i stort sett att köpa en bostad och det är få studenter som har en sådan ekonomisk situation att de över huvud taget kan fundera över en sådan lösning. I årets budgetproposition ser vi att regeringen valt att dra ner stimulansbidraget för studentbostäder vilket är ytterst förvånande och beklagansvärt.

Vi anser att det är angeläget att ytterligare stimulera byggande av nya bostäder för studenterna och vill öka anslaget med 50 milj kr för år 2002 i förhållande till regeringens förslag.

20 Missriktade lokala investeringsprogram och stimulanser till hyresrätter

Fler offentliga stöd och subventioner kan aldrig skapa en bra bostadsmarknad. Därför har Folkpartiet konsekvent sagt nej till de s.k. lokala investeringsprogrammen. Vi vidhåller denna ståndpunkt. I årets budgetproposition föreslås nu att ett nytt anslag för att stimulera byggandet av hyresrätter införs. Även detta stöd motsätter sig Folkpartiet av samma orsaker som vi säger nej till de lokala investeringsprogrammen. Inte ens företrädare för byggbranschen tror att detta stöd kan leda till något lyft för nyproduktionen av bostäder.

21 Anslagsfrågor

Folkpartiet säger nej till regeringens investeringsstöd som inte är en effektiv åtgärd mot bostadsbristen. De s.k. lokala investeringsprogrammen har inte visat sig effektiva och kan avskaffas. En avtrappning av den garanterade räntan håller nere utgifterna för räntebidragen.

Genom vårt ökade stöd till barnfamiljerna behöver bostadsbidragen inte ha samma omfattning som med regeringens politik.

Ett visst ökat utrymme som skapas genom mindre byråkrati inom området bör användas för fler studentbostäder.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 5 oktober 2001
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Helena Bargholtz (fp)