Centralasien

Motion 2001/02:U266 av Margareta Viklund (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tar initiativet till en internationell konferens på hög nivå om miljö- och folkhälsoläget i de centralasiatiska staterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tar initiativet till en väl sammanhållen vetenskaplig studie, i FN:s eller EU:s regi, om miljö- och folkhälsoproblemens konsekvenser för Centralasien i stort, men också i ett större, globalt perspektiv samt ger konkreta förslag till lösningar av regionens miljö- och folkhälsoproblem såväl kortsiktigt som långsiktigt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tar initiativ i FN till inrättandet av ett särskilt internationellt biståndsprogram för åtgärder på ett regionalt plan mot de folkhälso- och miljöproblem som är gemensamma för Centralasiens länder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i olika internationella forum driver frågan om internationellt ekonomiskt stöd för omställning av jordbruket från bomullsmonokulturen till ett mer differentierat jordbruk med ekologisk profil, avpassat för de centralasiatiska staternas behov av allsidiga livsmedel.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i olika internationella forum driver frågan om ekonomiskt stöd till INGO:er och NGO:er samt regionala och lokala ideella miljö- och folkhälsoorganisationer i syfte att öka miljötänkandet på gräsrotsnivå i de centralasiatiska staterna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen verkar för inrättandet av ett särskilt program i EU:s regi, där ungdomar från de centralasiatiska länderna får möjlighet att vistas i något EU-land för studier på akademisk nivå i ämnen som förvaltning/statsvetenskap, juridik, nationalekonomi och journalistik i syfte att bidra till ökad demokratisering i respektive land.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen snarast tar initiativ till en ungdomskonferens i EU-regi för att lägga grunden för ett nätverk där ungdomar i EU-länderna får möjlighet att träffa ungdomar från de centralasiatiska länderna, för att bygga långsiktiga kontakter som kan leda till fortsatt utbyte inom områden som miljövård, folkhälsa och demokrati.

Inledning

Det forna sovjetiska Centralasien, det vill säga Kazakstan, Kirgisistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, står inför ett ekologiskt och folkhälsomässigt sammanbrott vars omfattning vi i det välordnade väst har svårt att föreställa oss. I stora delar av Centralasien saknas tillgång till rent dricksvatten, liksom vatten för konstbevattning i jordbruket. I stora delar av Centralasien är den odlingsbara jorden utarmad till följd av en omfattande användning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Därutöver har den sovjetiska rovdriften på Centralasiens rika naturtillgångar ytterligare bidragit till den ekologiska katastrofen i regionen. I Kazakstan genomfördes under åren 1949 till 1989 kärnvapenprov såväl ovan jord som under jord med spridning av radioaktivitet som följd.

Rovdriften på naturen i Centralasien har lett till att befolkningen i regionen uppvisar extremt hög disponibilitet för vissa sjukdomar, bland annat inälvs- och infektionssjukdomar, leukemi och andra cancerformer, TBC, hepatit och blodbrist. I regionen är antalet barn som föds med missbildningar mycket högt, och vissa platser i Centralasien uppvisar världens högsta siffror när det gäller spädbarnsdödlighet – 60 promille eller mer (mer än 60 döda barn per 1000 födda), att jämföra med EU-länderna Sverige 3,8 promille och Grekland 6,4 promille.

I dagsläget genomförs insatser för att försöka bryta den negativa utvecklingen såväl när det gäller de miljörelaterade hoten som när det gäller hoten mot människors hälsa. Ytterligare insatser är dock nödvändiga om inte hela Centralasien inom en inte alltför avlägsen framtid skall förvandlas till ett sterilt och ogästvänligt ekologiskt katastrofområde med utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser långt utanför regionens gränser.

Det ekologiska sammanbrottet – en bakgrund

Under sovjettiden präglades de ekonomiska relationerna mellan centralmakten i Moskva och de centralasiatiska staterna av en intern kolonialism, något som bland annat tog sig uttryck i att regionen utnyttjades som råvaruleverantör till övriga delar av Sovjetunionen. Regionen har rika naturtillgångar, bland annat i form av olja, kol och naturgas, men också olika metaller och mineraler.

Bomullsmonokulturen

Ett av Sovjetunionens särdrag var det hårt specialiserade näringslivet, vilket för Centralasiens del yttrade sig i form av ensidiga satsningar på den vattenkrävande bomullsproduktionen. Uzbekistan var Sovjetunionens främsta bomullsproducent, och närmare 90 procent av den odlade arealen användes för bomullsproduktion. Turkmenistan räknas till världens tio främsta bomullsproducenter. Trots att endast två procent av landet består av odlingsbar mark och trots att jordbruket är mycket beroende av konstbevattning, svarar bomullsodlingen för omkring 60 procent av den totala jordbruksproduktionen. Även i södra Tadzjikistan är bomullsodlingen omfattande och landet svarade för cirka tio procent av Sovjetunionens totala bomullsproduktion. Även i den bördiga Ferghanadalen i Kirgisistan odlas bomull.

Den ensidiga satsningen på bomullsodling har bland annat fört med sig att jorden har sugits ut, vilket i sin tur har medfört att bomullen blivit mindre motståndskraftig mot växtsjukdomar och angrepp från skadeinsekter. För att kompensera utarmningen av jorden har man stadigt ökat användningen av konstgödsel, medan insektsangreppen har lett till stadigt ökande användning av bekämpningsmedel. När det gäller användningen av bekämpningsmedel handlar det i många fall om medel som sedan länge är förbjudna i stora delar av världen. Den omfattande användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel har inte lett till någon produktionsökning. I takt med allt högre givor har grödornas motståndskraft ytterligare försvagats och skördarna har fortsatt att minska.

Konstbevattning

Bomullsodlingen är vattenkrävande och detta ledde till en omfattande utbyggnad av konstbevattningskanaler i hela regionen. I Centralasiens två största floder, Syr-Darja och Amu-Darja, byggdes cirka 50 vattenreservoarer för att vattenförsörja bevattningssystemet. Utbyggnaden av de båda floderna har inneburit att vattenförsörjningen av Aralsjön, som under 1960-talet räknades som världens fjärde största sjö, har i det närmaste helt avstannat. Aralsjön krymper stadigt och detta för i sin tur med sig omfattande regionala ekologiska problem. Aralsjöns uttorkning har även lett till omfattande folkhälsoproblem i ett område på mellan 50 och 60 mil runt sjön.

År 1953 påbörjades byggandet av Karakum-kanalen i Turkmenistan. Kanalen, som byggdes av straffångar, vattenförsörjs via Syr-Darja och Amu-Darja med närmare 400 kubikmeter per sekund. Detta är en av de viktigaste orsakerna till Aralsjöns drastiska sänkning av vattennivån. Karakum-kanalen är dessutom inte särskilt effektiv – man bedömer att mer än 50 procent av det vatten som leds in i bevattningssystemet försvinner genom läckage och avdunstning. Detta leder i sin tur till så kallad sekundär jordsaltning.

Aralsjön och dess tillflöden

Aralsjön omsluts i norr och nordöst av Kazakstan och i sydöst, söder och väster av Karakalpakistan, som är en autonom republik inom Uzbekistan. Aralsjön har inget eget utlopp, utan vattennivån regleras genom avdunstning. De stora floderna Syr-Darja i norr och Amu-Darja i söder har tidigare svarat för tillflödet. Idag når endast en bråkdel av flodernas vatten Aralsjön.

Aralsjön var fram till år 1960 den fjärde största insjön i världen och underhöll en blomstrande fiskeindustri, ett blandat lantbruk och ett rikt växt- och djurliv. Nu kommer den långt ner på listan och mer än hälften av dess 68 000 kvadratkilometer har förvandlats till en saltöken. Den ger upphov till sandstormar som 15 gånger om året släpper ner 75 ton salt och damm förorenat av bekämpningsmedel och andra kemikalier på de omgivande områdena. Aralsjön kommer att försvinna totalt om man fortsätter att ta vatten ur dess tillflöden i samma takt som hitintills.

Den stora avtappningen har medfört en dramatisk verkan på klimatet upp till 100 kilometer från sjön. Tidigare brukade den fungera som ett batteri som upplagrade värme under sommaren och gav den tillbaka på vintern. Nu är somrarna hetare, kortare och torrare. Temperaturen kan rusa upp till 45 grader Celsius och vintrarna är längre och kallare. Luftfuktigheten har minskat med omkring 28 procent.

Under loppet av ett par decennier har Amu-Darja och Syr-Darja, de båda enorma floderna som brukade vräka mer än 50 kubikkilometer vatten i Aralsjön varje år, praktiskt taget torkat ut.

Kaspiska havets invallning

Även i Kaspiska havet finns resultaten av sovjetledarnas övertygelse att naturen går att tämja. I Turkmenistan byggdes på 1980-talet en damm som skilde av en av Kaspiska havets vikar, Kara-Bogaz-Gol, från resten av Kaspiska havet. Åtgärden ledde bland annat till att viken i det närmaste torkade ut med försaltning som direkt konsekvens. Detta salt har sedan spridits med vindarna över ett närmare 20 mil brett bälte av produktiv jordbruksmark runt viken.

Sedan 1976, då Kaspiska havet uppvisade sin lägsta vattennivå, har nu vattenståndet åter stigit och vattnet har avancerat mer än två kilometer in över tidigare torrlagd mark. Allt som byggts upp under torrperioden har nu ställts under vatten, bland annat ett antal oljeplattformar och kraftledningsstolpar.

Felbedömningen i fallet med Kaspiska havet består i att sovjetmyndigheterna, trots varningar från turkmenska hydrologer, bortsåg från Kaspiska havets väl belagda 70-åriga cykel av stigande och fallande vattenstånd. Dammbygget, som var tänkt som ett effektivt sätt att förhindra uttorkning av Kaspiska havet, har nu istället först lett till ett försaltningsproblem av samma karaktär som vi har sett i Aralsjön, låt vara i mindre skala, sedan till upprepade perioder av översvämningar och torka.

Kärnvapenproven i Kazakstan

I Kazakstan hade Sovjetunionen en av sina största anläggningar för kärnvapensprängningar. Mellan 1949 och 1989 genomfördes i Semipalatinsk-området minst 450 kärnvapensprängningar. Fram till 1963 genomfördes proven ovan jord, ofta med mycket bristfälliga skyddsanordningar såväl för dem som genomförde proven som för lokalbefolkningen.

Under 1980-talet ökade lokalbefolkningens medvetande gradvis när det gällde riskerna med och konsekvenserna av kärnvapenproven. Man uppskattar att mer än 100 000 personer har avlidit till följd av skador och sjukdomar som direkt kan relateras till kärnvapensprängningarna. Vidare bedömer man att ytterligare 100 000-tals människor har fått genetiska skador till följd av proven. Bland regionens unga är självmordsfrekvensen avsevärt högre än på andra håll i världen. Hopplösheten till följd av den ekologiska situationen och dess konsekvenser är utbredd.

Utvinning av naturtillgångar och industrialisering

Förutom de extrema miljöproblem, och därmed sammanhängande folkhälsoproblem som har beskrivits ovan, har den sovjetiska rovdriften på naturen och den därmed sammanhängande industrialiseringen lett till ett generellt miljö- och folkhälsoproblem i hela den centralasiatiska regionen.

Utvinningen av naturtillgångar – Centralasien är rikt på olika mineraler och metaller samt olja och gas – har skett på ett sådant sätt att såväl naturen som de människor som har arbetat med utvinningen har tagit skada. De mätningar som har gjorts runt om i Centralasien visar överlag att människorna, inte bara de som direkt har deltagit i utvinningen, har exponerats för skadliga utsläpp långt över de gränsvärden som vi tillämpar i Europa.

Under 1950- och 1960-talen grävde man ned högaktivt avfall från en urangruva med tillhörande upparbetningsanläggning i den kirgiziska staden Mali Sai, belägen vid floden Syr-Darja. I samband med ett större jordskred våren 1994 fördes det vattenlösliga avfallet upp till ytan. Förutom de direkta effekterna på invånarna i staden, hotades även delar av den bördiga Ferghana-dalen – ett av Centralasiens viktigaste jordbruksområden – som bevattnas från floden. Det finns fler tickande miljöbomber av samma slag nedgrävda runt om i Centralasien.

Centralasien var den minst industrialiserade delen av det forna sovjetimperiet. Den industri som fanns – och alltjämt finns – uppvisar, i likhet med vad som gäller utvinningen av naturtillgångar, stora miljöbrister och gränsvärden när det gäller skadliga utsläpp som med råge överskrider tillåtna gränsvärden i Europa.

Det ekologiska sammanbrottet – konsekvenserna

Det råder knappast någon tvekan om att de drastiska ökningarna när det gäller olika cancerformer, bland annat leukemi, olika typer av genetiska störningar samt olika typer av invärtes sjukdomar – tuberkulos är ett folkhälsoproblem i regionen – och de extremt höga talen för spädbarnsdödlighet direkt kan knytas till den sovjetiska rovdriften på naturen som beskrivs ovan. I Kazakstan dör 21 barn av 1 000 före ett års ålder, men på vissa håll är dödligheten så hög som 45–50 promille. I vissa områden i Turkmenistan är spädbarnsdödligheten upp till 60 promille, vilket är det högsta talet i hela det forna Sovjetunionen.

Alla människor som lever i Centralasien är drabbade – direkt eller indirekt. För hundratusentals människor har de ekologiska katastroferna även inneburit att de har mist sin möjlighet till försörjning. Arbetslösheten är mycket stor, vilket bland annat medfört stora ekonomiska och sociala problem. Många barn lever i stor nöd ensamma, utan sina föräldrar och utan möjligheter att gå i skolan.

Störst är problemen kring Aralsjön. Omkring fem miljoner människor bor i sjöns närhet, de flesta i och kring städerna Aralsk i norr (Kazakstan) och Nukus och Muynak i söder (Uzebekistan). På sikt är det svårt att tänka sig att människorna kan bo kvar om läget inte förbättras. Men vart skall de i så fall ta vägen?

Vad har gjorts för att förbättra situationen?

Regeringarna i området har inlett ett samarbete för att söka lösa problemen kring Aralsjön. Nya samarbetsorgan har inrättats. Men regimerna präglas till stor del av det förflutna och anser sig möta problem med oöverstigliga dimensioner. Förutom de tidigare nämnda anledningarna till politiska konflikter finns också risk för konflikter om de knappa vattenresurserna.

Det är angeläget att samarbetet mellan staterna i Centralasien systematiseras och resultatinriktas för att få till stånd gemensamma insatser främst för Aralsjöns räddning, men också för att åtgärda de många miljö- och folkhälsoproblem som direkt eller indirekt är orsaker till eller konsekvenser av Aralsjökatastrofen.

Det är bra att Sida sedan 1998 har anslagit totalt cirka 30 miljoner kronor till Aralsjörelaterade projekt, främst gällande hälsa och dammsäkerhet. Men det är angeläget att Sverige höjer sin ambitionsnivå och tillsammans med andra länder och organisationer upprättar en plan för fortsatta aktiviteter med och kring Aralsjön.

Det internationella samfundet har gjort betydande ansträngningar för att förbättra situationen i regionen, främst vad gäller Aralsjön. Världsbanken och andra internationella organisationer har förmedlat stora resurser till området. Men resultaten av insatserna är hitintills begränsade.

Det ekologiska sammanbrottet – förslag till åtgärder

Hela Centralasien kan beskrivas som ett ekologiskt katastrofområde. Den krympande Aralsjön och dess sinande tillflöden, den misslyckade regleringen av Kaspiska havet, konsekvenserna av kärnvapenproven i Kazakstan och de hälsovådliga utsläppen i samband med jordbruksproduktion, utvinning av naturtillgångar samt regionens industrialisering utgör alla delar i en komplex väv där allt hänger ihop, och där det många gånger kan vara svårt att se orsak och verkan. För att bryta de många onda spiralerna som fortsatt bidrar till att försämra den ekologiska situationen i regionen, och som därmed också bidrar till att ytterligare fördjupa såväl det ekologiska sammanbrottet som regionens folkhälsosituation, krävs väl planerade, långsiktiga och uthålliga insatser för att vända den negativa utvecklingen i hela regionen.

Det är därför angeläget att en internationell konferens på hög nivå med ledande företrädare för världssamfundet och regionens stater, ledande företrädare för internationella organisationer, bl a FN och EU, ledande vetenskapsmän inom forskningsområden med anknytning till miljö- och folkhälsofrågor samt företrädare för internationella och centralasiatiska NGO:er och INGO:er snarast kommer till stånd. Sverige har, inte minst efter det nyligen avslutade ordförandeskapet för EU, erforderlig rutin och kompetens för att fungera som värd för en internationell miljö- och folkhälsokonferens med fokus på de centralasiatiska problemen.

I anslutning till en sådan konferens bör också en väl sammanhållen vetenskaplig studie om den hårt exploaterade Aralsjöns negativa konsekvenser för människor och miljö, både ur nationellt och internationellt perspektiv, komma till stånd. En sådan studie bör genomföras på hög internationell nivå, till exempel i FN:s regi. Ett av studiens främsta mål bör vara att komma med konkreta förslag till åtgärder för att de berörda centralasiatiska staterna snarast skall kunna inleda ett målmedvetet arbete för att komma till rätta med regionens miljö- och folkhälsoproblem.

Med utgångspunkt i resultaten av en konferens på hög nivå och en vetenskaplig studie bör sedan möjligheterna att skapa ekonomiska resurser dels för direkt miljöarbete i internationell och regional regi, men också i de enskilda staternas regi och i regi av internationella, regionala och lokala NGO:er och INGO:er, dels för omställning av jordbruket i de berörda länderna från den dominerande bomullsodlingen till ett mer differentierat jordbruk. Ett sådant internationellt biståndsprogram kan lämpligen administreras i FN:s regi.

Ekonomiskt stöd bör kunna ges till regionala och lokala miljöorganisationer för utbildningsinsatser inom den egna organisationen och för informationsarbete inom respektive organisations geografiska verksamhetsområde. Ekonomiskt stöd bör också kunna utgå för konkreta projekt på regional och lokal nivå, till exempel för att lära ekologiskt jordbruk till bönder.

Inom ramen för ett särskilt miljöbiståndsprogram bör också finnas ekonomiska resurser för att genomföra en omställning av jordbruket i de centralasiatiska länderna från den mycket vattenkrävande bomullsproduktionen till ett mer differentierat jordbruk med ekologisk profil, avpassat för regionens behov av livsmedel.

Mer akut är att se till att bevattningskanalerna repareras och byggs om på ett sådant sätt att det vatten som leds in i systemet verkligen utnyttjas på ett effektivt sätt. Samtidigt måste bevattningssystemet justeras, så att vatten även når Aralsjön.

De centralasiatiska staterna har rika naturtillgångar. Dessa kan långsiktigt bidra till att skapa ett ekonomiskt välstånd i regionen. Det krävs dock att utvinningen sker på ett sådant sätt att ingreppen i den redan hårt påfrestade naturen minimeras och att skadliga utsläpp inte sker. Detta förutsätter ett omfattande teknologi- och kunskapsutbyte mellan regionens stater å ena sidan och den industrialiserade världen å den andra.

Det bör vara ett särskilt ansvar för världens demokratiska länder att tillse att de ekonomiska resurser som skapas i samband med utvinning av naturtillgångar används på ett ansvarsfullt sätt. Det bör tydligt framgå i allt utbyte med regionens länder att det förutsätts att delar av de vinster som kommer från utvinningen av naturtillgångar skall återinvesteras i projekt som leder till förbättrad folkhälsa i respektive land, men också i projekt som direkt eller indirekt bidrar till att minska belastningen på miljön i regionen.

Kopplat till åtgärdsprogram mot folkhälso- och miljöproblem i regionen skall också vara ett demokratiserings- och antikorruptionsprogram. Ett sådant program bör finansieras av EU:s medlemsländer och bedrivas under överinseende av de nordiska länderna, som i olika internationella värderingar alltid toppar ligan över länder med mycket litet inslag av korruption. Demokrati- och antikorruptionsstödet bör särskilt inriktas mot de yngre generationerna. Ett centralt element bör vara vistelse i något europeiskt land, kombinerat med studier på akademisk nivå i ämnen som förvaltning/statsvetenskap, juridik, nationalekonomi och journalistik.

Det är viktigt att arbetet för en drägligare miljö och en drägligare livssituation i Centralasien riktas in mot de yngre generationerna för att ingjuta hopp och mod inför en oviss framtid. Sverige har möjlighet att, utan större kostnader, ta konkreta steg för att ge de unga framtidshopp. Regeringen bör därför snarast, i samarbete med bland annat svenska myndigheter, universitet och naturvårdsorganisationer, ta initiativet till en ungdomskonferens i EU-regi för att lägga grunden till ett nätverk där ungdomar i EU-länderna får möjlighet att träffa ungdomar från de centralasiatiska länderna för att bygga långsiktiga kontakter som kan leda till fortsatt utbyte inom områden som miljövård, folkhälsa och demokrati.

Stockholm den 19 september 2001

Margareta Viklund (kd)