De fjällnära skogarna

Motion 1988/89:Jo319 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (båda mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo319

av Åsa Domeij och Roy Ottosson (båda mp)
De fjällnära skogarna

Mot.
1988/89
Jo319321

Moratorielag - lagtext

1 § All skogsavverkning ovanför den i 2 § angivna gränsen är med de
undantag som anges i 3 § förbjuden fram till den 30 juni 1991.

Under samma tid får inom samma område inte ny väg anläggas på
skogsmark annat än för att betjäna viss bebyggelse eller enligt fastställd
arbetsplan för väg.

2 § För tillämpningen av denna lag skall gälla en gräns, högskogsgränsen.
Högskogsgränsens sträckning bestäms av

1. den skogsodlingsgräns som domänverket för sin mark tidigare tillämpat i
sin verksamhet

2. sammanbindningar av skogsodlingsgränsens delar över annan mark än
den som avses i 1.

3 § Från avverkningsförbudet enligt 1 § undantas

1. stamvis blädning

2. sådan röjning och gallring som avses i 12 § 1 skogsvårdslagen
(1979:425).

4 § Om förbudet medför att användningen av skogsbrukningsenhet som ägs
av enskild avsevärt försvåras, skall ersättning betalas för skadan om denna
inte är obetydlig.

5 § Den som bryter mot förbud enligt denna lag döms till böter eller fängelse i
högst två år.

Värdet av det virke som avverkas i strid mot denna lag ska vara förverkat
till staten.

6 § Tillsyn enligt denna lag utövas av länsstyrelsen.

Om denna lag överträds, skall länsstyrelsen omedelbart vid vite förelägga
om att överträdelsen upphör.

Vitesföreläggande hindrar inte att straff ådöms enligt 5 §.

7 § Yrkande om ersättning enligt 4 § skall ges in till länsstyrelsen. I yrkandet
skall anges de omständigheter som yrkandet grundas på.

Om länsstyrelsen inte bifaller yrkandet, får den som har framställt
yrkandet väcka talan vid fastighetsdomstol varvid reglerna i naturvårdslagen
(1964:822) om förfarandet ska tillämpas. Om annan än berörd markägare
väcker talan, tillämpas därvid rättegångsbalkens bestämmelser om rätte

1 Riksdagen 1988/89.3 samt. NrJo319-321

gångskostnader. För talan av markägare tillämpas samma bestämmelser om
rättegångskostnader som gäller för mål om ersättning enligt naturvårdslagen.

Talan enligt 2 stycket skall väckas senast 6 månader efter länsstyrelsens
beslut.

8 § Genom denna lag upphör fram till den 1 juli 1991 de bestämmelser i
skogsvårdslagen (1979:429) som strider mot bestämmelse i denna lag att gälla
för skogsmark ovanför högskogsgränsen.

9 § Regeringen utfärdar föreskrifter för länsstyrelsens handläggning av
ersättningsfrågor enligt 7 §.

10 § Denna lag träder i kraft den 15 februari 1989 och upphör att gälla den 1
juli 1991. Åtgärd som förbjuds i denna lag och som har inletts före den 15
februari 1989 skall upphöra vid lagens ikraftträdande.

Allmän motivering

Sedan lång tid har diskussioner förts om särskilt skydd för fjällnära
skogsområden. Tidigare har domänverket upprätthållit en s.k. skogsodlingsgräns.
Denna gräns har aldrig haft rättslig status. Från naturvårdshåll har
föreslagits en naturvårdsgräns som i vissa fall går längre väster än den gamla
skogsodlingsgränsen förlängd och hopkopplad över annan än statliga mark.
Ovanför denna naturvårdsgräns bör, har det föreslagits, kalavverkning vara
förbjuden.

För närvarande pågår i en inte obetydlig omfattning kalavverkningar
ovanför den linje som har föreslagits som naturvårdsgräns. Dessa kalavverkningar
motverkar syftet med en eventuell naturvårdsgräns. Avverkningarna
leder till svåra eller oreparabla naturmiljöeffekter. I avvaktan på ett beslut
om eventuell naturvårdsgräns måste sådana svårreparabla effekter förbjudas
genom ett tillfälligt moratorium i lag.

I denna moratorielag sätts en provisorisk gräns, här benämnd högskogsgräns,
på grundval av den tidigare skogsodlingsgränsen med dess tänkta
förlängningar över annan mark än den statligt ägda.1 Den provisoriska
gränsdragningen har alltså av praktiska skäl grundats på den tidigare
skogsodlingsgränstanken.2 Ovanför denna högskogsgräns förbjuds all avverkning
utom stamvis blädning. Syftet med förbudet är att ingen ytterligare
kalyta, liten eller stor, ska uppkomma ovanför den provisoriska gränsen
innan riksdagen på grundval av en utredning har beslutat om huruvida en
naturvårdsgräns ska lagregleras eller inte.

Ett moratorium kan ge ekonomiska konsekvenser för skogsmarkägare.
Samtidigt är moratoriet nödvändigt för att förhindra svåra naturskador. Sett i
ett internationellt perspektiv är det inte några extrema krav som ställs på
skogsmarkägarna. Varje land har ett ansvar att bevara tillräckliga områden i
något så när opåverkat skick. Detta gäller inte bara länder med regnskogar.
Behovet av skydd är inte endast klimatmässigt. För nordiska skogsmarker
bygger skyddsmotivet i stor utsträckning på bevarande av naturtyper och
ekologiskt stabila system. Till detta kommer det särskilda ansvaret för att
etniska minoriteter, i detta fall samerna, ska ha möjligheter att i tillräcklig
omfattning utöva sin näring.

Mot. 1988/89

Jo319

2

De ekonomiska konsekvenserna av ett moratorium bör fullt ut bäras av
markägaren när denna är staten, kommun, kyrkan eller bolag. Dessa subjekt
har känt till naturvårdskraven för de berörda områdena och kunnat planera
därefter. De har vidare typiskt sett möjlighet att disponera sina avverkningsåtgärder
till andra marker. De har dessutom ekonomiska förutsättningar att
bära ett moratorium.

Annat gäller för enskilda markägare, där i detta sammanhang också
dödsbon ingår. Om den ekonomiska skadan inte är obetydlig, bör ersättning
kunna utgå. En skada som understiger antingen 10 000 kr. eller 10 % av den
medelavkastning som brukningsenheten gett de närmast föregående tio åren
förefaller normalt vara att betrakta som obetydlig.

Ytterligare en förutsättning för ersättningsrätt är att moratoriet i det
enskilda fallet faktiskt orsakar avsevärt försvårande av skogsbrukningsenhet
(som definieras i specialmotiveringen).

Formerna för utdömande av ersättning bör motsvara naturvårdslagens,
närmast kanske de situationer där tillståndsplikt föreligger enligt 19 § och
tillstånd vägras. Vissa bestämmelser om detta finns i 7 §.

Enligt regeringsformen 8:18 ska lag som avses i 8:3 granskas av lagrådet om
lagen är viktig för enskilda. Detta är fallet med moratorielagen. Enligt
samma lagrum kan emellertid lagrådets hörande uteslutas om i annat fall
lagstiftningsfrågan skulle fördröjas så att avsevärt men skulle uppkomma.
Om de bestämmelser införs, som föreslås i 9 § och som innebär att inledda
åtgärder ska avbrytas när lagen träder i kraft, kan emellertid inte avsevärt
men uppkomma; i synnerhet som lagrådsgranskningen bör ske mycket
skyndsamt. Lagrådets yttrande bör därför inhämtas.

Specialmotivering
Första paragrafen

1 § All skogsavverkning ovanför den i 2 § angivna gränsen är med de
undantag som anges i 3 § förbjuden fram till den 30 juni 1991.

Under samma tid får inom samma område inte ny väg anläggas på
skogsmark annat än för att betjäna viss bebyggelse eller enligt fastställd
arbetsplan för väg.

Termer och begrepp som används i denna lag ska i tveksamma fall ha samma
innebörd som i skogsvårdslagen.

1 § 1 stycket är ett generellt förbud för all skogsavverkning ovanför en viss
gräns som ska motsvara den s.k. skogsodlingsgränsen så som denna tidigare
betraktades i domänverkets verksamhet och såsom omnämnd i riksskogstaxeringssammanhang.
Syftet med förbudet är att under en begränsad tid stoppa
avverkningen i större delen av det område i Sverige, där så kallad fjällnära
barrskog finns.

Vad gäller förhållandet till skogsvårdslagen bör bland annat följande
beaktas.

Med hänsyn till syftet behövs förbud för alla slag av kalavverkning medan
försiktig, stamvis blädning accepteras.

Av skogsvårdslagens bestämmelser följer att sådan blädning inte får ske

Mot. 1988/89

Jo319

3

hur som helst. Den ska underordnas kraven på lämplig avverkning, men valet
av avverkningsform är i moratorielagen begränsat till stamvis blädning samt
gallring och röjning.

Om skogsvårdsstyrelsen anser att blädning som sådan inte är lämplig, får
dock blädning ändå ske om markägaren önskar avverka. Förhållandet
mellan skogsvårdslagen och moratorielagen innebär alltså inte att avverkningsregeln
i skogsvårdslagen hindrar all avverkning. Omvänt ska inte
markägaren kunna åläggas avverkning under moratorielagens giltighetstid,
om markägaren föredrar annan avverkning än stamvis blädning.

Förbudet mot att börja anlägga väg syftar till att förhindra sådana
förberedelseåtgärder för mera omfattande avverkning, som kan komma att
vara ekonomiska felsatsningar om efter moratorielagens giltighetstid generella
avverkningsrestriktioner införs.

Andra paragrafen

2 § För tillämpningen av denna lag skall gälla en gräns, högskogsgränsen.
Högskogsgränsens sträckning bestäms av

1. den skogsodlingsgränssom domänverket forsin mark tidigare tillämpat i
sin verksamhet

2. sammanbindningar av skogsodlingsgränsens delar över annan mark än
den som avses i 1.

I samband med frågor om fjällnära skog har olika gränsdragningar diskuterats
för sådan skog, för vilken bör gälla särskilda restriktioner. Den
gränsdragning som bestäms i moratorielagen skiljer sig från en del alternativ
som har diskuterats. Av det skälet ges moratorielagens gränsdragning en
egen beteckning. Eftersom de skogar som avses i huvudsak är högt belägna,
använder moratorielagen begreppet högskog.

Skogsodlingsgränsen, som har använts tidigare inom domänverket, har
inte haft någon rättslig förankring. Dess dragning är däremot väl känd och väl
dokumenterad. Gränsen har vidare tidigare haft betydelse för planering av
skogsbruksåtgärder inom domänverket. Gränsen har därmed visat sig vara
tillräckligt lämplig som provisorisk gräns i moratorielagen.-

På mark som ägs av annan än staten har skogsodlingsgränsen inte haft
samma betydelse. Sådan mark måste dock tas med i ett moratorium. Därför
läggs högskogsgränsen över sådan mark på ett sätt som i kortaste sträckning
(rakt) förbinder de skogsodlingsgränsavsnitt med varandra, som domänverket
har tillämpat. Det uppges att så har gjorts i samband med riksskogstaxeringen.

Tredje paragrafen

3 § Från awerkningsförbudet enligt 1 § undantas
1. stamvis blädning

. 2. sådan röjning och gallring som avses i 12 § 1 skogsvårdslagen
(1979:425).

Syftet med moratorielagen motverkas inte av att stamvis blädning tillåts. Det
kan finnas oklarheter vad gäller blädningsterminologin. För moratorielagen

Mot. 1988/89

Jo319

4

gäller att därmed avses sådan stamvis huggning som inte leder till vare sig
luckor eller andra öppna ytor och framför allt inte till någon form av öppet
hygge.

Att röjning och gallring enligt skogsvårdslagen inte motverkar moratorielagens
syfte torde vara uppenbart. En klar regel om att sådant ska vara
tillåtet (och därmed falla under skogsvårdslagens krav på sådant) har tagits
in.

Moratorielagen ger inga dispensmöjligheter.

Fjärde paragrafen

4 § Om förbudet medför att användningen av skogsbrukningsenhet som ägs
av enskild avsevärt försvåras, skall ersättning betalas för skadan om denna
inte är obetydlig.

En restriktion innebärande förbud av naturvårdsskäl för kalavverkning av
naturvårdsskäl är en sådan restriktion som kan utfärdas utan att någon
ersättningsrätt uppkommer enligt regeringsformen 2:18.

En moratorielag har därtill en begränsad giltighetstid. Detta medför att de
ekonomiska konsekvenserna för skogsmarksägare vanligen blir beskedliga
och i normala fall begränsas till nettokostnaderna av att skjuta upp intäkterna
av en avverkning. Hur ersättningsfrågan kommer att behandlas om förbud
mot avverkning av fjällnära skog senare blir permanent, har ingen betydelse
för ersättningsfrågan under moratorielagen.

Trots utrymmet i regeringsformen för restriktioner utan ersättning, finns
det skäl att för enskilda hålla ersättningsprinciperna relativt nära dem som
har tillämpats i svensk rätt. När det däremot gäller staten, kommuner,
kyrkan och bolag finns planeringsmöjligheter som gör att dessa utan
avgörande problem kan avvara avverkningar ovanför högskogsgränsen.
Rätten till ersättning begränsas för enskilda, varmed här menas en eller flera
enskilda personer, dödsbon och liknande men inte bolag eller andra juridiska
personer.

Förutsättningarna för att ersättning ska utgå är tre som samtliga ska vara
uppfyllda.

Den första är att moratoriet medför avsevärt försvårande av användningen
av skogsbrukningsenhet. Här skiljer sig ersättningsprincipen från den som
sedan 1987 gäller enligt naturvårdslagen, där det är det berörda området som
skadan ska relateras till. En sådan ersättningsprincip i en moratorielag vore
omöjlig helt enkelt därför att i så fall alla restriktioner enligt lagen vore
ersättningsgilla.

Den andra förutsättningen är att ersättning ska betalas för skadan. Detta
uttrycker principen att endast den skada är ersättningsgill, som moratoriet
verkligen orsakar för dem som i och för sig kan vara ersättningsberättigade i
det enskilda fallet.

Den tredje förutsättningen är att skadan inte är obetydlig. Detta krav har
satts upp för att undvika tvister om mycket små belopp.4

Bevisskyldigheten för att skada uppkommit ligger på markägaren.5 Det är
denne som ska visa att förutsättningarna för ersättning föreligger. Men det
torde normalt vara tillräckligt att denne visar att det skulle ha varit ett

Mot. 1988/89

Jo319

5

normalt led i hans verksamhet att under den tid, som moratorielagen gäller,
göra särskilt angivna avverkningar ovanför högskogsgränsen. Med andra ord
ska markägaren göra antagligt att han skulle ha verkställt eller låtit verkställa
sådana avverkningar under tiden fram till den 30 juni 1991 samt att det var
just moratoriet och inte annat som hindrade avverkningen under den tiden.

Det är bara den verkliga skadan för avsevärt försvårande av användningen
av skogsbrukningsenhet som ska ersättas. Två och ett halvt års uppskjutande
av avverkning innebär motsvarande tids uppskov med intäkter. I skadebedömningen
ska vidare beaktas de möjliga intäkterna av tillåten stamvis
blädning. De ekonomiska konsekvenserna av sådant uppskov jämförda med
de möjliga intäkterna av stamvis blädning är vad som kan utgöra skadan.
Endast undantagsvis blir därför skadan så stor, så att ersättning ska betalas.

Femte paragrafen

5 § Den som bryter mot förbud enligt denna lag döms till böter eller fängelse i
högst två år.

Värdet av det virke som avverkas i strid mot denna lag ska vara förverkat
till staten.

Straffskalan har här satts till samma som i miljöskyddslagen. Den medför fem
års preskriptionstid.

En förverkanderegel torde vara nödvändig för att avhålla från lönsam
miljöbrottslighet, trots förverkanderegler i straffrättsliga sammanhang.

Sjätte paragrafen

6 § Tillsyn enligt denna lag utövas av länsstyrelsen.

Om denna lag överträds, skall länsstyrelsen omedelbart vid vite förelägga
om att överträdelsen upphör.

Vitesföreläggande hindrar inte att straff ådöms enligt 5 §.

Länsstyrelsen är ansvarig för naturvården och torde därför vara mest lämpad
att övervaka efterlevnaden av denna moratorielag.6

Andra stycket inskärper att tillsynsmyndigheten måste agera omedelbart
och på ett effektivt sätt för att stoppa en överträdelse.

Tredje stycket anser att sådan brottslig avverkning eller annan åtgärd, som
sker efter att vitesföreläggande skett, kan straffas. Vad gäller brottslig
avverkning eller annan åtgärd som sker före ett vitesföreläggande kan alltid
straff utdömas.

Sjunde paragrafen

7 § Yrkande om ersättning enligt 4 § skall ges in till länsstyrelsen. I yrkandet
skall anges de omständigheter som yrkandet grundas på.

Om länsstyrelsen inte bifaller yrkandet, får den som har framställt
yrkandet väcka talan vid fastighetsdomstol varvid reglerna i naturvårdslagen
(1964:822) om förfarandet ska tillämpas. Om annan än berörd markägare
väcker talan, tillämpas därvid rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader.
För talan av markägare tillämpas samma bestämmelser om

Mot. 1988/89

Jo319

6

rättegångskostnader sorn gäller för mål om ersättning enligt naturvårdslagen.

Talan enligt 2 stycket skall väckas senast 6 månader efter länsstyrelsens
beslut.

Det finns goda skäl att i lagen införa en möjlighet till enkel handläggning av
ersättningsanspråk. Länsstyrelsen är lämpligast för detta. Länsstyrelsens
beslut kan inte överklagas, utan om sökanden och länsstyrelsen inte blir
överens, måste frågan avgöras i domstol. I naturvårdslagen finns bestämmelser
om hur ersättningsfrågor handläggs i domstol. Dessa bestämmelser bör
tillämpas även för ersättningsanspråk grundade på moratorielagen.

Normalt torde det vara markägare som lider ekonomisk skada. För
säkerhets skull utesluts inte möjligheten att annan kan kräva ersättning. I
dessa fall bör dock vanliga regler om rättegångskostnad tillämpas, innebärande
att den som förlorar målet i princip får stå för båda parternas
rättegångskostnader. När det gäller markägare bör däremot samma principer
gälla som i mål enligt naturvårslagen vilka i sin tur hänför till
expropriationslagen och då särskilt dess 7 kap. 1 §.

Åttonde paragrafen

8 § Genom denna lag upphör fram till den 1 juli 1991 de bestämmelser i
skogsvårdslagen (1979:429) som strider mot bestämmelse i denna lag att gälla
för skogsmark ovanför högskogsgränsen.

Denna bestämmelse klarlägger verkningarna av moratorielagen. De bestämmelser
i skogsvårdslagen, som inte på något vis kommer i konflikt med
moratorielagen, gäller således fullt ut också ovanför högskogsgränsen.

Tionde paragrafen

10 § Denna lag träder i kraft den 15 februari 1989 och upphör att gälla den 1
juli 1991. Åtgärd som förbjuds i denna lag och som har inletts före den 15
februari 1989 skall upphöra vid lagens ikraftträdande.

Lagen bör träda i kraft så tidigt som praktiskt är möjligt. Genom den andra
meningen förhindras att ett antal åtgärder inleds som följd av att lagförslaget
blir känt. Ersättningsbestämmelserna torde lösa de problem som kan
uppkomma för dem som i god tro har inlett åtgärder innan lagförslaget blivit
känt.7

Mot. 1988/89

Jo319

7

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen antar det lagförslag beträffande fjällnära skogar som
presenterats i motionen.

Stockholm den 25 januari 1989

Åsa Domeij (mp) Roy Ottosson (mp)

1 Det är nödvändigt med ett särskilt gränsbegrepp för lagens tillämpning. Det är
mindre lämpligt att direkt använda begreppet skogsodlingsgräns, eftersom det
begreppet har sin hävdvunna betydelse inom ramen för domänverkets tidigare arbete.

2 Den diskuterade naturvårdsgränsen går ofta längre västerut än skogsodlingsgränsen.
Moratorielagen täcker alltså ett något större område än vad som skulle omfattas med
en naturvårdsgräns. Detta lagförslag kan användas även om en annan gränsdragning,
nämligen den föreslagna naturvårdsgränsen, väljs i stället för anpassningen till
skogsodlingsgränsen som förslaget nu bygger på. Vad som i så fall vore tillräckligt är att
omdefiniera högskogsgränsen till att bygga på förslaget till naturvårdsgräns i stället för
den bestämning av skogsodlingsgräns och dess "extrapolering" över mark ägd av
annan än staten som här används. En mellanform kunde vara att införa en
dispensmöjlighet för de områden som ligger mellan naturvårdsgränsförslaget och
skogsodlingsgränsen med dess extrapolering. Här får vägas enkelhet och tydlighet mot
anpassning.

1 Se också den allmänna motiveringen not 2 om alternativ.

4 Kommentar: Här skulle man kunna tänka sig två gränser som i så fall bör skrivas in i
själva lagtexten. Den ena gränsen skulle vara i kronor, förslagsvis 10 000 kr. Den andra
gränsen skulle vara i procent av intäkten av skogsbruket räknad som genomsnitt av de
senaste fem eller tio åren. Detta skulle då göras i 4 §, exempelvis enligt följande:

4 § Om förbudet medför en inte obetydlig skada till följd av försvårande av
skogsbrukningsenhet som ägs av enskild, skall ersättning betalas för skadan. Skada
som understiger 10 000 kr. eller 10 % av brukningsenhetens avkastning räknad som
genomsnitt de senaste tio åren ersätts inte.

Med denna konstruktion rensar man bort småfallen. Men konstruktionen innebär
även att de första tio tusen kronorna alternativt 10 procenten inte ska ersättas. Om man
vill låta hela skadan ersättas, för den händelse att kvalifikationsgränsen överskrids,
måste alltså texten i sista exemplet modifieras. Det finns emellertid skäl att inte
modifiera, eftersom det rimligen ryms inom naturvårdslagens och skogsvårdslagens
hänsynsregler att vara tvungen att jämka litet i sitt skogsbruk.

5 Detta följer redan av principen att den som begär ersättning, ska visa att han har rätt
till ersättning, dvs. att de förutsättningar föreligger i hans fall som berättigar just
honom till ersättning.

6 Kommentar: Om emellertid det skulle anses viktigt att skogstekniska frågor som rör
vad som menas med stamvis blädning i förhållande till olika typer av förbjuden
avverkning ska finnas inom tillsynsmyndigheten, kan skogsvårdsstyrelsen i stället för
länsstyrelsen vara tillsynsmyndighet.

7 Kommentar: Ett alternativ är att låta motionsdagens datum vara avgörande. Åtgärd
som har inletts dessförinnan träffas i så fall inte av lagen. Ett mellanalternativ är att här
skilja mellan statligt ägd skog (förvaltad av domänverket) och annan skog samt att
omedelbart stoppa allt på statlig mark men sätta motionsdagen som gränsdatum för
övrig mark.

Mot. 1988/89

Jo319

8