De handikappades situation

Motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
De handikappades situation

Mot.
1989/90
So227

1. Inledning

Handikappade finns i alla samhällsgrupper och deras livssituation växlar på
samma sätt som andra människors. För ett socialliberalt parti är det naturligt
att värna om utsatta grupper. Vår strävan att öka människors frihet gäller
inte minst dem vars frihet i dag är mycket begränsad. Hit hör de handikappade.
Många handikappade tillhör vad vi kallar ”det glömda Sverige”.

Handikappolitiken syftar till att så långt möjligt undanröja de svårigheter
och hinder som förorsakas av handikappet. De valmöjligheter som en ickehandikappad
har när det gäller utbildning, fritidssysselsättning, arbete och
bostad måste i största möjliga utsträckning finnas också för den som är handikappad.

Förbättringar för handikappade har skett. Initiativen till dessa har ofta
kommit från folkpartiet. Fortfarande finns dock stora brister inom handikappolitiken:
många handikappade saknar tillträde till arbetsmarknaden,
levnadsvillkoren för familjer med handikappade barn är svåra, de handikappades
boendevillkor är ofta undermåliga, riksdagsbeslutet om att kollektivtrafiken
skulle vara handikappanpassad i slutet av 1980-talet har inte förverkligats,
många samlingslokaler är fortfarande inte handikappanpassade.

Regeringen är inte okunnig om dessa brister. I årets budgetproposition
sägs, att åtgärderna för handikappade har hög prioritet i regeringens politik.
Trots detta uttalande lyser reformerna med sin frånvaro.

Handikappolitiken spänner över ett vitt område och förväntas tillgodose
behov hos en rad människor vars önskemål är högst varierande. Människor
med olika handikapp har olika stödbehov. Därför måste handikappolitiken
präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter - att öka valfriheten.

Resultatet av de förslag som äldredelegationens arbete leder fram till (Ds
1989:27) får inte försämra de handikappades möjligheter till flexibilitet och
valfrihet. Den ökande tendensen till decentralisering och integrering på
olika samhällsnivåer får inte medföra att specialistkompetensen när det gäller
handikapp går förlorad.

Handikapporganisationerna måste ges reellt sett ökat stöd. Därtill måste
utgiftsökningar som beror på skattereformens finansiering kompenseras.

I denna partimotion ger vi förslag till betydande reformer inom handi

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr So227

kapppolitiken. I andra motioner från folkpartiet för vi dessutom fram ytterligare
ett antal förslag om förbättringar för de handikappade, bl.a. utvecklas
vår syn på sysselsättning i en motion om arbetsmarknadspolitiken och på läkemedels-
och sjukvårdsfrågor i en motion om sjukvården.

2. Familjer med barn som har handikapp

Förr tog samhällets institutioner hand om de flesta barn med utvecklingsstörning
och andra grava handikapp. Det var sällsynta undantag att barnen
bodde kvar hos sina föräldrar och syskon. Vår tids handikappade barn växer
däremot som regel upp med sina familjer eller, vid mycket svåra handikapp,
i familjehem, grupphem eller elevhem. Det är en riktig utveckling som måste
ges förutsättningar att fortsätta.

Normaliseringen ställer krav på att stat, landsting och kommuner tar sitt
ansvar för att kompensera barnets handikapp. Den enskilda familjen måste
få resurser och stöd att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

2.1. Att leva med handikappade barn

Erfarenheten visar att levnadsvillkoren för familjer med handikappade barn
oftast är mycket ansträngd. Varannan familj med ett gravt handikappat barn
får nästan aldrig sova en hel natt och det gäller inte bara en övergångsperiod
utan under årtionden.

Många tror att situationen lättar med åren. Det är inte sant, den blir
tvärtom tyngre för varje år som går. Vården blir mer krävande - oron för hur
det skall bli ”sedan” ökar. Den sociala isoleringen blir allt större.

Många familjer tvingas helt förändra sitt förvärvsarbete. Framför allt gäller
det kvinnorna. I familjer med utvecklingsstörda barn får oftast mödrarna
ändra sina arbetsförhållanden. Många kvinnor slutar helt att förvärvsarbeta.

Även på syskonen ställs det stora krav. Många familjer med barn som har
grav utvecklingsstörning anser att syskonen dagligen utsätts för orimliga
krav.

2.2. Valfrihet och integritet

Varje familj är unik. Därför kan samhällets stöd inte stöpas i samma form.
Insatserna måste knytas till den enskilda familjen. Valfriheten är en viktig
utgångspunkt för folkpartiets förslag om hur stödet bör utformas i framtiden.

Valfriheten stärker den enskilda familjens integritet. Det är familjens behov,
som skall vara styrande. Familjen skall inte behöva känna sig prisgiven
åt myndigheternas godtycke.

Åtgärderna från stat och kommun måste vara inriktade på att familjer
med ett barn som har handikapp skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
Båda föräldrarna skall om de vill kunna ha kvar sitt förvärvsarbete och
skall ha möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och att odla
intressen utanför hemmet.

Mot. 1989/90

So227

2.3. Personlig vårdare

För att tillgodogöra sig t.ex. undervisning eller ett rikt fritidsliv är ett barn
med svårt handikapp helt beroende av ständig hjälp från någon som känner
honom eller henne väl. Det måste finnas personal tillgänglig på platser där
den handikappade befinner sig under dagen.

Den handikappade möter ständigt nya människor, som skall bistå med
hjälp. Dessutom måste den dagliga livsföringen schemaläggas i detalj för att
det på varje plats skall finnas möjligheter att få den hjälp som behövs. Det
leder till stora problem för den som har svårt att göra sig förstådd.

Handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor
som de lär känna och har förtroende för. Det är viktigt inte minst för
barn med handikapp att assistenterna knyts till den handikappade själv och
inte till olika verksamheter. Assistenterna skall också kunna anställas direkt
av familjen eller, om det är en vuxen person, av den handikappade själv. Det
måste i så fall vara på familjens eller den enskildes eget initiativ. Inom ramen
för den kommunala hemtjänsten kan detta arrangeras genom att kommunen
avgör omfattningen på hjälpinsatserna och står för kostnaden medan den
handikappade själv får avgöra vem som skall utföra vården. Det s.k. STILprojektet,
som beskrives i avsnitt 5.1 är ett exempel på hur detta skulle
kunna organiseras.

2.4. Vårdbidrag

Att vårda ett handikappat barn hemma ställer stora krav på familjen. Oftast
måste någon av föräldrarna avbryta sitt förvärvsarbete, vilket ofta leder till
en svår ekonomisk situation. Vårdbidraget är en ersättningsform inom folkpensioneringen
som skall kompensera föräldrar till handikappade barn för
merarbete, inkomstbortfall och merkostnader till följd av barnets handikapp.
Vårdbidraget uppgår till 2 x 0.96 basbelopp. Detta innebär att helt
vårdbidrag för 1990 uppgår till 57.024 kr. Denna ersättning är otillräcklig.

Det är därför angeläget att det sker en höjning av vårdbidraget. Folkpartiet
föreslår att grunden för vårdbidraget skall vara 2,5 basbelopp. För den
enskilda familjen skulle detta innebära att ett helt vårdbidrag för 1990 skulle
uppgå till 74 250 kr. om året, dvs. en förbättring med drygt 1 435 kr. i månaden.
En höjning av vårdbidragen enligt vårt förslag skulle för år 1990 kosta
231 milj. kr.

En del av vårdbidraget kan utgå som skattefri merkostnadsersättning. Det
förutsätter att merkostnaderna uppskattas till minst 17 % av basbeloppet. I
december 1989 utbetalades drygt 15 000 vårdbidrag. Av dessa hade ca 40 %
en del av bidraget i form av merkostnadsersättning. De föräldrar som erhåller
skattefri merkostnadsersättning har ofta barn som är gravt handikappade.
Vårdbidraget är ATP-grundande inkomst. Det gäller dock inte den del
av vårdbidraget som utgår som skattefri merkostnadsersättning. Den praktiska
innebörden av detta är att föräldrar med mycket gravt handikappade
barn ofta får lägre ATP eftersom det ofta är just dessa som får en stor del av
bidraget som merkostnadsersättning.

Vi anser att dessa regler bör ändras. Det bör uppdras åt regeringen att
föreslå sådana förändringar i reglerna att utgående vårdbidrag alltid i dess

Mot. 1989/90

So227

helhet blir ATP-grundande. Detta kan ske exempelvis genom att man vid
beräkningen av ATP-poäng bortser från om en del av vårdbidraget utgår
som merkostnadsersättning eller genom att merkostnadsersättning utgår vid
sidan av vårdbidraget.

2.5. Tillfällig föräldrapenning

Tillfällig föräldrapenning utges under högst 60 dagar per år och barn. För
familjer med barn som ofta är sjuka kan ytterligare 30 dagar per år utges. I
årets budgetproposition föreslås en ökning av dessa 30 dagar till 60 dagar per
år. Detta innebär att regeringen nu går folkpartiet delvis till mötes.

Folkpartiet anser emellertid att gränsen för tillfällig föräldrapenning bör
slopas, för det fåtal familjer i mycket svåra omständigheter som tvingas utnyttja
den tillfälliga föräldrapenningen under lång tid. Om det blir fråga om
vård av permanent karaktär bör dock en samordning med andra ersättningsformer
ske.

I dag kan tillfällig föräldrapenning också utges för vård av barn som fyllt
12 men inte 16 år i de fall barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning
eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Detta
behov upphör dock inte när barnet blir 16 år. Folkpartiet anser därför att
tillfällig föräldrapenning skall kunna utges även för hemmaboende vuxet
handikappat barn då föräldern på grund av barnets sjukdom måste avstå från
förvärvsarbete.

När en person drabbas av en funktionsnedsättning får detta konsekvenser
även för personer i den handikappades omgivning. Hela familjen och andra
nära anförvanter berörs. Dessa problem måste uppmärksammas i högre grad
än som skett hittills. Det kan t.ex. finnas tillfällen då den anhörige bör delta
i rehabiliteringen och lära sig lyft- och bärteknik eller medverka i sjukgymnastik
för att kunna vara till hjälp vid träning i hemmiljö. Dessutom kan tillfälle
ges till erfarenhetsutbyte med andra i samma situation.

Behovet av föräldramedverkan gäller även vid habiliteringsinsatser för
barn med handikapp. Föräldrar måste ges möjlighet att med ersättning från
föräldraförsäkringen få den ledighet som erfordras för deltagande i rehabilitering,
habilitering och utbildning för föräldrar som har barn med handikapp.
I dag är det inte alltid så beroende på skillnader i tillämpningen av
AFL 4:10. Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma
med förslag om åtgärder för att åstadkomma en enhetlig regeltillämpning i
enlighet med vad vi här angivit. I de fall föräldrarna önskar bör denna möjlighet
också tillkomma båda föräldrarna samtidigt. Detta är i dag möjligt enbart
för några få sjukdomar.

2.6. Barn med ovanliga handikapp

För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår speciella problem.
Exempel på sådana handikapp är cystisk fibrös, barnreumatism, tarmsjukdomar
och muskeldystrofi. Dessa sjukdomar är så pass ovanliga att kunskapen
hos de personer, såsom lärare, vårdpersonal m.fl., som kommer i
kontakt med barnet ofta är dålig. Detta innebär att förståelsen för barnets
speciella problem blir bristfällig och att föräldrarna får ett dåligt stöd i hur
man skall ta hand om barnet.

Mot. 1989/90

So227

Det är viktigt att det ges förutsättningar att bygga upp specialistkompetens
inom dessa handikappområden. Folkpartiet föreslår därför att några träningscenter
för barn med ovanliga sjukdomar inrättas. Under kommande
budgetår föreslår vi ett anslag på 11 milj.kr. till detta ändamål. Dessa center
skall kunna fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt och
ge kunskap i de fall kompetens hos andra instanser saknas. Ett exempel på
ett sådant träningscenter är Ågrenska stiftelsen i Göteborg.

2.7. Lek sorn träning

Leken har en central betydelse i alla barns liv. Den fungerar som drivkraft i
utvecklingens tjänst. Barnet får i leken stimulans och motivation för att gå
vidare i sin utveckling. Den tidiga stimulansen är viktig för alla barn, men
speciellt för barn med handikapp. Det gäller att ta vara på alla möjligheter
till utveckling för att förhindra eventuella sekundära handikapp. För föräldrar
och syskon erbjuder leken en naturlig gemenskap och möjlighet till träning
av det handikappade barnet. Men barn med handikapp behöver ofta
särskilda leksaker som passar just deras träning genom lek.

Det handikappade barnet kan få tillgång till pedagogiska leksaker på olika
sätt: genom att låna dem på lekotek, genom barnhabilitering och hjälpmedelscentral
eller genom att föräldrarna köper dem.

Vissa lekotek tillämpar en sjuårsgräns. Denna gräns bör slopas. Nya lekotek
bör startas, så att alla familjer med handikappade barn, oavsett var i
landet de bor, kan få tillgång till pedagogisk rådgivning och möjlighet att
låna lekmaterial.

Lekoteken måste ha tillräckliga resurser så att de kan föra ut sin kunskap
till förskole- och lågstadiepersonal. Lekoteken har också en viktig roll att
spela i den samordnade barnhabiliteringen.

3. En utvecklande sysselsättning

Svårigheterna att bereda handikappade sysselsättning är stora. De psykiskt
utvecklingsstörda är allra hårdast drabbade av utestängningen från arbetsmarknaden.

Arbetslösheten bland handikappade är hög trots stor efterfrågan på arbetskraft.
Detta är oacceptabelt då alla människor är i behov av stimulans
och aktivitet för sin utveckling. Detta är ett slöseri med såväl mänskliga som
ekonomiska resurser.

3.1. Utbildning

I dag integreras allt fler handikappade barn i den vanliga skolundervisningen.
Denna integrering måste fortsätta. Beroende på handikappets art
och skollokalernas tillgänglighet varierar dock handikappades undervisningsstandard.
Ibland saknas exempelvis möjligheter för den handikappade
att delta i alla ämnen. Det händer t.ex. ofta att rörelsehindrade barn ”slipper”
idrott under förevändning att han/hon har sjukgymnastik. Andra har
befriats från slöjd därför att slöjdsalen inte varit tillgänglig för rullstolar.
Vissa barn kan inte delta i undervisningen på grund av oklarheter om vem
som skall bekosta barnens hjälpmedel.

Mot. 1989/90

So227

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So227

Inom den obligatoriska skolan skall givetvis alla barn kunna delta i undervisningen
oavsett om de har ett handikapp eller ej. Det är oacceptabelt att
barn får sitta emellan då olika myndigheter tvistar om kostnadsansvaret för
att barnet skall få möjligheter att delta i undervisningen.

Utbildning för psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar ges i särskolan.
I den obligatoriska delen av särskolan ingår grundsärskolan och träningsskolan.
Den senare är avsedd för dem som inte kan tillgodogöra sig undervisningen
i grundsärskolan.

Sedan den 1 juli 1988 har även vuxna psykiskt utvecklingsstörda rätt till
vuxenutbildning inom ramen för särvuxutbildningen. SärVux är en kompetensinriktad
utbildning som syftar till att ge vuxna psykiskt utvecklingsstörda
möjlighet att skaffa sig kompetens som motsvarar den som ges i grundsärskolan.

Riksdagen har ett ansvar för att särvuxutbildningen kommer de utvecklingsstörda
till del. Det finns oroande signaler om att så inte är fallet. Antalet
undervisningstimmar som tilldelats är otillräckliga. För närvarande finns det
medel avsatta för 54 000 undervisningstimmar, medan behovet för att riksdagens
beslut från år 1988 skall kunna förverkligas uppskattats till 150 000.
Därför föreslår vi att SärVux tillförs ytterligare 30 milj.kr. under budgetåret
1990/91.

Undervisning på träningsskolenivå ger oftast enbart möjlighet till en
mycket begränsad intellektuell träning. För de utvecklingsstörda kan den likafullt
vidga deras möjligheter till att leva ett rikt och aktivt liv.

Det är också fel att utvecklingsstörda i princip inte får delta i samma utbildning
mer än en gång. Mot bakgrund av att samhället snabbt förändras
och att utvecklingsstörda många gånger mognar sent och har dåligt minne,
bör de kunna få gå en utbildning mer än en gång för att repetera eller bättra
på sina kunskaper.

Folkpartiet har tidigare föreslagit att rätten till undervisning inom SärVux
skall gälla också på träningsskolenivå. Riksdagen har ställt sig bakom detta
förslag. Riksdagen har hos regeringen begärt att en utredning skulle få i uppdrag
att se över hur detta skulle kunna lösas. Inom kort väntas utredningen
komma med ett förslag. De utvecklingsstörda på träningsskolenivå har under
mycket lång tid väntat på att få rätt till undervisning inom SärVux. Därför
bör utredningens förslag genomföras så snabbt som möjligt.

Utvecklingen under senare år har medfört att de flesta handikappade
gymnasieungdomar har kunnat få utbildning i sina hemkommuner. En liten
grupp har emellertid behov av mycket stora och specialiserade insatser av
pedagogisk, social och medicinsk art för att klara sin skolgång. Riksdagen
har uttalat att staten skall ta på sig kostnadsansvaret för denna verksamhet
och riksdagens konstititionsutskott har uttalat sig kritiskt om att frågan ännu
inte är löst.

Handikapputredningen har presenterat ett delbetänkande (SOU
1989:54), Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar.
I den föreslås, i likhet med vad riksdagen uttalat, att staten skall bärakostnaderna
för verksamheten. Utredningen föreslog att reformen skall genomföras
fr.o.m. den 1 januari 1990.

Den socialdemokratiska regeringen fortsätter dock att försinka en lös

Mot. 1989/90

So227

ning. Inget förslag har ännu presenterats. Det sägs att frågan bereds inom
departementet och en eventuell proposition är att vänta till våren. Det betyder
att de handikappade tvingas vänta ytterligare. Vi förutsätter att förslag
snarast framläggs i enlighet med riksdagens beställning.

Sjukhusskolan är en undervisningsform som skall garantera att barn som
är inlagda på sjukhus kan följa med i undervisningen. Det är av stor betydelse
att denna undervisningsform fungerar bra, speciellt för de elever som
ofta måste vårdas på sjukhus. Det har dock framkommit att så inte är fallet.
Barn på sjukhus blir ofta utan den undervisning de har rätt till. Statsmakterna
måste därför göra en översyn av verksamheten.

Pensionering av unga handikappade som studerar bör undvikas. De måste
under studietiden få möjlighet till en tillfredsställande ersättning utan att behöva
bli förtidspensionerade.

3.2. Arbete

Ansträngningarna för att bereda handikappade tillträde till arbetsmarknaden
måste intensifieras. Ansvar för detta måste tas inom en rad sektorer som
arbetsmarknads-, arbetsmiljö- och socialpolitiken.

För att underlätta strävandena att bereda handikappade arbete finns bl.a.
lönebidrag. I november 1989 sysselsattes 45 288 personer med hjälp av lönebidrag.
För många handikappade är lönebidrag ett bra sätt för att få fotfäste
på arbetsmarknaden.

Folkpartiet har föreslagit att de som arbetar inom Samhallkoncernen skall
uppbära lön för det arbete de utför istället för pension. Inom Samhallgruppen
arbetar 30 000 arbetshandikappade. Ca 6 700 av dem har pension i olika
omfattning. Det är ett förståeligt önskemål att människor som utför ett arbete
anser att den ersättning de får skall vara lön och inte pension. Regeringen
har nu föreslagit en sådan omfördelning, vilket vi välkomnar.

I vår motion om arbetsmarknadspolitiken föreslår vi att Samhall skall ges
ökade resurser för att fler skall kunna beredas arbete där. För budgetåret
1990/91 föreslår vi att det tillförs ytterligare 55 milj.kr. Dessa resurser börge
ytterligare 550 arbetshandikappade arbetstillfällen.

Därutöver finns det anledning att se över möjligheterna för psykiskt utvecklingsstörda
och andra gravt handikappade att få arbete inom Samhallgruppen.
Detta är för närvarande mycket svårt. Vi föreslår därför i vår motion
om arbetsmarknaden att regeringen skall återkomma till riksdagen med
förslag härom.

Vi har från folkpartiets sida ofta pekat på att samtidigt som de resurser
som avsätts för att bereda handikappade arbete har varit starkt begränsade,
har ingen sådan begränsning funnits när det har gällt resurserna för förtidspensionering.
Vid bedömningen av hur stora resurser som kan avsättas för
att bereda handikappade arbete är det, enligt vår mening, nödvändigt att
också beakta det minskade behov av förtidspensionering som ökade sysselsättningsmöjligheter
medför.

Möjlighet borde finnas att föra över resurser från socialförsäkringssektorn
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan många gånger innebära en
besparing för det allmänna samtidigt som individen får tillfälle att utföra ett

Mot. 1989/90

So227

arbete till glädje och nytta för henne själv men också för uppdragsgivaren.
Regeringen har nyligen i en proposition tagit fasta på detta förslag vilket vi
likaledes välkomnar.

Regeringen föreslår (prop. 1989/90:62) att det införs möjlighet till vilande
förtidspension som ett instrument i rehabiliteringsprocessen. Lönebidrag för
förtidspensionerade föreslås utgå med ett bidrag upp till halva kostnaden för
lön och sociala avgifter. I budgetpropositionen föreslås att 288 miljoner kronor
avsätts för sådana lönebidrag under budgetåret 1990/91. Om dessa anslagna
medel skulle vara otillräckliga bör ytterligare resurser tillföras. Det är
angeläget att anslaget inte blir styrande för hur många som skall kunna beredas
arbete.

Mot bakgrund av att de handikappade har stora svårigheter att komma ut
på arbetsmarknaden bör arbetsförmedlingarna aktiveras mer i detta arbete.
Arbetsförmedlingarna bör ges ett ansvar att följa upp de handikappade ungdomar
som avslutat sina studier och främja deras inträde på arbetsmarknaden.

Dessa förslag behandlas också i folkpartiets motion om arbetsmarknadspolitiken.

3.3 Lön vid arbete på dagcenter

Många utvecklingsstörda som arbetar på dagcenter eller annan alternativ
verksamhet inom kommuner och företag utför ett arbete där huvudmannen
i många fall uppbär en intäkt. De som arbetar på dagcenter eller motsvarande
har framfört önskemål om att uppbära lön för det arbete de utför istället
för pension. Lagen om allmän försäkring bör ändras så att det blir möjligt
att i rehabiliterande syfte koordinera pension med lön.

3.4 ”Handikappombudsman”

För att ytterligare stärka de handikappades ställning, föreslår vi att kommunerna
uppmuntras till att inrätta en funktion som ”handikappombudsman”.

Handikappombudsmannen bör ges i uppdrag att på olika sätt stödja och
vägleda de handikappade och deras anhöriga, ge dem upplysningar om vilka
rättigheter de har, vägleda dem till rätt instanser samt driva den enskildes
frågor.

Nyblivna föräldrar till ett handikappat barn vittnar ofta om hur svårt det
är att få stöd och vägledning från samhällets sida. De måste ofta kämpa länge
för att få del av en förmån och ständigt upprepa sin situation för olika instanser.
En handikappombudsman kommer därför att utgöra ett välkommet tillskott
för att stödja handikappade och föräldrar till handikappade i kampen
för en drägligare tillvaro.

3.5 Fritid

Såväl den offentliga sektorn som det privata näringslivet investerar i dag
stora belopp på verksamheter för människors fritid. Det sker därför att fritiden
intar en allt viktigare plats i människors liv. Det finns emellertid ingen
allmän insikt om att detta gäller även dem som har funktionshinder. Fortfarande
ses det av många som ett kuriosum när handikappade seglar, tar sig ut

Mot. 1989/90

So227

i skog och mark eller sysslar med andra ting som vanligtvis förknippas med
fysisk ansträngning.

Idrott är för många människor en avkopplande fritidssysselsättning. Det
gäller också för handikappade. De handikappade stöter dock ofta på svårigheter
i sitt idrottsutövande. Handikappidrotten måste därför ges bättre förutsättningar.

Vi utvecklar vår syn på handikappidrotten i vår partimotion om idrottens
villkor.

Trots att kommuner lägger ner stora summor på anläggningar för idrott
och friluftsliv, är det långt ifrån självklart att dessa görs handikappanpassade.
Så t.ex. saknar ofta simbassänger en sittlift som möjliggör för rörelsehindrade
att använda dem. Detta borde vara obligatoriskt för allmänna bad.

Den offentliga informationen måste bli tillgänglig i största möjliga utsträckning
för människor med handikapp. Även kulturella arrangemang bör
i möjligaste mån anpassas efter exempelvis synskadades och utvecklingsstördas
möjligheter att ta del av utbudet.

3.6 Den nya teknikens möjligheter

Datateknikens och informationsteknologins snabba utveckling påverkar
livsvillkoren för många människor, i både positiv och negativ riktning. För
människor med funktionshinder är detta ännu mer påtagligt. Den nya tekniken
för att rationalisera och förbättra servicen för flertalet kan för handikappade
skapa nya problem. Kösystemen på post och bank är exempelvis inte
utformade för synskadade. Ökad abstraktion i många situationer i det dagliga
livet och i arbetet drabbar allt fler förståndshandikappade.

Samtidigt skapar datateknik och informationsteknologi möjligheter att
överbrygga många typer av handikapp och utgör fantastiska verktyg för att
ge handikappade möjlighet till att leva ett mer fullvärdigt liv, stimulans till
arbete och kommunikation med andra människor. Tekniken har redan tagits
i bruk av många handikappade och Sverige har länge legat långt framme på
detta område.

Syntetiskt tal, automatiska dokumentläsare, alternativa tangentbord,
röststyrning och texttelefon är exempel på mikrodatorbaserade handikapphjälpmedel
som kommit fram genom bl.a. svensk utveckling. Det är viktigt
att denna utveckling får fortsatt stöd, samtidigt som samarbete bör sökas
med andra länder som också har eller kan ta fram kvalificerad teknik.

Ännu har dock mycket litet av den nya teknikens alla möjligheter tagits i
bruk. På vissa områden finns lösningar som kan tas fram relativt snabbt, på
andra kan vi i dag bara ana möjligheterna. Bristande kunskap och fantasi
gör att det kommer att ta tid att få fram lösningar. Systematiskt och tålmodigt
arbete kommer dock efterhand att ge goda resultat.

4. Boende

En handikappad är oftast mer beroende av god bostadsstandard än andra
därför att han/hon tillbringar mer av sin tid i bostaden. Det kräver att bostaden
är planerad och anpassad efter den boendes behov. Men huvuddelen
av vårt bostadsbestånd, både vad gäller småhus och flerfamiljsbostäder, är

Mot. 1989/90

So227

otillgängliga för handikappade. Utvecklingen mot ökad tillgänglighet går
oacceptabelt långsamt. Därför bör handikapporganisationerna ges större
möjlighet att vara med vid den praktiska utformningen av bostadsområden.

Bostaden och dess miljö har en avgörande betydelse för handikappades
möjligheter att delta i samhällslivet. Bostadsmiljön skall stimulera till aktiviteter
i och utanför bostaden. Behovet av anpassning och tillgänglighet får
inte stanna vid bostaden och det hus den är inrymd i. Man skall i största möjliga
utsträckning kunna förflytta sig utomhus i närmiljön, vilket betyder att
inte annat än oundgängliga trappsteg bör finnas, marken bör vara hårdgjord
på lokalvägar och stigar och eventuella bilhinder utformade så att man kan
passera med rullstol. Lägenheter och bostadsområden måste planeras med
hänsyn till människor med handikapp.

Enligt omsorgslagen har vissa handikappade givits laglig rätt till eget
boende eller gruppboende. Det är landstingen som skall sörja för att lämpliga
bostäder finns tillgängliga. Det är viktigt att landstingen ser till att barn
med funktionsnedsättningar kan flytta hemifrån vid samma ålder som andra
barn. Detta måste ske på ett sådant sätt att både föräldrar och barn kan
känna sig trygga.

Utgångspunkten måste vara att erbjuda handikappade vanliga bostäder
som är utformade utifrån varje människas behov. Vid planeringen av handikappades
boende måste risken för isolering uppmärksammas. Bland annat
därför kan kollektiva boendeformer vara ett bra alternativ och möjligheten
till sådant boende skall finnas för dem som så önskar.

Det kollektiva boendet kan utformas som en grupp privata bostäder kring
vissa gemensamma utrymmen. Bostaden skall planeras för flexibel användning
så att den lätt kan anpassas efter nya behov.

4.1 Bostadsanpassningsbidrag

Bostadsanpassningsbidrag är ett särskilt statskommunalt bidrag för att anpassa
en bostad, så att en person med handikapp skall kunna använda den.
Bidraget får användas både för äldre och nyare bostäder, och man behöver
inte själv äga den. Det är viktigt att de bostäder som byggs om med hjälp
av dessa bidrag blir trivsamma för alla som skall bo i dem. Bostäder som
handikappanpassas skall inte behöva likna en institution mer än nödvändigt.
Handikappanpassningen får inte medföra att den blir ovärdig som bostad för
den övriga familjen. I det fall bidraget skall användas för att göra en standardhöjning
av bostaden, finns det maximerade gränser på bidragets nivå.
Det är viktigt att de bidrag som är maximerade justeras i takt med kostnadsutvecklingen.

4.2 Handikappanpassning av allmänna samlingslokaler

Handikappades möjligheter att utöva fritidsaktiviteter begränsas av att lokaler
och anläggningar alltför sällan är anpassade till rörelsehindrade. Stödet
till handikappanpassning av allmänna samlingslokaler har legat stilla under
flera år. Maximibeloppet föreslås i budgetpropositionen för 1990/91 till oförändrat
100 000 kr.

Det är angeläget att bidraget i fortsättningen bättre kan följa kostnadsut

Mot. 1989/90

So227

vecklingen, så att möjligheterna till angelägna anpassningsåtgärder för handikappade
inte urholkas. Vi föreslår därför att maximibeloppet höjs till
150 000 kr. Kostnaden för detta kan uppskattas till ytterligare 2 milj.kr.

4.3 Utveckla de handikappades boende

För stora grupper handikappade är boendet inte löst på ett lämpligt sätt.
Många av de handikappade är i behov av att bo i kollektiva boendeformer.
Under senare år har det skett en avveckling av institutioner. Utbyggnadstakten
av alternativa boendeformer har dock gått långsamt.

Alla människor - även de som behöver omfattande stöd, hjälp och vård i
sin dagliga livsföring - skall ha rätt till en egen bostad. Detta slog riksdagen
fast i maj 1985. Regeringen beslutade därefter att inrätta en boendeservicedelegation
vid bostadsdepartementet för att under en femårsperiod stimulera
utbyggnaden av samordnad boendeservice samt att värdera och sammanställa
erfarenheter från olika försök. När knappt ett år av försöksperioden
återstår har 76 lokala utvecklingsarbeten fått stöd med 80 milj.kr. Boendeservicedelegationen
konstaterar att utvecklingsarbetet röner ett stort intresse,
men att få projekt för handikappade genomförts.

Behovet av kollektiva boendeformer är stort bland de handikappade.
Gruppboende är ofta en bra boendeform. Bristen på platser inom gruppboende
är dock mycket stor. Denna boendeform bör byggas ut. Regeringen
bör därför i samband med att boendeservicedelegationens arbete utvärderas,
överväga hur utbyggnaderna av sådana boendeformer kan stimuleras.

I dag utgår det statsbidrag till personal inom hemtjänsten, som arbetar i
kommunernas gruppbostäder - men ej till kostnader för personal i landstingets
gruppbostäder. Bestämmelserna om detta kommer att behandlas i den
aviserade propositionen om huvudmannaskapet för äldreomsorgen. I samband
med den propositionen avser vi att lägga fram våra förslag om villkoren
för driftsbidrag till gruppboende.

5. Rätt till oberoende

Varje människas rätt att vara oberoende, att själv bestämma över sitt liv, är
en liberal grundtanke. Principen måste omfatta även människor med handikapp.
Därför måste en viktig utgångspunkt för handikappolitiken vara att på
olika områden undanröja de hinder som gör att handikappade har begränsat
inflytande över sitt eget liv.

5.1. Att få bestämma själv

Den nuvarande uppsplittringen i olika kommun- och landstingstjänster medför
en stor mängd kontakter med olika personal, telefontider och regler som
inskränker den hjälpbehövandes möjligheter att gestalta sitt eget liv.

Ett intressant försök att skapa alternativ till hemtjänsten och öka valfriheten
för människor med funktionshinder startades inom ramen för det s.k.
STIL-projektet i januari 1987.

Projektet innebär att de resurser som i vanliga fall används till hemtjänst,
ledsagarservice, arbetsbiträde m.m. läggs i en pott och disponeras av den

Mot. 1989/90

So227

funktionshindrade för anställning av egna assistenter. Därmed ges den handikappade
möjlighet att själv bestämma över servicen och hur den utformas.

Systemet med personliga assistenter är från liberala utgångspunkter
mycket tilltalande. Den enskilde får större möjligheter att själv forma sin
vardag. Självständighet och rörelsefrihet ökar. Beroendet av myndigheter
och stela rutiner blir mindre. STIL-projektet ligger helt i linje med folkpartiets
ambition att förbättra livsbetingelserna för dem som lever i det glömda
Sverige. Projektet har visat sig vara mycket framgångsrikt och därför bör fler
liknande projekt uppmuntras. På sikt bör alla som önskar få möjlighet att
med bidrag själv anställa sina assistenter.

5.2. Bilstöd

Ett nytt och bättre bilstöd till handikappade genomfördes den 1 oktober
1988, sedan folkpartiet länge drivit på. I de nya reglerna finns dock vissa brister,
som måste rättas till.

Reglerna innebär bl.a. att även handikappade som inte förvärvsarbetar
eller studerar nu har möjlighet att erhålla bilstöd. För denna grupp gäller
dock att de inte får förnyat bilstöd efter 49 års ålder. Motsvarande begränsning
finns inte för dem som fått bilstöd på grund av arbete eller studier och
som sedan får förtidspension. De kan få förnyat stöd tills de fyller 65 år. En
sådan skillnad mellan de olika grupperna är enligt folkpartiets mening inte
motiverad. Vi anser att även förtidspensionärer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden
och som har erhållit bilstöd före 49 års ålder skall kunna få
förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.

För denna grupp gäller nu också att de själva måste kunna köra bilen. Alternativet
för dessa handikappade är färdtjänst, vilket i många fall kan vara
mer kostnadskrävande än en egen bil som körs av annan person. Folkpartiet
anser därför att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet på eget
körkort för att erhålla bilstöd om det bedöms att detta innebär lägre kostnader
än färdtjänst. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen
med förslag härom.

Bilstödet, som kan lämnas vart sjunde år, består av tre olika bidragstyper.
Dessa är grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Grundbidraget
som för närvarande omfattar 50 000 kr. bör höjas för att kompensera
för kostnadsutvecklingen. För budgetåret 1990/91 bör grundbidraget höjas
med sju procent, vilket motsvarar 15 milj.kr. i ökade anslag.

I den nya lagen sägs i § 5 att ”bidrag lämnas till förälder med handikappat
barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov
av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet”. Alla gravt handikappade
barn bor dock inte hos sina biologiska föräldrar utan hos fosterföräldrar.
Fosterföräldrar kommer inte i åtnjutande av bilstöd, även om alla
andra villkor för stödet är uppfyllda. Reglerna bör ändras så att även fosterföräldrar
som varaktigt vårdar handikappade barn kommer i åtnjutande av
bilstöd.

För att få rätt till bilstöd måste funktionshindret vara varaktigt och medföra
väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna
kommunikationer. Dessa bestämmelser tillämpas i dag med betydande godtycke.
Reglerna för detta bör därför ses över.

Mot. 1989/90

Solli

5.3. Handikappanpassa kollektivtrafiken

Det är en självklarhet att handikappade i så stor utsträckning som möjligt
skall kunna utnyttja den vanliga kollektivtrafiken. Det finns dock betydande
hinder för detta.

Riksdagen antog 1979 en lag om handikappanpassad kollektivtrafik
(1979:558). I samband med detta uttalade riksdagen att anpassningen borde
genomföras under en tioårsperiod. Detta beslut togs för mer än tio år sedan
men nästan inget har hänt för att öka tillgängligheten för de handikappade i
kollektivtrafiken.

Det är i många fall att föredra att handikappade människor kan använda
den allmänna kollektivtrafiken istället för färdtjänsten. Det ger den handikappade
ökad frihet och blir på sikt billigare.

Som en följd av riksdagsbeslutet 1979 har transportrådet utfärdat föreskrifter.
De framsteg som hittills gjorts är dock otillräckliga. Några nämnvärda
åtgärder för att t.ex. göra det möjligt för rullstolsburna handikappade
att åka buss eller tåg har inte genomförts. En av orsakerna till detta kan enligt
en rapport från riksrevisionsverket vara att de specialdestinerade bidragen
till kommunal färdtjänst motverkar andra åtgärder som underlättar handikappades
förflyttning, t.ex. anpassning av kollektiva färdmedel.

Erfarenheter från andra länder, bl.a. USA, Japan och Holland, visar att
det finns tekniska lösningar som gör det möjligt även för rullstolsburna handikappade
att åka kollektivt. Dessa erfarenheter bör ges en praktisk tillämpning
här i Sverige.

I samband med det trafikpolitiska beslutet 1988 avsattes medel för bidrag
till investeringar för att öka handikappanpassningen i lokal och regional kollektivtrafik.
Dessa medel är dock otillräckliga.

Mot bakgrund av nu gällande lagstiftning och behoven gör vi bedömningen
att insatserna för handikappanpassning av kollektivtrafiken måste
förstärkas mer än vad regeringen föreslår.

Folkpartiet föreslår därför att ytterligare 50 milj.kr. reserveras på kommunikationsdepartementets
anslag B4, Byggande av länstrafikanläggningar, för
fortsatta satsningar i syfte att öka handikappanpassningen och tillgängligheten
i lokal och regional kollektivtrafik.

Genom beslutet om engångsanslag till trafikhuvudmännen skapas incitament
för handikappsatsningar inom den lokala och regionala kollektivtrafiken.
Det är emellertid uppenbart att stora behov föreligger även när det gäller
övrig kollektivtrafik. Bland annat har det pekats på behov av handikappanpassning
av SJ:s vagnar.

Det trafikpolitiska beslutet innebar att trafikanordnarna förutsattes verka
på marknadsmässiga villkor. Samtidigt skall det allmänna på olika sätt verka
för att sociala, miljömässiga och andra hänsyn präglar kommunikationerna.
En sådan aspekt är utan tvivel tillgänglighet för handikappade. Enligt vår
mening är det därför angeläget att regeringen ser över möjligheterna att stimulera
handikappanpassning. Det ovan beskrivna bidraget till lokal och regional
kollektivtrafik kan här ses som ett första steg.

Mot. 1989/90

So227

5.4. Färdtjänst

Även med ett utökat bilstöd kommer en väl fungerande färdtjänst att behövas.
Orsaken är delvis att handikappanpassningen inte genomförts enligt
riksdagens beslut. Färdtjänsten bör ses som ett komplement till kollektivtrafiken
för dem som inte kan utnyttja denna. Trots detta utgår färdtjänsten
enligt socialtjänsten som bistånd. Detta är ett föråldrat synsätt. Färdtjänsten
bör därför ges samma huvudman som den övriga kollektivtrafiken.

5.5. Riksfärdtjänst

Riksfärdtjänsten syftar till att möjliggöra för gravt handikappade att göra
längre resor inom landet till normala kostnader. Det statliga anslaget för ersättning
för riksfärdtjänst överfördes till kommunerna i samband med förändringen
den 1 oktober 1989. Nu har det visat sig att Transportrådets fördelning
av kostnadsramarna slår mycket olika. I stort sett kan man säga att
kommuner med tidigare låg förbrukning fått hög kostnadstäckning medan
kommuner med hög resandefrekvens fått låg kostnadstäckning. Det finns
kommuner som fått under 50 % av föregående års förbrukning. Kommunen
har viss möjlighet att begära extra anslag men inte till full behovstäckning.
Transportrådet har uppenbarligen gynnat kommuner med låg resandefrekvens
och därmed följaktligen givit kommuner med högt resande ett incitament
att dra ner.

Ett annat problem för kommunerna är att dessa kostnadsramar har tilldelats
för budgetåret 1989/90 men blev ej kända i kommunerna förrän i oktober
månad. Det fanns alltså ingen möjlighet att påverka resandet det första kvartalet.

Transportrådet vill göra besparingar i riksfärdtjänsten. Ett sätt är att möjliggöra
för fler handikappade att resa med tåg. 1979 beslutade riksdagen att
kollektivtrafiken skulle handikappanpassas. Men fortfarande är det så gott
som omöjligt för en rullstolsburen att åka kollektivt. Detta innebär att staten
lämnar dubbla budskap: man drar in pengar till färdtjänsten men ser inte till
att den handikappade har möjlighet att resa med kollektiva trafikmedel som
vi andra. Transportrådet har för avsikt att utvärdera de förändringar som
riksdagens beslut om riksfärdtjänsten medför. Det är viktigt att denna utvärdering
sker snarast.

Den 1 oktober 1989 började också nya regler gälla för brukarnas egenavgifter.
Dessa skall motsvara priset för resa med tåg i andra klass. Denna princip
om riksfärdtjänstens egenavgifter har dock inte förverkligats. Det finns
flera exempel på att brukarna fått betala betydligt högre avgifter än vad en
motsvarande resa kostar med tåg i andra klass. Transportrådet har således
inte följt intentionerna i riksdagens beslut. Regeringen bör därför uppdra åt
transportrådet att justera prislistan enligt riksdagens beslut.

Handikappanpassning av kollektivtrafik och riksfärdtjänst behandlas
också i folkpartiets motion om trafikpolitiken.

5.6. Tekniska hjälpmedel

Brister i miljön och omgivningen förvärrar handikappet och gör livet besvärligt.
Men allt fler av dessa svårigheter kan kompenseras med tekniska hjälp

Mot. 1989/90

So227

medel. I dag finns dock problem med hjälpmedelsförsörjningen i flera landsting.
Det har förekommit att handikappade har blivit ordinerade ett visst
hjälpmedel men inte fått det därför att hjälpmedelsanslaget redan varit slut.
Man har då gett besked att den handikappade får vänta till nästa budgetperiod
för att kunna få sitt hjälpmedel. Ingen blir ordinerad hjälpmedel som
inte behöver det. När ordinationen ges är behovet oftast redan akut. Därför
är det orimligt med de långa väntetider som ibland förekommer innan den
behövande kan få sitt hjälpmedel.

Hjälpmedelsverksamheten har inte kunnat hävda sig i kostnadskonkurrensen
mellan olika behov inom dagens problemfyllda sjukvård.

Tekniska hjälpmedel är helt avgörande för en handikappad människas
livskvalitet. Det måste vara lika självklart att få hjälpmedel som att få medicin.

Hjälpmedelsberedningen överlämnade i april 1989 sitt slutbetänkande,
”Hjälpmedelsverksamhetens utveckling” (SOU 1989:39). Utredningen förordar
att hjälpmedelsverksamheten integreras i hälso- och sjukvården samt
föreslår ett splittrat huvudmannaskap mellan primärkommuner och landstingskommuner.
En sådan organisation riskerar att leda till att hjälpmedelsförsörjningen
som identifierbar verksamhet försvinner. En sådan utveckling
skulle leda till att kompetensen tunnas ut och att uppbyggnad av ny kunskap
försvåras.

Folkpartiet menar att organisationen av hjälpmedelsförsörjningen måste
uppfylla de handikappolitiska mål som riksdagen antagit i sitt handikappolitiska
program.

Rätten till hjälpmedel skall garanteras i lag för personer med bestående
eller långvariga funktionsnedsättningar. Personer som omfattas av lagen
skall ges kostnadsfri tillgång till hjälpmedel efter behov.

Det övergripande ansvaret och huvudmannaskapet för hjälpmedelsverksamheten
skall vara samlat. Staten skall ha ett övergripande ansvar med
klart uttalade riktlinjer för verksamheten samt hela kostnadsansvaret.

I det samlade verksamhetsansvaret skall även ingå ansvar för:

- Forskning och utveckling av nya och bättre hjälpmedel

- Att bästa metoder och teknik tillämpas vid framtagande av olika hjälpme

delslösningar

- Att resurser och kunskap finns för att tillverka sådana hjälpmedel som enskilda
producenter av marknadsmässiga eller andra skäl inte finner lön

TtlöalÖlf1 avnfi^älpmedel bör åvila landstingskommunerna eller
motsvarande. Vi vill också poängtera betydelsen av att utbildningsansvaret
blir sammanhållet. I takt med den tekniska utvecklingen kommer nya och
bättre hjälpmedel att tillföras alla delar av hjälpmedelsområdet. Mot den
bakgrunden blir organisationens förmåga att utveckla sin kompetens av avgörande
betydelse. I dag finns det stora brister i landstingens interna kunskapsuppbyggnad.
Information om olika hjälpmedel skall vara tillgänglig på
ett enkelt sätt.

Mot. 1989/90

So227

6. Stöd för förbättring

6.1. Rehabilitering

Med rehabilitering menas alla åtgärder som syftar till att ersätta, förbättra
eller helst återställa kroppsfunktioner som försämrats genom sjukdom eller
annan skada. Genom exempelvis träning skall man försöka återfå största
möjliga fysiska, psykiska eller sociala funktionsnivå.

All rehabilitering måste utgå från den handikappades individuella behov
och förutsättningar och ta hänsyn också till förmågan att fungera i samhället.
Alla handikappade som är i behov av behandling måste få det oavsett om
det föreligger möjlighet till förbättring eller om det endast är fråga om bibehållande
av funktioner. Den handikappade skall betraktas som en självklar
medlem av behandlingsteamet.

Många handikappade behöver vid sidan om en kontinuerlig rörelseträning
regelbundna intensivperioder någon gång per år på rehabiliteringsklinik
med möjlighet till sjukgymnastik och genomgång av hjälpmedel.

Medicinsk rehabilitering skall sättas in så snart det akuta sjukdomsskedet
är över och bestå av åtgärder för att motverka kvarstående funktionsnedsättningar.
Rehabilitering kan också vara social och yrkesinriktad och avse exempelvis
bostads- och arbetsplatsanpassning, studierådgivning, arbetsträning
m.m.

Men också inom det medicinska rehabiliteringsområdet finns det idag
stora brister. Flera landsting saknar egen medicinsk rehabilitering och vårdplatserna
för neurologisk rehabilitering i landstingens egen regi är mycket
få. Samtidigt kämpar flera utanför landstingen stående rehabiliteringskliniker
med problem därför att landstingen inte har resurser för utomläns- och
utlandsvård.

Sjukgymnasterna och logopederna har en central roll i rehabiliteringsarbetet.
Bristen på dessa yrkeskategorier sätter hinder i vägen för att utveckla
rehabiliteringsverksamheten. I vår motion om högskoleutbildningen föreslår
vi därför att sjukgymnast- och logopedutbildningarna tillförs ökade resurser.

6.2. Habilitering

Habilitering avser åtgärder för att barn, som från födsel eller unga år på
grund av sjukdom eller skada behöver anpassning, så långt handikappet tilllåter
skall kunna fungera normalt, fysiskt, psykiskt och socialt. Habilitering
betyder således att utveckla en förmåga som tidigare inte funnits. Alla barn
som är i behov av habilitering måste kunna få del av det.

Insatserna kan vara olika som t.ex. sjukgymnastik och stöd från logopeder,
psykologer, arbetsterapeuter, läkare etc. Genom att dessa resurser samordnas
når man dels bättre kvalitet, dels slipper föräldrarna och barnet ha
kontakt med många olika instanser som kanske är belägna långt från varandra.
Folkpartiet anser att det är väsentligt att en ökad samordning av barnhabilitering
kommer till stånd.

Att få barn med handikapp medför stora påfrestningar för familjen. Det
är oerhört angeläget att båda föräldrarna får möjlighet att ta del i barnets

Mot. 1989/90

Solli

habilitering. Det anordnas ofta speciella kurser för föräldrar till barn med
någon funktionsnedsättning. Att båda föräldrarna ges tillfälle delta vid dessa
kurser är av stor betydelse för att de skall lära sig att på bästa sätt stimulera
barnets utveckling, men också för att de skall stödja och hjälpa varandra i
en svår livssituation.

Aven vuxna handikappade har behov av en samordnad habilitering. I dag
upphör inskrivningen i den samordnade habiliteringen i tjugoårsåldern.
Detta är dock en känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till
eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här kan en samordnad
vuxenhabilitering göra stora insatser med praktiskt och psykologiskt
stöd. Därför bör en samordnad habilitering också erbjudas vuxna. Handikapputredningen
bör prioritera arbetet med dessa frågor och skyndsamt
lägga fram förslag som kan leda till att habiliteringen för barn och vuxna förbättras.

6.3. Hjärnskadecenter

Hjärnskador är en icke ovanlig konsekvens av såväl olycksfall som sjukdomar
i centrala nervsystemet. Den sjukvård vi har i Sverige innebär att vi ofta
kan rädda livet på personer med svåra skallskador. Däremot finns stora brister
när det gäller diagnostik och rehabilitering. Det gäller särskilt sådana
skador som leder till kognitiva störningar, t.ex. koncentrationsproblem och
bristande språkfunktioner. Om diagnostiken är bristfällig är det också svårt
att sätta in adekvata åtgärder. Riksdagens socialutskott har dessutom under
förra året konstaterat att vården av de svårt hjärnskadade patienterna är
mycket eftersatt.

Enligt vår mening finns det starka skäl att efter förebild från andra länder
i Sverige inrätta ett eller flera center för diagnostik och rehabilitering av särskilt
svårdiagnostiserade hjärnskador. Sannolikt bör ett sådant center förläggas
i anslutning till någon universitetsklinik där mycket av kunskaper, erfarenheter
och teknisk utrustning redan finns. Vi vill understryka betydelsen
av att psykologer och logopeder, vid sidan om den medicinska personalen,
finns med i ett sådant här sammanhang.

Vi föreslår att 10 milj. kr. anvisas för inrättande av ett center för diagnostik
och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det får ankomma
på regeringen att närmare överväga huruvida verksamheten skall
ges ett centralt eller regionalt huvudmannaskap.

7. Omsorgslagen

I omsorgslagen tillförsäkras psykiskt utvecklingsstörda personer som på
grund av hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har
fått ett betydande och bestående begåvningshandikapp samt personer med
barnpsykoser rätt till vissa särskilda omsorger. Lagen ger bl.a. rätt till rådgivning
och personligt stöd samt daglig verksamhet för dem som inte arbetar
eller utbildar sig. Vidare ger lagen psykiskt utvecklingsstörda barn rätt till
korttidsvistelse utanför det egna hemmet och bostad i familjehem eller elevhem.
Vuxna har rätt till boende i gruppbostad om de inte kan bo helt självständigt.
Tillhandahåller samhället inte särskilda omsorger kan beslutet
överklagas.

Mot. 1989/90

So227

Personkretsen i den nya omsorgslagen är begränsad i förhållande till det Mot. 1

förslag som omsorgskommittén lade fram redan 1981. Där föreslogs att alla So227

handikappade barn och ungdomar som är i behov av särskilda omsorger
skulle omfattas av lagen och skulle ha en garanterad rätt till dessa omsorger.
Folkpartiet delar denna uppfattning.

Den kritik som riktades mot regeringen för att inte personkretsen utvidgades
ledde till att regeringen tillsatte en arbetsgrupp för att överväga en ytterligare
utvidgning.

Arbetsgruppens uppgifter har nu övertagits av 1989 års handikapputredning
(dir 1988:53). Utredningen skall bedöma behovet av omsorger för
andra grupper av handikappade barn och ungdomar än dem som omfattas
av omsorgslagen. Socialutskottet har, efter motioner från folkpartiet, ända
sedan omsorgslagen trädde i kraft påpekat att arbetet med att föreslå en vidgad
personkrets bör bedrivas skyndsamt. Utskottet har vidare anfört att
”alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd” som de grupper
som berörs av omsorgslagen. Omsorgslagens personkrets måste utvidgas
till att gälla fler handikappgrupper.

8. Organisationsstöd

Handikapporganisationerna har en avgörande betydelse för utvecklingen av
synen på handikapp och handikappfrågor. Handikapporganisationerna har
höga merkostnader för sin verksamhet därför att många av de personer de
organiserar har olika slag av funktionshinder.

Innevarande budgetår har 33 organisationer erhållit statligt stöd. I budgetpropositionen
föreslås en ökning av organisationsstödet till handikapporganisationerna
med knappt 8,5 milj.kr.

Vi anser inte denna höjning tillräcklig för att handikapporganisationerna
skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet. Vi föreslår därför ytterligare
25 milj.kr. i bidrag till handikapporganisationer.

Dessutom innebär reformeringen av skattesystemet att handikapporganisationerna
får ökade kostnader. De måste utöver vad vi nu föreslår kompenseras
för dessa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter,

[att riksdagen beslutar om en ändring av beräkningsgrunden för
vårdbidrag så att det utgår med 2,5 basbelopp vid helt vårdbidrag1],

[att riksdagen för budgetåret 1990/91 på socialdepartementets anslag
C 3 Vårdbidrag för handikappade barn anslår ytterligare 231 milj.
kr., dvs. 1 021 000 000 kr.1],

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system där
ATP-poäng beräknas på grundval av hela det vårdbidrag som utgår1],

[att riksdagen beslutar att slopa gränsen för det antal dagar tillfäl

lig föräldrapenning kan utgå för det fåtal föräldrar som avses i
motionen1],

[att riksdagen beslutar att tillfällig föräldrapenning skall utgå till
föräldrar som tillfälligt tvingas avstå från förvärvsarbete för att vårda
sjukt hemmaboende, vuxet handikappat barn1],

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett förtydligande

1 lagen om allmän försäkring 4:10 så att föräldrar garanteras rätt till
ledighet och ersättning från föräldraförsäkringen för att delta i barns
rehabilitering, habilitering och utbildning i enlighet med vad i motionen
anförts1],

2. att riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för
barn med ovanliga handikapp,

3. att riksdagen anslår 11 milj. kr. under särskilt anslag för inrättandet
av ett center för barn med ovanliga handikapp,

[att riksdagen beslutar att till utbildningsdepartementets anslag
till särvuxutbildningen för budgetåret 1990/91 anslå ytterligare 30
milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhusskolan2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förtidspensionering av handikappade som studerar
bör undvikas2],

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet att erhålla
lön vid arbete på dagcenter1],

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en handikappombudsman,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sittliftar vid allmänna bad,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de handikappades möjligheter att medverka i
bostadsplaneringen3],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsanpassningsbidrag3],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjning av maximibeloppet för handikappanpassning
av allmänna samlingslokaler3],

[att riksdagen medger att beslut om bidrag för allmänna samlingslokaler
under budgetåret 1990/91 meddelas inom en ram om
54 000 000 kr., dvs. 2 milj. kr. mer än regeringen föreslagit3],

[att riksdagen för budgetåret 1990/91 under bostadsdepartementets
huvudtitel till Bidrag för allmänna samlingslokaler m.m. anslår

2 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således 80 milj. kr.3],

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur utbyggnaden
av gruppboende för handikappade kan stimuleras3],

6. att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla som tidigare
erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49 års ålder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

Solli

tionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort sorn
krav för erhållande av bilstöd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att erhålla
bilstöd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att grundbidraget för bilstöd skall följa kostnadsutvecklingen,

10. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag G 11
Bilstöd till handikappade för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare
15 milj. kr., dvs. 234 163 000 kr.,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten för fosterföräldrar till handikappade
barn att erhålla bilstöd,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst,

fatt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälpmedelsförsörjningen1],

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samordnad vuxenhabilitering,

15. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik
och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet
med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen beslutar anslå 10 milj. kr. för budgetåret 1990/91
under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen,

Mot. 1989/90

So227

18. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag G 10
Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare
25 milj. kr., dvs. 109 075 000 kr.

Stockholm den 19 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Sandberg (fp)

1 1989/90:Sf250

2 1989/90:Ub220

3 1989/90:Bo209

Mot. 1989/90

So227

■

99542, Stockholm 1990