De hemlösas situation

Motion 1991/92:So213 av Ulla Tillander m.fl. (c)

Hemlöshet är en av de allvarligaste sociala
risksituationer en människa kan möta. Människors
möjligheter att överleva minskar om de saknar ett hem.
Forskningsrapporter visar att dödligheten bland hemlösa i
vårt land är upp till 40 gånger högre än bland dem som har
en bostad. Hemlösheten ökar i många städer i Sverige på
samma sätt som på många andra håll i den rika världen. Det
är svårt att tänka sig in i hur tillvaron skulle te sig om man
inte hade ett hem, helt utan möjlighet att få ett hem också i
framtiden.

De hemlösa i allmänhet är också människor som mött
svåra problem under sin uppväxt och som livet farit hårt
fram emot. Missbruk och psykiska problem är mycket
utbredda i gruppen.

Att bryta hemlösheten är en av de viktigaste sociala
uppgifterna och en förutsättning för att de hemlösa skall få
en chans till ett människovärdigt liv.

Stadsmissionen och Frälsningsarmén är exempel på
organisationer som har verkat bland människor på
samhällets skuggsida sedan lång tid tillbaka och som därför
har stor erfarenhet av sådant arbete. Där bekräftas att
bland uteliggarna finns många alkoholister. Det har visat sig
att missbruket ökat eller kanske snarare börjat i samband
med vad som kan kallas en livskris. I samband med en
skilsmässa, någon nära anhörigs död, arbetslöshet eller
liknande uppkommer frågor som: Vad är det för mening
med mitt liv eller För vems skull lever jag? Flykten till
missbruket består så länge sådana frågor förblir
obesvarade.

Nu liksom under tidigare decennier är de hemlösa
glömda av samhället. De har inte minskat i antal. Många
tecken tyder tvärtom på att de blir fler och fler. Dessutom
har antalet hemlösa kvinnor ökat.

De hemlösa har det till och med många gånger sämre än
på 60-talet. De flesta ungkarlshotell avvecklades. Tanken
var att de skulle ersättas av människovärdigare bostäder
men så blev det inte.

Undersökningar som gjorts visar att nutidens hemlösa är
allt yngre. Det är ofta människor som aldrig har fått fotfäste
i samhället. Kunskap om dem, t.ex. hur många de är och
hur de lever, saknas nästan helt och därmed också underlag
för planering av samhällets insatser.

Den utslagnes hela situation försämras i samband med
hemlöshet. De sociala nätverken blir torftigare, kontakten
med anhöriga ännu sämre, missbruket blir större och
arbetslösheten varaktig.

Under 1980-talet har antalet s.k. uteliggare ökat
dramatiskt. Enligt ett forskningsprojekt i Karolinska
institutets regi kunde antalet hem- och bostadslösa under
1988 uppskattas enbart i Stockholm till mellan 4.000 och
5.000 personer. Antalet ökar oroande också i Göteborg och
Malmö men exakta siffror är svåra att få. Om vi i
fortsättningen skall kunna hävda att Sverige är ett land där
man har bättre grundtrygghet än i andra länder så får den
utslagningen inte fortsätta. Det finns en risk att problemet
växer.

Det finns ett stort behov av forskning som inriktas på att
ge svar på frågor som t.ex. berör orsaken till hemlöshet och
varför antalet hemlösa ökar. Inom snart sagt alla områden
pågår forskning. Men för de hemlösa saknas alla analyser
och förslag till åtgärder.

Kommunerna bör i samarbete med de frivilliga
organisationerna göra en kraftfull satsning på åtgärder för
att satsa på nya nätverk för de hemlösa och därvid bygga
vidare på det arbete som redan bedrivs inom flera ideella
organisationer.

Problemet med de hemlösa är av den dimensionen att
det bör lösas på samma sätt som flyktingfrågan där ett
statligt åtagande möjliggör för kommunerna att gripa sig an
uppgiften. I avvaktan på en varaktig lösning bör ytterligare
resurser anslås till åtgärder för de hemlösa i första hand i
Malmö, Göteborg och Stockholm, att fördelas till de ideella
organisationer som arbetar för de hemlösa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning om de
hemlösas situation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att lösa de hemlösas
problem i första hand i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Stockholm den 21 januari 1992

Ulla Tillander (c)

Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c)

Rosa Östh (c)

Roland Larsson (c)

Marianne Jönsson (c)