De politiska förhållandena i Turkiet

Motion 1988/89:U514 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U514

av Lars Werner m.fl. (vpk)

De politiska förhållandena i Turkiet

De mänskliga fri- och rättigheterna i Turkiet är långt ifrån tillfredsställande.
Demokratiseringen är en ytterst skör fasad med väsentliga inskränkningar.
Högerkrafterna styr fortfarande landet med järnhand.

Bakgrund

Turkiet har i modern tid utsatts för tre militärkupper. Den senaste den 12
september 1980. Typiskt för militären i Turkiet, såväl som i andra länder, är
dess starka band till höger- och högerextrema rörelser och ideologier. Detta
har resulterat i mördande av vänstersympatisörer, politiska skenprocesser
med dödsstraff, inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter etc.

Undantagslagar infördes, parlamentet upplöstes, de politiska partierna
och den fristående fackliga huvudorganisationen DISK med förbund förbjöds.
Hundratusentals personer arresterades, däribland politiska och fackliga
ledare. Hundratals har dödats i samband med tortyr i fängelser, polisstationer
och militärförläggningar. Fortfarande pågår rättegångar mot
politiska aktivister som greps 1980 och 1981.

Efter den senaste militärkuppen övergick Turkiet formellt till civilt styre
1984. År 1982 genomdrev militären en ny egen grundlag där bl a militärens
okränkbarhet under dess styre ingår. Vidare förbjuds politiska partier
och rörelser som har socialistisk eller religiös fundamentalism som ideologi.
Detta är dock inget nytt för Turkiet. Det har i praktiken förhållit sig så
sedan 1920-talet och Mustaffa Kemals (Ataturk) tid.

Sedan 1984 leds den civila regimen av högerpartiet ANAP under ledning
av Turgut Özal och den forne kuppgeneralen Kenan Evren. I det senaste
valet till parlamentet, nov 1987, erhöll ANAP endast en tredjedel av rösterna
men har genom manipulation med valkretsindelningen och vallagen
nästan två tredjedelar av antalet ledamöter i parlamentet.

Turkiet är medlem i Europarådet och FN och har undertecknat konventionerna
om bl a mänskliga rättigheter. Turkiet har även ansökt om
medlemsskap i EG. Turkiet har ratificerat FN-konventioner och Europakonventionen
mot tortyr och erkänt Europarådets kommission för mänskliga
rättigheters behörighet att pröva individuella fall.

Den politiska situationen

Skillnaden mellan uttalanden och verklighet är dock stora. Det finns fortfarande
ett mycket hårt förtryck och en sträng kontroll, riktad mot allt som
anses hota statens säkerhet. Detta drabbar dock inte högerorganisationer

eller fascistiska grupper, utan enbart sådana som kräver respekt för mänsk- Mot. 1988/89

liga rättigheter, yttrandefrihet, rättigheter att bilda fria fackföreningar och i U514

övrigt verka för en demokratisering i landet.

Amnesty International förklarade i november 1988 att de ej kunnat
notera någon väsentlig förbättring då det gäller mänskliga rättigheter under
de fem år landet haft civil regering.

Bannlysningar av vissa ledande politiker har hävts och fler politiska
partier tillåtits. Detta gäller dock ej kommunistiska partier eller rörelser.

De båda kommunistiska ledarna Haydar Kutlu och Nihat Sargin fängslades
i november 1987 när de återvände från exil.

På 40-årsdagen av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna återvände
åtta fackliga ledare från exil i Västeuropa tillbaka till Turkiet. Fem av
dem sändes åter därifrån de kom. De hade fråntagits sitt turkiska medborgarskap
och var inte önskvärda i sitt eget hemland. De övriga tre greps
och arresterades. Två av dem frigavs efter ett par dagar i avvaktan på
rättegång medan den tredje, Nurettin Yalsin, fortfarande är fängslad. I ett
av fallen har enligt rapporter tortyr förekommit.

I oktober 1988 uttalade både president Evren och premiärminister Özal
vid ett besök i Västtyskland att de kan tänkas tillåta det kommunistiska
partiet. Uttalandet gjordes sannolikt för att blidka EG-länderna. Verkligheten
talar annat. Strafflagarnas artiklar 141, 142 och 146, de s. k. Mussolinilagarna,
som förutom konstitutionen förbjuder kommunistiska partiet och
spridande av propaganda måste först undanröjas. För detta är det ytterst
tveksamt om det finns erforderlig majoritet i parlamentet. För övrigt skulle
frågan om legalisering först underställas en folkomröstning där en majoritet
måste rösta för. Genom nämnda Mussolinilagar är det dessutom förbjudet
att agera för ett tillåtande, däremot inte mot detsamma. En rent absurd
sitution som inte kan kallas demokratisk.

Under hösten 1988 hungerstrejkade politiska fångar mot behandlingen i
fängelserna. De hade genom ett dekret 1 augusti fråntagits rätten till böcker,
skrivmateriel, radio, besök av anhöriga m. m. Protesterande kvinnliga
anhöriga och barn slogs brutalt ned av polisen vid demonstrationer på flera
håll i landet. Hungerstrejkerna och protesterna tvingade till sist regimen till
reträtt och rättigheterna återficks.

Kommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet har vuxit sig starkt sen dess
bildande 1987. De har dock åtalats vid den statliga säkerhetsdomstolen för
politisk statsfientlig aktivitet.

De fackliga rättigheterna är fortfarande starkt inskränkta. Fortfarande
pågår rättegång mot DISK och den lär inte bli slutförd än på flera år.

Anklagelserna är absurda. Enligt nu gällande lagstiftning får fackföreningar
inte syssla med frågor av politisk art, utan enbart tjäna som kamratförening
i största allmänhet. Strejker är förbjudna.

Tortyr

Tortyr förekommer fortfarande. Åtskilliga rapporter bekräftar detta. Bl a
har Amnesty International så sent som i januari i år kommit med rapport
om detta. Vid en tribunal i Köln om Turkiets brott mot mänskliga rättig

heter vittnades och fastslogs i slutdokumentet att tortyr förekommit och Mot. 1988/89

förekommer och hur vidrigt den utförts. Bl a vittnade en kvinna om hur U514

våldtäkt och annan fysisk och psykisk tortyr utförts, även mot havande
kvinnor där de till slut tagit fostret från dem.

Det är nu främst på polisstationer och polishögkvarter som tortyren
fortgår. I fängelserna anses risken för tortyr som mindre. Dock kan fångar
hämtas från fängelser till polisstationer för att torteras. Störst risk för tortyr
är den första tiden i arrest hos polisen.

Merparten av de 723 anklagade som nu rannsakas i militärdomstolen i
Mamak i Ankara har utsatts för tortyr liksom de flesta av de som tidigare
frisläppts efter rättegångar liknande politiska skådeprocesser.

Debattklimatet

Under det senaste året har det blivit ett öppnare debattklimat i Turkiet.

Men fortfarande beläggs tidningar och tidskrifter med censur och självcensur.

Så sent som i november förra året förbjöd regimen tidningarna att uppmärksamma
de politiska fångarnas hungerstrejk. Endast Cumhurriet av
dagstidningarna vågade trotsa förbudet. Repressalier vidtogs, dock utan
större framgång.

Repressionen

I samband med förändringarna i debattklimatet har repressionen från polis
och militär tilltagit. T ex har advokater som försvarar politiska fångar
trakasserats och skrämts för att tystna. Flera fall har rapporterats där de
hämtats från sitt hem eller kontor till polisstationen för förhör. Bl a har
en av Turkiets mest berömda advokater, Halit Celenk, utsatts för detta trots
att det finns en speciell lagstiftning som inte ger polis rätt att ingripa mot
advokater.

Vid en av rättegångsdagarna mot Kutlu och Sargin den 4 november förra
året hade hundratals kravallpoliser utkommenderats för att förhindra att
intresserade skulle komma till domstolsbyggnaden som de har rätt till enligt
lagen. Även för försvarsadvokaterna försvårades tillträdet.

Trots trakasserierna har ca 800 advokater ställt sig bakom ett upprop till
försvar av Kutlu och Sargins demokratiska rättigheter. Ca 300 av dem är
direkt engagerade i processen.

Allmän amnesti

Kraven om allmän amnesti bör understödjas. De politiska fångarna måste
släppas fria och en allmän amnesti utfärdas. De som berövats sina pass och
därför ej kan resa utanför Turkiet måste återfå passen. De som berövats sitt
medborgarskap måste få detta tillbaka och rätt att återvända till Turkiet och
verka i frihet.

11

Mot. 1988/89
U514

Stockholm i januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen uttalar att de svenska representanterna i Europarådet
bör arbeta för att Turkiet ställs inför den europeiska kommissionen
för mänskliga rättigheter för brott mot de mänskliga fri- och
rättigheterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
brotten mot mänskliga fri- och rättigheter i Turkiet fördöms,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stöd och hjälp för
den fria fackföreningsrörelsen i Turkiet,

4. att riksdagen uttalar sitt stöd för kraven om allmän amnesti för
de politiska fångarna i Turkiet och att de återges fulla medborgerliga
rättigheter.

12