De senildementas situation måste radikalt förbättras. Med vår partimotion till fjolårets riksdag (1988/89:So459) bidrog folkpartiet till att ge eftertryck åt detta krav. I sitt utförliga betänkande om de dementa (1989/90:SoU12) gav socialutskottet en v

Motion 1989/90:So229 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So229

av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
Demens

De senildementas situation måste radikalt förbättras. Med vår partimotion
till fjolårets riksdag (1988/89:So459) bidrog folkpartiet till att ge eftertryck
åt detta krav. I sitt utförliga betänkande om de dementa (1989/90:SoU12)
gav socialutskottet en värdefull redovisning av de kunskaper vi idag har och
de kunskapsluckor som ännu återstår. På folkpartiets förslag beslöt riksdagen
att hos regeringen begära insatser för ökad forskning om demenssjukdomarna.

Vi föreslog också omedelbart införande av ett stimulansbidrag för utbyggnad
av gruppboende för senildementa. Även om detta förslag avvisades gav
riksdagen sitt stöd åt själva grundtanken att ett sådant stimulansbidrag är
motiverat. Även detta gavs regeringen till känna.

Vi förutsätter nu att regeringen återkommer med konkreta förslag i dessa
frågor i forskningspropositionen och i propositionen om den framtida äldreomsorgen.
I denna motion tar vi upp några frågor som inte omfattas av
riksdagens beslut, bl.a. behovet av vidgad dagverksamhet för dementa och
utformningen av det stimulansprogram som riksdagen i fjol uttalade sig för.

Ett växande problem

Demenssjukdomar drabbar huvudsakligen äldre människor. De dementa
som är 65 år eller äldre kallas åldersdementa. De utgör cirka 90 procent av
samtliga dementa. Andelen stiger med ökande ålder. Av dem som är 80 år
och äldre drabbas 20 procent och i åldrarna över 95 år räknar man med att
varannan individ lider av någon form av åldersdemens. Det faktum att vi
lever allt längre innebär alltså att antalet åldersdementa personer kommer
att stiga kraftigt i framtiden.

Det finns i dag inga metoder att bota en demens i den meningen att man
kan återställa hjärnans funktioner. Visserligen finns det forskningsrapporter
som tyder på att man skulle kunna påverka minnesfunktionen med medicinsk
behandling men denna forskning befinner sig ännu bara på försöksstadiet.
Genom aktivering och träning av dementa patienter har det dock visat
sig möjligt att stimulera olika funktioner. Man har i många fall lyckats sakta
av tempot i sjukdomsförloppet. Man har också lyckats förbättra patientens
förmåga i olika avseenden. Men inte heller med olika stimulerande behandlingsmetoder
kan man bota demens. Vad man kan göra är att förbättra livskvalitén.

Det verkar finnas faktorer som påskyndar sjukdomsförloppet. Det kan
vara flyttningar, isolering och sysslolöshet som sjukdomen ofta för med sig,
sjukhusmiljö och kontakter med ständigt nya ansikten för den som bor på
institution, med mera. Att undvika dessa faktorer är naturligtvis ett annat
sätt att hindra sjukdomen från att utvecklas snabbare än nödvändigt. Man
brukar också tala om falsk demens. Många gamla uppvisar symptom som liknar
demens men som har andra orsaker. Det kan vara hörsel- eller synproblem,
brist på sysselsättning och kontakt med andra människor eller andra
kroppsliga sjukdomar som orsakar dessa symptom. Också psykiska sjukdomar
som t.ex. depression kan ge demensliknande problem. Många av dessa
sjukdomar är behandlingsbara. Studier av personer som undersökts p.g.a.
dement beteende visar att hos 15-20 procent av dessa fanns behandlingsbara
orsaker. Vikten av en tidig diagnos kan därför inte tillräckligt understrykas.
Detta är en förutsättning för att kunna sätta in den behandling som behövs
och för att behoven i landet skall kunna kartläggas.

Samhällets insatser för de dementa

Av landets cirka 100 000 dementa bor ungefär hälften i egen bostad. Många
har social hemtjänst som hjälper till med de dagliga sysslorna och också fungerar
som kontakt med omvärlden. I de fall den demente sammanbor med
en anhörig tar denne en stor del av vårdansvaret.

På en del håll i landet erbjuds dementa som bor hemma aktiviteter eller
dagvård i olika former. Det innebär att den sjuke ett antal dagar i veckan
tillsammans med andra dementa får sysselsättning och stimulans. Också
andra former av vård och stöd erbjuds dementa på olika håll i landet. Det
kan vara nattpatruller som ser till den demente på nätterna, nattplatser på en
institution där den demente kan sova på nätterna men ändå vara i sitt hem
på dagarna eller avlösningsplatser där den demente kan bo en tid så att de
anhöriga får möjlighet att vila ut och ägna sig åt sig själva.

De dementa som inte bor hemma finns i dag på en rad olika institutioner;
ålderdomshem, lokala sjukhem, långvårdskliniker, mentalsjukhus. Ändå
passar de inte riktigt in någonstans. På ålderdomshemmen stör och oroar de
sina medboende. Också på den slutna vårdens institutioner är de för störande.
Dessutom är de ofta alltför kroppsligt friska och rörliga för att passa
på en vanlig långvårdsavdelning. Samtidigt är förhållandena på de psykogeriatriska
klinikerna ofta svåra med tung arbetsbelastning och hög personalomsättning.

På allt fler håll i landet skapar man ett speciellt gruppboende för dementa.
Där bor en liten grupp dementa tillsammans i hemlik miljö och erbjuds speciell
vård och träning som är avpassad för dem. Gruppboendet och den vård
och stimulans som kan erbjudas där har visat sig vara ett mycket bra alternativ
för många dementa människor.

Läget i landet

En enkät som folkpartiet gjort visar följande:

Mot. 1989/90

So229

- I var femte kommun har man inte någon uppfattning alls om hur många

12

dementa det finns. Över hälften av kommunerna har endast gjort en
mycket grov uppskattning av behovet.

- Flertalet kommuner har någon eller några dagverksamheter men bara lite
drygt var tionde anger att behovet är täckt. I nästan hälften av kommunerna
saknas dessutom en plan för hur man skall bygga ut dagverksamhet
så att den kan erbjudas till alla dementa.

- Gruppboende finns bara i hälften av kommunerna. Oftast handlar det om
en eller två enheter. Bara i fem kommuner uppger man att mer än hälften
av behovet är täckt. Ingenstans är hela behovet täckt.

- Man tycks i flertalet kommuner ligga långt framme i sin planering. I nästan
alla kommuner uppger man att det finns planer för utbyggnad.

Trots detta positiva besked finns det anledning till oro för kommunernas
möjligheter att klara utbyggnaden av gruppboende på ett tillfredsställande
sätt.

- För det första anger cirka två tredjedelar av kommunerna att kommunens
ekonomi kan bli ett hinder för utbyggnaden av gruppboende.

- För det andra tyder mycket på att de flesta kommuner underskattar behovet
av gruppboende. De som överhuvudtaget har angivit någon siffra (det
gäller för cirka 70% av svaren) har beräknat behovet av gruppbostäder till
mindre än hälften av det behov som angivits bl.a. i äldreberedningens betänkande
(25 000-35 000 bostäder år 2000).

Åtgärdsprogram

1. Bygg ut dagvården!

Dagvårdsverksamhet har visat sig vara en utmärkt behandling för dementa.
De får en innehållsrik dag, hjälp med mathållning och kroppsvård, stimulans
och träning samt ett värdigare liv. Utan tvekan kan dagvård fördröja sjukdomsprocessen
och skjuta upp institutionsvård. Även om en hel del hänt de
senaste åren går det fortfarande för långsamt. Vi vill i det här sammanhanget
uttrycka vår besvikelse över förhalningen av frågan om demensvårdens huvudmannaskap.
Det är regeringens ansvar att utbyggnaden av dagvården nu
försenas.

Det är dags för en storsatsning på dagvård för dementa. Riksdagen bör i
ett uttalande slå fast målet att alla dementa skall kunna erbjudas plats i dagvård
1997.

2. Satsa på gruppboende!

Ett huvudskäl till de köer som i dag finns inom äldreomsorg och sjukvård är
att det saknas bra boendealternativ för de dementa. Medan de tvingas bo på
institutioner där de inte kan bli hjälpta på bästa sätt blockerar de vårdplatser
för människor som skulle kunna få hjälp där. Allt talar för att en kraftig
utbyggnad av gruppboende är en viktig förutsättning både för att de dementa
skall få ett värdigare liv och för att vi skall klara äldreomsorg och sjukvård i
framtiden.

Det finns flera skäl till att vi ännu har så långt kvar innan behovet av
gruppboende är tillfredsställt. Ett är att kunskaperna om demens och grupp

Mot. 1989/90

So229

13

boende är relativt nya. Ett annat är osäkerheten och konflikterna kring huvudmannaskapet
för äldreomsorgen. Ett tredje skäl är de ekonomiska svårigheterna
för kommunerna att bygga ut gruppboendet. Vid fjolårets riksdag
förde folkpartiet fram förslag om ett kraftfullt stimulansbidrag för inrättande
av gruppbostäder för senildementa. Efter riksdagsbeslutet förväntar vi oss
nu att regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga.

3. Stela låneregler

En bidragande orsak till att så få gruppbostäder för dementa har inrättats är
att lånereglerna inte har varit anpassade för de speciella krav som kan ställas
på sådana bostäder. Utgångspunkten för bostadslånesystemet är att lån beviljas
enbart för bostäder som uppfyller vissa krav. Särskilda bestämmelser
har införts för att underlätta om- och nybyggnad av ålderdomshem (SFS
1988:864) och det finns också särbestämmelser om gruppbostäder, men
dessa tar inte hänsyn till just de dementas behov. Följande gäller för lån enligt
nybyggnadslåneförordningen:

En förutsättning för lån är t.ex. att bostäderna ska vara utrustade med
kokmöjligheter. Detta är direkt olämpligt för många dementa, för vilka tillgång
till kokplattor i bostaden kan innebära fara. En annan förutsättning
för att erhålla lån är att antalet lägenheter som delar gemensamma utrymmen
inte överstiger sex. Denna regel är onödigt stel. Bra gruppbostäder kan
inrättas för sex boende men också för sju eller åtta. Även ett större antal
boende kan i vissa sammanhang vara lämpligt.

En tredje regel är att bostadsgruppen inte får samlokaliseras med andra
bostäder av liknande slag. Även detta är en onödigt stel regel. För gruppbostäder
kan viss samlokalisering tvärtom vara till fördel, bl.a. för personalförsörjningen.

En fjärde regel är att bostadsgruppen ska utformas så att entrédörrar till
de privata bostäderna inte får vetta mot gemensamma rum. För dementa,
som lätt kan förirra sig i korridorer, är det tvärtom i många fall till fördel att
den egna bostaden ligger i omedelbar anslutning till gemensamma utrymmen.

En femte regel är att bostaden ska planeras och utformas för flexibel användning.
Genom smärre ändringar ska bostaden kunna utnyttjas för ett
vanligt boende eller för andra grupper som önskar ett kollektivt boende.
Även denna regel är onödigt snäv, i varje fall i sin första del. Gruppboende
för senildementa kommer att behövas för lång tid framöver och det finns
därför inga starka skäl att belasta sådant boende med de merkostnader som
följer med kravet på mångsidig användbarhet.

En sjätte regel är att även om, enligt nybyggnadslåneförordningen, lån beviljas
till vissa personalutrymmen så utgår inte räntebidrag, vilket det däremot
gör enligt ålderdomshemsförordningen.

Det vore också önskvärt att det gick att ordna speciella gruppboendeavdelningar
för dementa på vissa ålderdomshem. De dementa skulle där kunna
få den omvårdnad och den personaltäthet de behöver utan att behöva flytta,
samtidigt som andra boende inte skulle behöva bli störda som idag. Tyvärr
sätter lånereglerna idag stopp även för denna bostadsform. För att en omfat

Mot. 1989/90

So229

14

tande utbyggnad av gruppboende skall komma igång är det angeläget att finansieringsvillkoren
anpassas bättre till de särskilda krav som kan ställas på
gruppbostäder för dementa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

4. Ge alla rätt till ett eget rum

Aven i framtiden kommer en del dementa att behöva vårdas på sjukhus; dels
de som lever fram till sjukdomens slutstadium, dels de som har andra sjukdomar
som kräver sjukhusvård.

De dementa som lever på institution måste - om de så önskar - kunna ha
möjlighet att bo i ett eget rum. De måste kunna få vara i fred med sina saker
för att upprätthålla den ordning som är möjlig i deras liv. De måste också ha
rätten att slippa störa eller störas av en medboende.

5. Glöm inte bort de presenila demenserna

En mindre grupp av de dementa är inte åldersdementa. De drabbas av demens
när de är mellan 40 och 65 år. De behöver samma vård och omhändertagande
som de åldersdementa. Samtidigt är det ofta olyckligt att låta en
yngre dement person gå i dagvård eller bo tillsammans med dementa som är
20 till 30 år äldre. Det finns i dag inte någon specifik behandling eller aktivering
att erbjuda denna patientgrupp. Det är angeläget att i görligaste mån
låta personer med presenil demens få behandling och service tillsammans,
t.ex. vid särskilda dagavdelningar. Särskilt i de större städerna bör detta inte
möta några svårigheter.

6. Låt tusen blommor blomma

Vi står förhoppningsvis i början av en intensiv utveckling av behandlings-,
omvårdnads- och boendeformer för dementa. Vi måste kunna erbjuda de
dementa och deras anhöriga en drägligare och värdigare tillvaro. På flera
håll i landet har man visat att det finns framkomliga vägar. Nu gäller det att
sätta i gång arbetet överallt. Att slå fast ett mål för dagverksamheten och
besluta om nya finansieringsregler för gruppboende vore två viktiga uppgifter
för riksdagen.

Men vi får för den skull inte låsa fast oss vid dessa lösningar. I den utveckling
som ligger framför oss finns enorma möjligheter. Om vi är öppna och
lyhörda kan nya behandlingsmetoder utvecklas och nya boendeformer skapas.
Ur det positiva som börjat spira kan nya och ännu bättre villkor växa
fram. Det är därför av stor betydelse att uppmuntra mångfald och tillåta
olika initiativ. Även andra än kommuner måste kunna utforma och driva demensverksamheter
och bidra till att förverkliga en reell valfrihet mellan
olika vård- och bostadsformer. Målet måste vara att alla dementa får tillgång
till den vård som tillfredsställer just deras behov och önskemål.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

So229

15

Mot. 1989/90
So229

tionen anförts om villkoren för gruppboende för dementa.

Stockholm den 19 januari 1990
Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)

tionen anförts om att alla dementa som behöver skall ha tillgång till
dagverksamhet senast år 1997,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

gotmb 99543. Stockholm 1990