Demokrati - Där människor får växa

Motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

En fungerande demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande. Centerpartiets förslag innebär en radikal decentralisering av samhällets funktioner, från stat till region, från region till kommun, från kommun till människor i samverkan. Den decentraliseringspolitik som vi förespråkar bygger på tanken om ett starkt självbestämmande på varje samhällsnivå.

Centerpartiet fortsätter den diskussion om vikten av deltagardemokrati, som vi som enda parti inledde för några år sedan. Kommunal självstyrelse samt regionalisering ligger i blickpunkten. Makten utgår från medborgarna, dvs delegation underifrån, som såväl enskilt som i samverkan och i lokala beslutande församlingar ges större utrymme. Kommunen bör bli mer självständig i förhållande till staten och ansvara över uppgifter som inte nödvändigtvis måste hanteras på statlig nivå. Statens uppgifter bör följaktligen bli färre, men dess kärnuppgifter får inte försvagas. En mindre men starkare statsmakt är Centerpartiets målsättning.

I relation till deltagardemokratin vill vi sätta individen, medborgaren, som måste ges ett bättre rättsligt skydd och stärkta rättigheter. Vi diskuterar därför även de tre centrala medborgerliga rättigheterna i demokratin: yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och den personliga integriteten. Dessa rättigheter måste stärkas för att ge medborgaren de bästa möjliga förutsättningarna i ett politiskt engagemang.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 15

2 Innehållsförteckning 16

3 Förslag till riksdagsbeslut 17

4 Inledning 20

5 Demokratins bas 21

5.1 Skilda valdagar 21

5.2 Ungas demokratiska inflytande 22

5.3 Självförvaltningsorgan 23

6 Folkomröstningar 23

6.1 Personval 24

7 Det kommunala självstyret 25

8 Fler kommuner 26

9 Regionaliseringen 27

10 Ökad maktdelning 29

11 Riksdag och regering 30

12 Rättsstaten 31

12.1 Integritet 31

12.2 Yttrandefrihet 32

12.3 Offentlighet 33

12.4 Retroaktivitetsförbudets tillämpning 34

12.5 Medborgarnas rättighetslista 34

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs angående ett införande av skilda valdagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars ökade möjlighet till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att få rösta fr.o.m. det kalenderår man fyller 18 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att vara mantalsskriven på sin hemort vid studier på annan ort.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brukarna skall ha rätt att få sina initiativ angående självförvaltningsorgan prövade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av hur regleringen av självförvaltningsorganen fungerat, vad lagstiftningen (kommunallagen, 7 kap. 18–22 §§) inneburit och vilka följder den fått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla skall ha samma möjlighet att delta i allmänna val.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som medför att den nuvarande spärren vid landstingsval avskaffas.
Riksdagen begär hos regeringen en översyn av personvalssystemet i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa spärrarna i personvalet till både riksdag, kommun och region eller landsting före 2006 års val.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till grundlagsändringar som möjliggör ett stärkt kommunalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den kommunala vetorätten förstärks.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuninvånares rätt till initiativ till kommundelning.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting att indelningsändringar skall beslutas av riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktval till kommundelsnämnder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt försöksverksamhet med regionbildningar.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett regelverk för permanenta, direktvalda, regionala styrelseorgan från 2007 i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkomröstning i samband med länssammanslagning och länsdelning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av landshövdingeämbetet och länsstyrelserna i deras nuvarande form.
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av grundlagen rörande bildandet av regioner i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överlåta ansvaret för EU-stödet på regionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att den vertikala maktdelningen stärks i Sverige.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en konstitutionell utredning med uppgift att se över hur en grundlag som utgår från att makten kommer underifrån skulle utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet på en prövning i Lagrådet bör göras mer tvingande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett införande av en generell integritetslag.
Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen (1998:204) skall upphöra att gälla.
Riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra att gälla.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning av 2 kap. 13 § RF samt en ny ordning för att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förhindra att dataskyddsdirektivet utsträcks till juridiska personer.
Riksdagen beslutar att 7 kap. 16 § sekretesslagen upphävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra det svårare att ändra sekretessbestämmelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regering och riksdag bör lägga ut sina diarier på Internet i syfte att stärka offentlighetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftfulla insatser för att värna offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § RF.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en medborgarnas rättighetslista.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad diskrimineringslagstiftning och en samordning av ombudsmannafunktionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning med utkrävbara individuella rättigheter och förstärkt kommunalt självstyre.

1 Yrkande 4 hänvisat till SkU.

2 Yrkandena 12 och 18 hänvisade till BoU.

4 Inledning

För att undvika att medborgaren betraktar sin vilja och sina ambitioner som obetydliga gentemot de beslut som politikerna i slutänden fattar måste uppdraget för riksdag och regering vara att skapa de nya former som människor på 2000-talet efterfrågar, för att de också ska engageras i partipolitiken och samhällsbygget.

En ständig diskussion måste pågå om vad demokratin egentligen innebär, vilka krav det ställer på hur vi ska bedriva politik och hur de demokratiska institutionerna ska utformas. Centerpartiets hållning är att det nu är dags att grundligt se över syftet med demokratins institutioner, deras funktioner och överensstämmelse med svensk grundlag. Tyngdpunkten måste ligga på ett mer deltagardemokratiskt förhållningssätt för att därmed ge den enskilde medborgaren större utrymme att föra fram sina åsikter och påverka men också möjlighet att utkräva ansvar.

Centerpartiets ambition är att stärka människors självbestämmande. Med detta menar vi människors möjlighet att råda över sig själva, enskilt och tillsammans. Förutsättningen för detta är att beslut fattas så nära, och tillsammans med, de människor som berörs av det. Det är ett starkt decentralistiskt synsätt, som betonar den frivilliga samverkan mellan människor som grunden för beslutsfattande. Det civila samhället, familjen, kvarteret, vänkretsen och föreningarna stärks också som demokratiska arenor.

Vårt synsätt innebär att vi ställer oss bakom ett deltagardemokratiskt ideal, där människor inte bara tillåts utan förväntas delta i det gemensamma beslutsfattandet. Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är att människors deltagande också får leda till faktisk påverkan, genom ett decentraliserat beslutsfattande och genom tydliga direktdemokratiska inslag.

Utgångspunkten för ett förnyat folkstyre är därför en radikal och konsekvent decentralisering av politiska beslut till lägre beslutsnivåer. Framför allt bör det kommunala självstyret tydligare grundlagsfästas. Det lokala demokratiska självbestämmandet ska också stärkas i förhållande till högre beslutsnivåer. Med detta stärks i realiteten folkets rätt att delegera makt underifrån.

Vi menar att detta är ett i grunden annorlunda förhållningssätt än det som präglar dagens svenska demokrati, där de politiska institutionerna alltmer har reducerats till att leverera tjänster och service till medborgarna. Resultatet blir en demokrati präglad av snabbhet och effektivitet istället för av medborgerligt deltagande och noggranna överväganden av beslut. Detta synsätt har tydligast gått igen i synen på kommunerna, som har ålagts allt fler offentliga uppgifter samtidigt som utrymmet för lokala prioriteringar av ofta knappa resurser minskat dramatiskt.

Staten måste dock ha ett fortsatt ansvar att upprätthålla de centrala politiska funktioner som krävs för att garantera likvärdighet mellan samtliga medborgare i landet. Om det lokala beslutsfattandet skulle kränka en enskild individ eller grupp ska staten kunna gå in och hävda den enskildes rätt.

5 Demokratins bas

Människors delaktighet i gemensamma beslut, företrädesvis på lokal nivå, är med vårt synsätt demokratins verkliga bas. Demokratin blir då inte endast en metod att avgöra beslut i politiskt valda församlingar, utan ett förhållningssätt som även präglar människors vardagliga umgänge och som gör det möjligt att fatta beslut också på den verkligt nära nivån.

En möjlig beskrivning av detta är att vi eftersträvar en vardagsdemokrati som kommer till uttryck genom engagemang i lokalt föreningsliv och i den vardagliga samverkan med likasinnade, som exempelvis andra föräldrar engagerade i skolan eller grannar. Demokratiskt arbete på denna nivå kommer att vara ett utpräglat deltagardemokratiskt arbete. Strävan att stärka vardagsdemokratin och att utnyttja den som en levande demokratisk arena måste vara vägledande också för arbetet i politiskt valda församlingar. Deltagardemokratin är inte, enligt vårt synsätt, ett alternativ till den representativa demokratin, utan en förutsättning för en levande demokrati.

De beslut som delegerats till kommunal nivå kan delegeras vidare direkt till dem som berörs, t.ex. till brukarstyrelser vid skolor och daghem eller till brukarråd i primärvården. Erfarenheterna av sådana former av brukarinflytande är generellt sett mycket goda och bör ligga till grund för införandet av fler sådana organ. Enligt Centerpartiets uppfattning bör det bli möjligt att, på de berördas initiativ, bilda självförvaltningsorgan. Stärkta möjligheter till självförvaltning bör förenas med större möjligheter att också påverka det politiska beslutsfattandet.

5.1 Skilda valdagar

Sedan år 1970 tillämpas gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval i Sverige. Under den tid som gått sedan denna ordning infördes har kommunernas ställning och uppgifter förändrats väsentligt. Kommunerna bestämmer bl.a. över skolan, socialtjänsten, barnomsorgen, hemsjukvården, natur- och stadsmiljön samt väsentliga delar av infrastrukturen. Faktum är att närmare 50 % av hela den offentliga sektorn tas i anspråk av kommuner och landsting.

Faktum är att olägenheterna med den nuvarande ordningen framstår i allt tydligare dager. Den lokala politiken kommer allt mer i skymundan av rikspolitiken. Kommunalpolitikerna, vilka bör fungera som demokratins spjutspetsar, blir istället anonyma, och bilden av kommunerna som rena implementeringsorgan för riksdag och regering förstärks.

Som motvikt till detta kan konstateras att vid ett val höjs den politiska temperaturen i samhället, politiska diskussioner tar ny fart och i anslutning till ett val är det också fler som blir medlemmar i politiska partier. I linje med detta anser vi att den politiska debatten, intresset för demokrati och ungas deltagande i samhällslivet skulle gynnas av att val hölls oftare och att det införs skilda mandatperioder för kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det skulle dessutom öka intresset för kommunpolitiken. Genom att inte låta den lokala demokratin drunkna i rikspolitiken kan den lokala demokratin kraftigt förbättras.

Uttryckt på ett annat sätt innebär detta att med skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval skulle viktiga kommunala frågeställningar få samma möjligheter som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras. Kommunala frågor och landstingsfrågor skulle genom skilda valdagar få en bättre chans att få genomslag i en valrörelse än vad som nu är fallet. Mot denna bakgrund kan skilda valdagar vara ett sätt att öka engagemanget mellan valen. På så vis kan den kommunala demokratin förbättras. Ett av de viktigaste stegen är följaktligen att stärka den kommunala politikens ställning och synliggöra de kommunala frågorna genom skilda valdagar. Detta bör ges regeringen till känna.

5.2 Ungas demokratiska inflytande

Många unga upplever i dag utanförskap och brist på inflytande, vilket Centerpartiet vill motverka genom att införa ungdomsfrid. Det händer i dag att enskilda näringsidkare och även vissa kommuner diskriminerar unga genom kollektiv bestraffning, bland annat genom att ungdomar i allmänhet utestängs från affärer vissa tider eller omfattas av utegångsförbud på grund av att några har misskött sig. En tillåtande attityd till kollektiv bestraffning underbygger ungas utanförskap. Regeringen bör låta se över åldersgränserna utifrån detta perspektiv, inte minst för att minska det utanförskap som drabbar många ungdomar sedan de fyllt 18, men fortfarande inte har tillträde till en mängd offentliga lokaler. Dessa krav har tidigare framförts i riksdagen men något beslut i frågan är ännu ej fattat.

Ungdomars politiska engagemang är i dag stort och många är aktiva medlemmar i olika idéorganisationer. Samhället måste se som sin uppgift att stimulera denna medvetenhet och stärka ungdomar till engagemang och uppmuntra till kritiskt tänkande. Därför är det viktigt att fånga upp detta intresse och ge ungdomarna mer utrymme till påverkan i sin närmaste miljö. Ungdomar bör därför få ett reellt inflytande i skolan och i kommunen. Skolan ska också uppmuntra till demokratiskt engagemang och främja politisk verksamhet. Genom lokala styrelser, som behandlar t.ex. miljö och ungdomsfrågor, kan man ta tillvara den enorma kompetens som många aktiva besitter. Dessutom bör ungdomars civila samhälle stärkas genom tillräckligt med resurser och tillgång till mötesplatser, såväl fysiska som virtuella. Vad som ovan anförts om att öka ungdomars möjlighet till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen bör ges regeringen till känna. Det ska också vara möjligt att rösta från och med det år man fyller 18 år. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är även viktigt att demokratin möjliggör för unga att ta förtroendeuppdrag. Studerande ska därför inte tvingas att mantalsskriva sig på högskoleorten. Då behålls möjligheten att under studietiden vara politiskt engagerad i sin hemkommun. Det är dock viktigt att kostnaderna utjämnas för kommunerna så att dessa inte snedvrids. Vad som ovan anförts om mantalsskrivning i hemkommunen bör ges regeringen till känna.

5.3 Självförvaltningsorgan

I dag saknas för många möjligheten att påverka de verksamheter som man närmast berörs av, såsom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. Ett av de viktigaste instrumenten för att öka den lokala delaktigheten är att ge fler möjlighet att förvalta sin egen verksamhet. Vi ser positivt på den verksamhet som genomförts med brukarstyrelser och lokala styrelser för skolor och menar att detta snarare bör vara regel än undantag. Förståelsen för den politiska prioriteringsdiskussionen skulle öka liksom kvaliteten i den offentliga servicen.

Att beslut delegeras till kommunal nivå betyder inte att de måste fattas där. De kan också föras ytterligare ett steg, till dem som berörs direkt. I dag får de kommunala nämnderna, med vissa undantag, delegera beslutanderätten till en anställd i kommunen och dessutom ställa upp villkor för denna beslutsrätt, som att konsultera dem som nyttjar tjänsten eller att endast tillåta beslut när företrädare för dem som utnyttjar tjänsten tillstyrker beslutet. Detta är självfallet mycket positivt. Samtidigt innebär konstruktionen att självförvaltning, i betydelsen beslutsmakt, är förhållandevis begränsad. Det borde rimligen vara möjligt för kommunala nämnder att delegera besluten direkt till ett självförvaltningsorgan.

Fler och starkare självförvaltningsorgan förutsätter i dag beslut i riksdagen som ökar möjligheten att delegera beslutanderätt, liksom möjligheten för medborgarna att själva ta initiativ till självförvaltningsorgan. Brukarna ska ha rätt att få sina initiativ angående självförvaltningsorgan prövade. Detta bör ges regeringen till känna.

Regeringen bör även genomföra en utvärdering av hur regleringen av självförvaltningsorganen fungerat, vad lagstiftningen (7 kap. 18–22 §§ kommunallagen), inneburit och vilka följder den fått. Detta bör ges regeringen till känna.

6 Folkomröstningar

Staten har till uppgift att garantera landets alla medborgare samma möjlighet att delta i allmänna val. För många funktionshindrade innebär det svårigheter bara att ta sig in i vallokalen med rullstol. Det kan dessutom vara omöjligt för synskadade att genomföra röstning på grund av sitt handikapp. En person som är behjälplig vid röstning borde därför finnas till hands med respekt för den enskildes integritet och valhemlighet. Centerpartiets mening är att alla medborgare bör ha samma möjlighet att rösta. Vad som ovan anförts om att alla skall ha samma möjligheter att delta i allmänna val bör ges regeringen till känna.

En väl fungerande demokrati betecknas av ett effektivt och jämlikt deltagande. Detta skulle innebära ett samhälle där medborgarna är aktiva och ansvarstagande, med lika möjligheter att påverka sin egen situation såväl som samhällsutvecklingen i stort. Medborgarna måste utifrån demokratiska ideal betraktas som rationella människor som förmår fatta väl avvägda beslut. Dessa beslut, och de val som görs, måste respekteras och få större politisk betydelse. För att öka inslaget av direktdemokrati på kommunnivå bör därmed beslutande folkomröstningar införas. Regeringen har därför tillsatt en utredning för att belysa förutsättningarna för ökad direktdemokrati i kommunerna genom beslutande folkomröstningar efter krav från Centerpartiet. Vi anser att en folkomröstning bör komma till stånd om 10 % av kommunens invånare begär det. Beslutande folkomröstningar bör införas även på nationell nivå.

Den kommunala självstyrelsen skall förverkligas genom kommuner och landsting. De är i likhet med riksdagen och Europaparlamentet direktvalda av medborgarna i området. Medborgarnas val har dock olika förutsättningar att få genomslag inom ramen för det kommunala självstyret. För valen till landstingsfullmäktige gäller i dag en 3 %-spärr. Den nuvarande spärren medför att valen till landstingsfullmäktige inte blir direkt proportionella. Av det skälet och i akt och mening att stärka likabehandlingen av väljarna inom ramen för det kommunala självstyret föreslås att den nuvarande spärren upphävs så att rösterna behandlas på samma sätt som i val till kommunfullmäktige. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag till en sådan lagändring.

6.1 Personval

Personvalsreformen måste fortsätta att utvecklas, bl.a. genom mer likvärdiga villkor för kandidaterna, och genom likställd avdragsrätt för kampanjkostnader. Det är nu även dags att avskaffa spärrarna i personvalet till både riksdag och kommun samt till region eller landsting före 2006 års val. Detta bör ges regeringen till känna. Ett sådant steg skulle lägga makten över valet i händerna på väljarna.

Ett sätt att komma runt problemet med taktikröstning kan vara ett valsystem som bygger på preferensröstning, dvs man rangordnar kandidaterna i den ordning man vill se dem valda. Mot den bakgrunden bör en reform av personvalet i Sverige göras genom listval i förening med ett preferensvalsystem, som Single Transferable Vote (STV).

Även framgent bör dock partivalet vara grunden för valsystemet. Partiväsendet fyller en väsentlig funktion genom den direkta och uthålliga väljarkontakten, sambandet mellan riks- och lokalval samt för att ge vägledning om den långsiktiga inriktningen på politiken. Väljarna har rätt både att veta vilken politik som kommer att föras baserad på det huvudsakliga partivalet och att påverka vilka personer som ska företräda politiken.

Valet bör alltså ske genom att man väljer en partivalsedel. Mandat fördelas sedan mellan partierna enligt den jämkade uddatalsmetoden med en spärr på 4 % för att delta i mandatfördelningen, precis som i dag.

Sedan fördelningen på partier är gjord, görs en inbördes fördelning av platserna inom partierna genom STV. Detta bygger på att väljaren på partivalsedeln anger i vilken ordning man vill se kandidaterna valda, förslagsvis genom att kandidaterna står i bokstavsordning på valsedeln eller genom att väljaren själv skriver in nummer på kandidaterna.

Preferensröstning genom STV eliminerar behovet av taktikröstning (en röst blir aldrig bortkastad eftersom röster på förlorande kandidater överförs till nästa kandidat i preferensordningen) samt innebär att väljarnas preferenser får maximalt genomslag.

Det är av stor vikt att olika former av personval diskuteras och avhandlas. Med hänvisning till det ovan sagda bör regeringen genomföra en översyn av personvalssystemet.

7 Det kommunala självstyret

I den representativa demokratin är kommunen den viktigaste nivån för medborgaren, eftersom det är där beslut avseende skola, daghem, äldreomsorg och boendeplanering fattas, allt med stor betydelse för många människors vardag. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att stärka formerna för deltagande och inflytande i kommunen. I dag har kommunen snarare en servicefunktion: den levererar tjänster. Istället måste kommunerna vara en plats för medborgarna att resonera om vilken politik man vill bedriva i sin närmiljö. För att inte underminera detta bör finansieringsprincipen utvecklas och gälla strikt vid statliga beslut som berör den kommunala ekonomin.

En väsentlig orsak till det bristande intresset för lokal politik och de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet, inte minst bland ungdomar, får tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid blivit alltmer osjälvständiga. Det är givetvis svårt att finna mening i att driva politik som bestäms någon annanstans. Att stärka demokratin är därför i stor utsträckning en fråga om att återupprätta det kommunala självstyret.

Detalj- och centralstyrning från regeringsnivå är ett faktum. Centerpartiet har konsekvent agerat mot detta och lagt förslag i syfte att nå ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre. Detta för att hindra riksdag och regering från att ingripa i den kommunala självstyrelsen och den kommunala nivåns möjligheter att själv utforma den lokala välfärden utifrån lokala förutsättningar, som t.ex. barn- och äldreomsorg och bostadspolitik.

Liksom tidigare vill vi framföra kravet att det kommunala självstyret inte bör kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke eller med hänvisning till RF:s fri- och rättigheter. Den nu pågående grundlagsutredningen bör därför ges ett tilläggsdirektiv om att utreda hur ett stärkt kommunalt självstyre skulle kunna förverkligas i grundlagen. Regeringen bör återkomma med förslag som möjliggör ett stärkt kommunalt självstyre.

Det är av stor vikt att respekten för den kommunala nivån ökar och att valresultat respekteras i högre utsträckning. Vårt förslag är därför att den kommunala vetorätten förstärks. I dag gäller det kommunala vetot enligt naturresurslagen, med undantag för t.ex. anläggningar för mellanlagring eller slutförvar av kärnämne eller kärnavfall. Centerpartiet har tidigare i riksdagen motsatt sig denna ytterligare försvagning av det kommunala vetot som detta innebär. Vad som ovan anförts om att den kommunala vetorätten bör förstärkas bör ges regeringen till känna.

8 Fler kommuner

Kommunens legitimitet är avgörande för att en deltagardemokrati överhuvudtaget ska komma till stånd. För att öka närheten och legitimiteten i kommunbildningar, är det avgörande att makten över detta ligger hos medborgarna. Alltsedan kommunsammanslagningarna har det på många håll rests krav på att få bilda nya/nygamla kommuner eftersom de sammanslagna kommunerna har uppfattats som artificiella konstruktioner, ofta utan sammanhang mellan kommundelarna. I stor utsträckning har sådana krav avslagits vanemässigt, trots breda folkliga opinioner.

Vi bejakar därför kommundelningar, grundade på de närmast berörda människornas vilja. Praktiskt innebär detta att en kommundelning ska beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas en majoritet för en delning i det område som kommer att utgöra den nya kommunen. I dag krävs det däremot vanligen en positiv inställning från den odelade kommunen till en förändring av indelningen. Det är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel att lokala initiativ därigenom får svårt att vinna bifall.

De farhågor som rests om en slags lokal ekonomisk egoism är enligt Centerpartiets mening obefogade. Erfarenheter har visat att de grupper som arbetat för kommundelningar har förmått att ta ett helhetsansvar och att se till invånarnas intressen i hela den odelade kommunen. Skatteutjämningssystemet har också som syfte att jämna ut sådana skillnader som skulle kunna uppstå genom kommundelningar. Grundregeln bör således vara att en kommundelning ska beviljas om en majoritet av invånarna i den kommundel som vill dela kommunen röstar ja till en delning. Detta bör ges regeringen till känna.

Frågan om kommundelningar bör i första hand vara en politisk, och inte en byråkratisk, bedömning. Det finns därför skäl att pröva om regeringen istället för Kammarkollegiet tar ansvar för den inledande bedömningen. Det finns även skäl att begränsa regeringens möjligheter att, i strid med riksdagens vilja, vägra godkänna indelningsförändringar. Ett par aktuella exempel är bildandet av Torslanda kommun och Heby kommuns länstillhörighet. Frågan om landets indelning i kommuner och län borde därför framgent avgöras i lag, beslutad av riksdagen, och inte i förordning, beslutad av regeringen. Riksdagen bör utan vidare beredning kunna besluta om detta.

För att föra det kommunala beslutsfattandet närmare medborgarna kan kommuner sedan ett antal år inrätta så kallade kommundelsnämnder, dit ansvaret för stora delar av verksamheten delegeras. Så har framför allt skett i stora kommuner som ett alternativ till kommundelningar. Erfarenheterna av försöken är dock blandade, inte minst visar det sig att kunskapen om både uppdrag och personer i kommundelsnämnderna är begränsad. Ett viktigt skäl till detta är att kommundelsnämnderna tillsätts genom val i kommunfullmäktige. Därmed tryggar man naturligtvis representationen sett över hela kommunen, men det bidrar till ökat avstånd mellan väljare och valda och riskerar att leda till att kommundelarna befolkas av anonyma politiker som agerar på uppdrag av den centrala fullmäktigegruppen. Vi menar därför att medborgarnas vilja bör få ett större lokalt genomslag genom att de kommuner som så önskar ska kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder. Det tydliggör dessutom både personerna och det lokala ansvaret för verksamheten. Vad ovan anförts om direktval till kommundelsnämnder bör ges regeringen till känna.

9 Regionaliseringen

Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas på regional nivå.

Regionerna har kommit för att stanna. På sikt kommer regeringens negativa inställning till regionalt självstyre att vara fördröjande men inte kunna stoppa regionaliseringen. Denna tvehågsenhet är emellertid olycklig, då den ger otydliga besked inför framtiden för landets regioner, vilket riskerar att försvåra för regionerna att göra långsiktiga åtaganden.

En rimligare väg att gå är att nu ge tydliga besked om att regionaliseringen inte kommer att upphöra och att riksdagen avser att successivt öka utrymmet för det regionala självstyret. Som ett första led i denna strävan bör ansökningar om att på försök få bilda nya regioner, med direktvalda regionfullmäktige, behandlas välvilligt. Detta bör ges regeringen till känna.

En fortsatt försöksverksamhet ska endast ses som en nödvändig övergångslösning till en permanent lösning. Genom regeringens agerande förskjuts nu denna möjlighet ytterligare en mandatperiod. Det är olyckligt men ställer också krav på att processen för att permanenta regionerna från nästa val omedelbart inleds.

Ett permanentande av regionerna bör präglas av den tilltro till lokala och regionala folkvaldas förmåga att ta ansvar också för stora beslut som var vägledande då försöksverksamheten inleddes. Det är naturligt att övergången från försök till permanenta regioner för med sig ökade befogenheter för regionerna att fatta beslut. Det centrala är dock att ett fast institutionellt ramverk för besluten åstadkoms snarast.

Föjande bör vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i Sverige:

Ett permanent regelverk bör finnas så att de regioner som så vill kan välja regionfullmäktige i valet 2006 och börja verka från 1/1 2007.
Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med beskattningsrätt.
Regionerna bör även kunna ta över landstingens uppgifter det ska endast finnas ett politiskt direktvalt organ på regional nivå.
Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner, tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, d.v.s. besluten bör inte villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter.
De i regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens kompetens genom att avstå egen kompetens.
Regeringsformen, liksom kommunallagen, vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna som en självständig politisk nivå.

Riksdagen bör begära förslag från regeringen till en permanent lösning i enlighet med vad ovan anförts.

Eventuella beslut om sammanslagning eller delning av län i regionaliseringen måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför föregås av en folkomröstning. Detta bör ges regeringen till känna.

En långtgående regionalisering öppnar för en renodling av länsstyrelsens uppgifter. Enligt vår uppfattning är ett utvecklat regionalt styre ett första steg mot en avveckling av landshövdingeämbetet och en övergång till en renodlad förvaltningsfunktion för länsstyrelserna. Därför har Centerpartiet också bejakat förslagen om fortsatta försök med vidgad samordning i länsförvaltningen. I de regioner som har självstyre bör det inte heller framgent tillsättas en styrelse för länsstyrelsen.

Däremot är det inte rimligt att avskaffa det regionala inflytandet över länsstyrelserna innan regionala styrelseorgan har bildats. Det räcker inte att lägga den ena rälsen för att få ett fungerande järnvägsspår. Regeringens förslag om att centralisera makten över länsstyrelserna har därför avvisats av Centerpartiet.

Centerpartiets föreslagna förändringar leder till att länsstyrelser och landshövdingars roll måste ses över. I ett regionaliserat Sverige ser vi inget behov av den typ av samlad statlig regional närvaro som länsstyrelserna utgör. De statliga verksamheter som har regional närvaro bör däremot naturligtvis samordnas och samarbeta. Därför skall såväl landshövdingeämbetet som länsstyrelserna i deras nuvarande roll avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

Vår tanke om att varje beslutsnivå ska utföra sitt arbete på uppdrag av underliggande beslutsnivåer, och ytterst av människor själva, innebär att det måste finnas en öppenhet för att regioner kan se olika ut. Varje region måste ha möjlighet att överföra beslut till de berörda kommunerna, liksom kommunerna i en region bör kunna lämna befogenheter utöver de lagreglerade till en region.

Denna ordning bör också bekräftas genom att grundlagen ses över så att regionfullmäktige kan erkännas. I 1 § 7 RF stadgas att ” i riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar”. Genom regionaliseringen har de faktiska förhållandena ändrats, vilket inte återspeglas i RF och får underliga effekter t.ex. vid val till regionfullmäktige. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av grundlagen rörande bildandet av regioner i enlighet med vad i motionen anförts.

Även med ett tydligt parlamentariskt mandat måste regionernas kontaktyta mot det civila samhället öka. Till viss del försvåras denna kontakt mellan t.ex. arbetsgrupper för EU-projekt och regioner av den ordning som säger att länsstyrelserna ska samordna EU-projekt. Genom att föra över detta ansvar till regionerna kan kontakten mellan det civila samhället, näringslivet och regionens politiska nivå stärkas. En sådan ordning skulle också ligga väl i linje med det ansvar för regional utveckling som överförts till regionerna. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Ökad maktdelning

Den viktigaste uppgiften är att nu se över hur den vertikala maktdelningen i Sverige fungerar – mellan stat och kommun, mellan kommun och enskilda samt mellan stater och överstatliga organisationer. Utgångspunkten för detta måste vara idén om det kommunala självstyret – att makten i huvudsak ska utövas lokalt, nära medborgarna – samt hur det lokala inflytandet ska skyddas.

Utvecklingen borde enligt våra utgångspunkter gå mot att Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis självständiga regioner. Sverige kan successivt bli till en mer regionaliserad stat genom att makt flyttas medvetet och konsekvent från riksdagen till regionala nivåer, såväl ifråga om beslutskompetens som i makten över resurserna. I ett land med så skiftande förutsättningar för olika regioner blir också skatteutjämningen en grundbult för att det överhuvudtaget ska gå att tala om självstyre i stora delar av landet.

Utgångspunkten bör vara att öka människors självbestämmande. En naturlig uppgift blir därför att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning, där högre administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och göra ingrepp i det lokala självstyret. Eftersom makten enligt vår mening inte ska byggas centralt och delegeras nedåt, vill vi formulera en princip om delegation av makt underifrån. Regionerna och staten ska endast fatta sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal nivå. Ett sådant synsätt innebär också att de lokala och regionala beslutsnivåerna bör ha större möjligheter att stärka självstyret. Ytterst bör man tänka sig att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt till, i tur och ordning, kommuner, regioner och riksdag. En fördjupning av den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket. Därför krävs en omfattande decentraliseringspolitik och förstärkning av den vertikala maktdelningen i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.

Inom Centerpartiet pågår en diskussion som bygger på hur olika modeller för delegation underifrån skulle kunna utformas för olika beslutsnivåer. En möjlighet är att införa ett system i riksdagen där det också finns representation från kommunerna och regionerna. Det behövs därför en bred diskussion om hur en grundlag, som utgår från att all makt ska komma underifrån, skulle utformas. Med syftet att stärka det regionala och lokala självbestämmandet måste det utredas var, på vilken nivå i samhällsstrukturen, beslutsfattandet, makten och ansvaret ska ligga. Regeringen bör därför tillsätta en konstitutionell utredning med uppgift att se över regeringsformens innehåll.

Det svenska medlemskapet i EU har aktualiserat frågan genom mötet mellan två olika rättstraditioner. EG-domstolen har mycket större möjligheter än svenska domstolar att pröva grundlagsenligheten i de direktiv som prövas där, men som också får rättslig verkan i Sverige. De svenska domstolarnas nya roll efter EU-medlemskapet innebär också svårigheter i rättegångar, dels då man inväntar förhandsbesked från EG-domstolen, dels då man har svårt att hävda svenska grundlagar gentemot gemenskapsrätten, på det sätt som t.ex. skett i Tyskland, där författningsdomstolen hävdar att tysk grundlag står över gemenskapsrätten.

Centerpartiet har därför länge krävt en rättspolitisk utredning, som bör se över formerna för lagprövning i Sverige och hur denna kan stärkas, t.ex. genom att ta bort uppenbarhetsrekvisitet eller genom att stärka Lagrådets ställning, samt förhållandet mellan svenska domstolar och EG-rätten. Riksdagen har nu beslutat enligt Centerpartiets linje och vi ämnar noggrant följa upp frågan.

En tydligare vertikal maktdelning kommer också att innebära en diskussion om den horisontella maktdelningen, dvs. var gränserna för det politiska beslutsfattandet går, och vilka andra aktörer som ska få fatta de beslut som politiken avstår från. Det är ingen lätt diskussion att föra och kräver noggranna överväganden. Kanske den tydligaste och mest kontroversiella frågan handlar om domstolarnas möjligheter att bortse från lagar som strider mot grundlagar. Av tradition har denna möjlighet varit liten i Sverige. Det viktigaste argumentet för en sådan ordning är att man inte ska inskränka folkrepresentationens beslutandemöjligheter. Å andra sidan innebär det också att individer får svårt att hävda sina grundlagsfästa rättigheter gentemot lagstiftning som kränker dem.

I ivern att snabbt komma till beslut är det inte ovanligt att regeringar avstått från en prövning i Lagrådet, liksom man i andra sammanhang bortsett från Lagrådets yttranden. En ordning där kraven på prövning i Lagrådet görs mer tvingande är därför värd att pröva, och därmed bör Lagrådets roll stärkas. Däremot är vi tveksamma till att ge Lagrådet vetorätt ifråga om ny lagstiftning. Vad som ovan anförts om att kravet på en prövning i Lagrådet bör göras mer tvingande bör ges regeringen till känna.

11 Riksdag och regering

Diskussionen om den horisontella maktdelningen omfattar också relationen mellan riksdag och regering. Enligt regeringsformen är riksdagen den plats där den yttersta makten i riket är samlad. Frågan är dock om detta fullföljs i den konstitutionella praxisen i vårt land. I praktiken har det snarare blivit så att parlamentarismen i Sverige har medfört att riksdagens viktigaste uppgift verkar vara att välja en regering, som sedan utnyttjar riksdagen enbart som transport på väg till beslut. Utöver riksdagens funktion att ge regeringen sitt förtroende, har riksdagen få möjligheter att styra det politiska arbetet i Sverige. Centerpartiet vill förverkliga regeringsformens intentioner om ett folkstyre där regeringen är tydligare beroende av arbetet i riksdagen och de folkvalda företrädarna också utövar den verkliga makten.

Såväl utökad användning av ramlagstiftning, där regeringen och dess myndigheter i stor utsträckning bestämmer innehållet genom förordningar och föreskrifter, som obalansen i resurser mellan Regeringskansliet och riksdagen, innebär att det är svårt för riksdagen att följa regeringens arbete, agera självständigt och dessutom förutse följderna av de egna besluten. Resurserna till riksdagen bör således öka.

Det gångna valet och de turer som varit kring regeringsbildningen har ånyo aktualiserat på vilka grunder en regering regerar. I ett oklart parlamentariskt läge har den socialdemokratiska minoritetsregeringen valt att helt enkelt försöka regera vidare och avvakta en eventuell misstroendeförklaring i riksdagen.

Situationen är bekymmersam på mer än ett sätt: Den visar på en brist i parlamentarismen som den tillämpas i Sverige i dag, där en regering bör ha stöd från en majoritet i riksdagen. Vidare har det visat sig svårt för andra partier som kan tänkas utgöra majoritet att inleda diskussioner om regeringsmakten. Även om regeringen agerar i enlighet med det utrymme som regeringsformen ger, så är frågan om agerandet sker i linje med parlamentarismens och grundlagsfädernas anda. Det finns alltså en brist i regeringsformens reglering av förhållandet mellan riksdag och regering.

Det är därför hög tid att regeringsformen ändras så att regeringen obligatoriskt ska avgå efter ett riksdagsval. Makten över den process som leder till en ny regering återförs därmed tydligt till riksdagen, vilket borgar för en mer aktiv riksdag också mellan valen. Det ges utrymme för mer förutsättningslösa diskussioner kring hur regeringen ska se ut den kommande mandatperioden. En regering som förväntar sig att sitta kvar tvingas också på nytt söka riksdagens stöd, vilket i sig legitimerar regeringsmakten.

Centerpartiet har redan lagt en partimotion angående att regeringen obligatoriskt ska avgå efter ett val och avstår därmed från att upprepa detta yrkande.

12 Rättsstaten

12.1 Integritet

Människors integritet åtnjuter ett svagare skydd i Sverige än i många andra länder. Till viss del hänger detta samman med synen att ett starkt integritetsskydd hindrar många av välfärdsstatens projekt. Centerpartiet menar att detta är rimligt i viss utsträckning och att det ska krävas mycket starka skäl för att kringgå den personliga integriteten, om än med goda intentioner.

Det behövs ett starkt skydd för integriteten mot såväl offentliga som privata och enskilda aktörer. Detta skydd bör omfatta hela den personliga sfären, inkluderande såväl personuppgifter som t.ex. rätten till genetisk integritet. Samtidigt måste beaktas att den personliga sfären är olika stor för olika människor, både beroende av egna val och beroende av ställning i samhället. Offentliga personer måste således acceptera att granskas och kritiseras i betydligt större utsträckning än enskilda personer utan motsvarande ställning. Integritetslagstiftningen måste därför ge utrymme för tillämpning av ett slags proportionalitetsprincip. Tillämpningen av denna måste dock ske restriktivt och med respekt för den grundläggande betydelse yttrandefriheten och offentlighetsprincipen har i ett demokratiskt samhälle.

Viktigt att ta fasta på är också att lagstiftningen måste utgå från att förbjuda missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång i den personliga integriteten; inte som i dag från att reglera vad som är tillåtet. Detta borde genomföras inom ramen för en generell integritetslagstiftning. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning syftande till att utforma en sådan lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.

12.2 Yttrandefrihet

Centerpartiet eftersträvar att utöka den reella yttrandefriheten vars och ens möjligheter att göra sig hörd och få uttrycka sina åsikter. Främst handlar det om att ta vara på de möjligheter nya medier, främst distribuerade via Internet, erbjuder. Det fria ordet är emellertid inte skyddat på individuell nivå av yttrandefrihets- och tryckfrihetsgrundlagarna, som i stället tar fasta på etablerade aktörer. Bland annat detta förhållande har gjort det möjligt att inskränka yttrandefriheten på Internet t ex med PUL (personuppgiftslagen) och BBS-lagen (lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor).

Enligt de erfarenheter som vunnits än så länge har PUL och BBS-lagen inte bidragit i någon större utsträckning till att skydda enskildas integritet. I stället har de kommit att användas för att förhindra det fria ordet och undvika prövning av innehållet i yttranden. Det skydd dessa lagar ska erbjuda för övergrepp kan i all huvudsak tillgodoses genom andra lagar. Centerpartiet har upprepade gånger krävt långtgående förändringar av PUL och ett intensifierat arbete för att värna det fria ordet. Då detta uppenbarligen förefaller vara en oframkomlig väg menar Centerpartiet att riksdagen helt enkelt bör upphäva PUL och BBS-lagen.

En lagstiftning om större individuell yttrandefrihet bör i huvudsak ske inom ramen för en förstärkt yttrandefrihet i regeringsformen. Vi avvisar därmed också förslag som innebär olika former av godkännandeförfaranden eller avgifter för yttrandefrihetsskydd av hemsidor, som föreslagits av bland andra Mediegrundlagsutredningen. Centerpartiet menar att utredningen istället borde ha lagt fram förslag om förstärkt medborgerlig yttrandefrihet. IT skapar helt nya möjligheter för människor att kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer oberoende av etablerade media. Det är en positiv utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda att sådana nya möjligheter bör tas tillvara.

För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet, förutom avskaffande av PUL, bör 2 kap. 13 § RF utredas med inriktning mot större restriktivitet i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som den generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen avser form och inte innehåll, i tredje stycket. Även en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör prövas. Regeringen bör därför utreda 2 kap. 13 § RF samt se över en ny ordning för att skydda enskild yttrandefrihet i nya medier.

Samtidigt med detta måste regeringen intensifiera det arbete som görs inom ramen för EU för att förändra dataskyddsdirektivet syftande till att stärka yttrandefriheten i hela unionen. Särskilt angeläget är det att nu förhindra en utvidgning av dataskyddet till att omfatta juridiska personer. Vad som ovan anförts om behovet av att förhindra att dataskyddsdirektivet utsträcks till juridiska personer bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet ser mycket allvarligt på de tendenser till att begränsa yttrande- och offentlighetsprinciperna som förekommit, vanligen med hänvisning till EU-regler. Både riksdag och regering har vid upprepade tillfällen meddelat att offentlighetsprincipen ska tillämpas fullt ut, oaktat medlemskapet i EU. Samtidigt förekommer inskränkningar, t.ex. genom personuppgiftslagen. I samband med att personuppgiftslagen antogs ändrades även sekretesslagen så att ”sekretess gäller för personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen” (7 kap. 16 §). Centerpartiet har svårt att se att denna paragraf kan tillämpas utan att syftet med att efterfråga handlingen undersöks, liksom identiteten hos den som efterfrågar handlingen. Intentionerna i paragrafen kan således antas stå i strid med den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Riksdagen bör därmed besluta att 7 kap. 16 § sekretesslagen upphävs.

12.3 Offentlighet

I många fall är det självfallet påkallat med sekretess, som t.ex. i fråga om personlig integritet. Det finns säkerligen också tillfällen då detta skydd bör stärkas. Det är alltså inte sekretess i sig som är fel, utan det faktum att man med stor lätthet kan utöka undantagen från en grundlagsfäst rättighet. Ett sådant förfarande innebär också att debatten kring vilka undantag som bör finnas och hur de bör göras försvåras, inte minst med tanke på hur ofta lagstiftningen ändras.

Mot denna bakgrund finns det skäl att låta en utredning överväga om åtgärder bör vidtas för att göra det svårare att ändra i sekretessbestämmelserna, t.ex. genom att kräva att undantag från offentlighetsprincipen bör beslutas på samma sätt som grundlag. Detta bör ges regeringen till känna.

Utöver detta bör regering och riksdag stärka offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett rimligt första steg är att lägga ut de egna diarierna tillgängliga och sökbara på Internet, och inleda överläggningar om sådana insatser i landets alla kommuner med kommun- och landstingsförbund. Detta bör ges regeringen till känna.

Möjligheten att få gehör för Sveriges synpunkter inom det europeiska samarbetet är i stor utsträckning beroende av att vi hävdar dem nationellt, även då det innebär konflikter med andra länder inom EU. Svenska myndigheter bör därför konsekvent hävda den svenska offentlighetsprincipen då EU-dokument handläggs och bedöma undantag från offentlighet enligt den svenska sekretesslagstiftningen. Genom det europeiska samarbetets påverkan på traditionellt inrikespolitiska frågor bör inte heller utrikessekretessen kunna komma i fråga vad gäller sådana bedömningar. Vad som ovan anförts angående kraftfulla insatser för att värna offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden bör ges regeringen till känna.

De tendenser som kan skönjas begränsa tillgången till offentliga handlingar, oavsett om det handlar om okunskap, ovilja eller rädsla för överordnade, måste stävjas. I sammanhanget är regeringens insatser för att öka kunskapen om offentlighetsprincipen och dess tillämpningar välkomna, men bör kompletteras ytterligare. Ett första steg är att undanröja möjligheten att använda svepskäl för att förhindra möjligheten att kringgå efterforskandeförbudet eller att helt lämna ut handlingar för vilket ett upphävande av 7 kap. 16 § sekretesslagen är ett viktigt steg.

Offentliganställdas yttrandefrihet är en viktig del av den svenska offentligheten. Alla försök att begränsa meddelarfriheten måste bekämpas med kraft. För att anställda ska våga utnyttja meddelarfriheten är det av stor vikt att det finns sanktioner vid övergrepp. Möjligheten till sådana sanktioner bör ingå som en komponent i att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen. Vad som ovan anförts om att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen bör ges regeringen till känna.

12.4 Retroaktivitetsförbudets tillämpning

Retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § RF skyddar mot retroaktiv lagstiftning ifråga om strafflagstiftning och skatter eller avgifter. Problemet blir dock ett annat då andra regler ändras retroaktivt. Det är uppenbart att förändringar av t.ex. bidrag kan ha nog så stor betydelse för företags och enskildas möjligheter att planera långsiktigt. Det är därför önskvärt att se över retroaktivitets-skyddet för att göra det mer allmänt tillämpligt ifråga om all lagstiftning med retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller en grupp av medborgare. Vad som ovan anförts angående en översyn av retroaktivitetsförbudet bör ges regeringen tillkänna.

12.5 Medborgarnas rättighetslista

Centerpartiet vill pröva, i syfte att stärka den enskilda människan och de civila organisationernas ställning gentemot det offentliga, möjligheten att gentemot statliga myndigheter och förvaltning inrätta en medborgarnas rättighetslista. En sådan rättighetslista bör innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma utan giltiga skäl samt en längsta tid innan medborgaren får svar från myndigheten eller verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla krav på vänligt och korrekt bemötande från myndigheters företrädare. Detta är avgörande för medborgarens förtroende för myndighetsutövandet och rättssäkerheten. En rättighetslista skulle kunna bli ett tydligt instrument för en förstärkt justitieombudsmannafunktion, som bör ges rättigheter att beordra disciplinära åtgärder också mot enskilda tjänstemän som brister i sin tjänsteutövning. Centerpartiet har redan framfört dessa krav i riksdagen men något beslut är ännu inte fattat. Vad som ovan anförts om införandet av en medborgarnas rättighetslista bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet anser vidare att det behövs en samlad diskrimineringslagstiftning som kan vara ett kraftfullt verktyg för Diskrimineringsombudsmannen, DO. I dag har vi skilda lagstiftningar för att skydda mot diskriminering i arbetslivet beroende på om det är diskriminering av kön, etnicitet eller homosexualitet. Med en sammanhållen lagstiftning som också gäller utanför arbetslivet är det möjligt att ställa krav på en större del av samhällslivet, vilket även omfattar åldersdiskriminering. Med en sammanhållen lagstiftning kan även de fem ombudsmannafunktionerna DO, JämO, HomO, HO och BO, samordnas under riksdagen. Vad som ovan anförts angående en samlad diskrimineringslagstiftning och en samordning av ombudsmannafunktionerna bör ges regeringen till känna.

Samtidigt som lagstiftningen ofta utgör ett hinder i kommunernas självbestämmande och deras möjligheter att lokalt utforma verksamheten och finna nya former, leder den inte alltid till önskade resultat. Enskilda som drabbats har alltjämt svårt att hävda sina rättigheter enligt en lag som inte ser till individens rätt, utan till statens krav. Exempel kan handla om elevers rätt att få det stöd som krävs för att nå godkända resultat, rullstolsburnas möjligheter att utnyttja kollektivtrafik eller psykiskt sköra människors möjlighet att påverka sin egen vardag. En ordning, där individen tillerkänns utkrävbara rättigheter samtidigt som kommunen ges stärkt rätt att välja hur rättigheterna ska tillgodoses, vore därför önskvärd att pröva. Det är viktigt att en sådan förändring görs i samförstånd mellan de berörda. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med bred representation från landstings- och kommunförbunden samt de berörda för att se över möjligheten att ersätta reglerande lagstiftning riktad mot kommunerna med en lagstiftning med utkrävbara individuella rättigheter och förstärkt kommunalt självstyre i hur dessa ska tillgodoses. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 10 oktober 2002
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)
Sofia Larsen (c)