Demokrati och mänskliga rättigheter i Eritrea

Motion 2001/02:U208 av Murad Artin m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskilt land och som medlem i EU bör understödja en demokratisk utveckling, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och medverka till uppkomsten av ett rättssamhälle i Eritrea.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild nation och i internationella forum som EU och FN bör verka för att den rättsvidriga eritreanska specialdomstolen, vilken underminerar respekten för mänskliga rättigheter, avskaffas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att de studenter som arresterades i samband studentdemonstrationerna friges.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att de tidningar som stängts av regeringen i Eritrea öppnas och att de journalister som arresterats friges.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att regeringstjänstemän i den eritreanska administrationen och f.d. regeringsmedlemmar som arresterades den 18 september 2001 och andra politiska fångar omedelbart friges.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den när det gäller bistånd och annat stöd till utvecklingen i Eritrea bör rikta särskild uppmärksamhet på kvinnornas situation och deras demokratiska och mänskliga rättigheter.

2 Bakgrund

Eritrea var tidigare en italiensk koloni. I samband med andra världskriget blev Eritrea ett brittiskt protektorat som 1952 tvingades in i en federation med Etiopien. 1962 införlivades Eritrea helt med Etiopien, vilket ledde till ett gerilla- krig som pågick ända till Mengisturegimens fall 1991, då Eritrea återfick ett visst självstyre. Den 24 maj 1993 deklarerades Eritrea självständighet.

Då Mengisturegimen föll hade Eritreas folk tvingats föra gerillakrig i 30 år för att nå sin befrielse och nationella självständighet. Även om det fanns organisationer i andra delar av världen som stödde den eritreanska befrielsekampen fördes den i stort utan stöd utifrån i form av någon bred världsomspännande solidaritetsrörelse. De s.k. socialistiska länderna, som stött befrielserörelser i andra delar av Afrika, understödde inte Eritreas befrielsekamp. Sovjetunionen understödde i stället Etiopien – inte minst militärt. Inte heller arbetarrörelsen i Europa var tydliga när det gällde Eritreas befrielsekamp. Eritrea befriade sig till stor del av egen kraft. Haile Selassies och Mengistus krig kostade många eritreaner och än fler etiopier livet.

Efter kriget var Eritrea ett sargat och härjat land. Infrastrukturen var lagd i grus och aska. Jordbruket hade legat i träda. Stora områden var minerade. Eritreas ekonomi måste byggas upp från grunden.

I Eritrea, som befriat sig av egen kraft, ville man, trots svårigheterna, också bygga upp sitt land utan att bli beroende av andra. Den nya självständigheten skulle inte leda över i någon ny eller annan form av beroende.

Förutom återuppbyggnaden stod man också inför uppgiften att skapa nya politiska institutioner. Under befrielsekriget hade man organiserat sig på militärt vis och byggt upp militära strukturer. Efter kriget har man stått inför uppgiften att skapa ett civilt samhälle och ett demokratiskt politiskt system. Eritrea är visserligen inte helt utan demokratiska traditioner. Före befrielsekriget fanns det flera politiska partier och organisationer.

Eritreas ekonomiska politik var i första hand inriktad på att bygga upp och utveckla landets jordbruk för att därigenom slippa beroendet av livsmedelshjälp. I arbetet med att skapa terassodlingar och bygga upp ett vägnät deltog Eritreas armé.

När det gällde uppbyggnaden av ett för civila förhållanden fungerande politiskt system bildades en övergångsregering som skulle lägga fram ett förslag till ny konstitution. Ett sådant lades också fram 1997 och antogs av en folkvald konstituerande parlamentarisk församling.

Denna konstitution har dock ännu inte satts i verket. Isaias Afworki fungerar fortfarande tills vidare som stats- och regeringschef samtidigt som han är ledare för PFDJ, People´s Front for Democracy and Justice. (Den tidigare befrielserörelsen EPLF ombildades efter krigsslutet till PFDJ.)

Efter några hoppfulla år med relativt stabil ekonomisk utveckling utbröt en gränskonflikt med Etiopien 1998. Konflikten resulterade i ett regelrätt invasionsförsök från Etiopiens sida år 2000, trots att Eritrea, men ännu inte Etiopien, undertecknat ett eldupphöravtal som på OAU:s uppdrag framförhandlats av Algeriet. Krigets fasor drabbade framför allt civilbefolkningen. Närmare 1,5 miljoner eritreaner drevs på flykt från sina hem och drygt 100 000 etniska eritreaner bosatta i Etiopien deporterades till Eritrea. Kriget innebar ekonomisk tillbakagång för Eritrea och påverkade även Etiopiens ekonomi negativt, men inte på samma kännbara sätt som det drabbade Eritrea. I kriget stupade enligt officiella siffror 123 000 etiopier och cirka 20 000 eritreaner.

I det inledande skedet av konflikten förklarade Vänsterpartiet att gränskonflikter bör lösas genom förhandlingar och skiljedom. Men när Etiopien gick till anfall mot Eritrea bedömde Vänsterpartiet detta som ett angrepp med karaktär av anfallskrig och invasionsförsök. Som sådant var Etiopiens angrepp ett brott mot folkrätten. Följaktligen fördömde Vänsterpartiet Etiopiens angrepp på Eritrea.

Etiopiens angrepp på Eritrea vållade kraftfulla internationella protester. OAU och Algeriet försökte på nytt få till stånd ett eldupphör och en fredsuppgörelse i slutet av år 2000. De etiopiska trupperna drog sig tillbaka. Idag finns en FN-styrka som skall övervaka att fredsuppgörelsen följs. Etiopien har dock inte helt och håller lämnat eritreanskt territorium. Kriget med Etiopien har medfört att någon normalisering av den politiska situationen inte kunnat genomföras vare sig i förhållandet till Etiopien eller inom landet.

Trots kriget och de svåra förhållandena är det viktigt för landet och folket att ett folkstyre med fungerande demokratiska institutioner, beslutsprocesser och arbetsmetoder samt en juridiskt acceptabel rättsordning införs så snart som möjligt.

3 Den nuvarande politiska situationen i Eritrea

En konstitution antagen av en bred folkmajoritet finns sålunda utarbetad. Ursprungligen var det tänkt att valet skulle ägt rum redan 1998 och då banat väg för en konstitutionell regering. Detta val sköts upp, vilket förorsakade missnöje och irritation bland eritreaner – men också inom det internationella samfundet. Enligt Eritreas provisoriska nationalförsamling var orsaken till fördröjningen de gränsstrider och det krig som varit mellan Eritrea och Etiopien.

Efter lång diskussion aviserade den provisoriska nationalförsamlingen under sin 13:e session den 30 september år 2000 att hålla de första allmänna valen i december 2001. För att möjliggöra detta uppmanade nationalförsamlingen den tidigare tillsatta kommittén att påskynda sitt arbete. Samtidigt beslutade nationalförsamlingen att tillsätta ännu en kommitté med uppgift att ta fram förslag till nya partilagar.

De två ovannämnda utkasten till val- och partilagar presenterades i slutet av februari 2001. Syftet var att kommittén skulle arbeta i enlighet med den så kallade integrativa demokratins modell, dvs. att en bred folklig diskussion skulle föras kring lagarnas utformning och resultera i konkreta förslag som sedan skulle antas av nationalförsamlingen.

När väl dessa beslut fattats av nationalförsamlingen beslutade emellertid presidenten att frånta den kommitté som hade till uppgift att leda demokratiseringsprocessen dess uppdrag. Presidenten satte sig således över nationalförsamlingen och överförde uppdraget till sin egen administration. Presidentadministrationen har dock ännu inte (september 2001) redovisat något resultat, trots att tiden för valet snabbt närmar sig.

Hanteringen av demokratiseringsprocessen och dröjsmålet med val- och partilagar har resulterat i att det inom PFDJ uppstått två politiska grupperingar. Den ena sidan, som företräds av presidenten, anser att delmålen för PFDJ om ett självständigt Eritrea är uppnådd, men att folket skall ledas in i en demokratisk tankesfär. Tills detta är uppnått anser de att det är befogat att behålla makten – utan angiven tidsram.

Den andra sidan som bl.a. består av före detta ministrar, hävdar att PFDJ:s uppdrag är avklarat. Den enda skyldighet som kvarstår för det styrande partiet är att försvara landet från en eventuell extern fiende och interna krafter som med våld försöker lösa motsättningar. Uppdraget som det styrande partiet har är att utarbeta spelregler med stöd av konstitutionen för att kunna överlämna makten till folket. Att förverkliga och möjliggöra detta förutsätter ett val och att valet blir fritt och rättvist.

Det finns en klar skiljelinje mellan dem som vill behålla status quo och dem som vill lämna makten till dess rättmätiga innehavare, dvs. folket. Det föreligger inte någon personlig maktkamp utan det handlar snarare om ideologiska ställningstaganden och politiska principer.

Eritrea står vid ett vägskäl i sin politiska utveckling, där landet har stora möjligheter att slå in på folkstyrets och demokratins väg. Folkstyre, demokratiska fri- och rättigheter och demokratiska beslutsprocesser utgör några av grundvalarna för mänskliga rättigheter och en rimlig rättsordning. Generellt gäller att avsaknaden av demokrati medför bristande rättssäkerhet vilket leder till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.

Dessa frågor är inte av intern eritreansk karaktär utan en fråga för hela världssamfundet. Demokratiska fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter är universella rättigheter. Följaktligen är dessa förhållanden även en fråga för Sverige och för Europeiska unionen. Sverige bör sålunda på olika vägar som enskilt land och som medlem i EU understödja en demokratisk utveckling, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och medverka till uppkomsten av ett fungerande rättssamhälle i Eritrea.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Specialdomstol

1996 skapades efter ett presidentdekret en specialdomstol i Eritrea. Dess tillkomst orsakade oro och förvirring bland jurister och juridiska instanser i landet. De som insåg konsekvenserna av bildandet av domstolen - bl.a. framträdande jurister – varnade för den och menade att syftet med specialdomstolen inte var förenlig med någon konstitutionell princip och att den skulle bli ett hinder i den process som syftade till att ge landet en demokratisk författning. Men regimen försäkrade att specialdomstolens existens skulle vara av kortvarig karaktär och att när författningen väl var klar så skulle domstolen avskaffas.

Inte nog med att specialdomstolens existens inte längre kan anses kortvarig, till specialdomstolen kan en åtalad inte tillkalla vittnen. Inte heller har han eller hon rätt till försvarsadvokat. Domstolens förhandlingar är inte offentliga utan sker alltid inom lyckta dörrar. Dess beslut går inte att överklaga. Specialdomstolen kan upphäva beslut som fattats av de civila domstolarna. Men andra ord är det frågan om en domstol som från början till slut är alltigenom rättsvidrig. Den står i strid med landets nuvarande författning och traditionell eritreansk lagstiftning. Det finns klara exempel på att domstolen i sin praktik inte fällt domar grundade på någon godtagbar bevisning utan istället förlitat sig på hörsägen. Specialdomstolens tillkomst och praktik strider mot en hel serie FN-konventioner. Själva dess inrättande borde enligt internationell lag betraktas som ett brott.

Den officiella förklaringen för dess tillkomst finns att tillgå i sammanfattningen av presidentdekret nr 85/1996. Där anges bland annat som skäl att etableringen är en följd av behovet av att på tidigt stadium eliminera eventuell korruption.

Det finns exempel på fall där personer som opponerat sig mot eller bara varit misstänkta för att vara oppositionella mot regimen dömts av specialdomstolen till långvariga fängelsestraff. Så dömdes exempelvis 15 f.d. EPLF-soldater i mitten av 90-talet till 15 års fängelse för att ha deltagit en protestdemonstration mot att regimen utfärdat ett dekret där det förklarades att alla f.d. EPLF-soldater skulle arbeta praktiskt taget gratis med återuppbyggnaden efter kriget. Flera av dem hade familjer och sociala förpliktelser gentemot dessa. Det utbröt spontana demonstrationer mot beslutet. Demonstrationen slutade i en uppgörelse mellan regimen och demonstranterna. Men en tid efter det att uppgörelsen gjorts arresterades godtyckligt 15 av demonstranterna och ställdes inför specialdomstolen och dömdes till 15 års fängelse.

Det är få företeelser som provocerat och förorsakat så mycket bitterhet och förtjänat ett mer generellt fördömande i landets korta historia än denna rättsliga instans. Det nyligen gjorda tillkännagivandet av specialdomstolens hårda domar om långvariga fängelsestraff mot välkända politiker som Ermias Debesay (Papayo) och Dessu och flera andra – som redan varit fängslade i många år utan rättegång – har ökat den eritreanska allmänhetens kritik mot domstolens agerande och existens. Detta har även föranlett det internationella samfundet att rikta viss uppmärksamhet mot domstolen.

Det finns även andra exempel på hur specialdomstolen berövat människor sina företag, hus och hem och överfört deras tillgångar till andra personer.

Specialdomstolen, vars tillkomst motiverades med att den skulle bekämpa korruption, har själv blivit ett instrument för korruption och använts för att tysta oppositionella. En domstol som så grovt missbrukat sin makt måste ovillkorligen avskaffas.

Den svenska regeringen, EU och det internationella samfundet kan rimligen inte visa något överseende med en sådan rättsordning.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 MR-situationen

Varje land som undertecknat FN:s konvention om mänskliga rättigheter har också till uppgift att följa den. Eritrea har som så många andra länder undertecknat denna konvention. I artikel 19 förklaras att varje människa åtnjuter medborgerliga och politiska rättigheter, rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. I enlighet med artikel 20 stadgas också om mötes- och organisationsfrihet.

Enligt uppgifter från Committee to Protect Journalists (CPJ) arresterades den 25 juli Mathewos Habteab, chefredaktör för tidningen Mekaleh. Den 31 juli arresterades Semere Kesete, ordförande för den eritreanska studentorganisationen. Den senares brott bestod i att han riktat kritik mot regeringens politik när det gällde studenternas feriearbeten. Oavsett vari hans kritik bestod och oavsett vad syftet med kritiken än kan anses vara har han enligt FN:s konventioner rätt att ge uttryck för sin uppfattning och sprida den. Anser man hans kritik vara felaktig skall den inte bemötas med arrestering eller med att man släpar kritiker av regimens beslut inför domstol.

Några dagar efter det att Kesete arresterats demonstrerade 400–500 studenter mot hans arrestering. Samtliga demonstrerande studenter arresterades och fördes till Asmarastadion. Senare fördes de till annan plats, till Wia, där de internerades. Medeltemperaturen där är 49 grader. Den 14 augusti dog studenten Yirga Yosef sannolikt av värmeslag. Den 18 augusti demonstrerade studenternas föräldrar och krävde att deras barn skulle friges. Dagen därpå, den 19 augusti, dog ytterligare en student, Yemane Tekee – även han av värmeslag.

Dessa brott mot demokratiska fri- och rättigheter är oacceptabla.

Till de lidanden som kriget fört med sig skall också läggas de lidanden människor drabbas av till följd av brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter.

Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen skall verka för att de studenter som arresterades i samband med studentdemonstrationerna friges.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Arresteringar av tidigare regeringstjänstemän och politiker

Den 18 september 2001 inträffade en kraftig inskränkning av de demokratiska fri- och rättigheterna i Eritrea. Då arresterade myndigheterna i Eritrea flera företrädare för landets politiska reformrörelse. Myndigheterna stängde även alla oberoende tidningar.

De sex som greps ingick i den grupp av 15 höga ämbetsmän som i maj skrev under ett öppet brev med krav på demokratiska reformer.

Arresteringarna inträffade samtidigt som regeringen meddelade att den tillfälligt stoppat utgivningen av alla oberoende tidningar. Regeringens motivering för tillslaget mot den fria pressen bestod i att tidningarna brutit mot presslagarna. De har gång efter annan äventyrat landets enighet och intressen, har regeringen förklarat. Av ett sådant påstående följer att det endast finns en instans som känner till den rätta och sanna tolkningen av vad som är landets intressen och hur enighet skapas.

Det torde snarare vara så att den oberoende pressen har spelat en stor roll för debatten om medborgerliga fri- och rättigheter i Eritrea, där president Isaias Afwerki i praktiken styrt med oinskränkt makt sedan landet blev självständigt från Etiopien.

Vänsterpartiet anser att de tidningar som stängts av regeringen skall öppnas och att de journalister som arresterats skall friges.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser att tidigare regeringstjänstemän i den eritreanska administrationen och före detta regeringsmedlemmar och andra politiska fångar omedelbart måste friges.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Kvinnornas situation i Eritrea

Sverige avbröt sitt bistånd till Eritrea och Etiopien när gränskonflikten övergick i regelrätt krig. Idag börjar man återuppta biståndsverksamheten på nytt, vilket är nödvändigt. Det eritreanska folkets ekonomiska och sociala situation är mycket svår, bl.a. till följd av att de etiopiska trupperna minerade stora arealer i Eritreas bördigaste områden. Den militära beredskapen är fortfarande mycket hög, vilket innebär att många människor som annars skulle arbeta i produktionen istället tvingas arbeta inom det militära försvaret.

Eritrea utgör på en punkt ett positivt undantag när det gäller kvinnornas situation i regionen. I flera länder i området tillämpas kvinnlig omskärelse, dvs könsstympning.

I Eritrea är könsstympning strängt förbjudet och belagt med stränga straff. I dessa frågor har även bedrivits omfattande upplysnings- och informationskampanjer. Över huvud taget har PFDJ-regeringen lyckats bygga upp en för afrikanska förhållanden god hälsovård och bra skola, som kommit även flickor och kvinnor till del.

Kvinnornas situation är dock besvärlig i andra avseenden. Arbetslöshet bland kvinnor har medfört att det uppstått en illegal export av kvinnlig arbetskraft, framför allt till länder i Mellanöstern. De kvinnor som på illegala vägar fått arbete utomlands hamnar i ett rättslöst förhållande i det land dit de importerats som arbetskraft. Där tvingas eritreanska kvinnor att arbeta under slavliknande förhållanden.

En fara är att den demokratiseringsprocess, som många hoppas skall komma i gång på allvar, av någon orsak skulle avstanna. Ett sådant bakslag skulle sannolikt drabba kvinnorna särskilt hårt. Kvinnor deltog i den nationella befrielsekampen som stridande soldater eller i illegalt underjordiskt arbete. Nu måste kvinnorna i Eritrea få stöd i sin kamp för demokratiska och mänskliga rättigheter så att de inte tvingas tillbaka till den traditionella roll de tidigare spelat i det eritreanska samhället.

Därför bör den svenska regeringen när det gäller bistånd och annat stöd till utvecklingen i Eritrea rikta särskild uppmärksamhet på kvinnornas situation och deras demokratiska och mänskliga rättigheter.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 25 september 2001
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)	Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)	Eva Zetterberg (v)