Demokrati och mänskliga rättigheter

Motion 1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v)

Demokratisering på väg

De senaste åren har omvälvande genombrott
åstadkommits i kampen för demokrati på många håll i
världen. I Latinamerika har demokratiseringen kommit i
gång, sedan diktaturerna föll en efter en under 80-talet. I
Sydafrika har den demokratiska rörelsen tvingat
apartheidregimen på reträtt. I Namibia har demokratiska
val hållits och befrielserörelsen SWAPO bildat regering.

I Central- och Östeuropa har diktaturerna fallit, och det
åstadkom folken utan blodspillan i Polen, Ungern, DDR
och Tjeckoslovakien på fredlig väg genom
massdemonstrationer och demokratiska val. I Sovjet
jagades kuppmakarna bort av obeväpnade människor, som
demonstrerade i hundratusental för att försvara sina
nyvunna demokratiska rättigheter under glasnoståren.
Folken grep de nya möjligheter, som öppnades av
perestrojkan.

De demokratiska genombrotten i Östeuropa har givit
eko runt om i världen. I Afrika har självhärskare störtats,
och andra vacklar. De har förlorat stödet från
supermakterna. Sovjet är borta från scenen, och USA
behöver inte längre dessa regimer som buffertar mot
''världskommunismen''. Det märks även i Centralamerika,
där regeringen i El Salvador nu gått med på en
fredsuppgörelse med befrielserörelsen FMLN, som innebär
att demokratiska val ska hållas.

Utsikterna ter sig därför ljusare än på länge för dem som
kämpar för sina demokratiska rättigheter. Även i Kina lever
demokratirörelsen trots massakern på Himmelska fridens
torg i Peking i juni 1989. Det vittnar makthavarnas nervösa
nedslag på misstänkt oppositionella om.

Men där demokratiseringen inte segrat eller stannat på
halva vägen, ökar repressionen. De som ser sin makt hotad,
försvarar den med alla medel. I Kina försöker ''de gamlas
gäng'' bygga upp något, som kan kallas en
antiperestrojkafront med Nordkorea, Vietnam och Cuba,
där ledarna tagit till arresteringar för att förhindra att den
kaotiska utvecklingen i Sovjet ska sprida sig till deras
länder.

Förtrycket har ändrat karaktär

Färre människor döms numera till fängelse för sina
åsikters skull än tidigare, rapporterade Amnesty
International vid sitt 30-årsjubileum i maj förra året. Men
samtidigt blir det allt vanligare att folk ''försvinner'', utsätts
för upprepade arresteringar, fängslas och avrättas utan
rättslig prövning. Förtrycket söker former, som gör det
möjligt för de ansvariga att slippa kritik från
världssamfundet.

Enligt ett nederländskt forskningsinstitut är sociala
missförhållanden en av de viktigaste bakomliggande
orsakerna till förtryck. Så länge det finns människor som
tjänar på dessa missförhållanden, kommer de med alla
medel att försöka tysta dem som talar för en förändring.

Terrorismen

Om terrorismen ska kunna bekämpas effektivt, måste
rättssäkerheten och de sociala förhållandena förbättras. De
explosivt växande slumområdena i storstäderna i u-
länderna är en tidsinställd bomb. Arbetslösheten och
misären ställer ungdomarna utan hopp, och här kan
terroristorganisationer rekrytera. I exempelvis Peru är det
här Sendero Luminoso skaffar sig nya anhängare.

Det var på liknande sätt, som vår tids värste
folkmördare, Pol Pot, byggde upp sin rörelse, de röda
khmererna. Han började med att värva arbetslösa
akademiker och jordlösa bönder. Men hans rörelse fick en
massbas först när de amerikanska B-52-orna bombade
byarna. Här tog de röda khmererna hand om de barn, som
mist sina föräldrar, och formade dem till hängivna och
hänsynslösa krigare.

För att förhindra att terrorismen får fotfäste, måste mer
stöd ges till människornas egna initiativ för att förbättra sin
tillvaro, när de organiserar sig och bygger upp små
kooperativ, matsalar, daghem.

Detta gäller också i Europa. Konflikten på Nordirland
kan inte lösas, om inte den brittiska militära strategin för
att bekämpa IRA byts ut mot ett krig mot arbetslöshet och
misär. Det måste bli en kamp mot den rättslöshet, som
illustreras i fallet med de sex från Birmingham, som satt
fängslade i åratal på falska grunder. Sverige bör verka för
att plastkulor förbjuds som inhumana vapen.

Terrorismen kan inte bekämpas med militära medel.

Rätt i krig

Att öst--väst-konflikten upphört och Europa inte längre
hotas av krig mellan supermakterna, får inte förleda oss att
tro att det råder fred i världen. Det pågår krig på över 200
ställen i trettiotalet u-länder. Det är här de värsta brotten
mot de mänskliga rättigheterna begås. Från Afghanistan
rapporteras misshandel och tortyr av krigsfångar i
Kabulregeringens fängelser. Också mujaheddin uppges
tortera och döda fångar, även civila.

Att undersöka krigföringsmetoderna i Gulfkriget måste
bli en förstarangsuppgift för den nu tillsatta kommissionen
för undersökning av brott mot krigets lagar, där Sverige är
representerat. Här gjorde båda sidor sig skyldiga till
miljökrig, som drabbat befolkningen. Irak släppte ut stora
mängder olja i Persiska viken och satte kuwaitiska
oljekällor i brand. De USA-allierade bombade dammar,
vatten- och elverk.

I Kuwait lade irakiska trupper ut uppskattningsvis en
halv miljon minor. I Afghanistan och Kambodja har också
massminering av stora områden utförts. Många
människor -- nästan bara civila -- dödas och lemlästas av
dessa minor. De utgör ett stort hinder mot repatrieringen av
flyktingar. Att röja minor och skärpa folkrättens regler för
minering framstår som en angelägen uppgift.

Att sanningen blir det första offret i krig, fick vi erfara
under kriget vid Persiska viken, då enbart strängt
censurerade rapporter nådde oss. Nu i efterhand kritiseras
massmedia för att ha låtit sig manipuleras, men deras
uppgift var nästan omöjlig. Denna problematik måste nu tas
upp i internationella fora.

Det folkrättsliga skyddet av journalister i krigstid måste
stärkas, säger Internationella journalistfederationen. I
Jugoslavien dödades förra året 22 journalister, flertalet
jugoslaver. Enligt den franska tidningen Le Monde hängde
detta samman med att man på den serbiska sidan anser
massmedias täckning av konflikten vara prokroatisk.

Rätt att fly

Krig är en huvudorsak till att människor flyr. En liten del
av många miljoner söker en fristad i vårt land. Det är den
bakgrunden, som vi måste framhålla bättre, när
flyktingfrågorna diskuteras. Rätten för krigsvägrare att få
asyl måste upprätthållas.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR måste få mer makt
över hjälpdistribution och flyktingläger och även kunna
bistå internflyktingarna, som inte omfattas av gällande
konventioner. Militärer ska inte få blanda sig med civila
flyktingar i lägren så som skett i UNDRO:s läger i Thailand,
vid Kambodjagränsen. Civila flyktingar måste skyddas mot
tvångsrekrytering till krig. Alla vapen måste bort ur
flyktinglägren.

När det gäller kvinnor som flyr, måste nya flyktskäl
erkännas, både i Sverige och internationellt. Det måste vara
fullgott skäl till asyl, när kvinnor flyr från länder, där
änkebränning och kvinnlig omskärning tillhör de brutala
traditionerna.

Minoriteternas rätt

FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter av 1966 säger att ''-- -- -- alla folk har
självbestämmanderätt -- -- -- de bestämmer själva fritt sin
politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella
utveckling''. Hittills har FN huvudsakligen koncentrerat sig
på självbestämmande för de koloniserade folken. De
nationella minoriteternas självbestämmanderätt har inte
haft något utbrett opinionsstöd -- och har inget stöd i FN-
stadgan. Svåra konflikter rasar i en rad mångnationella
stater. Religions- och språkkonflikter synes tillta. I Indien
hotas demokratin av sådana konflikter, bl.a. i Punjab, där
sikherna kämpar för en egen stat, Khalistan, och i Kashmir.

Mer och mer växer emellertid insikten fram, att
minoriteternas rättigheter inte är en intern fråga för
staterna, utan att världssamfundet har rätt -- och
skyldighet -- att blanda sig i hur minoriteterna behandlas.
Det är sönderfallet och konflikterna i (f.d.) Sovjetunionen
och Jugoslavien, som drivit fram detta nya engagemang.

Förföljelserna mot zigenare i Östeuropa har tilltagit,
vilket de stora flyktingströmmarna vittnar om. Zigernarnas
internationella union vädjade i november om en
alleuropeisk lösning på våldet mot zigenare. Under fjolårets
första nio månader hade 24 zigenare dödats bara i
Rumänien, Polen och Tjeckoslovakien. I Östeuropa har
afrikaner och vietnameser utsatts för rasistiska överfall och
några har dödats. Arbetet mot rasism måste stärkas.

I många länder i Latinamerika, Afrika och Asien förföljs
urbefolkningarna, de folkspillror som finns kvar och trängs
undan ytterligare. Skyddet för dessa folk måste förstärkas.
De försvarar inte bara sina egna marker från intrång -- de
försvarar den globala miljön. Det gör vårt ansvar för deras
öde desto större. Världsbanken ska inte få finansiera fler
jätteprojekt som Narmadadammarna i Indien och
exploateringen av Amazonas.

500-årsminnet av Columbus ''upptäckt'' av Amerika,
som firas i år, måste också uppmärksamma vad dessa 500 år
inneburit för urinvånarna, indianerna.

Barnens rätt

Enligt den konvention om barnets rättigheter, som FN
antog den 20 november 1989, ska staterna ge prioritet åt
barns intressen och utnyttja sina resurser till det yttersta för
att göra verklighet av barnets rättigheter.

Problemen har enorma dimensioner med en
barnadödlighet på 10 miljoner per år, med mer än hundra
miljoner barn, som berövas sin skolgång, med nästan lika
många barn som utnyttjas i skadligt arbete -- de är 55
miljoner bara i Indien och 200 000 i Portugal med 30
miljoner gatubarn -- 1990 uppges 1 500 av dem ha dödats
i Brasilien, hundratusentals barnprostituerade, 10 miljoner
flyktingbarn, växande antal aidssjuka barn, stora skaror
undangömda eller glömda handikappade barn, ett stort
mörkertal av misshandlade barn i världen.

På barntoppmötet i New York 1990 antogs ett program
för vad som måste göras för att förbättra barnens situation
i världen fram till år 2000. 159 regeringar lovade då att ge
de nödvändiga resurserna för att genomföra programmet.
Nu måste de pengarna fram. Vi vill fördubbla anslaget till
FN:s barnfond Unicef.

Men vi måste också öka det politiska trycket på
regeringarna i länder, där barnen misshandlas. De har det
yttersta ansvaret för polis och militär, som torterar och
dödar barn. Regeringarna i Argentina, Guatemala, Peru,
Paraguay och Brasilien måste ingripa, när barn i dessa
länder kidnappas och deras kroppsdelar säljs som
''reservdelar'' för transplantation i rika länder.

Nya ansträngningar måste göras för att få slut på
utnyttjandet av barn mellan 15 och 18 år som soldater.
Sverige borde pröva möjligheten att ta upp frågan om
barnsoldater inom ramen för arbetet med att humanisera
krigets lagar.

Kvinnornas rätt

Diskrimineringen av kvinnorna måste sättas i fokus. De
utgör mer än hälften av jordens befolkning, står för två
tredjedelar av alla arbetstimmar -- men de tjänar en tiondel
av inkomsterna och äger mindre än en procent av all
egendom i världen. Kvinnorna producerar ca 80% av all
mat i Afrika. Men de äger inte marken de odlar. Därför har
de svårt att få lån i banken -- de har ju ingen säkerhet.

Andelen kvinnor i parlamenten har minskat totalt sett,
och 1989 var den nere i 12,7%. När de första demokratiska
valen hölls i Östeuropa, blev det ett fullkomligt ras för
kvinnorna, som i Rumänien fick 3,6%, Tjeckoslovakien
8,7%, Ungern 7% och Bulgarien 8,5% av platserna. Det
var i mycket en reaktion på den tidigare låtsasjämlikheten.
Internationellt ligger arabländerna i botten. I valet i
december i Algeriet var knappt en procent av kandidaterna
kvinnor. Därifrån rapporterades männen ha röstat för sina
fruars räkning. 53,8 % av kvinnorna är analfabeter i landet.

Diskrimineringen börjar redan i moderlivet.
Förhållandena i delar av Asien är alarmerande.
Fosterdiagnostiken missbrukas för att avstyra att flickor
föds. I Indien annonserar klinikerna för sina mobila
fosterdiagnosteam med ''Betala 600 rupier nu och spara 50
000 senare'' dvs. på hemgiften. Nyfödda flickor mördas.
Kvinnor och flickor får minst mat. Det ger utslag i
statistiken. UNDP uppskattar att andelen kvinnor i
befolkningen är ca 12% lägre än den borde ha varit, om
chanserna vore lika. I Kina ''saknas'' 44 miljoner kvinnor.

Det är fler kvinnor än män som inte kan läsa och skriva,
och deras antal ökar snabbare. Kvinnor får sämre
utbildning, fast utbildning och välfärd skulle ge kvinnorna
bättre möjlighet till familjeplanering.

Övergreppen mot kvinnor är otaliga. I u-länderna är
sterilisering av kvinnor en utbredd barnbegränsningsmetod,
ofta finansierad av Världsbanken. Årligen dör mer än 200
000 kvinnor efter aborter. I Kina åker speciella
insatskommandon runt i byarna, där de kontrollerar vilka
kvinnor som är ''otillåtet'' gravida. De tvingas till abort.
Kvinnlig omskärelse har nu förbjudits enligt
barnkonventionen, men i Afrika lever 75 miljoner kvinnor
med stympade könsorgan. Vårt stöd till
kvinnoorganisationer både i u-länderna och Östeuropa
måste öka.

Handeln med kvinnor är utbredd. I Holland, Tyskland,
Frankrike, Schweiz och Italien finns uppåt 100 000
prostituerade från fattiga länder. Till detta kan läggas s.k.
postorderfruar samt handeln med hembiträden och
restaurangarbetare.

Vilka ska kunna tala för alla dessa exploaterade och
förtryckta kvinnor, när det finns så få kvinnor i
parlamenten?

Tortyr och försvinnanden

Endast 56 stater hade undertecknat konventionen mot
tortyr den 30 juni förra året. Tortyr förekommer i 60 länder,
och i ytterligare 30 länder finns misstankar om tortyr.
Samtidigt som situationen förbättrats i Latinamerika och i
de forna kommuniststaterna, har fler fall av tortyr
rapporterats från Mellanöstern och delar av Afrika. Ett sätt
att förbättra läget, som MR-kommitténs rapportör
föreslagit, är att lagstifta mot att människor hålls i fängelse
helt avskurna från yttervärlden.

Våldtäkt -- ofta i grupp -- på kvinnliga fångar verkar bli
en allt vanligare tortyrmetod. Det bör tas upp i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Kanske det
behövs en särskild rapportör för att granska de fängslade
kvinnornas förhållanden?

I över 25 länder ''försvinner'' folk. Ibland hamnar de i
hemlig fångenskap, men ofta dödas de. Dödsskvadroner
och regeringarnas säkerhetspolis dödar människor utan
någon rättegång i minst 29 länder. Amnesty International
känner knappt till något fall, då förövarna ställts till ansvar
härför.

Tryckfriheten

Den Londonbaserade oberoende gruppen ''Article 19''
har undersökt hur yttrandefriheten respekterats i 77 länder
1988--1991. I 62 av dem fängslas människor, som fredligt
uttryckt sina åsikter, och många länder förbjuder
oliktänkande att publicera sig. Etniska och/eller religiösa
konflikter och inskränkningar i yttrandefriheten
förekommer i 51 länder. Ett 20-tal länder har undantags-
eller terroristlagar. I Sri Lanka har ''mord blivit den
viktigaste censurmetoden''. I Burma har militären trots
valförlusten i maj 1990 ''krampaktigt behållit makten
genom sträng censur''. Sudans upprepade vägran att
''erkänna omfattningen av svälten i landet och den stränga
censuren av inhemska och utländska medier kommer
tveklöst att kosta tusentals människor livet'', skrev gruppen.
Turkiet brännmärktes för förbudet att diskutera den
kurdiska frågan och regeringens rätt att stänga tidningar.

Minst 84 journalister dödades 1991, vilket slog rekordet
(58) från 1989, uppger Internationella
journalistfederationen. 23 dödades i Latinamerika, varav 9
i Colombia och 7 i Peru.

Rätten till utveckling

Om den av FN proklamerade rätten till utveckling ska
bli mer än tomma ord, måste människorna få möjlighet att
försörja sig. Då kan inte ett litet fåtal stora jordägare få
härska över väldiga arealer, som kanske rentav ligger
outnyttjade, därför att de förvärvats i spekulationssyfte
eller -- som i Filippinerna -- brukats för odling av sockerrör,
som nu rasat i pris. Rätten till jord är också en mänsklig
rättighet. Den rätten slåss miljoner utarmade jordslavar för,
och många får sätta livet till. I kampen för jordreformer har
många präster ställt sig på de fattigas sida, särskilt i
Latinamerika, och fallit offer för repressionen. De måste få
ett bättre stöd. Det är oroväckande att man i Washington
nu talar om befrielseteologin som ett större hot än
kommunismen, och att USA vägrar erkänna rätten till
utveckling som en mänsklig rättighet.

De fackliga rättigheterna

I Central- och Östeuropa har de senaste två åren betytt
en pånyttfödelse för fackföreningsrörelsen. De gamla,
regimstyrda organisationerna håller på att ersättas av fritt
valda medlemsstyrda fackliga organisationer. Men det
kommer att ta tid för dem att förbättra förhållandena för
sina medlemmar i de hårda marknadsekonomier, som växer
fram där.

Rätten att bilda fria och självständiga fackföreningar
kränks nästan överallt i u-världen. Arbetsförhållandena
liknar på många håll slavarbete. När arbetare, lantarbetare
och fattigbönder försöker organisera sig, möter de nästan
alltid trakasserier, förföljelser, tortyr och risk för eget och
anhörigas liv. I genomsnitt varannan dag mördas en facklig
ledare eller bondeledare i Brasilien.

Det växande antalet frizoner runt om i världen utgör ett
allt allvarligare hot mot det fria utövandet av de
grundläggande fackliga rättigheterna. Den absoluta
merparten av arbetarna där är kvinnor och ofta unga
kvinnor, som just kommit ut på arbetsmarknaden med liten
eller ingen erfarenhet av fackligt arbete. De anses av
arbetsgivarna vara bäst lämpade för elektronik- och
textilindustrierna, som dominerar inom frizonerna. De
transnationella företag, som etablerar sig där, ställer villkor,
exempelvis organisations- och strejkförbud.

Fattiga arbetare och bönder rekryteras i u-länder -- mest
asiatiska -- att arbeta utomlands. I länderna kring Persiska
viken finns det 5 miljoner gästarbetare, i länder där
fackföreningar är förbjudna. Det arbetade 1,9 miljoner
asiater i Kuwait och Irak före Gulfkriget. Flertalet måste
fly, utan att få ut sina innestående löner.

Fria fackföreningsinternationalen (FFI) har startat en
kampanj för gästarbetarna och försöker få regeringarna i
deras hemländer att sörja för att den illegala värvningen
upphör. Även ILO har tagit upp gästarbetarnas
förhållanden.

MR-brott i några länder

Brotten mot de mänskliga rättigheterna är så utbredda,
att vi här bara kan ta upp några av länderna.

Den internationella kritiken mot Iran har genom
Gulfkriget praktiskt taget tystnat. Handel och krediter
flödar åter till landet, trots att brotten mot de mänskliga
rättigheterna fortsätter. Inemot 500 personer avrättades
under januari--maj 1991.

För Irak har FN:s MR-kommission tillsatt en
speciell rapportör, men det skedde först efter
Kuwaitinvasionen. De omfattande avrättningarna,
tortyren, ''försvinnandena'' och utrotningskriget mot
kurderna -- bl.a. med giftgas -- var välkända dessförinnan.
Men världssamfundet teg, för de flesta staterna stödde Irak
i kriget mot Iran. I samband med Gulfkriget gjorde den
irakiska militären sig skyldig till mycket omfattande
grymheter. Män som misstänktes ha deltagit i det
shiamuslimska upproret sköts liksom kvinnor och barn.
Flyende kurder bombades hänsynslöst. Många våldsdåd
begicks under ockupationen av Kuwait. Det uppges att flera
hundra kuwaiter fortfarande hålls fångna i Irak.

Efter att Kuwait befriats, har arresteringar, tortyr
och försvinnanden rapporterats, framför allt mot
palestinier, jordanier, sudaneser och irakier, som misstänks
ha samarbetat med de irakiska trupperna.

Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är mycket
utbredda i hela Mellanöstern, och de har ökat efter
Gulfkriget. I Egypten arresterades hundratals
personer, som protesterat mot deltagandet i kriget på
USA:s sida. En ny arresteringsvåg följde omedelbart innan
Mellanösternkonferensen inleddes i Madrid. På senaste
tiden har författare arresterats anklagade för att ha hädat
islam.

I Östtimor förekommer godtyckliga arresteringar,
avrättningar utan rättegång, ''försvinnanden'' och tortyr.
Den indonesiska ockupationsmakten gjorde sig skyldig till
en ny massaker på fredliga demonstranter den 12
november, då mellan hundra och två hundra dödades. I
Indonesien har personer, som protesterat mot dådet,
arresterats.

Trots att demokratiska val hållits i Filippinerna,
fortsätter mord och ''försvinnanden''. Regeringen har inte
lyckats -- eller velat -- ta itu med de paramilitära grupper,
s.k. vigilantes, som sprider skräck på landsbygden.

Ett direkt ansvar har också USA, som levererat vapen
och givit utbildning för antigerillakrig enligt strategin för
''lågintensiva krig'', LIC. Denna har nu även börjat
tillämpas i narkotikabekämpning i länder som Peru och
Colombia, vilket trappat upp våldet. Här finns risk att även
svenska vapen kommer till användning. Därför måste
vapenexporten stoppas.

Trots att regeringen i Sydafrika börjat förhandla
med ANC om ett demokratiskt styre, fortsätter den att
underblåsa det blodiga våld, som Inkatha utövar mot ANC-
anhängare. I augusti 1991 avslöjades att den sydafrikanska
armén hade träningsläger för Inkatha i reservatet Kwa Zulu.
I november framlades bevis för att polisen fortfarande
stödde Inkatha ekonomiskt. 1990 hävde regeringen
förbudet mot innehav av s.k. traditionella vapen. Men det
gällde bara zuluernas rätt att bära ''stridsyxor, spjut, järnrör
och knivar''. I slutet av 1991 fanns det fortfarande ett
tusental politiska fångar, enligt vad den sydafrikanska
mänskorättskommissionen uppgivit.

I Angola fortsätter USA stödet till Unita, som
trots vapenvilan börjat ockupera flera distrikt. I
Moçambique fortsätter MNR-gerillans terror i
oförminskad omfattning trots de pågående
fredsförhandlingarna i Rom. MNR får stöd från
högerorganisationer i USA, Portugal, England och
Sydafrika. Kenya framstår alltmer som en kanal för detta
stöd. Den sydafrikanska regimens fortsatta ekonomiska
stöd till oppositionspartierna i Namibia inger oro
inför de regionala valen i mars.

Palestinierna på de av Israel ockuperade
territorierna är rättslösa. Arresteringar, dödsskjutningar,
tortyr och misshandel fortsätter trots internationella
protester. Den 6 januari antog FN:s säkerhetsråd en
resolution, som i klartext kallade Israel ockupationsmakt
och krävde att Israel ska sluta deportera civila palestinier.

Läget i Myanmar (f.d. Burma) med godtyckliga
arresteringar, tortyr och mord på fångar har nu blivit
uppmärksammat tack vare att Aung San Suu Kyi fick
Nobels fredspris, som hon dock inte fick hämta själv. Det
parti, som hon var med och grundade, vann en
överväldigande valseger i maj 1990, men den nyvalda
nationalförsamlingen har inte fått sammanträda.

I Kina går tankekontrollen så långt, att
myndigheterna beordrats leta otillåtna idéer i akademiska
avhandlingar och uppsatser. Arresteringar och offentliga
avrättningar fortsätter. Varor tillverkade av fångar
exporteras, trots att det strider mot folkrätten. Förtrycket
har hårdnat i områden med muslimsk befolkning och i
Tibet.

Kina utövar också press på Vietnam, Laos och
Cuba att inte ge sig in på någon liberalisering eller
pluralism. Vietnam har fått Kinas löfte att stoppa stödet till
de röda khmererna i Kambodja och utlovats en miljard
dollar. Laos har fått en satellit-TV-station. Cuba har fått en
halv miljon cyklar, i gåva enligt kinesisk utsago -- kubanerna
säger att de har köpt dem. Men de som verkligen får betala,
är förespråkarna för pluralism och demokratisering. Den
senaste tidens arresteringar visar det. Reformsinnade
politiker har avsatts som Vietnams utrikesminister Nguyen
Co Thach.

Vietnam och Cuba är särskilt utsatta för sådana
påtryckningar på grund av USA:s embargo och att Sovjet
förra året stoppade sitt bistånd -- vilket för övrigt var USA:s
villkor för att ge bistånd till Sovjet.

Fredsprocessen i Centralamerika måste följas noggrant.
I Nicaragua finns risk att contras i stor skala
återupptar sina militära operationer, om de inte får den jord
de lovats. Fredsöverenskommelsen i El Salvador
bedöms som bräcklig, och det är ovisst om jordägarna
kommer att upplösa sina privatarméer. I Guatemala
fortsätter krigshandlingar och mord, trots att
befrielserörelsen URNG försökt få till stånd förhandlingar
med regeringen. Sverige skulle kunna göra en insats för
medling.

Ökat stöd till upplysarna

Utan mänskorättsorganisationerna och massmedia
skulle ingen opinion bildas mot förtrycket i världen.
Regeringarnas reaktioner visar, att opinionstrycket gör
verkan. Därför måste stödet till MR-organisationerna
stärkas, framför allt till dem som arbetar -- och förföljs --
under repressiva regimer. Journalister måste få ökat stöd
för att uppsöka brottsplatserna. Eftersom de mestadels
ligger i u-länder, är sådan uppsökande journalistik ännu
nödvändigare nu, när nästan allt intresse inriktas på
Europa.

Hur Sverige kan agera internationellt

Nästa år ska en världskonferens för de mänskliga
rättigheterna hållas, som bl.a. ska ta upp sambandet
MRutveckling, granska FN-organens effektivitet på
området och komma med förslag hur detta arbete ska
förbättras. De fattigaste u-länderna måste få bistånd så de
kan delta -- och det gäller framför allt organisationer, MR-
advokater, präster, journalister och andra som arbetar för
demokrati och mänskliga rättigheter i de länder där MR-
brotten begås.

1990--1999 är FN:s folkrättsdecennium. Samtidigt pågår
diskussioner om hur FN ska kunna reformeras. Ett nordiskt
förslag (det s.k. Skagendokumentet) överlämnades till FN i
höstas. Det innehåller konstruktiva förslag, exempelvis
registrering av internationella vapenöverföringar,
faktainsamling i krishärdar, bistånd i samband med val och
studier av olika sanktionstypers effektivitet. Internationella
domstolen skulle kunna användas mer. FN bör kunna sända
ut fredsbevarande styrkor i förebyggande syfte.

I samband med arbetet på reformer av FN bör frågan om
bättre instrument för att bestraffa förövare av folkmord och
andra brott mot mänskligheten tas upp, genom ändring i
Internationella Haagdomstolens stadga eller på annat sätt.
Det är angeläget att sådana förbrytare som Pol Pot och
Saddam Hussein inte går straffria, och från olika håll har
man föreslagit något slags tribunal liknande den, som hölls
i Nürnberg.

Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF)
ska som FN-organ främja, inte stjälpa de mänskliga
rättigheterna. U-ländernas skulder måste avskrivas. Barnen
ska inte behöva betala diktatorernas vapenköp,
skrytbyggen och penningöverföringar till sina privata
bankkonton i Schweiz, Cayman Islands och andra
flyktkapitalets asylländer. Bankerna måste stå sitt kast, när
de gav lån och premierade sina unga finansvalpar, när de
lyckades ''sälja'' -- man sa faktiskt så i bankkretsar -- lån till
u-länder för att förränta sina petrodollar.

Bistånd till demokratisering

Demokratiseringen betyder behov av bistånd, när man
ska utarbeta författningar och lagar, så att rättsstater
skapas. Val ska genomföras, och i många fall behövs det
internationell övervakning att de går rätt till.

Det behövs mycket stöd till organisationer, för om
medborgarna ska få något reellt inflytande, kunna ta upp
kampen mot korruptionen, krävs kunskaper i bokföring,
om lagar, i ekonomi osv. Det behövs stöd till det allmänna
skolväsendet och till vuxenutbildning.

Därför föreslår vänsterpartiet att demokratibiståndet
ökas mycket kraftigt, mer än regeringen föreslagit.

Regeringens sätt att dra in eller minska bistånd till
länder, som inte uppfyller demokratikraven gagnar inte sitt
syfte. Det är inte genom att isolera länder som Cuba och
Vietnam, som vi främjar en demokratisk utveckling. Därtill
använder regeringen dubbla mått, när Kina beviljats u-
krediter. Är det bara våra 19 programländer, som tillhör
gruppen fattigaste länder, som ska straffas? I Kina vore det
bättre att ge kvinnobistånd än u-krediter.

Efter den nya massakern i Östtimor, måste BITS
begäran om att få ge u-krediter till Indonesien bestämt
avvisas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat bistånd till människorätts-
och andra folkliga organisationer, journalister och
självständiga massmedia,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud av plastkulor som
inhumana vapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undersökning av miljökrigsbrott
i kriget vid Persiska viken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta folkrättsliga regler för
minering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkt folkrättsligt skydd för
journalister,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till asyl för kvinnor som flyr
från länder, där änkebränning och kvinnlig omskärelse
förekommer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en alleuropeisk lösning på våldet
mot zigenare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot rekrytering av barn
under 18 år som soldater,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till
kvinnoorganisationer i u-länder och Östeuropa,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell lagstiftning mot att
människor i fängelse hålls avskurna från yttervärlden,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en särskild rapportör
i FN:s MR-kommission för att granska fängslade kvinnors
situation,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fredsmedling i Filippinerna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk vapenexport till USA,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medling mellan Guatemalas
regering och URNG för att åstadkomma en politisk lösning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd för att möjliggöra
deltagande från u-länder i världskonferensen för de
mänskliga rättigheterna 1993,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att bestraffa
förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte bevilja u-krediter till
Kina och Indonesien.

Stockholm den 27 januari 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)