Demokrati

Motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

Demokrati – delaktighet, ansvar och gemensamt agerande

1 Sammanfattning

En förnyad demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande. Den demokratisyn som Centerpartiet beskriver i denna motion innebär en radikal decentralisering av samhällets funktioner, från stat till region, från region till kommun, från kommun till människor i samverkan. Motionen lägger betoningen på deltagardemokrati med ökade direktdemokratiska inslag i vardagen.

I svensk grundlag står att läsa att makten utgår från folket. Med Centerpartiets synsätt innebär det att makten bör byggas underifrån och delegeras från folket till de politiska representanterna med en mer dynamisk växelverkan än vad som är fallet i dag. Den decentraliseringspolitik som vi förespråkar bygger på tanken om ett starkt självbestämmande på varje samhällsnivå. Några förslag för förstärkning av den lokala demokratin är; fler och beslutande folkomröstningar, direktvalda kommundelsnämnder, medborgarinitiativ samt att kommuner lättare ska kunna delas för att öka delaktigheten. Vi uppmanar också regeringen till en översyn av den nuvarande regeringsformen, RF, med syfte att dels undvika centralstyrning av kommuner från statlig nivå, dels stärka riksdagens makt i förhållande till regeringen.

2 Innehållsförteckning

Demokrati – delaktighet, ansvar och gemensamt agerande 36

1 Sammanfattning 36

2 Innehållsförteckning 37

3 Förslag till riksdagsbeslut 38

4 Inledning 40

5 Demokratins utgångspunkter 41

5.1 Människan i centrum 41

5.2 Engagemang genom självbestämmande och deltagande 41

5.3 Decentralisering och stärkt kommunalt självstyre 42

5.4 IT – mötesplats för debatt 42

6 Demokratins bas är lokal 43

6.1 Ungas demokratiska inflytande 43

6.2 Folkomröstningar 44

6.3 Personval 45

6.3.1 Förstärk förtroendemannarollen 45

6.4 Medborgarinitiativ 46

6.5 Självförvaltningsorgan 46

7 Stärk det kommunala självstyret 47

8 Fler kommuner 48

9 Regionaliseringen 50

10 Rättsstaten Sverige 51

10.1 Rättsstatens utgångspunkter 51

10.2 Stärk yttrandefriheten, integriteten och offentligheten 51

10.2.1 Förstärkt integritetslagstiftning 52

10.2.2 Förstärkt yttrandefrihet 52

10.2.3 Förstärkt offentlighetsprincip 53

10.2.4 Retroaktivitetsförbudets tillämpning 54

10.3 Medborgarnas rättighetslista 55

11 En ökad maktdelning 56

11.1 Riksdag och regering 58

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars ökade möjligheter till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att vara mantalsskriven på sin hemort vid studier på annan ort.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla skall ha samma möjligheter att delta i allmänna val.
Riksdagen begär hos regeringen en utredning för att belysa förutsättningarna för ökad direktdemokrati genom beslutande kommunala folkomröstningar.
Riksdagen begär hos regeringen en översyn av personvalssystemet i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar i kommunallagen som möjliggör för medborgare att väcka initiativ i kommunfullmäktige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brukarna skall ha rätt att få sina initiativ angående självförvaltningsorgan prövade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av hur kommunallagen, 7 kap. 18–22 §§ fungerat, vad lagstiftningen inneburit och vilka följder den fått.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till grundlagsändringar som möjliggör ett stärkt kommunalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den kommunala vetorätten förstärks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuninvånares rätt till initiativ till kommundelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökat politiskt inflytande över kommundelningar.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting att indelningsändringar skall beslutas av riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om direktval till kommundelsnämnder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de direktvalda regionförsöken skall permanentas efter år 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkomröstning i samband med länssammanslagning och länsdelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av landshövdingeämbetet och länsstyrelserna i sin nuvarande form.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje region skall ha ett direktvalt högsta beslutande organ.
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av grundlagen rörande bildandet av regioner i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överlåta ansvaret för EU-stödet på regionerna.
Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen (1998:204) skall upphöra att gälla.
Riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra att gälla.
Riksdagen begär hos regeringen en utredning av 2 kap. 13 § RF samt en lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förhindra att dataskyddsdirektivet utsträcks till juridiska personer.
Riksdagen beslutar att 7 kap. 16 § sekretesslagen upphävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra det svårare att ändra sekretessbestämmelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regering och riksdag bör lägga ut sina diarier på Internet i syfte att stärka offentlighetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftfulla insatser för att värna offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av retroaktivitetsförbudet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en medborgarnas rättighetslista.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad diskrimineringslagstiftning och en samordning av ombudsmannafunktionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning med utkrävbara individuella rättigheter och förstärkt kommunalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att den vertikala maktdelningen stärks i Sverige.
Riksdagen begär hos regeringen en konstitutionell utredning med uppgift att utforma en grundlag som utgår från att makten kommer underifrån.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet på en prövning i Lagrådet bör göras mer tvingande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen obligatoriskt skall avgå efter ett val.

4 Inledning

Vad är demokrati och hur ska vi förvalta den? Denna fråga bör med all rätt uppmärksammas och diskuteras med tanke på de skeenden vi sett passera under de senaste åren. Demokratiutredningen, diskussionen om det kommunala självstyret, kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg och unga politikers avhopp från kommunpolitiken har alla bidragit till att sätta fokus på demokratins förutsättningar och utformning. Människor ifrågasätter de nuvarande politiska strukturerna, men det noteras ett ökat intresse för politik hos medborgarna samtidigt som engagemanget i traditionella partipolitiska organisationer minskar.

Den långsiktiga trenden för politiskt intresse tycks vara uppåtgående, står att läsa i Demokratiutredningens betänkande. Men uppfattningen om det politiska systemet är negativ, och medborgarna upplever att de inte har möjlighet att påverka dagens politiska beslut. Misstron mot politiker och partier har ökat markant i Sverige under de senaste trettio åren. Detta torde ha ett samband med det minskande engagemanget inom partipolitiken.

Det finns ingen rimlighet i att den alltmer politiskt intresserade medborgaren blir allt mindre politiskt aktiv. Det finns heller ingen rimlighet i att medborgaren i en demokrati betraktar sin vilja och sina ambitioner som obetydliga gentemot de beslut som politikerna i slutänden fattar. Att dagens demokratiska, politiska system har stora brister blir med dessa uppgifter tydligt.

Därför måste uppdraget för riksdag och regering vara att skapa de nya former som människor på 2000-talet efterfrågar för att de också ska engageras i partipolitiken och samhällsbygget.

En ständig diskussion måste pågå om vad demokratin egentligen innebär, vilka krav det ställer på hur vi ska bedriva politik och hur de demokratiska institutionerna ska utformas. Centerpartiets hållning är att det nu är dags att grundligt se över syftet med demokratins institutioner, deras funktioner och överensstämmelse med svensk grundlag. Tyngdpunkten måste ligga på ett mer deltagardemokratiskt förhållningssätt för att därmed ge den enskilde medborgaren större utrymme att föra fram sina åsikter.

Ett avgörande inslag är möjligheten för var och en att kunna påverka också den politiska agendan, inte bara att välja mellan alternativ som någon annan har formulerat. Det förutsätter en ständigt levande offentlig dialog, där den representativa demokratins institutioner tar medborgarna på allvar.

Centerpartiet fortsätter den diskussion om vikten av deltagardemokrati, som vi som enda parti inledde för några år sedan. Kommunal självstyrelse samt regionalisering ligger i blickpunkten. Makten bör delegeras till medborgarna, delegation underifrån, som såväl enskilt som i samverkan och lokala beslutande församlingar ges större utrymme. Kommunen bör bli mer självständig i förhållande till staten och ansvara för uppgifter som inte nödvändigtvis måste hanteras på statlig nivå. Statens uppgifter bör följaktligen bli färre, men dess kärnuppgifter får inte försvagas. En mindre men starkare statsmakt är Centerpartiets målsättning.

För att ge medborgarna större ansvar och utrymme att påverka och själva fatta beslut bör bland annat statens inflytande över kommunerna bli mindre, fler självförvaltningsorgan bör införas och uppmuntras och föreningar och andra frivilliga sammanslutningar ges större plats. Med dessa åtgärder kan demokrati bli det som det är tänkt att vara: ett folkstyre istället för en institution som levererar service till medborgarna.

I relation till deltagardemokratin vill vi sätta individen, medborgaren, som måste ges ett bättre rättsligt skydd och stärkta rättigheter. Vi diskuterar därför även tre centrala medborgerliga rättigheter i demokratin: yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och den personliga integriteten. Dessa rättigheter måste stärkas för att ge medborgaren de bästa möjliga förutsättningarna i ett politiskt engagemang.

5 Demokratins utgångspunkter

5.1 Människan i centrum

Att människan har förmågan att utveckla sina möjligheter och att ta ansvar, för sig själv och för andra, är utgångspunkten i Centerpartiets positiva människosyn. Det är en viktig politisk uppgift att ta vara på dessa egenskaper genom att ge människor utrymme att växa och att i samverkan lösa gemensamma problem.

Varje människa ingår i ett socialt sammanhang. Det är i relationerna med andra som vi hämtar mening och trygghet och ger varandra ömsesidigt stöd. I mötet med varandra resonerar vi om det som är viktigt i våra liv och i samhället. Däri finns en naturlig drivkraft och vilja att påverka vår vardag och att själva forma den efter våra personliga önskemål och behov.

Alla människor är unika och jämlika. Varje människa har samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett kön, livsåskådning, sexuell läggning, ålder, bostadsort, etnisk eller social bakgrund. Olikheterna ska ses som en rikedom, eftersom de ger den mångfald av idéer och perspektiv som krävs för att ett samhälle ska kunna betraktas som levande. Att alla får leva och verka som man vill är en oavvislig rättighet.

5.2 Engagemang genom självbestämmande och deltagande

Centerpartiets ambition är att stärka människors självbestämmande. Med detta menar vi människors möjlighet att råda över sig själva, enskilt och tillsammans. Förutsättningen för detta är att beslut fattas så nära, och tillsammans med, de människor som berörs av det. Det är ett starkt decentralistiskt synsätt, som betonar den frivilliga samverkan mellan människor som grunden för beslutsfattande. Det civila samhället, familjen, kvarteret, vänkretsen och föreningarna stärks också som demokratiska arenor.

Vårt synsätt innebär att vi ställer oss bakom ett deltagardemokratiskt ideal, där människor inte bara tillåts utan förväntas delta i det gemensamma beslutsfattandet. Förutsättningen för att detta ska vara möjligt är att människors deltagande också får leda till faktisk påverkan, genom ett decentraliserat beslutsfattande och genom tydliga direktdemokratiska inslag.

5.3 Decentralisering och stärkt kommunalt självstyre

Utgångspunkten för ett förnyat folkstyre är därför en radikal och konsekvent decentralisering av politiska beslut till lägre beslutsnivåer. Framför allt bör det kommunala självstyret tydligare grundlagsfästas. Det lokala demokratiska självbestämmandet ska också stärkas i förhållande till högre beslutsnivåer. Med detta stärks i realiteten folkets rätt att delegera makt underifrån.

Vi menar att detta är ett i grunden annorlunda förhållningssätt än det som präglar dagens svenska demokrati, där de politiska institutionerna alltmer har reducerats till att leverera tjänster och service till medborgarna. Resultatet blir en demokrati präglad av snabbhet och effektivitet istället för av medborgerligt deltagande och noggranna överväganden av beslut. Detta synsätt har tydligast gått igen i synen på kommunerna, som har ålagts allt fler offentliga uppgifter samtidigt som utrymmet för lokala prioriteringar av ofta knappa resurser minskat dramatiskt.

Staten måste dock ha ett fortsatt ansvar att upprätthålla de centrala politiska funktioner som krävs för att garantera likvärdighet mellan samtliga medborgare i landet. Om det lokala beslutsfattandet skulle kränka en enskild individ eller grupp ska staten kunna gå in och hävda den enskildes rätt.

5.4 IT – mötesplats för debatt

För att uppnå en demokrati med aktivt deltagande måste metoderna för detta anpassas efter tidens förutsättningar. Tekniken underlättar på ett smidigt sätt medborgarnas deltagande i det politiska livet. I en allt mer stressad värld känner många att de hårt måste prioritera sina intressen, och det politiska engagemanget får stå tillbaka för arbete och familj. IT har blivit ett naturligt inslag i mångas vardag som ett sätt att kommunicera, söka information samt sköta hemmets ekonomi. Av den anledningen bör IT användas som en mötesplats för politisk diskussion och debatt. IT kan också bidra till en förstärkt offentlighet där handlingar kan läggas ut på nätet i större utsträckning och där lokala medier kan bedriva lokal bevakning och debatt. Demokratiutredningen menar också att IT kan vara ett sätt att stärka deltagardemokratin och civilsamhället genom att medborgarna bland annat ges en plats att påverka problemformulering före beslut i folkvalda församlingar. Denna möjlighet visade Centerpartiet på för ett år sedan, men riksdagen har ännu inte tagit ställning i frågan.

6 Demokratins bas är lokal

Människors delaktighet i gemensamma beslut, företrädelsevis på lokal nivå, är med vårt synsätt demokratins verkliga bas. Demokratin blir då inte endast en metod att avgöra beslut i politiskt valda församlingar, utan ett förhållningssätt som även präglar människors vardagliga umgänge och som gör det möjligt att fatta beslut också på den verkligt nära nivån.

En möjlig beskrivning av detta är att vi eftersträvar en vardagsdemokrati som kommer till uttryck genom engagemang i lokalt föreningsliv och i den vardagliga samverkan med likasinnade, som exempelvis andra föräldrar engagerade i skolan eller grannar. Demokratiskt arbete på denna nivå kommer att vara ett utpräglat deltagardemokratiskt arbete. Strävan att stärka vardagsdemokratin och att utnyttja den som en levande demokratisk arena måste vara vägledande också för arbetet i politiskt valda församlingar.

De beslut som delegerats till kommunal nivå kan delegeras vidare direkt till dem som berörs, t.ex. till brukarstyrelser vid skolor och daghem eller till brukarråd i primärvården. Erfarenheterna av sådana former av brukarinflytande är generellt sett mycket goda och bör ligga till grund för införandet av fler sådana organ. Enligt Centerpartiets uppfattning bör det bli möjligt att, på de berördas initiativ, bilda självförvaltningsorgan.

Stärkta möjligheter till självförvaltning bör förenas med större möjligheter att också påverka det politiska beslutsfattandet. Ett av de viktigaste stegen är att stärka den kommunala politikens ställning och synliggöra de kommunala frågorna genom skilda valdagar. Inte minst genom Centerpartiets arbete i riksdagen ska frågan nu utredas på nytt.

Deltagardemokratin är inte, enligt vårt synsätt, ett alternativ till den representativa demokratin, utan ett viktigt komplement. En avgörande förutsättning för att detta ska fungera är att förtroendevalda förmår överbrygga avstånden mellan den offentliga sektorn och det civila samhället eller marknaden. En deltagardemokrati mår därför bra av att ha förtroendevalda som både kan utöva ett tydligt inflytande och ledarskap och som är välkända i det egna samhället.

6.1 Ungas demokratiska inflytande

Många unga upplever i dag utanförskap och brist på inflytande, vilket Centerpartiet vill motverka genom att införa Ungdomsfrid. Det händer i dag att enskilda näringsidkare och även vissa kommuner diskriminerar unga genom kollektiv bestraffning, bland annat genom att ungdomar i allmänhet utestängs från affärer vissa tider eller omfattas av utegångsförbud på grund av att några har misskött sig. En tillåtande attityd till kollektiv bestraffning underbygger ungas utanförskap. Regeringen bör låta se över åldersgränserna utifrån detta perspektiv, inte minst för att minska det utanförskap som drabbar många ungdomar sedan de fyllt 18, men fortfarande inte har tillträde till en mängd offentliga lokaler. Dessa krav har tidigare framförts i riksdagen men något beslut i frågan är ännu ej fattat.

Ungdomars politiska engagemang är i dag stort och många är aktiva medlemmar i olika idéorganisationer. Samhället måste se som sin uppgift att stimulera denna medvetenhet och stärka ungdomar till engagemang och uppmuntra till kritiskt tänkande. Därför är det viktigt att fånga upp detta intresse och ge ungdomarna mer utrymme till påverkan i sin närmaste miljö. Ungdomar bör därför få ett reellt inflytande i skolan och i kommunen. Skolan ska också uppmuntra till demokratiskt engagemang och främja politisk verksamhet. Genom lokala styrelser, som behandlar t.ex. miljö- och ungdomsfrågor, kan man ta tillvara den enorma kompetens som många aktiva besitter. Dessutom bör ungdomars civila samhälle stärkas genom tillräckligt med resurser och tillgång till mötesplatser, såväl fysiska som virtuella. Vi menar också att det ska vara möjligt att rösta från och med det år man fyller 18 år. Vad som ovan anförts om att öka ungdomars möjlighet till ett aktivt deltagande i den demokratiska processen bör ges regeringen till känna.

Det är även viktigt att demokratin möjliggör för unga att ta förtroendeuppdrag. Studerande ska därför inte tvingas att mantalsskriva sig på högskoleorten. Då behålls möjligheten att under studietiden vara politiskt engagerad i sin hemkommun. Det är dock viktigt att kostnaderna utjämnas för kommunerna så att dessa inte snedvrids. Vad som ovan anförts om mantalsskrivning i hemkommunen bör ges regeringen till känna.

6.2 Folkomröstningar

Staten har till uppgift att garantera landets alla medborgare lika möjlighet att delta i allmänna val. För många funktionshindrade innebär det svårigheter bara att ta sig in i vallokalen med rullstol. Det kan dessutom vara omöjligt för synskadade att genomföra röstning på grund av sitt handikapp. En person som är behjälplig vid röstning borde därför finnas till hands. Centerpartiets mening är att alla medborgare bör ha lika möjlighet att rösta. Vad som ovan anförts om att alla skall ha lika möjligheter att delta i allmänna val bör ges regeringen till känna.

Folkomröstningar är ett verktyg för påverkan, som inte minst har betydelse då den skapar en diskussion kring den händelse eller det dilemma som är upphovet till den. Den enskilde medborgaren måste även naturligt känna en större delaktighet genom att lägga sin röst i valurnan i jämförelse med att vid sidan om betrakta kommunpolitikernas beslutsfattande. Det handlar självfallet inte om att alla alltid är nöjda med utfallet, men att alla kan känna sig delaktiga genom att bli tillfrågade i beslutsprocessen. Ett förstärkt folkomröstningsinstitut är också ett tydligt minoritetsskydd mot omvälvande förändringar med tveksamt medborgerligt stöd.

I Demokratiutredningens direktiv sägs bland annat att den ska föreslå åtgärder för att öka medborgarnas delaktighet, engagemang och demokratiska medvetenhet i det demokratiska systemet. Utredningen har i likhet med Centerpartiet kommit fram till att en väl fungerande demokrati betecknas av ett effektivt och jämlikt deltagande. Detta skulle innebära ett samhälle där medborgarna är aktiva och ansvarstagande, med lika möjligheter att påverka sin egen situation såväl som samhällsutvecklingen i stort. Folkomröstning beskrivs i utredningen som ett bra verktyg att även öka den lokala självstyrelsen.

Medborgarna måste utifrån demokratiska ideal betraktas som rationella människor som förmår fatta väl avvägda beslut. Dessa beslut, och de val som görs, måste respekteras och få större politisk betydelse. För att öka inslaget av direktdemokrati på kommunnivå bör därmed beslutande folkomröstningar införas. Regeringen bör därför tillsätta en utredning för att belysa förutsättningarna för ökad direktdemokrati i kommunerna genom beslutande folkomröstningar.

Beslutande folkomröstningar bör införas även på nationell nivå. Regeringen har enligt Centerpartiets linje beslutat att tillsätta en utredande kommitté i frågan, men något beslut är ännu inte fattat.

De direktdemokratiska inslagen i kommunerna bör också uttryckas i medborgarnas rätt till att ta initiativ till folkomröstning, något som för övrigt förekommer i ett flertal politiska system i Europa. En folkomröstning bör således komma till stånd om 10% av kommunens invånare begär det.

6.3 Personval

Personvalsreformen har i valkampanjer bidragit till ett ökat deltagande av människor som annars inte är politiskt aktiva. Centerpartiet anser att personvalsreformen bör fortsätta att utvecklas, bl.a. genom mer likvärdiga villkor för kandidaterna och genom likställd avdragsrätt för kampanjkostnader. På sikt menar Centerpartiet att utvecklingen bör leda till att väljaren kan rangordna alla kandidater inom ett parti och att det bör leda till att spärrarna helt tas bort. Här är det av stor vikt att olika former av personval diskuteras och avhandlas.

Det är rimligt att avskaffa spärrarna i personvalet till riksdag, kommun samt till region eller landsting. Ett sådant steg skulle lägga makten över valet i händerna på väljarna. Med hänvisning till det ovan sagda bör regeringen genomföra en översyn av personvalssystemet.

6.3.1 Förstärk förtroendemannarollen

Genomförandet av personval i Sverige innebär ökade möjligheter för väljaren att utse ledamöter i riksdag och andra valda församlingar utifrån personlig tilltro. Ett starkt personvalssystem är ett sätt att stärka de förtroendevalda, som med en annan auktoritet än tidigare kan hävda att de är valda av folket snarare än tillsatta av partierna. Det stärker de förtroendevalda i förhållande till sina partier och gör med stor säkerhet en ökad dialog med väljarna nödvändig.

Det kanske viktigaste arbetet för att stärka förtroendemannarollen måste göras i varje församling var för sig, utifrån lokalt givna förutsättningar. Det är också ett personligt ansvar som inte kan lagstiftas fram. Valsystemet kan förstärka den rollen.

Vår ambition att bygga makten underifrån innebär också att folkvalda representanter ska ha den verkliga makten när det gäller det högsta politiska beslutsfattandet. Som en följd av våra förslag kommer arbetsbördan i riksdagen att minska och utrymmet för långsiktigt beslutsfattande att öka. I detta arbete är det också rimligt att stärka riksdagens roll i förhållande till regeringen.

6.4 Medborgarinitiativ

En politik som gör medborgarna ständigt delaktiga kommer i stor utsträckning att undanröja behovet av frekventa folkomröstningar. För att uppnå detta måste också andra former av påverkansmöjligheter finnas.

Centerpartiet ställer sig därför bakom ökade möjligheter för alla kommunens medborgare att väcka initiativ i kommunfullmäktige. Detta skulle kunna göras genom att kommunfullmäktige årligen får en redovisning av inkomna initiativ och där initiativ som samlat minst 2 % av invånarna bakom sig ska behandlas i fullmäktige. En sådan initiativrätt omfattar således även barn och ungdomar. Det är med andra ord inte en oinskränkt initiativrätt, utan en modell som tillåter kommunens invånare att vara med och sätta agendan för det lokala demokratiska beslutsfattandet. Regeringen bör återkomma med förslag som möjliggör för medborgare att väcka initiativ i kommunfullmäktige.

6.5 Självförvaltningsorgan

I dag saknas för många möjligheten att påverka de verksamheter som man närmast berörs av, såsom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. Ett av de viktigaste instrumenten för att öka den lokala delaktigheten är att ge fler möjlighet att förvalta sin egen verksamhet. Vi ser positivt på den verksamhet som genomförts med brukarstyrelser och lokala styrelser för skolor och menar att detta snarare bör vara regel än undantag. Förståelsen för den politiska prioriteringsdiskussionen skulle öka liksom kvaliteten i den offentliga servicen.

Även Demokratiutredningen ser ett värde i att ta vara på idéer och engagemang genom att uppmana kommunerna till att uppmuntra till bland annat brukarstyrelser. Det sociala engagemanget i dag tar sig ofta uttryck i sociala rörelser och kooperativ i större utsträckning än i engagemang i organisationer knutna till partier. Detta bör tas tillvara. Men offentliga beslutsfattare visar i vissa fall en klåfingrighet genom att lägga sig i verksamheten samtidigt som det saknas lyhördhet i relationerna till andra grupper.

Att beslut delegeras till kommunal nivå betyder inte att de måste fattas där. De kan också decentraliseras ytterligare ett steg, till dem som berörs direkt. I dag får de kommunala nämnderna, med vissa undantag, delegera beslutanderätten till en anställd i kommunen och dessutom ställa upp villkor för denna beslutsrätt, som att konsultera dem som nyttjar tjänsten eller att endast tillåta beslut när företrädare för dem som utnyttjar tjänsten tillstyrker beslutet. Detta är självfallet mycket positivt. Samtidigt innebär konstruktionen att självförvaltning, i betydelsen beslutsmakt, är förhållandevis begränsad. Det borde rimligen vara möjligt för kommunala nämnder att delegera besluten direkt till ett självförvaltningsorgan.

Utöver detta måste kommunerna självfallet finna sina egna former för ökad samverkan med enskilda människor och frivilliga sammanslutningar. I huvudsak bör riksdagen avhålla sig från att lagstifta t.ex. om formerna för kommunala beslut mer än vad som är absolut nödvändigt.

Fler och starkare självförvaltningsorgan förutsätter i dag beslut i riksdagen som ökar möjligheten att delegera beslutanderätt, liksom möjligheten för medborgarna att själva ta initiativ till självförvaltningsorgan. Brukarna ska ha rätt att få sina initiativ angående självförvaltningsorgan prövade. Detta bör ges regeringen till känna.

Regeringen bör även genomföra en utvärdering av hur kommunallagen, kapitel 7, 18–22 §§, fungerat, vad lagstiftningen inneburit och vilka följder den fått. Detta bör ges regeringen till känna.

7 Stärk det kommunala självstyret

En förnyad demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Centerpartiet vill låta människor ta tillbaka den makt som i ett alltmer komplicerat samhälle centraliserats och övertagits av professionella politiker, myndigheter och deras tjänstemän, koncerner och koncernledningar. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande.

I den representativa demokratin är kommunen den viktigaste nivån för medborgaren, eftersom det är där beslut avseende skola, daghem, äldreomsorg och boendeplanering fattas, allt med stor betydelse för många människors vardag. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att stärka formerna för deltagande och inflytande i kommunen. I dag har kommunen snarare en servicefunktion: den levererar tjänster. Istället måste kommunerna enligt Centerpartiets mening vara en plats för medborgarna att resonera om vilken politik man vill bedriva i sin närmiljö. För att inte underminera detta bör finansieringsprincipen alltid gälla strikt vid statliga beslut som berör den kommunala ekonomin.

Kommunen spelar, som den närmaste representativa arenan, en särskild roll i det demokratiska systemet. I synnerhet före storkommunreformen på 1970-talet uppfattades den, också av de folkvalda, som en särskild arena och som ett mellanting mellan det civila samhället och andra politiska församlingar. Det finns skäl att återupprätta ett sådant synsätt, framför allt eftersom kommunen ansvarar för många av de verksamheter människor berörs av dagligen i form av skola och omsorg. Den breda representation som finns i kommunerna innebär också många kontaktytor gentemot det civila samhället.

En väsentlig orsak till det bristande intresset för lokal politik och de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet, inte minst bland ungdomar, får tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid blivit alltmer osjälvständiga. Det är givetvis svårt att finna mening i att driva politik som bestäms någon annanstans. Att stärka demokratin är därför i stor utsträckning en fråga om att återupprätta det kommunala självstyret.

Det kommunala självstyret fastslås i regeringsformen 1 kap. 1 §. Det kan tyckas att detta borde innebära ett mycket starkt stöd för människors rätt att lokalt besluta över sina egna angelägenheter, men erfarenheten visar att självstyret under de senaste åren har försvagats. Detalj- och centralstyrning från regeringsnivå är ett faktum. Centerpartiet har konsekvent agerat mot detta och lagt fram förslag i syfte att nå ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre. Detta för att hindra riksdag och regering från att ingripa i den kommunala självstyrelsen och den kommunala nivåns möjligheter att själv utforma den lokala välfärden utifrån lokala förutsättningar, som t.ex. barn- och äldreomsorg och bostadspolitik.

Liksom tidigare vill vi framföra kraven att det kommunala självstyret inte bör kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke eller med hänvisning till RF:s fri- och rättigheter. Den nu tillsatta grundlagsutredningen bör därför ges ett tilläggsdirektiv att utreda hur ett stärkt kommunalt självstyre skulle kunna förverkligas i grundlagen. Regeringen bör återkomma med förslag som möjliggör ett stärkt kommunalt självstyre.

Det är av stor vikt att respekten för den kommunala nivån ökar och att valresultat respekteras i högre utsträckning. Vårt förslag är därför att den kommunala vetorätten förstärks. I dag gäller det kommunala vetot enligt naturresurslagen, med undantag för t.ex. anläggningar för mellanlagring eller slutförvar av kärnämne eller kärnavfall. Centerpartiet har tidigare i riksdagen motsatt sig denna ytterligare försvagning av det kommunala vetot som detta innebär. Vad som ovan anförts om att den kommunala vetorätten bör förstärkas bör ges regeringen till känna.

8 Fler kommuner

Kommunens legitimitet är avgörande för att en deltagardemokrati överhuvudtaget ska komma till stånd. För att öka närheten och legitimiteten i kommunbildningar, är det avgörande att makten över detta ligger hos medborgarna. Alltsedan kommunsammanslagningarna har det på många håll rests krav på att få bilda nya/nygamla kommuner eftersom de sammanslagna kommunerna har uppfattats som artificiella konstruktioner, ofta utan sammanhang mellan kommundelarna. I stor utsträckning har sådana krav avslagits vanemässigt, trots breda folkliga opinioner.

Vi bejakar därför kommundelningar, grundade på de närmast berörda människornas vilja. Praktiskt innebär detta att en kommundelning ska beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas en majoritet för en delning i det område som kommer att utgöra den nya kommunen. I dag krävs det däremot vanligen en positiv inställning från den odelade kommunen till en förändring av indelningen. Det är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel att lokala initiativ därigenom får svårt att vinna bifall.

De farhågor som rests om en slags lokal ekonomisk egoism är enligt Centerpartiets mening obefogade. Erfarenheter har visat att de grupper som arbetat för kommundelningar har förmått att ta ett helhetsansvar och att se till invånarnas intressen i hela den odelade kommunen. Skatteutjämningssystemet har också som syfte att jämna ut sådana skillnader som skulle kunna uppstå genom kommundelningar. Grundregeln bör således vara att en kommundelning ska beviljas om en majoritet av invånarna i den kommundel som vill dela kommunen röstar ja till en delning. Detta bör ges regeringen till känna.

Frågan om kommundelningar bör i första hand vara en politisk, och inte en byråkratisk, bedömning. Detta uppnås genom att regeringen istället för kammarkollegiet tar ansvar för den inledande bedömningen, men också tar ansvar för den inledande bedömningen huruvida en process ska inledas eller inte. Detta bör ges regeringen till känna.

Det finns även skäl att begränsa regeringens möjligheter att, i strid med riksdagens vilja, vägra godkänna indelningsförändringar. Ett par aktuella exempel är bildandet av Torslanda kommun och Heby kommuns länstillhörighet. Frågan om landets indelning i kommuner och län borde därför framgent avgöras i lag, beslutad av riksdagen, och inte i förordning, beslutad av regeringen. Riksdagen bör utan vidare beredning kunna besluta om detta.

För att föra det kommunala beslutsfattandet närmare medborgarna kan kommuner sedan ett antal år inrätta så kallade kommundelsnämnder, dit ansvaret för stora delar av verksamheten delegeras. Så har framför allt skett i stora kommuner som ett alternativ till kommundelningar. Erfarenheterna av försöken är dock blandade, inte minst visar det sig att kunskapen om både uppdrag och personer i kommundelsnämnderna är begränsad. Ett viktigt skäl till detta är att kommundelsnämnderna tillsätts genom val i kommunfullmäktige. Därmed tryggar man naturligtvis representationen sett över hela kommunen, men det bidrar till ökat avstånd mellan väljare och valda och riskerar att leda till att kommundelarna befolkas av anonyma politiker som agerar på uppdrag av den centrala fullmäktigegruppen. Vi menar därför att medborgarnas vilja bör få ett större lokalt genomslag genom att de kommuner som så önskar ska kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder. Det tydliggör dessutom både personerna och det lokala ansvaret för verksamheten. Vad ovan anförts om direktval till kommundelsnämnder bör ges regeringen till känna.

9 Regionaliseringen

Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas på regional nivå.

Sedan ett antal år genomförs försök med en förändrad ansvarsfördelning på regionnivå på ett antal håll i landet. Den demokratiska kontrollen över resurser och utvecklingspolitik ökar i och med att folkvalda i regioner tar över befogenheter som traditionellt har legat på statliga organ. Därför bör de direktvalda regionförsöken, Skåne, Gotland och Västra Götaland, permanentas efter 2003. Detta bör ges regeringen till känna.

Eventuella beslut om sammanslagning eller delning av län i regionaliseringen måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför föregås av en folkomröstning. Detta bör ges regeringen till känna.

En önskvärd utveckling skulle vara att fullfölja ombildningen till regioner i hela landet på frivillig basis. Alla län som vill bilda regioner och ta över statligt ansvar regionalt bör få göra så. Målsättningen är att hela Sverige på sikt ska bestå av regioner och att de statliga funktioner som i dag tas över av regionerna kan avvecklas på statlig nivå.

Detta bör i sig leda till att länsstyrelser och landshövdingars roll ses över. I ett regionaliserat Sverige ser vi inget behov av den typ av samlad statlig regional närvaro som länsstyrelserna utgör. De statliga verksamheter som har regional närvaro bör däremot naturligtvis samordna sig och samarbeta. Därför skall såväl landshövdingeämbetet som länsstyrelserna i sin nuvarande roll avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

Vår tanke om att varje beslutsnivå ska utföra sitt arbete på uppdrag av underliggande beslutsnivåer, och ytterst av människor själva, innebär att det måste finnas en öppenhet för att regioner kan se olika ut. Varje region måste ha möjlighet att överföra beslut till de berörda kommunerna, liksom kommunerna i en region bör kunna lämna befogenheter utöver de lagreglerade till en region.

Ett avgörande steg för att öka legitimiteten och stödet för regionbildningar är att människor själva får utse sina företrädare. Vad gäller det så kallade Kalmarförsöket så bör det beviljas fortsatt försöksverksamhet ytterligare en period för att därefter övergå till ett direktvalt regionfullmäktige. Alla regioner bör framöver ha ett direktvalt regionfullmäktige. Detta bör ges regeringen till känna.

Denna ordning bör också bekräftas genom att grundlagen ses över så att regionfullmäktige kan erkännas. I RF 1:7 stadgas att ” I riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.” Genom regionaliseringen har de faktiska förhållandena ändrats, vilket inte återspeglas i RF och får underliga effekter t.ex. vid val till regionfullmäktige. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av grundlagen rörande bildandet av regioner i enlighet med vad i motionen anförts.

Även med ett tydligt parlamentariskt mandat måste regionernas kontaktyta mot det civila samhället öka. Till viss del försvåras denna kontakt mellan t.ex. arbetsgrupper för EU-projekt och regioner av den ordning som säger att länsstyrelserna ska samordna EU-projekt. Genom att föra över detta ansvar till regionerna kan kontakten mellan det civila samhället, näringslivet och regionens politiska nivå stärkas. En sådan ordning skulle också ligga väl i linje med det ansvar för regional utveckling som överförts till regionerna. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Rättsstaten Sverige

10.1 Rättsstatens utgångspunkter

Idén om en rättsstat, som skyddar medborgarna mot övergrepp, är ett fundament för all form av demokrati. Särskilt viktigt är det att skydda mot alla former av politiskt motiverat våld, något som har ökat i Sverige. Ett samhälle där människor tvingas till tystnad och underkastelse är på god väg att lämna det demokratiska fundamentet. Samhället bör reagera kraftfullt och ge snabba och stränga påföljder vid den typen av brott.

Det är en prioriterad uppgift för hela det demokratiska systemet och främst för de politiska partierna att motverka den framväxande nynazismen, genom opinionsbildning och tydligt avståndstagande, men också genom parlamentariskt arbete för att försvåra de nazistiska gruppernas arbete.

Utomparlamentarisk aktivism kan ofta härledas till människor som upplever utanförskap och vanmakt. Insatser för att bekämpa odemokratiska yttringar måste därför förenas med insatser för att bryta dessa destruktiva tankebanor och beteendetendenser.

10.2 Stärk yttrandefriheten, integriteten och offentligheten

De grundläggande rättigheter som finns för att skydda medborgarna på olika sätt är ett mått för hur demokratisk en stat är. Utifrån detta är det hög tid att förstärka medborgarnas integritet, yttrandefrihet och tillgång till offentlig information.

Människors integritet åtnjuter ett svagare skydd i Sverige än i många andra länder, vilket delvis varit en förutsättning för välfärdsstatens projekt. Yttrandefriheten måste i sin tur stärkas på samtliga områden, då den har inskränkts på Internet med hjälp av PUL och BBS-lagen. Slutligen har rätten till tillgång till offentliga handlingar inskränkts genom att fler och fler undantag har lagstiftats. Sammantaget upplever vi att alla tre frågorna i mångt och mycket kommit på undantag i den svenska debatten och att regeringen inte tillräckligt värnat dessa tre omistliga värden för den svenska demokratin.

Människors möjligheter att vara aktiva medborgare är beroende av alla dessa tre faktorer. Man behöver kunna granska makthavarna, varför offentlighetsprincipen måste värnas. Man måste ha rätt att kritisera, ifrågasätta och diskutera, vilket kräver ett starkt skydd för yttrandefriheten, också för kontroversiella påståenden. Man måste ha en inre trygghet och veta att man inte riskerar sin värdighet och sin personliga sfär genom att engagera sig politiskt som medborgare, något som förutsätter ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Centerpartiet menar att det nu är hög tid att förstärka medborgarnas integritet, yttrandefrihet och tillgång till offentlig information i ett samlat grepp. Vi vill med de följande förslagen fästa uppmärksamheten på ett antal åtgärder som bör vidtas för att värna dessa tre värden som en helhet; för att värna människors värdighet och stärka den svenska demokratin.

10.2.1 Förstärkt integritetslagstiftning

Det behövs ett starkt skydd för integriteten mot såväl offentliga som privata och enskilda aktörer. Detta skydd bör omfatta hela den personliga sfären, inkluderande såväl personuppgifter som t.ex. rätten till genetisk integritet. Samtidigt måste beaktas att den personliga sfären är olika stor för olika människor, både beroende av egna val och beroende av ställning i samhället. Offentliga personer måste således acceptera att granskas och kritiseras i betydligt större utsträckning än enskilda personer utan motsvarande ställning. Integritetslagstiftningen måste därför ge utrymme för tillämpning av ett slags proportionalitetsprincip. Tillämpningen av denna måste dock ske restriktivt och med respekt för den grundläggande betydelse yttrandefriheten och offentlighetsprincipen har i ett demokratiskt samhälle.

Viktigt att ta fasta på är också att lagstiftningen måste utgå från att förbjuda missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång i den personliga integriteten; inte som i dag från att reglera vad som är tillåtet. Detta borde genomföras inom ramen för en generell integritetslagstiftning.

10.2.2 Förstärkt yttrandefrihet

Centerpartiet eftersträvar att utöka den reella yttrandefriheten – vars och ens möjligheter att göra sig hörd och få uttrycka sina åsikter.

Fokuseringen på lagstiftningen om yttrandefrihet i olika, specificerade, medier har bland annat möjliggjort införandet av personuppgiftslagen (PUL) i Sverige, och ett flertal åtal och åtgärder mot privatpersoners hemsidor har gjorts på grundval av PUL. Men med PUL uppstår problemet att det finns en osäkerhet i förhållandet mellan denna lagstiftning och den lagstiftning om yttrandefrihet som återfinns i regeringsformen.

Centerpartiet har upprepade gånger krävt långtgående förändringar av PUL och ett intensifierat arbete för att värna det fria ordet. Då detta uppenbarligen förefaller vara en oframkomlig väg bör riksdagen helt enkelt upphäva PUL och BBS-lagen.

En lagstiftning om större individuell yttrandefrihet bör i huvudsak ske inom ramen för en förstärkt yttrandefrihet i regeringsformen. Vi avvisar därmed också förslag som innebär olika former av godkännandeförfaranden eller avgifter för yttrandefrihetsskydd av hemsidor, som föreslagits av bland andra Mediegrundlagsutredningen. Centerpartiet menar att utredningen istället borde ha lagt fram förslag om förstärkt medborgerlig yttrandefrihet. IT skapar helt nya möjligheter för människor att kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer oberoende av etablerade medier. Det är en positiv utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda att sådana nya möjligheter bör tas tillvara.

För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet, förutom avskaffande av PUL, bör 2 kap. 13 § RF utredas med inriktning mot större restriktivitet i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som den generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen avser form och inte innehåll, i tredje stycket. Även en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör prövas. Regeringen bör därför utreda 2 kap. 13 § RF samt att se över en ny ordning för att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.

Samtidigt med detta måste regeringen intensifiera det arbete som görs inom ramen för EU för att förändra dataskyddsdirektivet syftande till att stärka yttrandefriheten i hela unionen. Särskilt angeläget är det att nu förhindra en utvidgning av dataskyddet till att omfatta juridiska personer. Vad som ovan anförts om behovet av att förhindra att dataskyddsdirektivet utsträcks till juridiska personer bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet ser mycket allvarligt på de tendenser till att begränsa yttrande- och offentlighetsprinciperna som förekommit, vanligen med hänvisning till EU-regler. Både riksdag och regering har vid upprepade tillfällen meddelat att offentlighetsprincipen ska tillämpas fullt ut, oaktat medlemskapet i EU. Samtidigt förekommer inskränkningar, t.ex. genom personuppgiftslagen. I samband med att personuppgiftslagen antogs ändrades även sekretesslagen så att ”Sekretess gäller för personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen” (SekrL 7:16). Centerpartiet har svårt att se att denna paragraf kan tillämpas utan att syftet med att efterfråga handlingen undersöks, liksom identiteten hos den som efterfrågar handlingen. Intentionerna i paragrafen kan således antas stå i strid med den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Riksdagen bör därmed besluta att sekretesslagens 7 kap. 16 § upphävs.

10.2.3 Förstärkt offentlighetsprincip

I många fall är det självfallet påkallat med sekretess, som t.ex. i fråga om personlig integritet. Det finns säkerligen också tillfällen då detta skydd bör stärkas. Det är alltså inte sekretess i sig som är fel, utan det faktum att man med stor lätthet kan utöka undantagen från en grundlagsfäst rättighet. Ett sådant förfarande innebär också att debatten kring vilka undantag som bör finnas och hur de bör göras försvåras, inte minst med tanke på hur ofta lagstiftningen ändras.

Mot denna bakgrund finns det skäl att låta en utredning överväga om åtgärder bör vidtas för att göra det svårare att ändra i sekretessbestämmelserna, t.ex. genom att kräva att undantag från offentlighetsprincipen bör beslutas på samma sätt som grundlag. Detta bör ges regeringen till känna.

Utöver detta bör regering och riksdag stärka offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett rimligt första steg är att lägga ut de egna diarierna tillgängliga och sökbara på Internet, och inleda överläggningar om sådana insatser i landets alla kommuner med kommun- och landstingsförbund. Detta bör ges regeringen till känna.

Möjligheten att få gehör för Sveriges synpunkter inom det europeiska samarbetet är i stor utsträckning beroende av att vi hävdar dem nationellt, även då det innebär konflikter med andra länder inom EU. Svenska myndigheter bör därför konsekvent hävda den svenska offentlighetsprincipen då EU-dokument handläggs och bedöma undantag från offentlighet enligt den svenska sekretesslagstiftningen. Genom det europeiska samarbetets påverkan på traditionellt inrikespolitiska frågor bör inte heller utrikessekretessen kunna komma i fråga vad gäller sådana bedömningar. Vad som ovan anförts angående kraftfulla insatser för att värna offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden bör ges regeringen till känna.

De tendenser som kan skönjas att begränsa tillgången till offentliga handlingar, oavsett om det handlar om okunskap, ovilja eller rädsla för överordnade måste stävjas. I sammanhanget är regeringens insatser för att öka kunskapen om offentlighetsprincipen och dess tillämpningar välkomna, men bör kompletteras ytterligare. Ett första steg är att undanröja möjligheten att använda svepskäl för att förhindra möjligheten att kringgå efterforskandeförbudet eller att helt lämna ut handlingar för vilket ett upphävande av sekretesslagens 7 kapitel 16 § är ett viktigt steg.

Offentliganställdas yttrandefrihet är en viktig del av den svenska offentligheten. Alla försök att begränsa meddelarfriheten måste bekämpas med kraft. För att anställda ska våga utnyttja meddelarfriheten är det av stor vikt att det finns sanktioner vid övergrepp. Möjligheten till sådana sanktioner bör ingå som en komponent i att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen. Vad som ovan anförts om att stärka Justitiekanslerns möjligheter att värna offentlighetsprincipen bör ges regeringen till känna.

10.2.4 Retroaktivitetsförbudets tillämpning

Retroaktivitetsförbudet i RF, 2 kapitlet 10 §, skyddar mot retroaktiv lagstiftning ifråga om strafflagstiftning och skatter eller avgifter. Problemet blir dock ett annat då andra regler ändras retroaktivt. Det är uppenbart att förändringar av t.ex. bidrag kan ha nog så stor betydelse för företags och enskildas möjligheter att planera långsiktigt. Det är därför önskvärt att se över retroaktivitetsskyddet för att göra det mer allmänt tillämpligt ifråga om all lagstiftning med retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller en grupp av medborgare. Vad som ovan anförts angående en översyn på retroaktivitetsförbudet bör ges regeringen tillkänna.

En skärpning av retroaktivitetsförbudet måste dock göras så att den inte omöjliggör förändringar utifrån politiska majoritetsskiften eller förändrade förutsättningar i t.ex. ekonomin. Vi vill därför framhålla att förbudet mot retroaktivitet avser den retroaktiva verkan, inte uteblivna framtida förmåner.

10.3 Medborgarnas rättighetslista

Centerpartiet vill pröva, i syfte att stärka den enskilda människan och de civila organisationernas ställning gentemot det offentliga, möjligheten att gentemot statliga myndigheter och förvaltning inrätta en medborgarnas rättighetslista. En sådan rättighetslista bör innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma utan giltiga skäl samt en längsta tid innan medborgaren får svar från myndigheten eller verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla krav på vänligt och korrekt bemötande från myndigheters företrädare. Detta är avgörande för medborgarens förtroende för myndighetsutövandet och rättssäkerheten. En rättighetslista skulle kunna bli ett tydligt instrument för en förstärkt justitieombudsmannafunktion, som bör ges rättigheter att beordra disciplinära åtgärder också mot enskilda tjänstemän som brister i sin tjänsteutövning. Centerpartiet har redan framfört dessa krav i riksdagen men något beslut är ännu inte fattat. Vad som ovan anförts om införandet av en medborgarnas rättighetslista bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet anser vidare att det behövs en samlad diskrimineringslagstiftning som kan vara ett kraftfullt verktyg för diskrimineringsombudsmannen, DO. I dag har vi skilda lagstiftningar för att skydda mot diskriminering i arbetslivet beroende på om det är diskriminering av kön, etnicitet eller homosexualitet. Med en sammanhållen lagstiftning som också gäller utanför arbetslivet är det möjligt att ställa krav på en större del av samhällslivet som även omfattar åldersdiskriminering. Med en sammanhållen lagstiftning kan även de fem ombudsmannafunktionerna DO, JämO, HomO, HO och BO samordnas under riksdagen. Vad som ovan anförts angående en samlad diskrimineringslagstiftning och en samordning av ombudsmannafunktionerna bör ges regeringen till känna.

Samtidigt som lagstiftningen ofta utgör ett hinder i kommunernas självbestämmande och deras möjligheter att lokalt utforma verksamheten och finna nya former, leder den inte alltid till önskade resultat. Enskilda som drabbats har alltjämt svårt att hävda sina rättigheter enligt en lag som inte ser till individens rätt, utan till statens krav. Exempel kan handla om elevers rätt att få det stöd som krävs för att nå godkända resultat, rullstolsburnas möjligheter att utnyttja kollektivtrafik eller psykiskt sköra människors möjlighet att påverka sin egen vardag. En ordning där individen tillerkänns utkrävbara rättigheter samtidigt som kommunen ges stärkt rätt att välja hur rättigheterna ska tillgodoses vore därför önskvärd att pröva. Det är viktigt att en sådan förändring görs i samförstånd mellan staten, kommunerna och de berörda. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med bred representation från landstings- och kommunförbunden samt de berörda för att se över möjligheten att ersätta reglerande lagstiftning riktad mot kommunerna med en lagstiftning med utkrävbara individuella rättigheter och förstärkt kommunalt självstyre i hur dessa ska tillgodoses. Detta bör ges regeringen till känna.

11 En ökad maktdelning

Sverige av i dag kan bäst beskrivas som en förhållandevis hårt centraliserad enhetsstat, vilket innebär att landet huvudsakligen styrs utifrån riksdagens och regeringens centralt fattade beslut. Ett konkret exempel på detta är att regionala arbetsmarknads- och utvecklingsmedel hanteras av länsstyrelser, som ju är statens förlängda arm i länen, istället för av lokalt folkvalda organ. Sveriges kommuner har alltså inte så stort utrymme att påverka beslutsfattandet trots att kommunpolitikerna bäst borde veta sina invånares behov och önskemål. Motpolen till detta system är den federala staten, där det är noga reglerat vad centralmakten får göra. Regleringen ger ett starkt skydd mot centralisering.

Den decentraliserade eller regionaliserade staten, som kan beskrivas som ett mellanting mellan den centraliserade och federala staten, ger förhållandevis stort utrymme för lokala organ att utforma formerna för välfärdstjänster m.m. Staten har här fortfarande en förhållandevis starkt styrande lagstiftning om målen med verksamheten, som är gemensamma för hela landet. Sverige har tidvis bedrivit den typen av målstyrd politik, men vi tycker oss nu kunna se en återgång till en central detaljstyrning av den kommunala verksamheten.

Den viktigaste uppgiften är att nu se över hur den vertikala maktdelningen i Sverige fungerar – mellan stat och kommun, mellan kommun och enskilda samt mellan stater och överstatliga organisationer. Utgångspunkten för detta måste vara idén om det kommunala självstyret – att makten i huvudsak ska utövas lokalt, nära medborgarna – samt hur det lokala inflytandet ska skyddas.

Utvecklingen borde enligt våra utgångspunkter gå mot att Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis självständiga regioner. Sverige kan successivt bli till en mer regionaliserad stat genom att makt flyttas medvetet och konsekvent från riksdagen till regionala nivåer, såväl ifråga om beslutskompetens som i makten över resurserna. I ett land med så skiftande förutsättningar för olika regioner blir också skatteutjämningen en grundbult för att det överhuvudtaget ska gå att tala om självstyre i stora delar av landet.

Utgångspunkten bör vara att öka människors självbestämmande. En naturlig uppgift blir därför att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning, där högre administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och göra ingrepp i det lokala självstyret. Eftersom makten enligt vår mening inte ska byggas centralt och delegeras nedåt, vill vi formulera en princip om delegation av makt underifrån. Regioner och staten ska endast fatta sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal nivå. Ett sådant synsätt innebär också att de lokala och regionala beslutsnivåerna bör ha större möjligheter att stärka självstyret. Ytterst bör man tänka sig att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt till, i tur och ordning, kommuner, regioner och riksdag. En fördjupning av den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket. Därför krävs en omfattande decentraliseringspolitik och förstärkning av den vertikala maktdelningen i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.

Inom Centerpartiet pågår en diskussion som bygger på hur olika modeller för delegation underifrån skulle kunna utformas för olika beslutsnivåer. En möjlighet är att införa ett system i riksdagen där det också finns representation från kommunerna och regionerna. Det behövs därför en bred diskussion om hur en grundlag, som utgår från att all makt ska komma underifrån, skulle utformas. Med syftet att stärka det regionala och lokala självbestämmandet måste det utredas var, på vilken nivå i samhällsstrukturen, beslutsfattandet, makten och ansvaret ska ligga. Regeringen bör därför tillsätta en konstitutionell utredning med uppgift att se över regeringsformens innehåll.

Det svenska medlemskapet i EU har aktualiserat frågan genom mötet mellan två olika rättstraditioner och därför att EG-domstolen har mycket större möjligheter än svenska domstolar att pröva grundlagsenligheten i de direktiv som prövas där, men som också får rättslig verkan i Sverige. De svenska domstolarnas nya roll efter EU-medlemskapet innebär också svårigheter i rättegångar, då man dels inväntar förhandsbesked från EG-domstolen, dels har svårt att hävda svenska grundlagar gentemot gemenskapsrätten på det sätt som t.ex. skett i Tyskland, där författningsdomstolen hävdar att tysk grundlag står över gemenskapsrätten.

Centerpartiet har därför länge krävt en rättspolitisk utredning, som bör se över formerna för lagprövning i Sverige och hur denna kan stärkas, t.ex. genom att ta bort uppenbarhetsrekvisitet eller genom att stärka Lagrådets ställning, samt förhållandet mellan svenska domstolar och EG-rätten. Riksdagen har nu beslutat enligt Centerpartiets linje och vi ämnar noggrant följa upp frågan.

En tydligare vertikal maktdelning kommer också att innebära en diskussion om den horisontella maktdelningen d v s var gränserna för det politiska beslutsfattandet går, och vilka andra aktörer som ska få fatta de beslut som politiken avstår från. Det är ingen lätt diskussion att föra och kräver noggranna överväganden. Kanske den tydligaste och mest kontroversiella frågan handlar om domstolarnas möjligheter att bortse från lagar som strider mot grundlagar. Av tradition har denna möjlighet varit liten i Sverige. Det viktigaste argumentet för en sådan ordning är att man inte ska inskränka folkrepresentationens beslutandemöjligheter. Å andra sidan innebär det också att individer får svårt att hävda sina grundlagsfästa rättigheter gentemot lagstiftning som kränker dem.

I ivern att snabbt komma till beslut är det inte ovanligt att regeringar avstått från en prövning i Lagrådet, liksom man i andra sammanhang bortsett från Lagrådets yttranden. En ordning där kraven på prövning i Lagrådet görs mer tvingande är därför värd att pröva, och därmed bör Lagrådets roll stärkas. Däremot är vi tveksamma till att ge Lagrådet vetorätt ifråga om ny lagstiftning. Vad som ovan anförts om att kravet på en prövning i Lagrådet bör göras mer tvingande bör ges regeringen till känna.

11.1 Riksdag och regering

Diskussionen om den horisontella maktdelningen omfattar också relationen mellan riksdag och regering. Enligt regeringsformen är riksdagen den plats där den yttersta makten i riket är samlad. Frågan är dock om detta fullföljs i den konstitutionella praxisen i vårt land. I praktiken har det snarare blivit så att parlamentarismen i Sverige har medfört att riksdagens viktigaste uppgift verkar vara att välja en regering, som sedan utnyttjar riksdagen enbart som transport på väg till beslut. Utöver riksdagens funktion att ge regeringen sitt förtroende, har riksdagen få möjligheter att styra det politiska arbetet i Sverige. Centerpartiet vill förverkliga regeringsformens intentioner om ett folkstyre där regeringen är tydligare beroende av arbetet i riksdagen och de folkvalda företrädarna också utövar den verkliga makten.

Såväl utökad användning av ramlagstiftning, där regeringen och dess myndigheter i stor utsträckning bestämmer innehållet genom förordningar och föreskrifter, som obalansen i resurser mellan regeringskansliet och riksdagen innebär att det är svårt för riksdagen att följa regeringens arbete, agera självständigt och dessutom förutse följderna av de egna besluten. Resurserna till riksdagen bör således öka.

I linje med vår strävan att förtydliga regeringens beroende av riksdagen anser vi att regeringen obligatoriskt ska avgå efter ett val för att ge utrymme för sonderingar kring vilka regeringsbildningar som kan väntas få stöd. En regering som väntar sig att sitta kvar bör därmed tvingas söka nytt aktivt stöd från riksdagen. Vad som ovan anförts angående att regeringen obligatoriskt ska avgå efter ett val bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 27 september 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)	Åsa Torstensson (c)