Demokratisk styrning av statsförvaltningen m.m.

Motion 1990/91:K503 av Bo Holmberg m.fl. (s)

Under 1980-talet har viktiga utredningar och beslut tagit
sikte på att förändra de statliga myndigheternas och
affärsverkens organisation. Huvudinriktningen har varit att
förbättra regeringens och riksdagens demokratiska styrning
samt att modernisera den myndighetsinterna
organisationen.

Samtidigt har statsförvaltningens förnyelse tagit sikte på
att söka nya metoder för att förbättra effektiviteten.
Affärsverken söker affärsmässigare resultat, en del
förvaltningsmyndigheter prövar ''köpa--säljmetoder'' och
andra myndigheter vill ha egna tänkta regionala
indelningar.

Det är positivt att både affärsverken och
förvaltningsmyndigheterna utvecklar och förbättrar sin
verksamhet. Samhällsorganisationen måste givetvis
anpassas till förändringar i människornas behov,
näringslivets utveckling m.m.

Med den här motionen vill vi lyfta fram frågor om den
demokratiska styrningen av förvaltningsmyndigheterna och
affärsverken. Vi befarar att den demokratiska styrningen
och de regionalpolitiska målen fått stå tillbaka för ett alltför
snävt effektivitetstänkande. Det får inte bli så att
förvaltningen ges en frihet från styrning. Myndigheterna är
underställda regeringen och regeringen är ansvarig inför
riksdagen. Gällande riksdagsbeslut säger också att
målstyrning och utvärdering måste utvecklas till verkliga
demokratiska styrinstrument. Detaljstyrningen tonas ned.

Följande frågeställningar diskuteras nu bl.a. i
skogslänen:

Affärsverkens regionalpolitiska ansvar

Människor och företag skall oavsett boende eller
verksamhetsort garanteras likvärdig service inom post, tele,
vägar och kommunikationer. Affärsverken omfattas enligt
riksdagsbeslut och instruktioner både av affärsmässig
verksamhet och regionalpolitiskt ansvar.

Det är angeläget att nu seriöst utreda hur affärsverken
tar sitt regionalpolitiska ansvar. Vidare hur den
demokratiska styrningen utformats och tillämpas i de olika
affärsverken.

Avgörande för att statsmakterna tidigt fastlade att viktig
verksamhet skulle drivas genom statligt ägda affärsverk
grundades bl.a. påatt verksamheten är av den art och
betydelse för det svenska samhället att krav på samhällelig
insyn och styrning av verksamheten är av central
betydelseatt affärsverksformen kombinerar
regionalpolitiskt och socialt ansvar med marknadskrav på
ett tillfredsställande sätt.

Affärsverksformen har möjliggjort för statsmakterna att
ge affärsverken ett särskilt regionalpolitiskt och
socialpolitiskt ansvarstagande och därmed en viktig roll i
fördelningspolitiken. Flera av affärsverken har viktiga delar
av sin verksamhet lokaliserade just till glesbygderna och
utgör där viktiga förutsättningar för välfärden.

Från flera av affärsverkens ledningar hävdas nu att
affärsverken spelat ut sin roll. Marknadsorienteringen
kräver att affärsverken ombildas till aktiebolag. Dessutom
krävs också att bolagen introduceras på aktiebörsen. Dvs.
att affärsverkens verksamhet skall privatiseras i större eller
mindre utsträckning. I förlängningen skall nog inga andra
hänsyn än rent marknadsekonomiska gälla.

Enligt vår uppfattning har konsekvenserna av en
bolagisering av affärsverken inte utretts tillräckligt. Enligt
marknadens krav har utsträckning ensidigt beaktats medan
de samhälleliga kraven på verksamheten tonats ned.

Förvaltningsmyndigheterna

Motsvarande frågor gäller förvaltningsmyndigheterna.
Här är behovet av den demokratiska styrningen ännu mer
framträdande. Förverkligandet av viktiga välfärdsmål
kräver att den statliga förvaltningen lyhört kan förverkliga
riksdagens och regeringens beslut.
Förvaltningsmyndigheterna skall också ta ett
regionalpolitiskt ansvar. Hur är resultatet?

Den regionala organisationen

Vi ser nu en strävan från flera statliga
förvaltningsmyndigheter att själva bestämma om sin yttre
organisation. Riksdagen har det beslutsansvaret, men
myndigheterna vill själva hitta sin egen organisation.

Trots att regering och riksdag nyligen lagt fast reformen
om samordnad länsförvaltning vill nu flera myndigheter gå
ifrån den organisationen och ''starta eget''. Det kan inte
vara rimligt att varje sektor ordnar sin organisation. Det
samlade demokratiska ansvaret måste i stället gälla och
tillämpas.

Ty fortfarande gäller problemet med sektoriserad
förvaltning och bristande helhetssyn på människor, arbete
och boende. De myndigheter som vill dra sig ur strävandena
mot helhetssyn i den regionala statsförvaltningen har inte
stöd i riksdagens beslut eller i skogslänsbefolkningen.

I onödan har service i glesbygden gått förlorad på grund
av sektoriseringen och därmed bristen på samordning.
Problemen i sjukförsäkringen, rehabiliteringen och vården
har också sin orsak i för långt driven sektorisering. Här
signaleras nu också nya och samlade grepp.

Målstyrning och resultatmätning

När riksdagen lade fast att förvaltningsmyndigheterna
och affärsverken skulle frångå detaljstyrningen och i stället
tillämpa målstyrning och resultatuppföljning var syftet att
förbättra den demokratiska styrningen.

Det är svårt att på kort tid ge begreppen målstyrning och
resultatuppföljning ett innehåll. Man får acceptera att det
blir något av en försöksperiod innan de nya
styrinstrumenten fått avsedd kraft och effekt.

I debatten om decentraliserad verksamhet har en del
missförstått själva grundidén. Man har trott att
decentralisering skulle vara liktydigt med att centrala mål
och styrning också borde upphöra. Detta är en allvarlig
missuppfattning. Decentralisering förutsätter att ''huvudet
styr vart benen skall gå''. Detta gäller för övrigt både
företag och offentlig verksamhet.

Målet med t.ex. statliga affärsverk är ju också att
demokratin behövs för solidarisk fördelning av basal
service. Det bygger på ett rättvisetänkande. Skulle målet i
stället vara ren affärsmässighet behövdes inte staten och
demokratin. Då kunde verksamheten privatiseras med
påföljd att rättvisan och regionalpolitiken föll bort. Den
ordningen vill vi inte ha. Därför är det så angeläget att
styrningen fungerar väl från regering och riksdag. Likaså
den regionala förankringen.

Staten och kommunerna

Vi ser en utveckling där detaljregleringen i statsbidragen
tonas ned till förmån för generella bidrag och vidgad
kommunal frihet. Detta är bra för verksamheten och den
kommunala demokratin.

Det är lika angeläget att regering och riksdag skaffar sig
bra instrument för målstyrning och resultatuppföljning --
inom den kommunala sektorn. Statistik om kvalitet,
effektivitet och resultatuppföljning behöver gemensamt
byggas upp om den verksamhet som sköts av kommuner
och landsting.

Det är märkligt att Sverige, med så väl utbyggd offentlig
sektor, saknar relevant välfärdsstatistik om skolan, vården
och omsorgen. Det går t.ex. inte att få fram uppgifter om
hur välfärden ser ut lokalt och regionalt. Är sjukvården i
kris och sammanbrott som en del påstår? Vi tror inte att det
är kris och sammanbrott. Men vi skulle gärna vilja ha
statistik om kvalitet, effektivitet, service, valfrihet,
jämförelsetal m.m.

Det bör också diskuteras om den offentliga
verksamheten alltid skall sättas till noll i
nationalräkenskaperna. Samtidigt mäts framgångarna i
BNP så snävt ekonomiskt att varken välfärd eller miljö vägs
in. BNP-redovisningen är här otillfredsställande.
Regeringen har ju också påbörjat ett arbete med s.k. grön-
BNP. Kvar står att göra något åt välfärdsstatistiken.

Parlamentarisk översyn

Mot den här bakgrunden föreslår vi att en bred översyn
görs av hur den demokratiska styrningen av
statsförvaltningen utvecklats och vilka åtgärder som kan
behöva vidtas för att ge bra innehåll åt målstyrning och
resultatuppföljning. Också myndigheternas regionala
organisation behöver uppmärksammas ur demokratisk
synpunkt. Likaså behovet av relevant välfärdsstatistik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratisk styrning av
statsförvaltningen och affärsverken.

Stockholm den 25 januari 1991

Bo Holmberg (s)

Ove Karlsson (s)

Inger Hestvik (s)

Axel Andersson (s)

Nils-Olof Gustafsson (s)

Roland Brännström (s)

Britta Sundin (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Magnus Persson (s)