Demokratiutvecklingen i Sudan

Motion 2001/02:U292 av Annelie Enochson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att Sverige verkar för att bistå Sudan i den demokratiska utvecklingen.

Motivering

Inbördeskriget i Sudan har i omgångar pågått sedan 1955. Det är Afrikas längst pågående konflikt och sedan stridigheterna på nytt tog fart 1983 beräknas drygt två miljoner människor ha dött till följd av kriget och andelen internflyktingar, drygt fyra miljoner, är den högsta siffran i världen. Under en lång tid gick konflikten i Sudan under kategorin glömda konflikter, men efter att man upptäckt olja blev landet plötsligt intressant igen, då framför allt för utländska oljebolag. Under våren 2001 uppstod en intensiv debatt i Sverige om svenska bolags investeringar utomlands och viktiga frågor ställdes om vilket moraliskt ansvar man kan kräva att svenska bolag lever upp till. Trots debatten i Sverige tvingas vi dock konstatera att situationen för människorna i Sudan inte ändrats till det bättre. Inbördeskriget pågår alltjämt.

Inbördeskriget i Sudan var påbörjat redan vid tiden för självständigheten 1956. Med undantag för åren 1972–1983, då den så kallade Addis Abeba-överenskommelsen bidrog till ett relativt lugn, har stridigheter hela tiden pågått. 1983 bildades Sudan Peoples Liberation Army (SPLA) som en följd av att sharia introducerades som nationell lag genom de så kallade septemberlagarna, och under en lång period stod stridigheterna främst mellan SPLA och regeringsstyrkor. Under senare år har dock SPLA:s dominerande ställning i södra Sudan fragmenterats och nya allianser och gerillastyrkor har uppstått, exempelvis SPLA United och Southern Sudan Independent Movement (SSIM).

1989 tog Omar Hassan Bashir makten i en militärkupp och han har sedan dess varit Sudans president och enväldige härskare. President Omar Bashir grundar sitt styre på National Congress Party (tidigare National Islamic Front), ett parti som helt dominerar den politiska kartan i Sudan. Det finns visserligen oppositionella krafter, både i Sudan och utanför landets gränser, men de har aldrig fått visa sina krafter i något demokratiskt val. Så kallade demokratiska val hölls i december 2000, men det var val som oppositionen bojkottade på grund av att de ansåg att förutsättningarna för ett rättvist val inte existerade. Vidare hölls valet bara inom de regeringskontrollerade områdena, vilket i praktiken innebar att de 42 % av landet som är kontrollerat av SPLA/M var exkluderat. Att den sittande presidenten Omar Bashir fick 86,5 % av rösterna säger därför väldigt lite om hans folkliga legitimitet.

Avsaknaden av demokrati i Sudan försvårar på många sätt för de olika fredsprocesser som pågår. Framför allt president Bashir är mycket väl medveten om avsaknaden av en demokratisk uppslutning kring honom, vilket gör kompromisser i fredssamtalen från hans sida i princip omöjliga. En liknande problematik finns dessutom inom SPLA, där SPLA:s ledares position och bristande demokratiska ledning lett till interna spänningar.

Regeringen i Khartoum och oppositionen i södra Sudan, framför allt företrätt av SPLA, för samtal i olika processer. De viktigaste fredprocesserna utgörs av IGAD och initiativet från Egypten/Libyen. IGAD (Integovernmental Authority for Development) är den regionala utvecklingsorganisationen och som grund för fredssamtalen inom IGAD ligger det så kallade Decleration of Principle (DOP). DOP, som accepterats av både SPLA och den sudanesiska regeringen som grund för samtalen, fokuserar på de oerhört centrala frågorna om självbestämmande för södra Sudan och en separation mellan stat och religion. Dessa båda frågor är helt fundamentala för att en bestående fred ska kunna förverkligas.

Fredsinitiativet från Egypten/Libyen som lanserades under sommaren 2001 uppmärksammades stort och många har satt stor tilltro till denna process. Eftersom initiativet från Egypten/Libyen varken tar upp frågan om självbestämmande för södra Sudan eller separation mellan stat och religion får dock initiativet svårt att nå substantiell framgång.

En fredsöverenskommelse som inte inkluderar Egypten får svårt att nå framgång. Nilen rinner ju genom Sudan och Nilens betydelse för Egypten är oerhört central för dess utrikespolitiska agerande. Samtidigt krävs det att frågorna om självbestämmande för södra Sudan och en separation mellan stat och religion tas upp i samtalen mellan regeringen och oppositionen. Genom ett sammanförande av IGAD-processen och initiativet från Egypten/Libyen menar många bedömare att ett genombrott skulle kunna ske.

För att nå en bestående fred krävs dock att fredsprocessen går hand i hand med en demokratisk utveckling. Om freden ska bli rättvis, accepterad och möjlig att implementera måste samtalen föras utifrån demokratiska mandat. En eventuell fredsöverenskommelse kan inte bara ha sin grund i en elitöverenskommelse mellan de olika parterna utan människorna i Sudan, i norr, söder, öster och väster, måste känna att även de äger freden.

För att en fred ska bli möjlig att implementera på lokal nivå krävs en mobilisering från det civila samhället. Det civila samhället i Sudan får dock karaktäriseras som svagt. Ett uttryck för det civila samhället är dock kyrkorna i Sudan. Kyrkorna i Sudan har både viljan och potentialen att bidra till fred. De har fördelen av att kunna verka för fred på lokal nivå och kunna fungera som en länk mellan gräsrötterna och officiella företrädare.

Inbördeskriget i Sudan har pågått under en så pass lång tid att freds- och försoningsarbetet kommer att bli svårt och tålamodskrävande. En fredsprocess som däremot går hand i hand med en demokratisk utveckling skapar bättre möjligheter för freden att bli bestående.

Stockholm den 2 oktober 2001

Annelie Enochson (kd)