Den kommunala ekonomin

Motion 1990/91:Fi309 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1. Sammanfattning

Kommuner och landsting svarar för drygt en femtedel av
hela den svenska ekonomin. Den ekonomiska utvecklingen
i kommunsektorn är därmed av stor betydelse för hela
ekonomins utveckling.

Som en följd av socialdemokraternas misslyckande med
den ekonomiska politiken är inte bara Sveriges ekonomi i
stark obalans. Även ekonomin i kommuner och landsting är
i stark obalans.

Vi föreslår i denna motion att den kommunala
volymökningen under de närmaste åren begränsas till ca 0,5
procent. Detta blir möjligt samtidigt som medborgarnas
berättigade krav på barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg
m.m. tillgodoses genom de omfattande förslag till förnyelse
i verksamheterna som folkpartiet liberalerna har framfört i
andra motioner, framför allt den om den offentliga sektorns
förnyelse. Det kommer samtidigt att ställa hårda krav på
prioritering och omprövning av verksamheter och
organisation.

Den kommunalekonomiska kommittén (KEK) bör få
tilläggsdirektiv med innebörd att lägga fram förslag som
stimulerar uppkomsten av privata alternativ. KEK bör
också lägga fram förslag om slopande av den s.k. Robin
Hood-skatten samt om kommunsektorns rätt till de
dynamiska effekter av skattereformen som uppkommer
efter själva genomförandefasen.

Det kommunala skattestoppet bör i princip förlängas, så
tillvida att enbart förändringar i utdebiteringen som är en
följd av KEK's väntade förslag till nytt statsbidragssystem
kan accepteras. Den genomsnittliga kommunalskatten får
inte överstiga 30 kr/skr.

2. Kommunernas ekonomiska läge

Den kommunala sektorn har under flera år haft en
besvärlig ekonomisk situation. Kommunerna själva menar
att detta i allt väsentligt beror på att staten har minskat
statsbidragen, avskaffat den kommunala beskattningen av
juridiska personer och genomfört andra liknande
besparingsåtgärder. Verkligheten är emellertid betydligt
mer komplicerad än så.

Under 1970-talet var den kommunala sektorns
volymökning ungefär 4 procent per år. Många stora och för
medborgarna viktiga förbättringar genomfördes, t.ex. i
fråga om barnomsorg, gymnasieskola och sjukvård. En
tillväxt av denna omfattning kom emellertid i konflikt med
andra angelägna anspråk på användningen av de totala
resurserna. Under 1980-talet har riksdagen därför årligen
uttalat att den kommunala volymökningen måste begränsas
till 1 procent. I detta syfte har också begränsningar
genomförts i statsbidragen och skatteregler för
kommunerna. Den kommunala expansionen har trots detta
varit ungefär dubbelt så stor som det av riksdagen uttalade
målet, eller drygt 2 procent per år. År 1990 beräknas
ökningen ha varit något lägre, ca 1,5 procent.

Sedan 1985 har kommunsektorn haft ett negativt
finansiellt sparande. Finansiering av verksamheten har
kunnat upprätthållas genom neddragning av
rörelsekapitalet, utförsäljning av tillgångar, upplåning samt
i slutet av perioden med skattehöjningar. Vissa kommuner
har påbörjat en större och mera systematisk omprövning av
verksamhets- och organisationsformer, men det mesta
återstår att göra. Det förtjänar att nämnas att
erfarenheterna av gjorda förändringar nästan enbart är
positiva, inte minst vad avser effekterna på
kostnadsutvecklingen. I många fall är skälen till att inte mer
har kunnat göras att det finns statliga regler och
detaljbestämmelser som försvårar eller omöjliggör
förändringar. Enbart ungefär 10 procent av verksamheten
sker t.ex. under konkurrens.

Kommunernas ekonomi påverkas starkt av pris- och
löneökningstakten. Regeringens misslyckande med att
dämpa inflationen har därför varit en viktig bidragande
faktor till de uppkomna finansiella underskotten.

För att säkerställa inkomstskattesänkningen i
skattereformen beslutade riksdagen våren 1990 om ett
kommunalt skattestopp under åren 1991 och 1992. Många
kommuner har reagerat på detta med att i stället höja
avgifter och taxor.

Den svenska samhällsekonomin är sedan en tid tillbaka
i djup obalans. En omläggning av den ekonomiska politiken
i syfte att dämpa inflationen för att säkerställa en bättre
ekonomisk utveckling under 90-talet kommer med
nödvändighet att påverka kommunsektorn, om inte annat
så därför att denna svarar för drygt 20 procent av
bruttonationalprodukten, d.v.s. mer än en femtedel av hela
ekonomin.

3. Den kommunala konsumtionsökningen

Regeringen upprepar sitt krav på att den kommunala
expansionen dämpas till högst 1 procent. I
finansdepartementets bilaga 9 till budgetpropositionen står
det ''mindre än 1 procent''. Mot bakgrund av de stora
ekonomiska obalanserna i Sverige kan vi inte finna att en
volymökning på 1 procent är möjlig att förena med ett
återställande av ekonomisk balans. Regeringens
ekonomiska politik har lett till en situation där
bruttonationalprodukten i år väntas minska och nästa år
öka mycket blygsamt eller inte alls. Mot denna bakgrund
anser vi att den kommunala volymökningen måste
begränsas till ca 0,5 procent under de närmaste åren. Inom
ramen för denna blygsamma ökning måste dessutom en
förskjutning ske från kommunal konsumtion till
investeringar i gator, vägar, vatten och avlopp, dvs. det
infrastrukturnät vars underhåll har eftersatts under flera år.
I vår motion om infrastrukturen pekar vi på olika metoder
att finansiera sådana investeringar.

En begränsning av den kommunala ökningstakten till ca
0,5 procent kommer att ställa stora krav på både förnyelse,
omstruktureringar och prioriteringar. Det är bara om
produktiviteten kan öka som medborgarnas berättigade
krav kommer att kunna tillgodoses, särskilt med hänsyn till
väntade förändringar i befolkningens åldersstruktur.
Statsmakterna har tidigare uttalat att till prioriterade
områden bör höra äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård och
skola. Sådana uttalanden är enligt vår uppfattning alltför
vaga och till föga vägledning i kommuners och landsting
faktiska beslutssituation. Även om denna allmänna
prioritering fortfarande är giltig måste omprövning och
förnyelse ske också inom dessa prioriterade områden.

Med hänsyn härtill anser vi det självklart att staten inte
bör lägga på kommunsektorn nya kostnadskrävande
uppgifter utan att samtidigt anvisa metoder att finansiera
dem. Vi vill samtidigt påpeka att det inte kommer att vara
möjligt att tillskjuta ytterligare statsbidrag, utan
kommunerna måste liksom andra sektorer vara beredda att
medverka till den nödvändiga saneringen av svensk
ekonomi.

4. Den kommunalekonomiska utredningen (KEK)

Regeringen har sent omsider tillsatt en utredning, den
kommunalekonomiska kommittén (KEK), med uppdrag att
se över ekonomiska och andra villkor för kommunernas
verksamhet. Syftet är att verksamheten skall kunna
finansieras inom ramen för en kommunalskatt på 30 kr/skr.
Spännvidden i utdebiteringen mellan olika kommuner skall
minskas. Statsbidragen skall göras om från
specialdestinerade till generella.

Det senare tillgodoser ett under många år framfört krav
från folkpartiet liberalerna och det är bara att beklaga att
det dröjt så länge. Viktig tid har gått till spillo på grund av
denna senfärdighet.

Utredningen har inte fått i uppdrag att se över vilka
regler och bestämmelser som måste förändras för att aktivt
stimulera uppkomsten av enskilda alternativ eller
anbudstagande vad gäller de viktiga sociala tjänsterna vård,
omsorg och utbildning. Enligt folkpartiet liberalernas
uppfattning finns det inte någon anledning att tro att
konkurrens och valfrihet är mindre viktiga för att skapa en
effektiv produktion av tjänster än för varor. Detta betyder
inte nödvändigtvis att privata företag alltid är bättre än
kommunala institutioner när det gäller produktion av
sociala tjänster. Det väsentliga är att det råder konkurrens
och valfrihet. Vi anser att KEK bör ges tilläggsdirektiv med
innebörd att föreslå nödvändiga förändringar för att
stimulera uppkomsten av enskilda alternativ.

5. Kommunalt skattestopp

Regeringen säger sig vara beredd att föreslå en
förlängning av det kommunala skattestoppet ''om det visar
sig att kommuner och landsting ändå överväger
skattehöjningar eller om volymtillväxten i den kommunala
konsumtionen skulle tendera att överskrida det
samhällsekonomiska utrymmet''. Ordet ''ändå'' syftar på en
överenskommelse mellan regeringen och företrädare för
kommun- och landstingsförbunden att det kommunala
skattetrycket inte heller efter 1992 skall öka. Erfarenheten
visar enligt vår uppfattning att dylika överenskommelser
inte är av särskilt stort värde. Inte heller förstår vi hur
regeringen skall kunna veta vad kommuner och landsting
''överväger'' att göra och huruvida den kommunala
konsumtionsökningen ''skulle tendera att överskrida'' det
samhällsekonomiska utrymmet går inte att fastställa förrän
i efterhand. Regeringens uttalande är därför meningslöst,
annat än som ett indirekt hot riktat till kommunerna. Vi
anser det tvärtom viktigt att i god tid klargöra vilka
ekonomiska förutsättningar som gäller.

Enligt direktiven till KEK skall utredningen presentera
förslag i så god tid att nya regler för statsbidragen kan
införas från och med år 1993. Men om det skulle visa sig att
de nya statsbidragsreglerna genomförs först fr.o.m. 1994
bör skattestoppet förlängas för 1993. Det är mycket
sannolikt att de nya statsbidragsreglerna kommer att
innebära förändringar i enskilda kommuners och landstings
utdebitering. Ett av syftena med den
kommunalekonomiska utredningen är ju också att föreslå
åtgärder som minskar spännvidden i skattesatserna. Det är
därför inte meningsfullt att nu uttala att det kommunala
skattestoppet bör förlängas. Däremot är det angeläget att
göra klart för kommuner och landsting att förändringar som
innebär att den genomsnittliga kommunalskatten ökar över
nuvarande ca 30 kr/skr inte kan accepteras. Det innebär att
de förändringar i kommunalskatten som kan bli aktuella
måste överensstämma med effekterna av förändringar i
statsbidragen.

6. Regeringens förslag om tillfällig indragning

I finansplanen föreslår regeringen att 3 miljarder kronor
tillfälligt dras in från kommunsektorn under år 1992 genom
en extra höjning av skatteutjämningsavgiften. Pengarna bör
enligt regeringen användas av KEK för att underlätta
övergången till ett nytt statsbidragssystem. Vi delar
uppfattningen att ett tillskott av statsbidrag kommer att
krävas för själva övergången till nya regler för statsbidrag
och skatteutjämningsbidrag, och accepterar förslaget.

7. Skatteutjämningsavgiften

Skatteutjämningsavgiften uppgår för närvarande till 79
öre/skr för primärkommunerna och 56 öre/skr för
landstingen. Regeringen föreslår att avgiften höjs under
1992 med 11 öre/skr för att finansiera den automatiska
ökningen av skatteutjämningsbidragen samt med en
ytterligare höjning på 25 öre/skr för att dra in ovan nämnda
3 miljarder kronor. Vi accepterar den föreslagna höjningen.

Vi vill samtidigt erinra om att det i KEK's uppdrag ingår
att se över samtliga finansiella relationer mellan staten och
kommunerna, d.v.s. även skatteutjämningsavgiften.

För närvarande finns förutom den allmänna
skatteutjämningsavgiften också en särskild, progressiv
avgift, den s.k. Robin Hood-skatten. Denna bör enligt vår
uppfattning avskaffas och vi förutsätter att KEK lägger fram
förslag om detta. Detta bör framgå av tilläggsdirektiv till
utredningen.

8. Skattereformen och avräkningsskatten

Inom ramen för statens och kommunernas samlade
ekonomiska relationer finns för närvarande också en s.k.
avräkningsskatt. Denna infördes för att skapa neutralitet
mellan stat och kommunsektor vad avser skattereformens
effekter. Folkpartiet liberalerna stödde beslutet och
medverkade till att riksdagen beslutade att en korrigering
av avräkningsskatten fr.o.m. 1994 bör kunna ske med
hänsyn till att de dynamiska effekterna även bör tillfalla
kommunsektorn efter själva genomförandefasen av
skattereformen. Om KEK skulle komma att föreslå någon
annan form för neutralisering mellan stat och kommun
måste självfallet även det ta hänsyn till att de dynamiska
effekterna bör komma även kommunerna till del.

I budgetpropositionen föreslås en viss reducering av
avräkningsskatten med hänsyn till de under hösten 1990
fattade besluten i några kvarvarande frågor inom
skattereformens ram. Dessa beslut påverkar balansen
mellan stat och kommun bl.a. genom att skatten på
grupplivförsäkringar tillfaller staten medan
kommunsektorn bär större delen av skattebortfallet genom
höjda reseavdrag, höjt särskilt grundavdrag för pensionärer
och skattefri barnpension. Vi har inga invändningar mot
förslaget.

Vad gäller den tillfälliga höjningen av den allmänna
löneavgiften yrkade folkpartiet liberalerna avslag på denna.
Om riksdagen hade bifallit vårt förslag skulle balansen
mellan stat och kommun ha förändrats. Skatten upphör
emellertid den 1.7.91 och med hänsyn till att kommunernas
budgetar för 1991 sedan länge är fastlagda avstår vi från
något yrkande som enbart skulle ha berört några månader
av kalenderåret 1991.

9. Förnyelse och omprövning av verksamheter

I vår partimotion om förnyelse av den offentliga sektorn
har vi ingående beskrivit våra förslag för att skapa ett bättre
utnyttjande av resurserna hos kommuner och landsting. En
förnyelse enligt dessa riktlinjer är nödvändig inte bara av
ekonomiska skäl utan framför allt för att undvika slöseri och
orättvisor i form av köer och andra brister i servicen, d.v.s.
för att ge skattebetalarna valuta för skattepengarna.

Vi föreslår t.ex. att alla kommuner och landsting
omedelbart görs till frikommuner, att existerande legala och
andra hinder för anbudskonkurrens avskaffas, att alla
verksamheter som inte innehåller myndighetsutövning
utsätts för anbudskonkurrens, att, om det senare ej sker,
kravet att ta in anbud bör bli obligatoriskt för vissa
verksamheter m.m.

10. De kyrkliga kommunerna

I budgetpropositionen föreslås vissa åtgärder för att
neutralisera effekterna av skattereformen och
folkbokföringsreformen för staten resp de kyrkliga
kommunerna. Vi har ingen invändning mot de framförda
förslagen.

11. Församlingsskatten

I en annan motion föreslår vi att den s k dissenterskatten,
dvs den del av församlingsskatten som även icke-
medlemmar i svenska kyrkan betalar, avskaffas. Denna har
hittills motiverats av att församlingarna ombesörjer
folkbokföring, men så kommer nu inte längre att vara fallet.
Skatten bör därför tas bort.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den
kommunala ekonomin som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till den
kommunalekonomiska kommittén (KEK) angående
stimulans av enskilda alternativ,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av den kommunala
utdebiteringen till i genomsnitt ca 30 kr./skr.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till KEK
angående avskaffande av Robin Hood-skatten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till KEK
angående kommunsektorn och de dynamiska effekterna
fr.o.m. år 1994.

Stockholm den 24 januari 1991

Anne Wibble (fp)

Lars De Geer (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Bengt Rosén (fp)