Den kommunla vetorätten i naturresurslagen

Motion 1992/93:Bo502 av Elving Andersson och Marianne Andersson (c)

Den kommunala vetorätten, som innebär att en
kommun har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande
anläggningar i den egna kommunen, är en av hörnstenarna
i den kommunala självbestämmanderätten, och en
förutsättning för en reell demokrati.

Kommunerna har ett övegripande ansvar för människors
hälsa och för miljön i kommunen. Kommuninvånarnas
representanter i kommunfullmäktige måste därför ha rätt
att bestämma, vilka typer av anläggningar och
verksamheter som skall finnas i kommunen.

Riksdagen beslöt under riksmötet 1989/1990
(1989/90:BoU29 Ändring i naturresurslagen) att göra
allvarliga inskränkningar i den kommunala vetorätten,
genom att ge regeringen möjlighet att bestämma om
lokalisering av vissa typer av anläggningar i strid med en
kommuns uttalade vilja.

Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna
tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av
utbränt kärnbränsle.

En av de platser i vårt land där man vill undersöka
berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt
kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra
Bohuslän och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket
starkt motstånd i det berörda området. När planerna blev
kända för mer än 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med
syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar.
Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man
har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i mer än
10 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den
kampen. De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum
och Dals-Ed förklarade samtliga att man ämnade utnyttja
den kommunala vetorätten som tidigare fanns i NRL för att
förhindra att Kynnefjäll görs till en sopstation för utbränt
kärnbränsle. När riksdagen beslöt att göra inskränkningar i
vetorätten upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot
bygden.

Detta visar på det felaktiga att starta produktion av
kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur det oerhört
giftiga avfallet skall förvaras.

Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att
minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och
energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte
kan destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör
överhuvudtaget inte tillåtas.

Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt
land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas
medborgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den
genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten
rycker undan grunden för en stor del av den kommunala
självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att
själva kunna påverka sin livsmiljö.

Sett i ett EG-perspektiv är det också viktigt att stärka
den lokala självstyrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som
innebär att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt
talar också för en förstärkning av den kommunala
vetorätten.

Riksdagen bör därför återigen stärka den kommunala
vetorätten genom att upphäva 4 kap. 3 § andra stycket
NRL.

Det får ankomma på berört utskott att utforma
nödvändig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om sådan ändring i
naturresurslagen som föreslås i motionen.

Stockholm den 14 januari 1993

Elving Andersson (c)

Marianne Andersson (c)