Den sjätte semesterveckan

Motion 1990/91:A769 av Sonja Rembo m.fl. (m)

1. Sammanfattning

En grundläggande princip i ett fritt samhälle är att de
enskilda individerna i så stor utsträckning som möjligt själva
skall bestämma över sina egna förhållanden. När den
lagstadgade semestern en gång infördes motiverades detta
med arbetstagarnas behov av vila och rekreation. I dag är
förhållandena på arbetsmarknaden mycket annorlunda.
Alla har sedan flera år genom semesterlagen varit
tillförsäkrade fem veckors semester -- en del grupper har
dock genom avtal tillförsäkrat sig rätten till något längre
semester.

Det fanns därför inga giltiga skäl för riksdagen att
lagstadga om utökad semester. Regeringens poltik att
påbörja införandet av en sjätte semestervecka innebar att
de enskilda individernas rätt att bestämma över sin arbetstid
inkränktes. Regeringen visade också att den inte hade
förtroende för arbetsmarknadens parter.

Arbetstidsförkortning i form av t.ex. utökad semester
kan genomföras enbart som ett resultat av
produktivitetsökningar eller löneminskningar.
Produktivitetsutvecklingen i Sverige är nu mycket dålig. Att
införa ytterligare en semestervecka motsvarar ca två
procent av BNP. I ljuset av den ekonomiska krisen fann
regeringen det senare nödvändigt att skjuta på det slutliga
genomförandet av semesterförlängningen.

Likväl var det oansvarigt av regeringen att genomdriva
en sjätte semestervecka. Svensk konkurrensförmåga
försämrades. Sverige bör inte kollektivt bevilja sig själv mer
ledighet.

Moderata samlingspartiet motsatte sig förlängningen.
De två dagars förlängning som nu trätt i kraft bör upphävas.

2. Inledning

Under valrörelsen 1988 torgförde socialdemokraterna
ett antal s.k. vallöften. Ett löfte var att under kommande
mandatperiod förlänga den lagstadgade semestern.

Regeringen har under de senaste åren haft svårt att
förklara vad som konstituerar ett vallöfte. Beträffande den
sjätte semesterveckan uppträdde regeringen svekfullt redan
under valrörelsen 1988. Regeringen försökte framställa den
sjätte semesterveckan som en gåva från
socialdemokraterna -- en förmån utan kostnad.
Sanningen -- vilket socialdemokraterna mycket väl visste --
är att varje arbetstidsförkortning måste betalas. Det finns
en relation mellan arbetad tid och levnadsstandard.

I riksdagen kunde regeringen under våren 1990
genomdriva förslagen om en sjätte semestervecka i
proposition 1989/90:59. Riksdagsmajoriteten tog därvid
ställning för en förlängning av den lagstadgade semestern
till sex veckor. Förlängningen skulle genomföras i etapper.
Den första förlängningen -- två dagar -- har nu trätt i kraft.

Regeringen har sedan meddelat att man tills vidare avser
att skjuta de övriga etapperna på framtiden.

3. Förutsättningarna för arbetstidsförkortning

Den arbetade tiden har, i Sverige liksom i andra
industriländer, sjunkit under hela 1900-talet. Det är en
naturlig följd av ökad levnadsstandard. När en person får
bättre materiella förhållanden väljer hon eller han att
använda en del av denna köpkraft till att ''köpa'' fritid.
Förbättrade levnadsförhållanden gör det också möjligt för
individen att fylla fritiden med olika slags aktiviteter, vilket
i sin tur gör fritiden mera attraktiv.

Grunden för arbetstidsförkortning är således förbättrad
levnadsstandard. För att nå detta krävs ökad produktivitet,
d.v.s. att samma mängd varor och tjänster kan produceras
med mindre insatser av arbetskraft och kapital. En rad
faktorer medverkade till att Sverige och andra västländer
under efterkrigstiden kunde uppvisa en snabb
produktivitetsökning under många år. Detta höjde den
svenska levnadsstandarden och den arbetade tiden kunde
sänkas.

Minskad arbetstid har åstadkommits genom lagstiftning,
avtal och enskilda individers beslut. Lagstiftningen innebar
i många fall en anpassning till rådande trender.

Produktivitetsutvecklingen i den svenska ekonomin är
dålig. Produktivitetsförbättringen halverades under 1980-
talet i jämförelse med 1970-talet. Produktivitetsökningen
för hela 1980-talet var mindre än tio procent.

3.1 De ekonomiska konsekvenserna av förlängd
semester

Regeringen avgav sitt vallöfte utan att invänta de
utredningar om arbetstid och semester som den själv tillsatt.
I själva verket var det socialdemokratiska löftet om en
sjätte semestervecka enbart ett resultat av partitaktiska
överväganden -- regeringen ville presentera ''reformer''
under valrörelsen.

Man avvaktade inte ens betänkanden från 1986 års
semesterkommitté och arbetstidskommittén. Trots att de
socialdemokratiska utredningsmajoriteterna anpassade
utredningarnas slutsatser till regeringens vallöften
genomfördes beräkningar som delvis belyser
konsekvenserna av regeringens politik.

3.1.1 Produktionsbortfall

Arbetstidsutredningen beräknade att införandet av en
sjätte semestervecka motsvarar en sänkning av BNP med ca
två procent. Det bör noteras att den svenska ekonomin
beräknas ha en nolltillväxt 1991.

Regeringen vill först införa den sjätte semesterveckan
över en treårsperiod. Det skulle varit mycket allvarligt med
tanke på den svenska ekonomins tillstånd. Att förlänga
semestern de berörda 60 procent av arbetskraften skulle
medföra en minskad produktionstillväxt på 24 miljarder
kronor varje år när den är helt införd.

Semesterkommittén har dessutom beräknat att den
förlängda semestern motsvarar ungefär två procent av
lönesumman utslagen på hela arbetsmarknaden. Eftersom
semestervillkoren varierar mellan olika sektorer skulle
emellertid kostnaderna öka betydligt mera inom den
privata sektorn -- där räknar utredningen med att kostnaden
blir ca 2,6 procent av lönesumman.

Redan de två dagarna, två femtedelar av den totala
förlängningen, är alltför kostsamma för den svenska
ekonomin i detta kritiska läge.

3.1.2 Kompensationskrav

Semestrarnas längd varierar mellan olika
avtalsområden. Inom offentlig sektor finns många anställda
som redan har sex veckors semester eller längre. Inom den
statliga sektorn (exkl. undervisningsväsendet) har t.ex. ca
92 procent redan mer än fem veckors semester.

Dessa semestervillkor har de statsanställda inte fått
gratis. Deras fackliga organisationer har vid olika tillfällen
medvetet valt förlängd semester framför löneökningar.
Även om de statligt anställda ursprungligen, när de saknade
förhandlingsrätt, hade längre semester än t.ex.
privatanställda, hade deras organisationer 1978 möjlighet
att ''byta'' ut hela eller delar av semesterökningen mot
löneökningar. De, liksom andra grupper, valde då att låta
ökningen av den lagstadgade semestern till fem veckor
motsvaras av en ökning av semestern även för sina
medlemmar.

Därför är det också naturligt att de fackliga
organisationer som redan har många medlemmar med sex
veckors semester kommer att kräva antingen en förlängning
till sju veckor eller längre, eller kompenserande
löneökningar.

Förlängningen har därvidlag redan medverkat till de
besvärliga avtalsrörelserna.

3.2 Flexibla arbetsvillkor

Regeringen hävdar att det är en rättvisefråga att förlänga
den lagstadgade semestern. Enligt vår mening är det
emellertid inte fråga om att skapa ''rättvisa'' utan snarare ett
uttryck för den socialistiska strävan efter likformighet i
samhället.

TCO framhöll i sitt remissvar:

Det är svårt att hävda att varje skillnad i semesterns
längd i sig utgör en orättvisa. Som en konsekvens av de fria
och direkta förhandlingarna på arbetsmarknaden
uppkommer skillnader i lönenivåer och allmänna
anställningsvillkor.

Socialdemokraterna försöker också framställa
införandet av en sjätte semestervecka som ett svar på ett
brett folkligt krav. Det är knappast sant.
Arbetstidskommittén undersökte allmänhetens preferenser.
Det visade sig att fler ville minska arbetstiden varje vecka,
i form av minskad daglig arbetstid eller genom att minska
arbetstiden en veckodag, än som vill ha förlängd semester
om det skulle finnas utrymme för arbetstidsförkortningar.

Detta innebär självfallet inte att statsmakterna borde ha
beslutat om någon annan slags arbetstidsförkortning i stället
för semesterförlängningen.

Inget alternativ till minskad arbetstid skulle tillfredställa
alla. Det finns också många som hellre vill ha högre lön än
minskade arbetstider. Det finns även, vilket
arbetstidskommittén visade, heltidsarbetande som vill öka
sin arbetstid.

I framtidens samhälle måste önskemål om arbetstid,
semesterlängd och liknande i så hög grad som möjligt
avgöras av de enskilda individerna. Avtal mellan
arbetsmarknadens parter är att föredra framför lagstiftning,
men även avtal innebär för den enskilde ofta att hon eller
han påtvingas en oönskad lösning.

På samma sätt som lönesättningen håller på att bli allt
mera individualiserad kan individuella arbetstids- och
semesteravtal komplettera lagar och avtal. Den enskilde
måste ha möjlighet att byta arbetstid mot lön.

4. Åtgärder

Regeringen utställde ett politiskt löfte -- ett löfte som
den senare har tillsett att det svenska folket måste betala.
Socialdemokraterna försökte genomdriva en s.k. reform.
En ''reform'' som det inte fanns ekonomiska förutsättningar
för och som snarast inskränker individernas valmöjligheter.

Riksdagen bör nu upphäva beslutet om en sjätte
semestervecka. Semesterns längd bör regleras genom
frivilliga avtal, slutna individuellt eller mellan
arbetsmarknadens parter. Dessa har då att ta hänsyn till de
ekonomiska förutsättningarna.

I avvaktan på en genomgripande översyn av
semesterlagen bör riksdagen besluta att upphäva den
utökning av semestern som riksdagen beslutade om förra
året. Semesterlagen bör åter ha den lydelse den hade den 31
mars 1990. Förändringen bör träda i kraft den 1 april 1991.
Semesterlagens konstruktion innebär då att dessa två extra
dagar inte kommer att utgöra underlag för intjänad
semester under semesteråret 1 april 1991 -- 31 mars 1992,
men att de två extra dagar som intjänats under nu pågående
semesterår kan tas ut.

Med tanke på frågans stora ekonomiska betydelse bör
utskottet skyndsamt behandla ärendet så att de föreslagna
lagändringarna kan träda i kraft den 1 april 1991. Det bör
ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att semesterlagen (1977:480) skall
ha den lydelse den hade den 31 mars 1990.

Stockholm den 25 januari 1991

Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m)

Mona Saint Cyr (m)

Erik Holmkvist (m)

Ulf Melin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Lars Ahlström (m)