Den statliga regleringen av lärartjänster

Motion 1988/89:Ub249 av Anders Andersson och Margit Gennser (båda m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Ub249

av Anders Andersson och Margit Gennser (båda m)
Den statliga regleringen av lärartjänster

1986 publicerade expertgruppen för studier i offentlig ekonomi rapporten
Produktions-, kostnads- och produktivitetsutveckling inom den offentligt
finansierade utbildningssektorn 1960-1980 (Ds Fi 1986:17).

Av denna rapport kan bl a utläsas

- att beräkningar över grundskolan visar att produktiviteten inom grundskolan
(eller motsvarande) har sjunkit i genomsnitt med 2,1 respektive
2,8 procent per år beroende på val av produktionsmått

- att skolsektorn som helhet enligt beräkningar visar att produktiviteten
sjunkit med i genomsnitt 3 procent per år.

I rapporten anförs vidare att större delen av den observerade utvecklingen
beror på ändrad organisation och på ändrad inriktning av verksamheten.

Under perioden har den genomsnittliga klasstorleken inom såväl grundsom
gymnasieskola sjunkit. Detta förklarar en stor del av ökningen av
resursförbrukningen.

Omflyttningar från glesbygd till storstadsområde anses förklara en del av
produktivitetsförändringarna. Detta är förändringar mot vilka åtgärder inte
bör vidtas. För att bevara glesbygdens livskraft måste minskande klasstorlekar
accepteras.

En betydande del av produktivitetsförsämringen inom grundskolan hänger
samman med att den genomsnittliga totala klasstorleken minskat genom
individualiserad specialundervisning i normalklass och en ny och vidgad
hemspråksundervisning. Dessa senare förändringar har lett till, enligt nu
åberopade utredning, att antalet elevveckotimmar inte ökat nämnvärt, men
kostnaderna för att producera dem har ökat kraftigt genom att en lärartimme
i många fall är liktydig med en elevtimme.

Samtidigt har förhållandena i den svenska grundskolan kännetecknats av
en fortgående standardförsämring. Även denna utveckling har olika ursprung.

Reformeringen av skolan under 50- och 60-talet skapade krav på ett
forcerat skolbyggnadsprogram. Enhetsskolans många linjer och inriktningen
på stordrift krävde nyinvesteringar av ovanliga mått. Miljonprogrammet på
bostadssidan under slutet av 60-talet skapade också betydande behov av
utbyggnad av skolor och barnomsorgslokaler. Det forcerade byggandet fick
två effekter - dålig byggteknik och ett nu på en gång utmognat krav på
genomgripande reparationer och ombyggnader av förslitna lokaler. Samtidigt
förändrades kommunernas ekonomi genom lågkonjunkturen under
70-talet och att beskattningen nått ett reellt skattetak.

Den nu beskrivna utvecklingen måste dessutom sättas i relation till skolans
huvudmannaorganisation.

Kommunerna är huvudmän för skolan. De skall svara för skolans lokaler,
administration, läromedel, skolmat etc. Kommunerna har arbetsgivaransvaret
för hela skolans personal, även lärarna med ett stort undantag: Lärarnas
löner är statligt reglerade. Lärarlönerna bestrids också av statliga medel med
hjälp av komplicerade beräkningssystem. Kostnaderna för lärarpersonalen
utgör ca 60 procent av de samlade skolkostnaderna. Kommunerna har det
grundläggande ansvaret för planering och utveckling av skolan på lokal nivå.
Det är skolhuvudmannen som har initiativrätt när det gäller organisationsfrågor.
Det slutliga anordnandet av utbildningar avgörs reellt av kommunen
(skolstyrelsen). Utan ett kommunalt beslut som grund kan en ny utbildning
inte etableras i en kommun. De kommunala ambitionerna och anspråken
måste emellertid avstämmas mot de av statsmakterna beslutade totalt
disponibla resurserna.

Det dubbla huvudmannaskapet har medfört en omfattande byråkrati när
det gäller turordning och omplacering m m och har i sin tur skapat
förutsättningar för en alltför snabbt växande administration.

Det dubbla huvudmannaskapet har även fått effekter på huvudmannens
fördelning av resurser inom skolan, eftersom kommunerna genom det
dubbla huvudmannaskapet uppfattat att de endast har ansvar för kommunala
delen av skolan. Nödvändiga sparkrav i annan kommunal verksamhet
har ej uppställts.

Signaler om de dramatiska kostnadsökningar som blivit följden av
reformer som beslutats av regering och riksdag har inte beaktats av dessa.
Kommunerna har upplevt att skolans kostnader varit opåverkbara. Samtidigt
har det dubbla huvudmannaskapet fjärmat lärarpersonalen från den
övriga kommunala verksamheten. På så sätt har kommunernas arbetsgivaransvar
för lärarpersonalen dessvärre urholkats. Att lärarrollen i många fall
därför upplevs som frustrerande är inte förvånande, inte minst med den
löneeftersläpning som kännetecknar lärarlönerna.

Resurstilldelningen till skolan är komplicerad och irrationell med det
delade huvudmannaskap som grundläggande orsak. De statligt reglerade
lönerna, som arbetsgivarverket förhandlar om och den löneutgiftsram, cash
limit, som regeringen infört, får orimliga konsekvenser på detta redan så
komplicerade system.

Det dubbla huvudmannaskapet försvårar på många sätt dialogen mellan
lärare och arbetsgivare. Kommunerna måste verkställa förändringar i
verksamheten, som de mest initierade, nämligen lärarna, med fog uppfattat
som orealistiska och som teoretiska hugskott. Att kommunen i dessa
sammanhang måste uppträda som transportkompani förbättrar inte arbetstagar/arbetsgivarförhållandet.

Den oklara fördelningen av arbetsgivarrollen mellan kommun och stat
skapar misstro. Den leder också till dålig arbetsledning samt stel och rigid
personalpolitik. Detta i sin tur skapar krav på än mer långtgående detaljerad
kollektivavtalsreglering samtidigt som skolledarna fjärmas ännu mer från sitt
pedagogiska ledningsansvar. Att denna typ av ohållbara förhållanden leder
till önskan att ha arbetsgivaren på så långt avstånd som möjligt förklarar

Mot. 1988/89

Ub249

12

motståndet mot att ge kommunerna hela arbetsgivaransvaret och behålla
kvar den statliga löneregleringen.

Det är olyckligt om dagens skoldebatt inte vidagas till att också gälla
huvudmannaskapet och de krav som måste ställas på skolans arbetsgivarfunktion.
Löneläge och löneutveckling, fortbildning, utvärdering av resultat
och förändringar, förändringstakt, arbetsmiljö m m måste hanteras rationellt
och realistiskt i nära samband med den konkreta verksamheten.

Problemen är stora och svåra. Det nuvarande systemets ohanterliga
konstruktion gör det inte lättare, inte minst på grund av år av försyndelser.
Den statliga regleringen av lärarlönerna måste nu ifrågasättas samtidigt som
lärarnas krav på skolledning och arbetsgivaransvar måste preciseras. Inte
minst måste lärarna erhålla en tillfredsställande garanti på objektiv hantering
av utnämningar och befordran. Att detta är nödvändigt hänger samman med
att skolan alltför mycket fjärmats från sin ursprungliga uppgift att förmedla
kunskaper och färdigheter och i stället alltför ofta använts som ett redskap i
ett politiskt förändringsarbete.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts yrkar vi

att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om ett
nytt statsbidragssystem som innebär att den statliga regleringen av
lärartjänster kan upphöra med beaktande av de krav som anförts i
motionen.

Stockholm den 19 januari 1989

Anders Andersson (m) Margit Gennser (m)

Mot. 1988/89

Ub249

13