Det allmännas skadeståndsansvar

Motion 1990/91:L606 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)

Under många år har folkpartiet liberalerna i olika
sammanhang påtalat de stora bristerna i det allmännas
ansvar för den offentliga verksamheten. Detta gäller inte
bara skadeståndsansvaret utan även det straffrättsliga
tjänsteansvaret, det disciplinära ansvaret och de
kommunala tjänstemännens ansvar.

Pågående utredning

En parlamentarisk utredning tillsattes äntligen 1989 efter
upprepade framställningar från bl.a. folkpartiet liberalerna.
Kommittén arbetar med inriktning att avlämna sitt
betänkande före den 1 januari 1993.

Folkpartiet liberalerna utgår ifrån att kommittén gör en
förutsättningslös och allsidig analys av i vilken utsträckning
det allmänna bör svara för skador som uppkommer för
enskilda i myndighetsverksamhet. Det måste därvid vara en
central uppgift att överväga att skärpa gällande
skadeståndsregler så att det allmänna får ansvara för skador
vid oriktigt handlande som uppkommer för enskilda även i
fall då någon oaktsamhet inte föreligger (strikt ansvar); och
då inte endast begränsat till vissa särskilda rättsområden.

Nödvändig delreform

Med hänsyn till att nya och bättre skadeståndsregler
rimligen inte kan träda ikraft förrän tidigast under 1994 bör
en viss provisorisk reglering omedelbart införas. Syftet med
en sådan rättsregel är att tillförsäkra enskilda medborgare
som skadas till följd av felaktigt handlande från det
allmännas sida ersättning, i sådana fall då utebliven
ersättning skulle framstå som stötande för den allmänna
rättskänslan. Så kan ske genom införande av en
skadeståndsrättslig säkerhetsventil. Den skall kunna
tillämpas om den skadelidandes ersättningsbehov med
hänsyn till dennes ekonomiska villkor och
omständigheterna i övrigt framstår som särskilt angeläget.
En sådan säkerhetsventil kommer att kunna fånga upp de
mest angelägna skadefallen i avvaktan på den kommande
skadeståndsrättsliga nyordningen. Härigenom skulle i vart
fall nya skadeståndsrättsliga skandaler, modell Halvar
Alvgard, kunna undvikas.

Det är i högsta grad nödvändigt att riksdagen nu
omedelbart beslutar om en sådan ändring av
skadeståndslagen (1972:207).

Viktigt tilläggsdirektiv

Det bör i skadeståndshänseende råda likställighet mellan
staten då den driver affärsverksamhet och enskilda
näringsidkare. Det är klart otillfredsställande att det för
staten i egenskap av avtalspart i detta hänseende finns
undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller enligt vår
rättsordning. Staten bör naturligtvis omfattas av exempelvis
såväl köplagen som konsumenttjänstlagen på samma sätt
som gäller för alla andra rättssubjekt. Denna
otillfredsställande situation bör åtgärdas efter utredning i
parlamentarisk ordning. Den nu pågående
ensamutredningen av formerna för postverkets och
televerkets reglering är nämligen uppenbart otillräcklig.
Denna utredningsuppgift bör genom tilläggsdirektiv
överlämnas till ovannämnda pågående
skadeståndskommitté.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att i 3 kap. skadeståndslagen
(1972:207) skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande
lydelse:

3

§

Skadeersättning utgår även i annat fall än som avses i
den mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig
allvarligt har äventyrats genom skadan eller
ersättningsbehovet annars, med hänsyn till hans
ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigt, framstår
som särskilt angeläget.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv för kommittén (Ju
1989:03) med uppdrag att se över reglerna om det
allmännas skadeståndsansvar.

Stockholm den 16 januari 1991

Bengt Harding Olson (fp)

Ulla Orring (fp)

Lola Björkquist (fp)

Barbro Sandberg (fp)