Det parlamentariska jämställdhetsarbetet

Motion 1989/90:A812 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A812

av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund
(båda m)

Det parlamentariska jämställdhetsarbetet

Jämställdhetskommittén inrättades 1976 och jämställdhetsnämnden kom
till. I strävan att förändra attityder och få bort fördomar om vad som passar
sig för män respektive kvinnor får man räkna med ett mödosamt arbete och
en avsevärd tidsåtgång. Det krävs ett växelspel mellan attitydpåverkan och
praktiska reformer. Det har därför varit av ett utomordentligt värde, att de
reformförslag som föreslagits riksdagen och som arbetats fram för t.ex. skola
och arbetsmarknad kommit till i stor politisk enighet, i en politiskt sammansatt
kommitté med representanter från samtliga riksdagspartier.

Den socialdemokratiska regeringen lade år 1982 ned jämställdhetskommittén
för att inom departementet arbeta fram förslag till reformer som i
bästa fall testas på ett s.k. jämställdhetsråd. Detta råd är inte ett arbetande
råd utan en testgrupp, bestående av ca 45 personer inklusive ordinarie och
ersättare. Arbetet inom rådet kan knappast sägas vara rationellt. Det är uppenbart
att jämställdhetsarbetet inte drivits framåt genom den nya organisationen.

Den dåvarande jämställdhetskommittén genomförde ett omfattande arbete
i form av förslag till reformer i betänkanden, informationskampanjer
och möten i skolor.

Partirepresentanterna i kommittén var starkt pådrivande både vad gäller
aktiviteter och opinionsbildning. Man nådde också stora grupper av människor,
både unga och gamla. De förslag som togs fram i kommitténs betänkanden
var förankrade hos de politiska partierna, som också därigenom påtog
sig en viktig påverkande uppgift och ett ansvar. Kommittén var det naturliga
centrat för information, inkommande och avgående, om jämställdhet.
Nu har informationsarbetet och jämställdhetsinsatserna splittrats på många
instanser, vilket är förvillande och ineffektivt.

Det ligger en stor skillnad i den tidigare organisationen jämfört med den
nuvarande. Framför allt gäller detta att idéer till utredningar och kampanjer
nu initieras från ett sekretariat och inte i tankeutbyte mellan politiker från
olika partier. Förankring av förändringsidéer och förslag behövs under pågående
arbete. Det är både mindre önskvärt och svårare att i efterhand förankra
förändringar. Inom kommittén arbetade aktivt såväl män som kvinnor.
Att även män engagerar sig i ett aktivt jämställdhetsarbete är positivt
och bör uppmuntras. Jämställdhet är inte en kvinnofråga - utan en mänsklig

fråga, och framstegen i arbetet är beroende av att den andra hälften av be- Mot. 1989/90
folkningen eller mänskligheten inser detta. A812

Den kvinnliga andelen politiker är viktig för samhällsarbetet. Den andelen
påverkas av hur jämställdhetsarbetet utvecklas och av det gehör de politiska
representanterna får inom de egna leden. Eftersom detta i sin tur är
beroende av hur delaktiga och informerade alla politiker är blir slutsatsen:

En förutsättning för framsteg i jämställdhetsarbetet är ett direkt engagemang
i arbetet. I den nuvarande arbetsformen ges inte riksdagen, folkets
valda ombud, tillräckliga möjligheter att på idé- och beredningsstadium påverka
utvecklingen och den politiska oppositionens kunskaper tas inte tillvara
tillräckligt.

Detta är inte bra för demokratin. Partierna är folkets företrädare och
måste ges goda påverkningsmöjligheter i ett förändrings- och utvecklingsarbete.
Demokratin måste också försvaras och det innebär bl.a. att de ca 50%
av väljarna som inte finns representerade inom regeringen bör ges ett direkt
inflytande på jämställdhetsarbetet.

Jämställdhetsarbetet är inte någon politisk stridsfråga även om uppfattningen
om lämpliga metoder för att förändra kan skilja sig mellan partierna.

Parlamentarikernas kunskaper och engagemang bör tas till vara bättre än
vad som är möjligt i nuvarande organisation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående parlamentarikernas direkta inflytande på jämställdhetsarbetet.

Stockholm den 24 januari 1990

Görel Bohlin (m) Ann-Cathrine Haglund (m)

9