Det svenska stödet för Kinas ettbarnspolitik

Motion 2005/06:U260 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ompröva svenskt bistånd till UNFPA:s stöd av Kinas ettbarnspolitik.

Motivering

FN-konferensen om befolkning och utveckling i Kairo

När det gäller Kinas hänsynslösa ettbarnspolitik som infördes 1979 har varje par bl.a. tvingats begära tillstånd för att få föda överhuvudtaget, enbart tillåtits föda ett barn (med undantag för några regioner och om det första barnet är en flicka) och efter att de fått det tillåtna antalet barn antingen tvingats acceptera livmoderinlägg eller sterilisering. Varje oauktoriserad graviditet leder till mycket starka påtryckningar att göra abort, och efter en eventuell oauktoriserad födsel måste någon av föräldrarna steriliseras. Organisationer som Population Research Institute och Laogai Research Foundation kan anföra en mängd exempel på övergrepp: hot, trakasserier, tvångssteriliseringar, tvångsaborter och böter.

Sveriges stöd till UNFPA

Det tragiska i sammanhanget är att UNFPA mycket tydligt prisat ettbarnspolitiken, tagit del i den och att Sverige trots detta helhjärtat stödjer UNFPA. Vid upprepade tillfällen har Sveriges regering i mycket skarpa ordalag kritiserat USA för att landet vägrar lämna understöd åt tvångsaborter och tvångssteriliseringar. Från att Sverige år 1994 bidrog med ca 85 miljoner kronor till UNFPA, har stödet successivt ökat till 270 miljoner kronor 2005. Det gör Sverige till en av UNFPA:s fem största bidragsgivare. Hade detta stöd gått till en organisation som arbetar enbart med preventivmedelsrådgivning skulle stödet vara lovvärt, men om man känner till UNFPA:s mörka baksida blir stödet ett slag i ansiktet på de kvinnor som drabbats.

Bevis för UNFPA:s stöd till Kinas ettbarnspolitik är förödande tydliga. En grupp på tre brittiska parlamentsledamöter hävdade att det även i de regioner där UNFPA hävdar att bara frivillighet finns måste kineser ändå betala en social kompensationsavgift om de får mer än ett eller två barn. Kinesiska ledare medgav också att avgiften var av en sådan storlek att den för de flesta familjer skulle vara extremt svår att betala. Denna form av påtryckning är naturligtvis inte något slags frivillighet och undergräver därför UNFPA:s trovärdighet.

Så länge UNFPA understöder den kinesiska ettbarnspolitiken bör Sverige inte ge bidrag till organisationen. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 29 september 2005
Tuve Skånberg (kd)	Annelie Enochson (kd)