Det sviktande nyföretagandet inom jordbruket i Norrlandslänen

Motion 1990/91:Jo210 av Erik Holmkvist (m)

Devisen ''En levande landsbygd'' skall naturligtvis även
gälla de nordliga länen. Ingen del av landet är mer beroende
av jordbrukets fortlevnad för att nå den målsättningen än
de nordliga länen.

När människor flyttar och när jord- och
skogsbruksföretagen läggs ned försvinner även underlaget
för skolor, barnomsorg och äldrevård. Busslinjerna upphör.
Taxi försvinner. Butiken läggs ner. Postkontoret har då för
länge sedan stängts och ersatts med postbud. En tidigare
levande landsbygd dör, kvar blir de äldre som blir allt
ensammare, får allt längre till sina grannar, vänner och
bekanta. Barnen har sedan många år flyttat till Syd- och
Mellansverige, om de inte varit lyckliga nog att ha funnit sin
utkomst i kustens mer expansiva näringsliv.

Det som skyndar på denna utveckling mer än kanske
något annat är att de unga flickorna flyttar. Kvar ännu något
år blir pojkarna, men även de flyttar snart. I områden i det
norrländska inlandet går det upp till fyra pojkar på varje
flicka -- en ohållbar situation.

Bussningen i Pajala av flickor för några år sedan var ett
bevis på obalans och ett rop på hjälp från ett inland som
hastigt töms på sin ungdom -- i första hand flickorna.

Mer än någonsin tidigare är dagens
landsbygdsbefolkning beroende av att landsbygdens
samlade resurser tas till vara på ett effektivt sätt. I de
nordliga länen mer än någon annanstans har vår
regionalpolitik en avgörande påverkan på utvecklingen. För
att inte landsbygden skall fortsätta att tunnas ut ytterligare
krävs insatser utöver det vanliga. Den socialdemokratiska
politiken har medverkat till att avfolka landsbygden och
därigenom skapat svårigheter för de människor som vill bo
kvar.

Exempel:I de kommunala monopolen har den sociala
servicen helt koncentrerats till tätorterna.Ständigt
återkommande bensinskattehöjningar som fördyrar särskilt
för dem som bor på landsbygden där alternativ kollektiv
trafik ofta saknas.En allmänt destruktiv skattepolitik i
övrigt.Vägar som inte får normalt underhåll och
därigenom blir allt sämre att färdas på.Den statliga
styrningen av bidrag till kommunerna som tvingar dessa att
lägga ned glesbygdsskolor.Svårigheter att få bygga ett
eget hem på landsbygden.

Och inte minst det ensidiga stödet under flera decennier
till enbart de stora KR-jordbruken har hindrat en mer
normal utveckling mot kombinationssysselsättning, vilket
skulle ha varit en bättre politik för att kunna behålla en
levande landsbygd.

Lönsamheten inom jordbruket, som redan nu är
otillräcklig, tenderar att bli sämre i början av 1990-talet -- i
synnerhet i Norrlandslänen. Detta tar sig uttryck i en allt
högre medelålder och att allt fler jordbrukare lägger ned
sina gårdar.

Exempelvis minskar antalet aktiva brukare i Norrbotten
med fem per månad. På tio år har antalet aktiva brukare
minskat med mer än 40 procent i Norrbottens län, från 1 100
år 1980 till 600 i dag. Flera skäl ligger bakom denna
utveckling. Ett och kanske det mest avgörande är att
lönsamheten inte räcker till för någon nyetablering. Medan
priset för investeringar i en normalgård i dag ligger på
omkring 2,8 miljoner kronor, bär samma gård inte högre
kapitalkostnader än ca 800 000 kronor. Det går således i dag
inte att nyetablera i jordbruket.

Under de senaste 20 åren har det norrbottniska
jordbruket inte producerat mat som räckt till att föda den
norrbottniska befolkningen:1990 producerade
jordbruket i Norrbotten ca 30 procent av
smörkonsumtionen i länet.Inget av den ost vi
konsumerade.55 procent av det nötkött vi behövde.9
procent av fläskkonsumtionen.18 procent av fårköttet
etc.

Situationen skulle i ett skymnings- eller krisläge snabbt
bli omöjlig.

Det finns kommuner med endast ett fåtal aktiva
jordbrukare kvar. Exempelvis har Jokkmokk i dag endast
fyra aktiva brukare. Jordbrukets föreningsrörelse får allt
svårare att lämna service till sina glest utspridda aktiva
brukare/medlemmar.

För att vi också i framtiden skall ha kvar en levande
landsbygd krävs insatser utöver det vanliga. Det behövs ett
helt batteri av åtgärder:Hinder för nyetablering måste
undanröjas. Räntekostnaderna över tiden måste ses
över.Lönsamhetsutvecklingen måste bli stabil utan
alltför kraftiga svängningar,Särbestämmelser för
Norrlandsjordbruket skall tillskapas inför EG-
anpassningen.Ansvaret och kostnaderna för
landskapsmiljö och landskapsvård kan inte utan ersättning
läggas på de aktiva jordbrukarna.Ur
beredskapssynpunkt är det viktigt och önskvärt att
produktionen av livsmedel är någorlunda jämnt fördelad
över landet. Det norrländska jordbruket kan inte tunnas ut
ytterligare. Detta gäller alldeles särskilt Norrbotten.
Produktionen av livsmedel bör om möjligt innebära att
varje region i landet blir självförsörjande av de viktigaste
basmatvarorna, så också Norrlandslänen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av ett ökat
nyföretagande inom jordbruket i de norra länen i allmänhet
och i Norrbotten i synnerhet.

Stockholm den 23 januari 1991

Erik Holmkvist (m)