Lövdén (båda s)

Motion 1989/90:Kr203 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Kr203

av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik
Lövdén (båda s)

Dokumentering av svensk varvsindustri

I samband med industrialismens genombrott i Sverige skapades 1840 embryot
till en blivande storindustri i södra Sverige, Kockums Mekaniska Verkstad.
Under de första årtiondena utvecklades verkstaden från en allmän mekanisk
industri till skeppsvarv med andra konstruktioner vid sidan om. Så
småningom utvecklades skeppsvarvet till en av Sveriges största arbetsplatser
med världsledande fartygsproduktion. 1897 avslutades en epok i svenskt
skeppsbyggeri. Storvarvet Kockums civila produktion nedlades.

Ovanstående beskrivning av en verksamhet i Sverige skulle kunna vara
tillräcklig för att tillfredsställa en eventuell forskare som ögnade i ett uppslagsverk
under rubriken skeppsvarv. Vad som inte framgår av detta är att
denna arbetsplats har varit ett exempel på hur industrialismen tillämpad på
rätt sätt lett Sverige fram till en tätposition i världen beträffande i första hand
skeppsbyggeri.

Begreppet kultur förknippas ofta med teater, sång, musik, författarskap
och liknande yttringar i ett samhälle. Att tala om kultur inom den industriella
utvecklingen i ett land kan i förstone kännas främmande. Det är emellertid
tveklöst så att detta skeppsvarvs utveckling från den blygsamma mekaniska
verkstaden till världens kanske förnämsta skeppsvarv inte kunnat ske
om inte alla i verksamheten deltagande intressenter på ett alldeles särskilt
sätt lagt sig vinn om att sätta begreppet samarbete i högsätet.

Det är ostridigt att en framgångsrik industriell verksamhet behöver i sig
en god industriell idé, goda konstruktioner, ingenjörer, ekonomer etc. Men
utan människor som kan omsätta alla goda idéer och tekniker i praktiken,
händer ingenting.

Insikten om att människorna är ovärderliga och en fundamental resurs har
varit och är en förutsättning för industriell utveckling i positiv riktning. Det
inflytande som en sådan utveckling får på hela det omgivande samhället har
tyvärr inte i någon utsträckning dokumenterats och visats tidigare i Sverige.

År 1865 bildade arbetarna på Kockums - på initiativ av Frans Henrik
Kockum själv - en gemensam sjukkassa. F.H. Kockum skänkte ett grundbidrag
på 3 000 kronor till sjukkassan.

Administrerandet av denna verksamhet ombesörjdes bl.a. av de anställdas
förtroendemän. Tyvärr insåg ingen vid den tidpunkten att arbetsmiljön
var fullständigt förödande för människorna. Att klänga på höga byggnads

ställningar utanpå och inuti ett blivande fartyg i ur och skur, i kyla som värme
med tung medhavd utrustning bäddade för ohälsa.

Ljudnivån vid skrovnitningar bedövade människors hörsel, särskilt de
yngsta som arbetade i de minsta utrymmena, och gjorde dem lomhörda och
hjälpte till att skapa förutsättningar för andra sjukdomar. Målningsarbeten
med i början blyfärger, senare epoxibaserade färger och bottenfärger med
diverse giftiga komponenter, lämnade spår i sjukstatistiken. När svetstekniken
i slutet på 40-talet ersatte nitningsförfarandet vid tillverkning av fartyg
saknades i stor utsträckning kännedom om svetsgasernas svåra inverkan på
andningsapparaten med åtföljande sjukdomar.

Begreppet ventilation på arbetsplatsen utvecklades stegvis i takt med att
insikter och teknik ökade och förbättrades. Behovet av sjukstuga och tandvårdsklinik
inom varvsområdet för att snabbt kunna användas vid t.ex.
olyckor, blev tillgodosett. Insikten om att människors hälsa är fundamental
för en riktig utveckling av ett företag förankrades tidigt på detta stora
skeppsvarv.

Boendeförhållandena på 1840-talet inom städernas hank och stör var allmänt
mycket otillfredsställande. Trångboddhet, brist på vatten och avlopp,
dåliga uppvärmningsmöjligheter, avsaknad av avfallshantering och inträngande
fukt bidrog till att människors hälsotillstånd var skört.

En betydande förbättring inträdde här när människorna kunde beredas
arbete regelbundet och inkomster beredde vägen för en mänskligare tillvaro.

Den allmänna skolplikten hjälpte till med att skapa kunskaper och insikter.
Hur skulle nyrekryteringen av arbetskraft till en verkstadsteknisk verksamhet
gå till? Den allmänna folkskolan gav ingen direkt yrkesutbildning.
Lärlingssystemet med gesäller och mästare var fullständigt otillräckligt för
att i en alltmer komplicerad och krävande produktion tillgodose nyrekryteringsbehovet
vid varvet. Problemet löstes genom en mycket stor och genomgripande
satsning på internutbildning. En fullständig verkstadsutbildning
byggdes ut i direkt anknytning till produktionen. Steg för steg utvecklades
verksamheten till att omfatta ett sjuttiotal lärare och flera hundra elever.

Självklart var bristen på läromedel i början mycket stor. Här gjorde verkmästare,
förmän och arbetare ute på arbetsplatserna en stor insats. Läromedel
såsom kompendier, ritningar, skisser, arbetsproblem etc., sammanställdes,
färglädes och distribuerades i en utsträckning som är helt unik. Den
stora yrkeskunskap som erfarna arbetare innehade omsattes i läromedel
skrivna med bläck och stålpenna med tydlig handstil. Flera författare hade
en tämligen mager teoretisk utbildning vilket än mer understryker den märkliga
insatsen. Det är utan tvivel klart att utan denna stora satsning av alla
parter vid varvet hade inte varvet utvecklats till världsledande inom sitt område.

År 1876 uppförde Kockums Mekaniska Verkstads AB speciella arbetarbostäder
i kv. Björnen vid Kärleksgatan och på lantegendomen Mariedal.
Kockums hade en något högre standard på sina arbetarbostäder än vad som
var normalt vid denna tid.

1884 bildades Sveriges första metallfackförening Malmö jernarbetares
fackförening af 1884 av 140 arbetare i Malmö. Merparten av dessa arbetare
- 120 personer - kom från Kockums.

Mot. 1989/90

Kr203

5

1925 inleddes ett samarbete som framgent skulle få stor betydelse för arbetarnas
trygghet på arbetsplatsen. Detta år undertecknade verkstadsklubben
på Kockums en kollektiv olyckfallsförsäkring för 800 medlemmar hos försäkringsanstalten
Samarbete, föregångare till Folksam.

Stämningen bland arbetarna på Kockums var i slutet av 60-talet på god
väg att skapa en situation som inte gick att bemästra. Personalomsättningen
ökade med oroväckande fart, vilda småstrejker uppstod här och var och aktioner
gentemot lönesystemet, ackorden och lånefolket blossade upp.

År 1968 hade motsättningarna och personalomsättningen nått sådana dimensioner
att företagsledningen tog ett radikalt grepp. Man vände sig till
LOs utredningsavdelning och en sociolog ombads att göra en utredning om
orsakerna till missnöjet bland varvsarbetarna. Undersökningen som byggde
på en lång rad intervjuer bland de anställda, presenterades sedan i den s.k.
"Kockums Rapporten. Ett övergripande resultat av rapporten blev att ett
personalpolitiskt program arbetades fram till 1972. Ett personalpolitiskt program
som fortfarande - 17 år senare - är både färskt och stilbildande.

I början av 1970-talet investerade Kockums över 500 miljoner kronor för
att utveckla och modernisera varvet och för att förbättra arbetsmiljön. Dessa
investeringar gjorde Kockums till ett personalpolitiskt storvarv med anläggningar
som Fritiden, Personalhusen och Hälsocentralen och semesterbyar
som Tjörnarp, Sunnarp, Strömstad och Rämshyttan.

Stora resurser satsades för att kartlägga ergonomiskt felaktiga arbetsplatsers
arbetsmetoder, undanröja dessa problem och bygga ut skyddsverksamheten
på hela företaget. Produktionsmässigt låg Kockums också i topp. På
40 dagar färdigställdes en 350 000 tons tanker i byggdockan. En prestation
som inget annat varv i världen klarade av.

På denna arbetsplats som i sig rymde i större eller mindre skala en rad
olika tekniska grenar, arbetade som mest cirka 6 800 personer. Ett hundratal
företag fungerade som underleverantörer. Förutom utbildning, hälsovård
och fritid utvecklades en högteknologisk forskningsverksamhet med ett flertal
sofistikerade laboratorier; en produktion-on-line som de flesta av världens
varvsintressenter kom för att se på och studera ett målningssystem som
på ett avgörande sätt förbättrade korrosionsskyddet: en svetsteknik för
LNG-fartyg som bildade skola för andra varv.

Vid samma tidpunkt som Kockums Mekaniska Verkstad etablerades,
grundades av i stort sett samma personer som grundade Kockums, en navigationsskola
för utbildning av personal för bl.a. drift av de fartyg som så småningom
kom från varvet. Ett stort antal av de maskinister som sedermera
utbildades vid navigationsskolan fick sin verkstadspraktik vid varvet. Under
de senaste femtio åren kan utan överdrift sägas att den symbios som växte
fram mellan byggare, beställare och operatörer utgjorde en grund för ett
ökande säkerhetstänkande inom varvs- och sjöfartsnäringen. Den utrustning
som fartygen försågs med ökade i omfång på ett sätt som gjorde det nödvändigt
att den blivande driftpersonalen deltog i såväl inmonteringen som provning
av den. Även under vissa slutskeden av skrovbyggnaden förekom driftpersonal
(blivande) på arbetsplatserna i docka och på bäddar.

Det har gått ett antal år sedan ett fartygs brygga ute i friska luften försågs
med en magnetkompass, en ratt, en logg med knop och timglas till dagens

Mot. 1989/90

Kr203

6

sofistikerade cock-pit med fjädrande stolar, allt väl inbyggt i väluppvärmda
utsiktstorn. Maskinrummets tystgående ångmaskin utbyttes mot 140 decibels
medelvarvsdieslar som krävde inbyggda maskincentraler för att hålla
ljudnivån någorlunda i schack. Kolboxarna försvann och med dem lämparna
och eldarna.

Att unika arbetsmiljöer, arbetslivets olika skeden och förändringar av hela
industribranscher, som har haft stor betydelse för Sveriges utveckling till en
framstående industrination, kan dokumenteras och levandegöras för kommande
generationer är naturligtvis ett riksintresse. Detta gör sig särskilt gällande
när en produktion som under många år varit mycket framgångsrik och
t.o.m. världsledande läggs ned och avslutas.

Kockums Mekaniska Verkstad är ett utmärkt exempel på en sådan händelse.
När storvarvet Kockums civila produktion lades ned 1987 avslutades
en mycket betydande epok i svenskt skeppsbyggeri. Vår generation har här
ett självklart ansvar för att i klara och tydliga termer beskriva för framtidens
människor de utvecklingssteg som grundlagt förutsättningarna för vårt välstånd
och till vilket svenskt skeppsbyggeri bidragit. Det är viktigt att sådana
beskrivande verksamheter inte fastnar i statistiska tillstånd utan fastmer genom
aktiva åtgärder avspeglar och omfattar dynamiska förlopp.

En levande beskrivning av teknisk, ekonomisk och social utveckling behöver
ett tillskott av levande människor. I konceptet för ett Kockums och Sjöfartens
Hus i Malmö ingår ett aktivt samarbete med sjöfartsanknutna intressenter
och föreningar. I den gemensamma verksamheten skall föreläsningar
med bildspel, filmvisningar, sjöfartsdebatter, varvshistoriska bildexposéer
och andra varvs- och sjöfartsanknutna evenemang gå av stapeln, på
dagtid såväl som kvällstid.

Kockums historia är arkiverad i heltäckande bilder, ritningar, skisser,
planer, modeller, dokument, filmer, autentiska verktyg, maskiner, hjälpmedel,
mallar, bandinspelningar o.dyl. Dessutom arbetar 13 f.d. Kockumiter
på heltid med Kockums historia. Det förekommer också täta och intensiva
kontakter med sjöfartsintressenter, sjöfartsutbildningen, fackliga organisationer
och pensionärsgrupper från varvet. Ingen annan varvsort i Sverige har
dessa möjligheter och resurser att bygga ut och dokumentera de stora varvens
historia och spegla deras stora betydelse för Sverige när det gäller den
tekniska utvecklingen, de arbetssociala förhållandena, skyddsfrågorna och
den fackliga verksamheten.

Från Malmö kommuns sida har man en mycket positiv inställning till projektet
Kockums och Sjöfartens Hus. Statsrådet Bengt Göransson har
också i ett frågesvar i riksdagen gett uttryck för hur viktigt det är att det projekt
som här beskrivits kan fullföljas. Vårt gemensamma ansvar och skyldighet
att dokumentera den viktiga och glansfulla epoken Svensk Varvsindustri
på ett riktigt och levande sätt i ett Kockums och Sjöfartens Hus finns
således klart uttalad. Det handlar i högsta grad om att dokumentera den tekniska
nydaningskultur som varven stod för och sätta in den personalpolitiska
kulturen och den fackliga verksamhetens framväxt och mångfald i sitt rätta
sammanhang.

Möjligheterna för en enskild kommun att ensam klara det intresse och de
förväntningar som finns om att dokumentera och levandegöra epoken

Mot. 1989/90

Kr203

7

Svensk Varvsindustri är naturligtvis begränsade. Med tanke på vad varvsindustrin
som helhet betytt för utvecklingen i Sverige är det rimligt att också
staten genom t.ex. statens kulturråd aktivt bidrar till genomförandet av ett
projekt som detta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivt stödja en verksamhet som syftar till att dokumentera
svensk varvsindustri.

Stockholm den 10 januari 1990

Kurt Ove Johansson (s) Lars-Erik Lövdén (s)

Mot. 1989/90

Kr203

8