Domarnas rättsliga ställning

Motion 1989/90:A602 av Allan Ekström (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A602

av Allan Ekström (m)
Domarnas rättsliga ställning

En av hörnstenarna i vårt statsskick är att den dömande makten skall utövas
av skickliga, självständiga och oväldiga domare. Domarkåren är rättsstatens
sista utpost.

Kvaliteten på domarkåren beror i långa loppet självfallet på yrkets attraktivitet.
Det gäller för domstolarna att locka till sig de mest kompetenta juristerna
och att därefter behålla dem. I sista hand måste det vara en angelägenhet
för riksdagen att värna om domarkårens kvalitet. Gällande ordning, enligt
vilken det ankommer på arbetsmarknadens parter att bestämma anställningsvillkoren
för domarna, är för den skull minst sagt tvivelaktig, även sett
mot bakgrund av de förhållanden som råder utomlands i jämförbara länder.
Det är icke fackliga organisationers ensak att genom lönesättning och liknande
påverka kvaliteten hos våra domare och därigenom ytterst själva standarden
av vår rättsordning. I annat sammanhang har jag utvecklat ämnet ytterligare
(motion 1988/89:Ju 406).

Att domarna - även de högsta - utses på rent objektiva grunder är självfallet
också ett oeftergivligt krav. Det bör därför skapas yttre garantier som
utesluter varje form av misstanke att regeringen begagnar sin utnämningsmakt
på ett sätt som är oförenligt härmed. I annat sammanhang har jag utvecklat
hur utnämningsmakten bör underordnas intresset av full offentlighet
och insyn (motion 1988/89:Ju 401).

De enskilda domarna måste slutligen vara garanterade integritet och oavsättlighet.
Prövningen av frågan, huruvida en domare på grund av brott förverkat
sin rätt att vara domare, måste således tillkomma allmän domstol eller
sålunda i sista hand Högsta domstolen. I ett sådant här för vår rättsordning
fundamentalt ämne borde det icke finnas utrymme för korporativism.
Inte desto mindre är det så, att det anförtrotts åt den korporativistiskt sammansatta
arbetsdomstolen att pröva denna fråga. Detta blev en måhända
icke tillräckligt uppmärksammad konsekvens av 1975 års ämbetsansvarsreform,
till grund för vilken ytterst låg den besynnerliga tanken att, om en
tjänsteman vid sin myndighetsutövning kränker en enskild persons intressen
eller på annat sätt tillfogar denne skada, detta är att betrakta som en arbetsrättslig
(intern) angelägenhet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Glädjande
nog företog riksdagen förra året ändringar i 1975 års reform till förmån
för den enskilde. I nu berörd del består emellertid det klandrade förhållandet.

Den i 11 kap. 5 S regeringsformen intagna skyddsbestämmelsen till för- Mot. 1989/90

man för domarna måste - det är slutsatsen - innefatta den ordningen, att A602

domare icke kan skiljas från sin domartjänst annorledes än av allmän domstol.
Det är ägnat att förvåna att riksdagen en gång kunnat intaga den ståndpunkten
att en domstol med från arbetsmarknaden hämtade intresseledamöter,
där yrkesdomarna dessutom förordnas för en period av tre år i sänder,
skulle ha kompetens att i sista hand - med uteslutande av Högsta domstolen
- pröva en sådan avgörande fråga. I sammanhanget finns all anledning
att erinra om vad Statens ansvarsnämnd enhälligt uttalat i ett tidigare lagstiftningsärende
(se JuU 1988/89:24 angående tjänstefel):

De ändringar som nu föreslås i BrB 20:1 tillgodoser emellertid inte på långt
när de reformkrav som kan ställas. Kvar är exempelvis den besvärande dualismen
mellan domstolen som skall bestämma påföljd för brott som en tjänsteman
begatt och anställningsmyndigheten (statens ansvarsnämnd i vissa
fall) som har att pröva om brottet skall medföra avsked. Det finns enligt ansvarsnämndens
mening starka skäl att återinföra det straffrättsliga avsättningsinstitutet
för offentliganställda tjänstemän. I de flesta fall drabbas
tjänstemannen hårdare av avsättning som påföljd än av den rent straffrättsliga
påföljden. Det är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt att inte
också den förra påföljden prövas av domstolen i brottmålet.

Den nuvarande ordningen att handlägga frågan om entledigande av domare
såsom "arbetstvist" är sammanfattningsvis otillfredsställande såväl från rent
konstitutionella utgångspunkter som från rättssäkerhetssynpunkt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att prövningen av domares skiljande från tjänsten
skall överföras till allmän domstol.

Stockholm den 10 januari 1990

Allan Ekström (m)

1* Riksdagen 1989190. J saini. Nr A458- 463

3