Domstolarnas möjlighet att jämka avtal mellan näringsidkare

Motion 2002/03:L310 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att komma med förslag till åtgärder för att stärka mindre företags möjligheter att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.

Motivering

I en marknadsekonomi uppstår det ibland förhållanden mellan olika parter och aktörer som gör att deras inbördes relation blir otillbörlig och orättvis. En sådan situation kan till exempel vara att den starkare parten besitter betydligt större ekonomiska resurser eller har ett försprång vad gäller juridiska kunskaper samt tillgång till fackexpertis. Inte minst vid avtals ingående kan sådana förhållanden finnas.

Ojämlika förutsättningar

Problem med ojämlika förutsättningar på marknaden har också uppmärksammats av lagstiftaren, t ex vad gäller förhållandet mellan företag och konsumenter. Förhållandet mellan denna typ av parter regleras av tvingande lagar. Konsumentköplagen är en sådan lag där vissa specificerade element i ett avtal inte kan förhandlas bort av parterna, oavsett om de kommer överens om detta. Denna reglering är till för att skydda den svagare parten i en sådan situation – konsumenten – som ofta ställs inför att förkasta eller anta ett färdigt avtalsförslag. Någon förutsättningslös förhandling om villkoren äger sällan rum. Domstolarna har också möjlighet att jämka avtal mellan bolag och konsument om domstolen finner avtalet oskäligt.

För små företag som också ofta är i en ytterligt underlägsen position visavi storföretag och koncerner finns inte samma skydd. Konsumentköplagen gäller inte för dessa, och inte heller finns den hjälp som konsumentvägledare och allmänna reklamationsnämnder kan bistå konsumenter med att tillgå. En näringsidkare – företag eller enskilda personer som yrkesmässigt bedriver ekonomisk verksamhet – är ingen konsument. Företagen får istället anlita ett eget juridiskt ombud eller vända sig med hopp om bistånd till den egna branschorganisationen.

För småföretagaren är en kostsam juridisk process ett betydligt större problem än för den stora koncernen med helt andra ekonomiska förutsättningar. Den växande skaran av småföretagare finner det ofta inte lönt att bråka om mindre summor, men också vid tvister kring betydande belopp kan den mindre företagaren tvingas ge upp på grund av den ekonomiska ojämlikheten mellan stor och liten företagare.

Där konsumenter får stöd av den tvingande konsumentköplagen, får småföretagaren luta sig mot den mer allmänna köplagen. Köplagen tillåter till exempel parterna att förhandla bort att tvister skall avgöras i domstol till förmån för att låta skiljemän avgöra tvisten – en så kallad skiljedomsklausul. Sådana klausuler är förbjudna att använda i förhållandet mellan företag och konsument.

Problem med skiljedomsförfarande

Fördelarna med skiljedom är att det ofta går snabbare att avgöra tvisten än genom ett domstolsförfarande, samt att skiljeförfarandet inte är offentligt, vilket kan vara bra om det är känsliga ärenden, t ex frågor kring patent, som skall avgöras. Till nackdelarna hör dock att det är en dyr process, något som alltså slår hårt mot den lilla företagaren. I vanlig domstol får näringsidkaren ersättning för sina kostnader om han tecknat en rättsskyddsförsäkring. Denna gäller oftast inte vid skiljedom. Vid skiljedomsförfarandet skall dessutom företagaren vid sidan av kostnaden för juridiskt ombud betala arvode till skiljemännen och lokalkostnader.

Finns en skiljedomsklausul med i avtalet är företagaren tvingad att gå med på detta förfarande istället för en domstolsprocess. En skiljedom går inte heller att överklaga, utom då det skett rent formella fel.

Se över möjligheten att jämka oskäliga avtal

Sammantaget får det ovan beskrivna till konsekvens att den mindre företagaren kan bli i det närmaste rättslös i en tvist med en stor koncern, ett förhållande som bidragit till många mindre företags död.

Det finns visserligen en paragraf i köplagen, § 36, som medger att domstolar kan jämka avtal också mellan företag om de vid avtalets ingående inte var jämbördiga. Det har dock visat sig att möjligheten att jämka avtal mellan företag används ytterst sällan och man kan fråga sig varför inte detta sker.

Statens roll är att tillse att det finns fungerande spelregler på marknaden för att inte svagare parter i affärsrelationer skall utnyttjas. Problemen med skiljeklausuler för småföretagaren och det faktum att domstolarna inte jämkar oskäliga avtal i någon större omfattning visar att spelreglerna mellan större och mindre företag inte fungerar. Det är därför viktigt att en utredning görs om varför möjligheterna inte nyttjas och vilka åtgärder som krävs för att stärka mindre företag vid tvister.

Stockholm den 22 oktober 2002
Yvonne Andersson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Tuve Skånberg (kd)	Ragnwi Marcelind (kd)
Peter Althin (kd)