Dopning

Motion 1992/93:So277 av Ingbritt Irhammar och Stina Gustavsson (c)

Idrottsförbunden i Sverige och i andra länder har sedan
länge tagit avstånd från doping. Genom olika åtgärder
(regelverk, utbildnings- och informationsinsatser samt
stickprovstagning, kemiska analyser m.m.) har
medvetenheten om dopingens negativa roll inom
idrottsrörelsen ökat. Dopingproblemet har också
uppmärksammats inom Europarådet och har lett till en
konvention mot doping. Sveriges riksdag ratificerade den 5
april 1990 Europarådets konvention.

Den första dopinglagen i Sverige trädde i kraft den 1 juli
1992. Lagen reglerar införsel, innehav och förmedling av
anabola steroider.

Dopingpreparat används oftast för att vinna fördelar
inom idrotten. Men anabola steroiders och testosterons
effekter utnyttjas även i andra syften (till exempel som
potenshöjande medel, för kroppsbyggnad m.m.).

Liksom flera andra droger har dopingpreparat vissa
skadliga hälsoeffeker, särskilt vid bruk av höga doser, där
varje överdosering är farlig. Man misstänker till exempel att
dessa substanser kan höja risken för levercancer.
Sporadiska och otillräckligt vetenskapligt belagda uppgifter
om sambandet mellan aggressiva beteenden och anabola
steroider har också nämnts i den fackliga litteraturen.
Påståendet om att anabola steroider skulle vara
beroendeframkallande diskuteras också i den vetenskapliga
litteraturen.

Massmedia har under de senaste månaderna spritt
uppgifter om att doping redan har utvecklats till ett
samhälleligt problem i Sverige utanför idrottsrörelsen.

Om problemets omfattning i Sverige finns hittills
fragmentariska data. Uppgifterna om de skadliga
effekterna av dopingpreparat bygger huvudsakligen på
försök med djur. Om effekterna på människor finns
motstridiga forskningsresultat. Ett exempel på en sådan
fråga är sambandet mellan missbruk och anabola steroider
och aggressivt beteende. Vår kunskap om problemets
omfattning är bristfällig, såväl inom idrottsrörelsen som när
det gäller andra populationer.

Det behövs därför en samlad satsning för att få mer
kunskap om problemets omfattning och karaktär och vilka
förebyggande insatser som kan vara nödvändiga. Ett sådant
projekt skulle kunna omfatta följande delprojekt:

1. En kritisk genomgång av den vetenskapliga
litteraturen för att kunna beskriva det internationella
kunskapsläget 2.
Kartläggning av missbrukets omfattning (idrott,
skolor, värnpliktiga m.m.)

3. Behov av information både på kort sikt och lång sikt
(vilken, till vilka målgrupper)

4. Forskning om samband mellan missbruk av anabola
steroider och aggressioner respektive våldsbrott och annan
dopingrelaterad kriminalitet 5.
Medicinsk och psykiatrisk forskning om
skadeverkningar på hälsan 6.
Utvärdering av åtgärderna

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samlad satsning
på dopningsproblemets omfattning och karaktär och vilka
förebyggande insatser som krävs.

Stockholm den 25 januari 1993

Ingbritt Irhammar (c)

Stina Gustavsson (c)