Dricksvattnet

Motion 1989/90:Jo525 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo525

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Dricksvattnet

Friskt vatten - en livsnödvändighet

Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel. Detta livsmedel är hotat i både
Europa och Nordamerika enligt FN:s ekonomiska kommissions rapport från
juni 1989. Hotet mot dricksvattnet gäller även Sverige. Ett hälsosamt dricksvatten
är ingen självklarhet. Vi måste satsa tillräckligt med resurser för att
trygga försörjningen av dricksvatten. Att inte satsa nu innebär att vi drar på
oss och framtida generationer gigantiska problem.

Dricksvatten ska vara hälsosamt och rent. Det ska innehålla bl.a. natrium,
kalcium och järn. Men vårt dricksvatten ska inte innehålla bakterier eller
kemikalier som gör oss sjuka.

Dricksvattnet har blivit sämre

Enligt kommunförbundet har andelen nästan odrickbart vatten fördubblats
på fem år, från 3 till 6 %. Från 1975 till 1988 har 36 522 svenskar blivit akut
sjuka av dricksvatten enligt en rapport från Statens bakteriologiska laboratorium.
46 olika bekämpningsmedel har hittills påträffats i grundvatten från
skilda delar av landet. Vart femte vattendrag i Älvsborgs län innehåller bekämpningsmedel.
På Gotland, i Skåne och i Dalarna har man påträffat bekämpningsmedel
i dricksvattnet. Inom EG tillåts en halt av högst 0,1 mikrogram
per liter av ett enskilt bekämpningsmedel. Sammanlagt godtas 0,5 mikrogram
per liter. Andelen av bekämpningsmedlet Bentazon var 4 mikrogram
per liter på Gotland. I Skåne uppmättes 1 mikrogram per liter och i Avesta
19 mikrogram per liter.

Nitrat och klor i vattnet

Redan på 1970-talet hittades förhöjda halter av nitrat i dricksvatten i jordbruksbygder.
Nitrat omvandlas i kroppen till nitrit som reagerar med aminosyror
från vår mat och bildar nitrosaminer som är starkt cancerframkallande.
Dessutom blockeras blodets syreupptagningsförmåga om man får i sig för
mycket nitrat. Särskilt små barn är känsliga.

Förutom nitrater och bekämpningsmedel kan även klorerade och ickeklorerade
kolväten utgöra ett hot. I Göta älv - en av Sveriges viktigaste råvattentäkter-
har man funnit bl.a. toluen, styren, xylen, PCB, klorparaffiner,

trikloretylen och perkloretylen. Göteborgs vattenverk har kolfilter. Men det
garanterar inte att dessa ämnen inte kan ta sig igenom. Dessutom kan klorerade
kolväten bildas i själva reningsprocessen.

Jordens sötvattentillgångar brukar uppskattas till 42 miljoner kubikkilometer.
Av detta är en femtedel grundvatten och tre fjärdedelar is. Knappt
en procent ingår i naturens kretslopp ur vilket vi kan ta vårt vatten. För människans
behov finns ca en hundradels procent av jordens sötvatten.

De svenska kommunernas vattenverk producerar ca en miljard kubikmeter
vatten per år. Hälften av råvattnet utgörs av ytvatten. Resten består av
naturligt eller konstgjort grundvatten. Konstgjort grundvatten får man genom
att leda vatten från exempelvis en sjö till en grundvattentäkt där vattnet
filtreras genom sand.

Ytvatten används av ett mindre antal orter men också i orter med hög befolkningskoncentration,
exempelvis Göteborg, Stockholm, Borås, Norrköping
och Östersund. Landets dricksvattenförsörjning är till ca tre fjärdedelar
baserad på råvatten från större öppna vattendrag och sjöar. Dessa fungerar
också som recipienter (mottagare) för utsläpp från industriell verksamhet
och kommunala avloppsreningsverk. Dessutom fungerar dessa råvattentäkter
som dagvattenledning och i jordbruksbygder belastas de också av bl.a.
ytavrinning.

Speciellt utsatta är befolkningen i landets större centra. Göteborg tar råvatten
till sitt dricksvatten från Göta älv. Endast några kilometer uppströms
intaget vid Alelyckan finns kemisk industri lokaliserad. Utsläpp av bl.a. styren,
xylen, cyanid och dieseloljor har förekommit. Göteborg har larm knutet
till vattenintaget. Ett flertal gånger har vattenintaget stängts och reservvattentäkter
använts. Men analysmetoderna täcker inte alla riskämnen som kan
finnas i älven. Stockholm tar sitt vatten från Mälaren. Detta är en sårbar
vattenförsörjning. Händer något med Mälarens vatten så är reservvattentäkterna
alldeles för få. Ett hot mot Mälarens vatten är de båtburna miljöfarliga
transporterna av olika slags kemikalier.

Längs Göta älv finns massa- och pappersindustri, som belastar älven med
stora utsläpp av fibrer och bakterier. Utsläppen resulterar i ett större behov
av halogenering (tillsättande av klor eller brom) av det inkommande råvattnet.
Detta leder i sin tur till ökade risker för halogenerade organiska ämnen
i dricksvattnet.

Utsläpp av hälso- och miljöfarliga ämnen måste upphöra

Vi anser att en hållbar strategi för att trygga dricksvattenkvaliteten måste ha
som utgångspunkt att utsläppen av miljö- och hälsofarliga ämnen till sjöar
och vattendrag som fungerar som råvattentäkter måst upphöra. Det finns
såväl ekonomiska som tekniska förutsättningar för detta genom att tillämpa
"ren teknologi". Genom att återföra de processrester som i dag lämnar anläggningarna,
genom att minimera vattenåtgången i processer och genom att
ta ut processavfallet i fast form kommer utsläppen till recipienterna att
kunna bringas ner kraftigt. Denna typ av åtgärder skulle även ge avsevärda
förbättringar i arbetsmiljön. Det är rimligt att insatser av detta slag genom
tvingande lagstiftning bekostas av de verksamheter som i dag förgiftar och
förstör tillgången till friskt vatten.

Mot. 1989/90

Jo525

5

Förändra sjöfarten

Vpk anser vidare att större krav på fartyg som transporterar miljöfarliga kemikalier
bör ställas. Bästa möjliga teknik, som innebär krav på dubbla skrov,
vakuumteknik etc, skall användas.

Förändra jordbruket

Även med tanke på dricksvattenkvaliteten bör användandet av bekämpningsmedel
inom det svenska jordbruket upphöra. Läckage av nitrat till vatten
är också ett problem orsakat av jordbruket. Den nya jordbrukspolitik
som skall utvecklas måste leda till att läckage av bekämpningsmedel och
gödsel till grundvatten och vattendrag upphör.

Sverige har ca 2 000 vattenverk. Kontroll av kvaliteten sker sällan och de
prover som tas sker ofta vid själva vattenverket. Det är även där larmanordningar
kommer att installeras för de vattenverk som inte redan i dag har ett
sådant system. Larmanordningar är bra men inte tillräckliga. Larmen fungerar
enbart på en del av de ohälsosamma ämnena eftersom tekniken och kunskapen
att mäta allt ej finns. Därför är det nödvändigt med bättre skydd av
råvattentäkterna.

Dricksvattenkonsumenterna använder ej vattnet direkt vid vattenverket.
Efter larmanordningarna så har vattnet en lång väg till konsumenterna.
Transporterna sker i långa med avlagringar fyllda ledningar. Vattnet kan i
ledningarna tillföras bakterier och mögelsvamp. Dessutom kan försurat vatten
lösa ut metaller såsom bly, koppar eller kadmium ur ledningarna.

ROT-program för VA-systemen

Under 1988 preparerades och underhölls vattenledningsnäten för 897 milj.
kr. Detta var en marginell ökning från 1987. Med denna investeringstakt tar
det ca 300 år att byta ut landets vattenledningar. Vattenledningar som håller
ca 50100 år. Ingen kan säga den exakta investeringskostnaden men gissningar
på 200 miljarder har förts fram i debatten. Vi står inför ett gigantiskt
problem som blir mer och mer akut. Allt fler vatten- och avloppsledningar
kommer att börja läcka de närmaste åren. Orsakerna till det är ledningarnas
ålder som ger utmattningsskador, sättningsproblem vid sänkt grundvattennivå
och ökad belastning från biltrafiken.

Vpk har flera gånger krävt införande av ett ROT-program för VA-sidan.
Vpk återupprepar detta krav. Villkoren för lån och bidrag för ett VA-ROTprogram
bör utformas på liknande sätt som bostadsförbättringsprogrammet.

Avveckla halogeneringen

Kommunernas vattenverk är ofta både primitiva och ålderstigna. För att få
ett råvatten som innehåller för mycket bakterier eller virus drickbart tillsätts
klor eller brom. Kloret bildar biprodukter i förening med humus. En
del av dessa biprodukter kan förändra våra arvsanlag och andra är cancerframkallande.
Enligt amerikanska beräkningar ökar risken för cancer med
mellan två till fem gånger när vattnet klorerats. Det har också framförts att
riskerna med brom kan vara liknande. Genom att skydda råvattentäkterna

Mot. 1989/90

Jo525

6

och genom bättre teknik i vattenverken och exempelvis sandfiltrering kan
man pä sikt avveckla halogeneringen. Vpk anser att halogeneringen av
dricksvattnet på grund av hälsoriskerna bör avvecklas inom en tjugoårsperiod.

Återinför kalkningsbidraget

Tidigare kunde man få ersättning för att åtgärda surt vatten i enskild vattentäkt.
Vid riksmötet 1988/89 togs denna möjlighet bort.

Det största problemet med försurat eller naturligt surt grundvatten är att
det ofta orsakar korrosion, en avfrätning av koppar och rostangrepp eller
avzinkning av förzinkat stål i vattenledningar och hydroforer. Korrosion leder,
förutom att rören såsmåningom går sönder, till utlösning av metaller ur
markens mineral. På en del håll, där man har extremt surt grundvatten (med
pH omkring 4,5) har man även funnit ökad utlösning av markens förråd av
metaller, främst zink, koppar, bly och kadmium.

Det sura vattnets hälsovådlighet har understrukits av från varandra oberoende
forskningsprojekt som redovisats i den internationellt erkända brittiska
medicintidskriften The Lancet. Resultaten visade på ett klart samband
med antalet Alzheimersjuka och mängden aluminium i dricksvattnet. Risken
att drabbas ökar med 50 % om aluminiumhalten stiger från under 0,01
mg/l vatten till över 0,11 mg/l vatten. Nyligen publicerade amerikanska undersökningar
visar också att barn kan få inlärningssvårigheter av mycket
ringa koncentrationer bly.

För att det tidigare bidraget till åtgärder mot surt brunnsvatten skulle utbetalas
måste följande villkor uppfyllas:

- pH-värdet ska understiga 6,5

- vätekarbonathalten ska understiga 60 mg/l

- kvoten mellan vätekarbonathalt och sulfathalt ska vara mindre än 1 mätt
i mg/l och/eller

- kopparhalten i nattståndet ledningsvatten ska överstiga 3 mg/l.

Enligt dessa kriterier bedömde Naturvårdsverket 1987 att uppemot 70 000
enskilda vattentäkter hos permanentboende kunde uppskattas vara i behov
av åtgärder. Situationen har förvärrats sedan dess. Naturvårdsverket rapporterade
i augusti 1989 efter att ha undersökt 5 600 jordbrunnar i hela landet
att hälften av dessa brunnar hade ett pH-värde under 6,3. Totalt finns över
1 miljon enskilda vattentäkter som drygt 3 miljoner människor får sitt dricksvatten
från. De suraste brunnarna finns längs Norrlandskusten, i Värmland
och i de kalkfattiga södra delarna av Götaland.

Det finns flera metoder för att behandla surt vatten. Vanligast är insättning
av syrningsfilter. Man kan också dosera alkaliska ämnen direkt i ledningsvattnet
och på så sätt höja pH-värdet. Det sistnämnda förekommer
främst vid större anläggningar. Kostnaden för den enskilde beräknades till
10 000 kronor 1987. Statsbidrag har utgått med 50 %.

Vpk anser att med hänvisning till folkhälsan bör bidraget vara kvar. Dessutom
behövs en informationssatsning av Naturvårdsverket och kommunernas
miljö- och hälsoskyddsförvaltningar.

Mot. 1989/90

Jo525

7

Stopp för aluminiumtillsatser

Aluminium kan också vara ett problem för dricksvatten som kommer från
allmänna vattentäkter. Det är vanligt att aluminiumsulfat tillsätts sjövatten
innan det blir dricksvatten. Detta för att fälla ut fosfor och att göra vattnet
klarare. Sydvatten tillsätter 30 gram aluminiumsulfat per m1 vatten från sjön
Bolmen. Resterna av aluminiumsulfat går att spåra i dricksvattnet för ca
250 000 hushåll i Skåne. Aluminiumsulfat har en försurande effekt på vattnet.

Vi anser därför att användningen av aluminiumsulfat och aluminium som
vattenkemikalie måste upphöra.

Det behövs gränsvärden för radon i dricksvatten

En rapport från statens strålskyddsinstitut från början av år 1989 visar att
vatten från djupborrade brunnar kan ge höga radonhalter i bostäder. Fyra
procent av landets brunnar har radonhalter som ligger över 1 000 becquerel
per liter. Dessa siffror baseras på en undersökning av 500 brunnar över hela
landet. De flesta brunnarna med de höga värdena ligger längs Norrlandskusten
och i Västsverige. Det finns i dag enbart gränsvärde för radon i luften.
Gränsvärdet är satt till 400 becquerel per m1 luft. För nybyggda hus är motsvarande
gränsvärde 70 becquerel per m\ För radon i vatten finns inget
gränsvärde. Radon i vatten är i första hand ett problem på grund av att det
snabbt fälls ut i luft. Beräkningar visar att en radonhalt på 1 000 becquerel
per liter vatten kan ge 100 becquerel per m1 luft. Tillsammans med eventuella
andra radonkällor kan gränsvärdena snabbt överskridas. Radon är
känt för att öka risken för lungcancer.

Vpk anser att gränsvärden för radon i dricksvatten snarast bör utarbetas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen till Bidrag för åtgärder mot surt brunnsvatten för
budgetåret 1989/90 anslår 20 000 000 kr.,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att förbjuda användning
av aluminiumsulfat samt användandet av aluminium som
vattenkemikalie,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud för utsläpp
av hälso- och miljöfarliga ämnen till recipient som samtidigt är råvattentäkt,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till översyn och
skärpta regler för äldre anläggningars utsläpp,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en tjugoårig avvecklingsplan
för halogenering av dricksvatten,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ROT-program
för kommunerna,1]

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett handlingsprogram
för att få bort bekämpningsmedelsrester ur dricksvatten.

Mot. 1989/90

Jo525

8

7. att riksdagen uppdrar åt
radon i dricksvatten.

Stockholm den 16 januari 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Annika Ahnberg (vpk)

regeringen att ta fram gränsvärden för

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1989/90

Jo525

11989/90: Bo234

9