Dricksvattnet

Motion 1990/91:Jo513 av Åsa Domeij m.fl. (mp)

Vatten är vårt viktigaste livsmedel. I Sverige har vi varit
bortskämda med god tillgång på vatten av god kvalitet. Som
med så mycket annat är detta inte längre någon
självklarhet. Den långtgående miljöförstöringen, t.ex.
försurningen, utgör ett starkt hot mot vårt dricksvatten.
Grundvattnet håller på att förändras som en direkt följd av
luftföroreningarna från bilismen, flyget, sopförbränningen
och industrin samt av gödsling vid jord- och skogsbruk.
Utsläpp av svavel, kväveoxider och kolväten måste
drastiskt minska i Sverige och utomlands. Annars kommer
försurningen att fortskrida med svåra följder för
dricksvattenförsörjningen. Den här motionen innehåller
samtliga våra förslag för en bättre dricksvattenkvalitet just
därför att att kvaliteten på vattnet är nära sammankopplad
med miljöförstöringen. Hur vi vill komma till rätta med
miljöförstöringen utvecklas i andra motioner.

Vattenbegreppet

Enligt de allmänna råden till 1 § i livsmedelsverkets
kungörelse om dricksvatten gäller förordningen endast för
kallvatten. Detta är inte tillfredsställande, eftersom
vattendistributionen är så utformad att varm- och kallvatten
tappas ur samma kran i de moderna engreppsblandarna,
som blivit allt vanligare i de svenska hushållen. Kvaliteten
på vattnet måste därför upprätthållas även för
varmvattenledningar. Det är heller inte ovanligt att
varmvatten används till matlagning. Ett otjänligt
varmvatten kan utgöra en hälsorisk, speciellt för barn.

Rapportering av vattenanalyser

Försurningen resulterar i ökad koncentration av metaller
i dricksvattnet. Den ökar vattnets korrosiva egenskaper och
löser ut vissa metaller från jord, mineral och
vattenledningar. För höga halter av koppar, kadmium och
bly i dricksvattnet är direkt hälsovådliga. Därför anser vi att
det är av yttersta vikt att kontinuerligt mäta
vattenkvaliteten och rapportera analysresultaten till
länsstyrelsen. Före 1983 skedde en kontinuerlig
rapportering från kommunerna till länsstyrelserna av
analysresultaten. Rapporteringen måste omgående
återinföras, så att förebyggande åtgärder kan vidtagas, när
proven utvisar negativa resultat.

Grundvattenkontrollnät

Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) ansvarar för
kontrollen av grundvattnet i Sverige. Man studerar tillgång
och kvalitet på grundvattnet på ett antal
observationsställen. Dessa är ofta belägna långt från
mänskliga aktiviteter, där påverkan av grundvattnet
mänskligt att döma är som minst. Mätpunkter borde också
finnas nära miljöfarliga verksamheter. Ett finmaskigt
kontrollnät bör byggas upp över hela landet för att få
kontroll över dricksvattensituationen och göra det möjligt
att sätta in åtgärder i tid när vattenkvaliteten är dålig.

Katastrofer som parasitsmittan i Sälen 1986/87, där 3800
besökare insjuknade p.g.a. förorenat vatten, hade kunnat
undvikas med ett bättre kontrollsystem. En annan fördel
med kontrollsystemet är att det utgör ett bättre underlag för
lokaliseringbedömningar vid tillståndsgivning för
miljöfarlig verksamhet.

Kvalitetsnormer för dricksvatten

Kvaliteten på vattnet i vattentäkten är beroende av alla
föroreningar som via luft och vatten tränger ner till
grundvattnet eller ytvattentäkten. Om miljöfrågorna och
dricksvattenkvaliteten prioriteras kan vi slippa dricka
vatten som ''renats'' med kemikalier i reningsverk. Ett
dricksvatten som är renat med hjälp av olika kemikalier i ett
reningsverk kan aldrig nå samma kvalitet som ett från
början opåverkat råvatten från vattentäkten. Med
''råvatten'' menas vatten som är avsett att efter någon form
av beredning användas som dricksvatten enligt 2 §
livsmedelsverkets kungörelse om dricksvatten 1990-01-01.
Råvattnet kan komma antingen från en ytvattentäkt (sjö
eller älv/å) eller en grundvattentäkt och i Sverige svarar de
för ungefär hälften var av vattenförsörjningen.

I USA och inom EG (sedan 1976) har man
kvalitetsnormer för dricksvattnet, vilket innebär att vattnet
inte får innehålla mer än viss angiven andel namngivna
metaller och ämnen för att utgöra tjänligt dricksvatten.
Innan riksdagsvalet 1988 var samtliga partier i Sverige ense
om att miljölagstiftningen måste utgå ifrån vad ''naturen
tål'', vilket innebär att miljökvalitetsnormer måste införas.
När det gäller dricksvatten är det lika viktigt att införa
kvalitetsnormer -- bindande gränsvärden -- av hälsoskäl.
När normerna sätts ska de naturligtvis utgå från vad som är
riskfritt ur hälsosynpunkt, inte från vad reningsverken är
byggda för. Dessa är nämligen ofta byggda för att rena ett
förhållandevis opåverkat råvatten, men inte för att befria
vattnet från alla de kemikalier som genom industriutsläpp,
bilism, hushåll, sjukhus, avfallsdeponier och jordbruk
förorenat vattnet. Kvalitetsnormerna måste vara juridiskt
bindande så att t.ex. kommunen kan ställas till ansvar om
normen överskrids.

Metallförekomst i dricksvattnet beror inte endast på
försurningens urlakningseffekter, utan även på metaller i
nederbörd, processkemikalier i reningsverken, typ av
rörledningsmaterial som används i vattenledningssystemet
och vattenomsättningen i systemet.

Gränsvärden eller kvalitetsnormer måste snarast införas
för bl.a. följande ämnen: bekämpningsmedel, dioxiner,
asbest, bly, kadmium, aluminium och nitrat.

Bekämpningsmedel

I Sverige finns inga fastställda gränsvärden för högsta
tillåtna resthalter av bekämpningsmedel i dricksvatten,
däremot finns riktvärden. Livsmedelsverkets riktvärden
rekommenderar att dricksvatten ska vara fritt från rester av
bekämpningsmedel. Föroreningar av bekämpningsmedel
har konstaterats i såväl brunnar som grundvatten.

Dioxiner

De största källorna för utsläpp av dioxiner är
sopförbränningsanläggningar, järn- och stålverk,
skogsindustrin, biltrafik och sjukhusugnar. Vindarna från
kontinenten för också med sig dioxiner. De är
svårnedbrytbara och kommer därför att finnas kvar under
lång tid. Vad som händer när exponeringen ökar och
människan utsätts för exponering under lång tid är
fortfarande okänt.

Asbest

Asbestfibrer kan nå dricksvattnet på tre olika sätt:
genom erosion från mark och asbesthaltig berggrund,
genom spridning i luft och med vatten från gruvor och
industrier där man arbetar med asbesthaltiga material samt
genom korrosion av asbestcementledningar för dricksvatten
(se avsnitt om asbestcementledningar).

Bly

Förekomst av bly i dricksvatten härrör ofta från
korrosion av blyhaltiga material i äldre
fastighetsinstallationer, industriutsläpp och soptippar. Risk
föreligger för kroniska hälsoeffekter vid långvarigt intag.
Bly kan medföra skador på centrala nervsystemet med
koncentrationssvårigheter och andra störningar som följd.
Problemen med kadmium liknar problemen med bly.

Aluminium

Försurningen av mark och vatten ökar rörligheten hos
tidigare fast bundet aluminium. Aluminium har satts i
samband med fiskdöd och skogsskador i
föroreningspåverkade områden.

Nitrat

Nitrat indikerar påverkan från avlopp, gödsling och
andra föroreningskällor. För höga halter i blodet försvårar
syreupptagningen.

Koppar

Korroderas från distributionsledningar, installationer i
fastigheter, varmvattenberedare och tappkranar. Toxiska
effekter efter intag av en enstaka hög dos koppar finns
beskrivna, t.ex. kräkningar och magsmärtor.

Alternativa metoder i beredningsprocessen

I reningsverken används idag kemikalier för att rena
vattnet. Störst betydelse har de som tillsätts i de högsta
doserna, t.ex. aluminium- och järnsalter. Klorering kan
tillgripas för att förhindra vattenburen smitta och begränsa
mikrobiologisk tillväxt i distributionsnätet. Det finns
riktnormer för dessa, men användningen av dessa utgör
ändå i det långa loppet en hälsorisk. Vi förordar att
alternativa metoder tas i bruk i beredningsprocessen och att
användning av processkemikalier minskas så mycket som
möjligt. En alternativ metod kan vara att rena vattnet
genom s.k. långsamfiltrering genom en rullstensås.

Vattenledningssystemet

En kommunal upprustning av vattenledningssystemet är
nödvändig i hela landet. Det finns ledningar som är
betydligt äldre än 50 år gamla. Stora mängder vatten
försvinner ut ur vattenledningssystemet genom läckor, pga
dåligt underhållna rör. Varje år insjuknar ett stort antal
människor pga föroreningar i dricksvattnet.

Det finns idag felaktiga konstruktioner, läckande avlopp
som kan rinna in i vattentäkter, ''bortglömda'' bräddavlopp
i vattenreservoarer, golvbrunnar i vattenverk i förbindelse
med avloppsnät och förbindelser mellan ytvatten och
kommunala ledningsnät. Genom införande av
kvalitetsnormer för dricksvattnet kommer kommunerna att
tvingas att se över allt detta. Epidemier hos befolkningen
får inte vara en signal för renoveringsarbetet.

Vid översynen av ledningsnätet skall hänsyn tas till
alternativ till vattentoaletter. Det finns mycket bättre
lösningar än att spola ut all avföring i våra vattendrag. I en
annan motion har vi föreslagit utveckling av ekologiska
toaletter både för att åstadkomma ett mer cirkulärt
kretslopp och återföra växtnäring till jordbruket och för att
värna miljö och dricksvattenkvalitet. Det finns inget
alternativ till bra dricksvatten.

Kemikalietransporter

I beredskapsplaneringen klassas vattenverken som
skyddsföremål, som prioriteras i fråga om skydd och
bevakning. Däremot bevakas inte andra delar av
distributionssystemet, vilket är en svaghet.

1986 utförde FOA en studie av Strängnäs och Falköping.
Den visade, att kommunerna lagt sina ledningsnät i
anslutning till broar och större vägar, vilket var ekonomiskt
fördelaktigt, men ur beredskapssynvinkel en katastrofal
lösning. Detta medför att de farliga kemikalietransporterna
sker utmed våra dricksvattenledningar, ett allvarligt hot mot
vårt dricksvatten redan under fredstid. Varje
kemikalietransport utgör därmed en potentiell fara för vårt
vatten och varje olyckstillbud en anledning till oro.

Vättern är ett exempel på en stor dricksvattentäkt som
hotas av kemikalietransporter. Den försörjer idag dryga 200
000 människor med dricksvatten. Det betyder att farliga
transporter måste hållas ifrån de stora vägarna E6 och 195,
där en mängd tunga transporter sker.

Katastrofen kan bli ännu större, om olyckan sker i
närheten av en vattentäkt. Kemikalierna späds inte
nödvändigtvis ut i hela sjön eller ens större delen av denna.
Det utsläppta ämnets täthet, temperaturskiftningar och
strömmar i vattnet kan få till följd att det utsläppta ämnet i
form av ''paket'' förflyttar sig i vattnet och i mer
koncentrerad form når råvattenintaget.

Liknande risker utgör fartygstransporter med
kemikalier som sker på ytvattentäkter, t.ex. Mälaren, Göta
älv m.fl. och stora giftiga industriutsläpp, som sker stötvis i
ytvattentäkter.

Enligt 21 § räddningstjänstlagen skall varje kommun ha
en räddningstjänstplan med uppgifter om vattentäkter. Ett
sätt att arbeta med riskerna vid transporter av farligt gods
är vägvalstyrning, där bilarna måste välja lågriskvägar. Så
sker t.ex. med transporter till SAKAB.

Kemikalietransporterna måste bort från vattentäkterna
och vattendistributionssystem och nya stammar för
vattenledningsnät bör inte anläggas vid broar och vägar.
Vägvalsstyrning bör tillämpas för att skydda dricksvattnet
från farliga transporter.

Vattenbrist

Den torra sommaren 1989 visade vilken livsviktig resurs
vattnet är. Total brist på vatten kan inom några dygn leda
till skador på människor och inom en vecka leda till döden.
Speciellt storstäderna är sårbara vid vattenbrist. Vattenbrist
kan uppstå av många olika skäl, t.ex. försämrat råvatten,
dåliga distributionsnät, som till slut gör vattnet odrickbart,
plötsliga naturkatastrofer, som orsakar inflöden av
avloppsvatten i dricksvattensystemet, vilket i sin tur orsakar
spridning av sjukdomar.

Elavbrott medför att vattenleveranserna upphör efter
åtta timmar och avloppsvattnet rinner ut obehandlat, vilket
kan leda till förorening av råvatten. Tillgången till
reservkraftverk är i Stockholm och på många andra håll
begränsad och otillräcklig redan i fredstid. Sommaren 1989
slogs den stora vattenledning från Vättern som försörjer
Skövde, Skara och Falköping ut under ett antal dagar på
grund av ett blixtnedslag. Vattenförsörjningen kunde under
ett antal dagar klaras med tankbilar.

Storskaligheten i vattenförsörjningen är ett stort
sårbarhetsproblem. Det är alltid lättare att finna
nödlösningar för mindre befolkningar än för större.

Distributionsnätet

Materialen i vattenledningar varierar bl.a. beroende på
den tidsperiod under vilken de installerades. Tidigare
tillverkades vattenledningsrör mest av olika metaller samt
av cementbaserade och keramiska material. Det
uppmärksammades föga att dessa kunde innebära
hälsorisker. Många av dessa gamla rör ligger fortfarande
installerade i marken. På grund av den ökade försurningen
frigörs metaller som aluminium, bly och koppar från dessa
installationer.

Även asbestfibrer kan nå dricksvattnet genom korrosion
av asbestcementledningar. Enligt VAV utgör
asbestcementledningar ca 3-4% av ledningsnätets längd,
men det finns enskilda kommuner där siffran är 90%.
Många undersökningar har gjorts internationellt för att
utröna risken med asbest. Asbestfibrer i vatten har påvisats
till en del kunna tränga igenom magsäcken hos människor
och har återfunnits t.ex. i urinen och i lever. Den
amerikanska naturvårdsenheten EPA ansåg 1985 ''att
många studier av asbestarbetare har påvisat signifikanta
cancerrisker i mag-tarm-kanalen''. Det finns andra som
bestrider detta. Faktum kvarstår att risken är okänd med
avseende på långtidsexponering.

Idag används även nya plastyper, från vilka en eller flera
substanser kan tänkas utlösas. De tester som utförs med nya
material utförs ofta under för kort tid och under
förhållanden som ej i tillräcklig grad motsvarar
verkligheten. Som exempel kan nämnas att Danmark gör
sina urlakningsförsök vid 60° C, medan man i Sverige utför
dem vid rumstemperatur. I de flesta fall blir utlösningen
större vid högre temperaturer. För närvarande är endast
PEX-rör (tvärbunden polyeten) typgodkända för
varmvattenanvändning i fastigheter. Mot bakgrund av det
ovan anförda vill vi förorda en rejäl översyn av vårt
vattendistributionssystem.

Försurade brunnar

I vårt land är berggrunden ofta kalkfattig. Den fungerar
dåligt som buffert för att förhindra att brunnar försuras. Det
sura vattnet frigör olika ämnen vid tillflödet till brunnarna,
i vattenledningarna samt vid användningen.

Det finns anledning att bidra med skattemedel till
restaureringen av landets brunnar. Vi är tillsammans
ansvariga för miljöförstöringen. Det är en viktig
solidaritetsfråga att ställa upp för att inte någons hälsa ska
riskeras. Vi återkommer till finansieringen i samband med
vår miljöpolitiska motion senare i år.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i livsmedelsverkets förordning om dricksvatten att
förordningen blir tillämplig på varmvatten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall återuppta den
rutinmässiga rapporteringen till länsstyrelsen av
analysresultat av dricksvattnet i kommunen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundvattenkontrollnät,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagändring att kvalitetsnormer för dricksvatten införs i
enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativa metoder i
reningsverkens beredningsprocess,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativ till vattentoaletten vid
renoveringen av landets vattendistributionssystem,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kemikalietransporter nära
vattentäkter och distributionsledningarnas sträckning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap vid vattenbrist,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asbestcementrör och annat
material i vattenledningssystemet.

Stockholm den 21 januari 1991

Åsa Domeij (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Roy Ottosson (mp)

Anita Stenberg (mp)

Kjell Dahlström (mp)

Hans Leghammar (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

Carl Frick (mp)

Eva Goe s (mp)

1 1990/91:Bo222