Drivmedelsskatter i Norrlands inland

Motion 1992/93:Sk625 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s)

Drivmedelsskatter utgör en stor inkomstkälla för
statsverket. Dessa skatter har också stor påverkan på det
enskilda hushållets ekonomi. Det är angeläget att ''tunga''
skatteuttag får en sådan profil att dess effekter inte
systematiskt gynnar de stora tätortsområdena på bekostnad
av en väl fungerande glesbygd.

Genom beslut om ytterligare höjning av bensinskatten
har Sverige fr.o.m. den 1 januari 1993 Europas högsta
bensinpriser.

Prishöjningarna drabbar hårdast dem som har störst
behov av bilen nämligen de boende i områden som har den
minst utbyggda kollektivtrafiken.

Glesbygdsbon i Norrlands inland är, som framgår av det
följande, den störste förloraren när skattehöjningarna
infördes. Enligt SCB:s resvaneundersökning från 1984-1985
har personer som bor på landsbygden eller i mindre tätorter
ett bilresande som är mer än 50 procent högre än i
storstäderna.

I storstäderna är exempelvis endast 1 procent av
befolkningen hänvisad till bilen för sina livsmedelsinköp
medan motsvarande siffra för mindre orter och glesbygd i
Norrland är 21 procent. Det är också -- som en följd av
avsaknaden av en fungerande kollektivtrafik -- väsentligt
fler på landsbygd och i mindre tätorter i Norrland som
arbetspendlar med bil än vad som är fallet i storstäderna. I
Stockholm åker t.ex. 49 procent av de sysselsatta bil till
arbetet medan motsvarande siffra för glesbygd och mindre
tätorter i Norrland är 81 procent (SCB:s undersökning om
levnadsförhållandena 1990-1991).

I glesbygden i Norrlands inland är bensinpriset högre än
i storstäderna. Glesbygdsbor i inlandet får därigenom bära
en orättvist tung börda i samband med skattehöjningen.
Detta är uppenbart vad gäller Jätmlands län. I inget annat
län förbrukas per person så mycket bensin/år eller närmare
bestämt 852 liter/person mot t.ex. Stockholms län 562
liter/person (SCB:s statistik för leveranser till slutliga
förbrukare år 1991).

Skattehöjningarna drabbar dessutom hårdast den del av
landet där den genomsnittliga hushållsinkomsten är lägst
bland bilägarna (i glesbygd 131 000
kronor/år medan medelinkomsten för landet är 176 000
kronor/år).

Under de förhållanden som nu redovisats måste det, vad
gäller inlandet, orättvisa skatteuttaget kompenseras av
samhället på något rimligt sätt. I det sammanhanget är den
sänkta fordonsskatten för personbilar inom vissa
kommuner (bilaga) helt otillräcklig (14 §
Vägtrafikskattelagen 1988:327; prop. 1979/80:109, SkU 47,
rskr 334).

Det är rimligt att det totala bensinskatteuttaget per
person/år inte utgår med högre belopp i inlandet än i t.ex.
Stockholm. Detta innebär att det erfordras en
skattereduktion i inlandet om cirka 35 procent vilket
ungefär motsvarar 2 kronor/liter år 1993. Då har ändå inte
beaktats att bensinpriset generellt är högre i inlandet än i
storstadsområdena eller att bilslitaget är väsentligt högre i
glesbygd än för medelbilisten. Glesbygdsbilisten har t.ex.
en årlig underhållskostnad för drift och underhåll som är
cirka 3 100
kronor högre än vad som är fallet för bilägare i övriga
landet (Konsumentverkets rapport 1988/89:11).

Med beaktande av här redovisade förhållanden är det
enligt vår mening ett rimligt krav att de negativa effekterna
av bensinskattehöjningen elimineras i de mest utsatta
områdena. Kraven skulle omfatta de kommuner som
framgår av bilagan, och som riksdagen i annan ordning
utpekat såsom varande i särskilt behov av uppmärksamhet
när energiskatter höjs. Vi avstår i detta sammanhang från
att föreslå någon exakt teknisk lösning på hur det här skall
genomföras. Vi förutsätter att regeringen, med de
utredningsresurser den har till sitt förfogande, snarast
bereder och förelägger riksdagen förslag i det syfte vi här
redogjort för.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om drivmedelsskatter i Norrlands
inland.

Stockholm den 25 januari 1993

Nils-Olof Gustafsson (s)

Margareta Winberg (s)

Berit Andnor (s)

14 § För en personbil som hör hemma i en kommun som
anges i bilaga 3 till denna lag skall fordonsskatt betalas
enligt bilaga 1 endast till den del fordonsskatten för år
räknat överstiger 384 kronor.

Sk625
Bilaga

En personbil anses höra hemma i den kommun där den
skattskyldige har sin adress enligt bilregistret vid den
tidpunkt som anges i 16 § tredje stycket. Saknas sådan
adress gäller i stället den adress som borde vara antecknad
i bilregistret.

Första stycket tillämpas endast i samband med att
fordonsskatt skall betalas enligt vad som i övrigt gäller
enligt denna lag.

Bilaga till vägtrafikskattelagen (SFS 1988:327)

Förteckning över kommuner som avses i 14 §

Värmlands län
Torsby
Kopparbergs län
Malung
Vandsbro
Älvdalen
Gävleborgs län
Ljusdal
Västernorrlands län
Sollefteå
Ånge
Jämtlands län
Berg
Bräcke
Härjedalen
Krokom
Ragunda
Strömsund
Åre
Västerbottens län
Bjurholm
Dorotea
Lycksele
Malå
Norsjö
Sorsele
Storuman
Vilhelmina
Vindeln
Vännäs
Åsele
Norrbottens län
Arjeplog
Arvidsjaur
Gällivare
Haparanda
Jokkmokk
Kalix
Kiruna
Pajala
Älvsbyn
Överkalix
Övertorneå

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989, då
vägtrafikskattelagen (1973:601) skall upphöra att gälla.