Dyslexi

Motion 1990/91:Ub803 av Gullan Lindblad och Hans Dau (m)

Så inleddes en artikel i Aftonbladet nyligen.

Dyslexi drabbar ca 7 procent av befolkningen och i regel
normalbegåvade människor. Det är en medfödd, ofta ärftlig
hjärnskada.

''Samhället har inte insett vilket elände detta handikapp
kan medföra om man inte får hjälp i tid'', säger professor
Christoffer Gillberg, överläkare och barnpsykiater, som
intervjuas i samma artikel. 70--80 procent av de intagna på
häkten och fängelser lider av dyslexi och bästa sättet att
bota ''värstingar'' är att lära dem läsa och skriva sägs det
också i artikeln.

Tidig upptäckt viktig

Att kunna läsa och skriva är en oerhört väsentlig
förmåga. Om en ung människa inte kan lära sig det blir hon
efter i allting. Många barn som har dyslexi kan bli
deprimerade och umgås med självmordstankar i nio--
tioårsåldern.

Tidig upptäckt är A och O. Skolan måste prioritera
dessa barn i undervisningen, men detta sker ofta inte idag,
troligen beroende på okunskap. Ju längre det dröjer innan
dyslexin upptäcks, desto svårare blir problemen för eleven.

Dyslexi kan inte botas men god pedagogisk hjälp lindrar
svårigheterna.

Vuxna dyslektiker talar ofta inte om sina problem. De
gömmer dem och skäms otroligt. Att fylla i en blankett kan
vara något fruktansvärt för en dyslektiker -- och det första
man får göra, t.ex. på arbetsförmedlingen, är att fylla i en
blankett. Det kan gå så långt att människor inte vågar ta
sådana kontakter.

''Hur många dyslektiker skulle vi inte ha kunnat rädda
med adekvat hjälp?'' Frågan ställs av en specialpedagog,
som anser att det rör sig om ett svårt handikapp men också
om ett samhällsekonomiskt problem.

Lärarutbildningen viktig

Det är viktigt att en blivande lärare får rent medicinska
kunskaper om dyslexi så att läraren kan lära sig ''upptäcka''
handikappet hos en elev. Det är viktigt att kunna finna ut
om svårigheterna ligger på det auditiva eller det visuella
planet.

Det finns något barn som har läs- och skrivsvårigheter i
varje klass. Många lärare har inte fått någon undervisning
i hur man ska handskas med dessa barn. Det finns t.o.m.
speciallärare som kan för litet om detta handikapp och hur
man kan hjälpa barnen.

Av budgetpropositionen framgår att
utbildningsutskottet i sitt betänkande 1989/90:UbU3
framhållit vikten av fortbildning för att öka lärarnas
kompetens i att undervisa elever med grava läs- och
skrivsvårigheter. I budgetförslaget hänvisas till att det är
kommunerna, som i högre grad ska svara för fortbildningen
av personal i skolan.

Staten har enligt uppgift vidtagit olika åtgärder för att
öka lärarnas kompetens på detta område. Vidare hänvisas
till den specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen, där
det ges möjlighet till ytterligare fortbildning i att undervisa
elever med uttalade läs- och skrivsvårigheter. Om
ytterligare fortbildningsinsatser behövs ankommer det
enligt propositionen på kommunerna och skolverket att
vidta åtgärder för att en sådan fortbildning kommer till
stånd.

Med tanke på den oro som lärarna själva uttrycker för
sina bristande kunskaper om dyslexi är
budgetpropositionen ingen stimulerande läsning. Då det
finns någon dyslektiker i varje klass räcker det knappast
med fortbildning och specialpedagogisk
påbyggnadsutbildning för vissa lärare. Varje lärare och
skolledare bör ha sådan kunskap om dyslexi att
specialpedagogisk hjälp och träning kan sättas in redan från
skolstarten. Dyslexibarnen bör prioriteras när skolan
fördelar sina resurser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildning rörande
dyslexi i den reguljära lärarutbildningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att dyslektiker bör prioriteras då
skolan fördelar sina resurser.

Stockholm den 17 januari 1991

Gullan Lindblad (m)

Hans Dau (m)