Effektivisering av upphandlingen och säkerställande av beställarkompetensen

Motion 2008/09:Fi249 av Christina Axelsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att effektivisera upphandlingen och säkerställa beställarkompetensen vid användning av LOU.

Motivering

Lagen om offentlig upphandling har nyligen ändrats så att de omarbetade EU-direktiven ska införlivas i svensk lagstiftning och därmed ge möjligheter att lagen kan användas mer effektivt och blir mer lättläst.

Det behövdes en omarbetning, men jag anser att regeringen har lagt alltför stor vikt vid de tekniska lösningarna. Det som behövs är konkreta förslag för att verkligen effektivisera den offentliga upphandlingen. Därför behöver beställarkompetens och god kunskap hos upphandlande myndigheter och enheter säkerställas. Detta är ett krav om vi vill förbättra förutsättningarna för små privata företag, kooperativ och ideella organisationers företag att delta på liknande villkor som större och medelstora företag. Vidare saknas ännu skarpa förslag om forskning inom området. Hur ska offentlig upphandling kunna gynna forskning för att förstärka utvecklingen samt demonstration av ny teknik, till exempel. Jag saknar kanaler för hur vi ska kunna informera fler, införliva nya metoder samt sprida nya idéer och best practice. Detta skulle kunna öka möjligheterna för upphandlarna och leverantörerna att göra goda affärer och innebära både bättre och billligare upphandlade tjänster och produkter.

Många små företag anger att de främsta hindren för att de framgångsrikt ska kunna delta i en offentlig upphandling handlar om

• kostnaderna för att ta fram anbud

• den korta tid som företagen får på sig att ta fram anbud

• de krav som ställs på företaget.

Upphandlande enheter använder även olika utvärderingsmodeller. Det har hänt att anbud blivit underkända av formella skäl som inte har betydelse för den vara eller den tjänst som upphandlas. Företagen blir även bundna av de anbud som läggs, vilket kan medföra att de tvingas binda upp resurser under lång tid utan att vara säkra på att de verkligen kommer att få ett kontrakt. Det händer också att någon mindre företagare blir utesluten från anbudsförfarandet på grund av att han eller hon missat i ansökningen t.ex. glömt ett intyg eller fyllt i en blankett fel. Ett sådant misstag borde kunna lösas i dialog i stället för att leverantören helt ska uteslutas från att lämna anbud.

Jag anser att den nya lagstiftningen har krånglat till det när det gäller hur mindre företag kan komma i fråga för att leverera. Ur lagstiftningen har meningen om att en grupp leverantörer kan åberopa resurser hos leverantörer i gruppen eller hos andra företag (11 kap. 12 §) uteslutits. Även om definitionerna av leverantör i 2 kap. ska tolkas så att detta förstås, så kan det vara svårt för företagare att faktiskt förstå denna innebörd. En anledning till revidering av lagen var att den ska vara mer lättläst; för tydlighets skull bör denna text återinföras i lagen. Det bör också föras in att grupper av leverantörer ska kunna lämna anbud eller att det går att lämna anbud på hela eller delar av kontraktet i samtliga förfrågningsunderlag, just för att underlätta för små, sociala och kooperativa företag att lämna anbud som kan antas. Jag menar att mångfald, såväl i antal och form som en mångfald för att tillgodose etniska, språkliga och religiösa behov, är ett önskvärt värde och att lagstiftningen måste vara tydlig och säkerställa detta. På detta sätt kan vi få ett bättre fungerande näringsliv och livskraftiga företag med möjligheter att växa och erbjuda en ökad konkurrens, helt enkelt en större marknad.

För att tillförsäkra myndigheter och upphandlande enheter beställarkompetens är det angeläget att de även behåller en del i egen regi. Om allt läggs ut på entreprenad i exempelvis en kommun kommer snart de som upphandlar att förlora referensmöjligheter och möjligheter till jämförelser av såväl kostnader som kvalitet i verksamheterna. Den offentliga upphandlingen motsvarar ca 15 % eller mer av BNI, uppskattningsvis 450–530 miljarder kronor per år enligt NOU. Det är därför angeläget med en lagstiftning som syftar till att ta vara på möjligheter till en effektiv upphandling vid all offentlig upphandling. Varje procent som effektiviseras innebär att stora belopp sparas åt skattebetalarna.

Det yttersta syftet med lagen om offentlig upphandling och försörjningslagen är att upphandlande myndigheter och enheter ska göra så bra inköp som möjligt, samtidigt som ingen leverantör ska diskrimineras. I praktiken har lagen istället, i en del fall, kommit att uppfattas som en samling administrativa bestämmelser som gör det krångligt för den som ska genomföra inköp och mestadels vara till för att skydda leverantörerna. Mer fokus bör istället läggas på den upphandlande myndighetens eller enhetens rimliga krav på att kunna genomföra fördelaktiga inköp för medborgarnas bästa utan att för den skull diskriminera någon. Lagstiftningen, de efterföljande föreskrifterna, tillsyn m.m. måste ge den upphandlande myndigheten eller enheten mer av möjligheter och mindre av problem. Konkurrensverket bör få i uppgift att på lämpligt sätt verka för att upphandlingen blir effektiv utifrån medborgarnas behov och att det finns en fungerande marknad.

I enlighet med bestämmelserna i de nya EG-direktiven lägger regeringen fram förslag om att en upphandlande myndighet och enhet får ställa särskilda sociala, miljömässiga och andra krav på hur kontrakt fullgörs, under förutsättning att kraven är förenliga med gemenskapsrätten och att de annonseras. Det är viktigt att trycka på detta avsnitt så att det verkligen kommer upphandlarna till del, vilket också Nutek pekade på vid förändringarna av lagstiftningen.

Det bör också kommuniceras vem som har tillsynsansvar för att särskilda villkor i lagen verkligen följs. Det kan tyckas enkelt att kontrollera den som har kontraktet med den upphandlande myndigheten/enheten, men det blir genast svårare när denna anlitar underentreprenörer. Det är därför viktigt att påpeka att den leverantör som upphandlar en underleverantör också är skyldig att tillse att även denna följer de villkor som ställs i ursprungskontraktet. Även kontrollen av redan gjorda upphandlingar bör förbättras. Lagen föreskriver krav på vandelsprövning för att eventuellt kunna utesluta en leverantör. Här bör regleringen kring lagstiftningen stärkas så att kontroller av leverantörer sker löpande, detta i syfte att minimera möjligheterna till osund konkurrens.

Stockholm den 30 september 2008

Christina Axelsson (s)