Eftersökning av försvunna personer

Motion 2003/04:Ju301 av Göran Lindblad och Ulf Sjösten (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre statistikuppföljning hos polisen när det gäller försvunna personer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användandet av blodhundar vid eftersökning av försvunna personer.

Motivering

Varje år försvinner ett stort antal människor. De flesta försvunna förefaller komma till rätta trots snarare än tack vare polisens eftersökningsinsatser. År efter år lämnas motionsyrkanden om bättre eftersökning och statistikuppföljning över resultaten av gjorda eftersökningar utan åtgärd med hänvisning till att polisen själv borde besluta i frågor av operativ karaktär. År efter år visar det sig att inget har hänt. Riksdag och regering måste ta sitt ansvar för att gamla och barn som gått vilse faktiskt blir återfunna på ett enkelt och effektivt sätt.

K-9 inom NYPD (polisen i New York) använder med stor framgång sina tre Blodhundar såväl för att spåra försvunna som att följa spår i kriminalfall. En vanlig svensk invändning har varit att Blodhundarna svårligen låter sig skyddstränas. I New York har man löst det problemet med att då farliga brottslingar spåras följer en annan skyddstränad hund med. Då Blodhunden glatt konstaterat att nu har vi hittat dig avslutar den skyddstränade hunden uppdraget på ett något bitigare sätt.

Fortfarande är hunden ofta det bästa verktyget för att söka efter försvunna människor. Dock visar såväl verkligheten som försök att specialister bland hundarna liksom hos människorna oftare når ett bättre resultat än generalister. Tyvärr har inte polisen någon statistik över vilka eftersöksmetoder som fungerar bäst. Det förefaller som om man oftast gör som man alltid gjort, eller i värsta fall introducerar nya metoder utan att ha en aning om vilka resultat som uppnås.

Vi har upprepade gånger försökt att få fram statistik när det gäller antalet försvunna personer, hur många som återfinns med hjälp av polis och räddningstjänst, och hur många som hittar hem på egen hand. Statistiken förefaller minst sagt bristfällig. Denna brist på uppföljning och utvärdering är knappast ett framåtsyftande arbetssätt. Det bidrar till att metodutveckling inom polis och räddningstjänst hamnar på undantag. Detta är inget mindre än en skandal, och medverkar knappast till att skattebetalarnas pengar används på bästa sätt, eller att de personer som av olika anledningar försvinner eftersöks med de bästa metoderna som står till buds.

I flera år har motioner skrivits som föreslagit att polisen bör göra försök med blodhundar vid eftersök av försvunna personer. Erfarenheten talar för att en blodhund är helt överlägsen en traditionell polishund när det gäller att hitta försvunna personer. Förslagen har knappast fallit i god jord. Den svenska polisen har varit märkbart ointresserad av att ta intryck av de erfarenheter som gjorts i andra länder, bland annat Storbritannien och USA. Förutom i Essex och New York finns nu goda erfarenheter av eftersök med blodhundar och moderna träningsmetoder från North Hampton, South Hampton, Wales och Cornwall.

I tidigare utskottsbehandlingar har utskottet avslagit motioner med hänvisning till att det är polismyndigheterna som bedöms vara bäst lämpade att avgöra vilka eftersökningsmetoder som skall användas. Det finns starka skäl att invända mot denna uppfattning, mot bakgrund av den bristfälliga hantering polisen visat när det gäller implementeringen av hundar i eftersökandet av försvunna människor. Polismyndigheterna förefaller vilja att fortsätta i samma hjulspår snarare än att förutsättningslöst pröva nya eftersökningsmetoder.

Vi vill därför föreslå att polisen genomför försök med blodhundar när det gäller eftersök av försvunna personer. Vi vill också att polisen på ett bättre sätt än i dag förbättrar sin statistik och uppföljning när det gäller försvunna personer.

Stockholm den 1 oktober 2003
Göran Lindblad (m)	Ulf Sjösten (m)