EG-anpassningen och neutralitetspolitiken

Motion 1989/90:U523 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U523

av Inger Schörling m.fl. (mp)
EG-anpassningen och neutralitetspolitiken

Österrikes beslut sommaren 1989 att söka EG-medlemskap trots att landets
permanenta neutralitet sedan 1955 är registrerad såväl i ett statsföretag med
Sovjetunionen som i en särskild neutralitetsgrundlag, har fått de ivrigaste
EG-anhängarna att vädra morgonluft. Kan Österrike bli EG-medlem med
bevarad neutralitet så borde det inte vara någon svårighet för Sverige vars
neutralitet ju varken bygger på internationella överenskommelser eller särskild
lagstiftning utan bara på en halvtannat århundrade gammal politisk
praxis.

I en utförlig analys från Österreichisches Institut flir Internationale Politik
om möjligheterna för neutrala länder att ingå i EG konstateras att det under
alla förhållanden lär dröja länge innan EG kan fatta beslut om den österrikiska
inträdesansökan, eftersom ett positivt beslut om österrikiskt inträde i
praktiken också utgör ett beslut om att EG för all framtid ska avstå från att
utvecklas till en fullständig union som omfattar också försvars- och säkerhetspolitiken
(Neutrale in die EG? Wien 1988). Eftersom de flesta EG-ledare
utom Margaret Thatcher tagit ställning för att EG också ska omfatta
försvaret, bedömer analysförfattaren Paul Luif chanserna för Österrike att
få medlemskap utan avkall på neutraliteten som små. Men också innan EG
öppet blir en militärallians finns betydande svårigheter.

* Enligt Romfördragets artikel 113 kan EG-rådet fatta bindande beslut
om utrikeshandelspolitiken med majoritetsbeslut. En medlemsstat kan
mot sin vilja tvingas medverka i handelsbojkotter. Sådana är inte alls så
ovanliga som man kanske tror. Enligt en amerikansk analys från Institutet
för internationell ekonomi (1986) har drygt hundra handelsembargon
av olika slag lanserats sedan 1914, oftast av USA mot Sovjet. Ett
neutralt land kan alltså inom EG tvingas medverka i ekonomisk krigföring.

* Det s.k. EPS (Europeiska politiska samarbetet) som på senare år gjort
EG till en självständig utrikespolitisk aktör, kan också utgöra ett problem
för neutrala stater. Visserligen har EG ofta intagit en progressivare
och fredsvänligare hållning än t.ex. USA. Dessutom fattas besluten enhälligt,
vilket betyder att en neutral EG-medlem teoretiskt skulle kunna
förvandla EG:s utrikespolitik till en form av aktiv neutralism genom att
lägga in veto mot allt som inte passar in i det mönstret. Men i praktiken
kan det naturligtvis inte gå till på det sättet. Att de nuvarande EG-län

derna skulle låta en nykommen, neutral medlem styra EG:s agerande Mot. 1989 90

på den politiska och diplomatiska världsarenan förefaller inte realistiskt. U523

Varje permanent och förpliktande utrikespolitiskt samarbete måste

bygga på ett mått av kompromissberedskap. EG-medlemskap tillåter

knappast i längden enskilda medlemmar att uppträda med en stark egen

och avvikande utrikespolitisk röst. Därför är det anmärkningsvärt att

Sverige redan tycks medverka i EPS. Enligt Dagens Nyheter fungerar

polchefen på UD Torsten Örn som en sorts observatör i EG:s EPS-sam

arbete. Men, tillägger tidningen, Örns roll talar man dock helst tyst

om (DN 24.11.89).

* Sovjetunionens inställning (liksom i princip USA:s) är naturligtvis avgörande
för neutralitetens trovärdighet i en värld som behärskas av supermakterna.
Visserligen har Sovjet av ekonomiska skäl sedan 1988 ändrat
inställning till EG och erkänner nu organisationen som sådan. Därifrån
till att välkomna en utvidgning av EG med en eller flera av de neutrala
buffertstaterna lär steget dock vara långt. En union mellan Österrike
och Tyskland är uttryckligen förbjuden i statsfördraget mellan Österrike
och Sovjetunionen. I ett officiellt memorandum den 10 augusti 1989
med anledning av den österrikiska EG-ansökan, påminde den sovjetiska
regeringen om att EG uppträder gemensamt inom den europeiska säkerhetskonferensen,
inbegripet beträffande militära aspekter. Mot
den bakgrunden, hette det, är den sovjetiska regeringen övertygad om
att en permanent neutral stats medlemskap i en organisation som EG
skulle leda till dess förlust av de reala möjligheterna att förverkliga sin
neutralitetspolitik. (Telefax från svenska ambassaden i Wien, 17.8.89).

Hindren för neutralas EG-medverkan kan dock visa sig vara betydligt
handfastare än gemensam handelspolitik, EPS och Sovjetunionens attityd. I
en debattskrift från de österrikiska gröna, EG und Neutralität (1989), påminner
en forskare från Institutet för folkrätt i Graz om att EG, dvs. Europeiska
Gemenskaperna, är en samlingsbeteckning på tre gemenskaper som
sedan 1967 i praktiken fungerar som en, nämligen vid sidan av den Ekonomiska
gemenskapen (EEC) också Kol- och stålunionen och Euratom. Medlemskap
i EG innebär alltså medlemskap i samtliga tre sammanslutningar.

Och i deras statuter finns regler som svårligen går att förena med neutralitet.

* I Kol- och stålunionens artikel 59, § 3, stadgas om leveransplikt för varor
(kol och stål) som otvivelaktigt kan användas av en armé eller en flotta,
dvs. varor som det är förbjudet för en neutral stat att leverera i krigstid
enligt Haag-konventionens artikel 7.

* I Euratoms artikel 52, stycke 1, angående främjande av framsteg på
kärnkraftens område fastslås att försörjningen med malmer, råvaror
och klyvbart material ska tryggas genom en gemensam försörjningspolitik
enligt principen om lika tillgång till råvarutillgångarna. För att sköta
detta ska en särskild byrå inrättas. Det betyder att vid krig kan en neutral
stat tvingas leverera klyvbart material till krigförande EG-stater.

För Sveriges del vore Ranstad-uranet i praktiken att betrakta som EGtillgång.
Och hur skulle det vara möjligt att förhindra att kärnkraftverkens
avfall måste levereras till franska atomvapentillverkare? Kontakter

och leveransvägar är ju väl upparbetade sedan Cogema-avtalen och de Mot. 1989/90
famösa svenska avfallstransporterna till La Hague. U523

* I Romavtalets § 75 fin s regler som ger EG-rådet makt att med majoritetsbeslut
fastställa gemensamma regler för in- och utfart till samt genomgångstrafik
genom ett EG-land. Detta betyder att ett EG-land
skulle kunna tvingas att tillåta genomfart för krigsmateriel och trupper,
en eventualitet som uppenbarligen skulle kunna drabba Österrike (och
Schweiz) hårt. Dessa båda länder är redan tyngda och pressade av den
fredstida transittrafiken från norra till södra EG och EG-politikernas
krav på att EG-trafikregler ska tillämpas; det har till och med från Bryssel
kommit förslag om att vissa genomfartsvägar ska klassas som EGvägar
där tyngre och längre lastbilar ska tillåtas köra under hela dygnet alltså
en sorts panamakanaler på land, som de österrikiska EG-kritikerna
uttrycker det.

En för Sverige särskilt känslig del av neutralitetspolitiken är vapenhandeln.
Går restriktiv (eller helt slopad) vapenexport att förena med EG-anpassning?

Enligt EG:s vitbok för den inre marknaden (§ 55) planeras en harmonisering
av vapenlagstiftningen. Enligt ett uttalande av EG-kommissarien Karl
Heinz Narjes vid en konferens inom WEU (West European Union, dvs.
större delen av Natos europeiska medlemmar) måste den inre marknaden
också gälla försvaret (Ny Teknik 11/1988).

EG-kommissionen har på direkt fråga från danska EG-motståndare i
Europaparlamentet vägrat ta avstånd från tanken på EG som en stor gemensam
vapenmarknad. (Ny Teknik 15/1988 EG en egen vapensmedja).

Den 14.3.1989 uttalade sig en majoritet av EG-parlamentets medlemmar
för enhetliga vapenexportregler. EG-kommissarie Bangemann förklarade
att det vore naturligt med samma sorts harmonisering av reglerna för vapenhandel
som gäller för all annan varuhandel i den inre marknaden 1992.

En geomgång som miljöpartiet låtit göra visar att internationaliseringen
av svensk vapenindustri går mycket snabbt och drivs fram såväl av industrins
egen utveckling, som av politiska signaler i de senaste årens riksdagsbeslut
och utredningsdirektiv som klart utsäger att restriktiviteten vid samarbetsprojekt
ska vara betydligt mindre än för traditionell svensk vapenexport.

Detta framgår av prop. 1986/87:95, SOU 1987:8 Försvarsindustrins utlandsverksamhet,
direktiven till KMU (88/41) och i KMI:s skrift Sveriges vapenexportpolitik
(UD informerar 1989:1).

I krigsmaterielutredningens uppgifter ingår att överväga vilka villkor som
bör gälla för samarbetsavtal och analysera gällande sådana avtal. Man kan
befara en utveckling där svensk vapenexport reellt ökar, men formellt minskar
p.g.a. att den i allt större utsträckning kommer att ske inom ramen för
samarbetsavtal. Svensk försvarsindustri blir genom samarbetsavtal reellt en
del av en gemensam EG-vapenmarknad. Och inom EG finns inte samma
restriktioner mot vapenexport som i Sverige.

Sammanfattningsvis visar ovanstående analys att en seriös och trovärdig
neutralitetspolitik varken går att förena med EG-medlemskap eller fullständig
anpassning till EG:s inre marknad.

21

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att det förtäckta samarbetet
mellan Sverige och EG:s s.k. EPS omedelbart upphör,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inte skall ingå i en gemensam vapenmarknad
med EG,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anslutning
till eller harmonisering med Romavtalets 113 § vore oförenligt
med trovärdig neutralitetspolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anslutning
till eller harmonisering med Kol- och stålunionens 59:3 § vore
oförenlig med en trovärdig neutralitetspolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en anslutning
till eller harmonisering med Euratoms 52:1 § vore oförenlig
med en trovärdig neutralitetspolitik,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en anslutning
eller harmonisering med Romfördragets 75 § vore oförenlig
med en trovärdig neutralitetspolitik.

Stockholm den 24 januari 1990
Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)
Krister Skånberg (mp)

Per Gahrton (mp)
Elisabet Franzén (mp)

Mot. 1989/90
U523

22

gotab 99729. Stockholm 1990