Egenföretagare

Motion 1992/93:N203 av Carl Olov Persson (kds)

Nuvarande regering försöker finna ekonomiska
styrmedel som underlättar för företagande i Sverige. Det är
inte alls säkert att det räcker med ett tillrättaläggande av
ekonomin för företagare och företag för att få ett ökat
företagande. Troligen är det mer fråga om allmänhetens,
politikernas och de fackliga företrädarnas förståelse för
företagarnas situation och ändrade attityder till
företagandet som gör att människor blir villiga att starta och
driva företag.

Brist på människor som vill ta ansvar

En orsak till att för liten del av svenska uppfinningar och
svensk innovationsverksamhet tas till vara inom landet är
att det numera råder brist på människor som vill ta det tunga
ansvar som företagandet innebär. Det är en av de absolut
viktigaste orsakerna till dagens industriella kris. Sverige har
tidigare haft ett gott klimat för kreativitet. I Sverige har
människor känt sig uppmuntrade till att driva företag. För
att satsningarna på nya företag skall lyckas måste vi få svar
på frågan: Vilka mekanismer är det som styr människor till
att ta ansvar och bli företagare och på så sätt skapa
produktion och sysselsättning? Att vara företagsledare med
målet att låta företaget växa och sysselsätta många
människor är något mycket ideellt. Det finns nog få
uppgifter som är mer ideella än att skapa sysselsättning.
Ansvarstagandet finns bara hos de människor som är bärare
av goda värderingar. Goda värderingar är den enda grund
som ett välfärdssamhälle kan byggas på.

I det här sammanhanget kan det konstateras att företag
som IKEA, ABB och Volvo etc. inte uppstått ur
flummighet. De här företagen och många andra ledande
svenska företag startade utan statliga subventioner. Starten
skedde ofta i smutsiga och kalla lokaler. Det som fanns var
människor med stark vilja och ett stort tekniskt intresse.
Där fanns också människor som förstod att ta vara på de
tekniska framstegen och utveckla dem till framgångsrikt
företagande. Det växte fram ett fungerande nätverk mellan
människor med innovationsförmåga, företagare som
klarade av att utveckla en väl fungerande produktion,
skickliga marknadsförare och ansvarsfulla kreditgivare.
Detta förutsatte ett samhällsklimat där man kunde lita på
varandra och på politikerna samt hade vissa gemensamma
värderingar.

Företagarens verklighet

Den som startar ett företag får ofta arbeta dubbelt så
lång tid och mycket intensivare än den som bara är anställd.
Trots en mycket intensiv arbetsinsats blir det sannolikt inte
möjligt att ta ut mer än hälften så hög lön som vid en normal
anställning. Företagandet innebär dessutom ofta väldigt lite
semester och företagaren kan inte alltid se fram mot att få
en bra pension. Misslyckas han så får han aldrig se något
fallskärmsavtal utvecklas. Det enda positiva som skulle
kunna hända företagaren vore om han satsat rätt, att
satsningen följs av ett lyckat företagande, något som skulle
kunna bli till glädje för den egna familjen i nästa generation.

Nu har en del politiker, fackföreningsföreträdare och
allmänhet negativa synpunkter på de allt färre företagarna.
Vilka är det då som ordnar jobben, politikerna,
byråkraterna, ombudsmännen eller är det företagarna?

Alla måste ställa sig frågan hur det kommer sig att det
blivit en sådan brist på ansvarsfulla och skickliga
företagare/arbetsgivare och som en följd av detta så ont om
jobb? Blev klimatet för hårt för att fostra en ny generation
hängivna arbetsgivare av den gamla sorten, som levde med
företaget och de anställda? Det finns många seriösa
företagsledare, men de är för få och det går inte att blunda
för att det dykt upp en ny sorts företagare som bryter mot
det gamla fina mönstret, företagare som i första hand satsar
på sig själva och som ofta lämnar kraschade företag efter
sig. Det är ofta företagare som fått stora etableringsbidrag
av politiker som i första hand haft ambitioner att bli
omvalda.

En kartläggning av vilka faktorer som stimulerar
människor till att bli företagare och att fortsätta
företagandet belägger troligen att ingen vill göra
uppoffringar utan att få en hygglig avkastning. Då måste vi
acceptera att den som betyder mycket för sysselsättningen
måste få känna ekonomisk trygghet i företagandet.
Samhällsplanerandet måste bygga på verkligheten och inte
på någon utopisk illusion. Inga illusionsnummer där man
säger sig vara hjärtligt trött på egoismen kan dölja att viljan
att få en bra levnadsstandard eller en möjlighet till
självförverkligande är en drivkraft till en bättre insats. Det
gäller fackföreningarna när de driver lönerörelse och det
gäller företagare när de offrar tid på utveckling av ett
företag. En analys skulle troligen också visa att det inte bara
är möjligheterna till goda förtjänster som styr människor till
att bli företagare. Skulle det vara enda ledstjärnan skulle
väldigt få bli företagare. En drivkraft är troligen viljan att få
leva ett självständigt liv. Den drivkraften måste få sitt
genom att företagarens verklighet avbyråkratiseras så långt
det är möjligt. En drivkraft är uppmuntran.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning som kartlägger
vilka faktorer som gör människor villiga till att ta ansvar och
bli egna företagare.

Stockholm den 14 januari 1993

Carl Olov Persson (kds)