Egenmakt i arbetsmarknadspolitiken

Motion 2001/02:A389 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

I motionen presenterar Folkpartiet sin arbetsmarknadspolitik. Vi anser att arbetsmarknadspolitiken idag är alldeles för stelbent och byråkratisk och måste reformeras från grunden. Reformeringen skall syfta till att ge den enskilde individen och platsförmedlaren större frihet att finna olika vägar till ett jobb. Ett brett spektrum av privata arbetsförmedlingar, bemanningsföretag etc. skall kunna ta över verksamheten från den statliga arbetsförmedlingen där så är möjligt.

Folkpartiet anser att arbetsmarknadspolitiken även framöver är ett statligt ansvar. Kommunerna får inte ta över denna verksamhet. Arbetsmarknaden måste breddas genom att reformer för fler jobb genom företagande, som Folkpartiet föreslagit, kan genomföras. Rörligheten på arbetsmarknaden måste förbättras. De olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste vara utformade och präglas av den enskildes behov och möjligheter. Det s.k. starta-eget-bidraget bör ersättas av mikrolån.

De arbetshandikappades roll på arbetsmarknaden måste stärkas. Folkpartiet föreslår ökade budgetmedel och höjt tak för lönebidrag samt en översyn av Samhall AB:s organisation i syfte att stärka de handikappades ställning.

Både arbetsrätten och arbetstidslagen måste anpassas till 2000-talets arbetsmarknad.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Reformera arbetsmarknadspolitiken från grunden 5

5 Reformera AMS i dess nuvarande form 5

6 Den djupa arbetsmarknadspolitiken för den enskilde människans möjligheter 6

7 Statligt ansvar för arbetsmarknadspolitiken – Säg nej till kommunala arbetsmarknadsprojekt 7

8 Arbetets goda värde 7

9 Konjunkturen kräver en politik för fler riktiga jobb 8

10 Arbetsmarknaden måste breddas! 8

10.1 Tjänstejobb – en ny möjlighet till fler jobb 9

10.2 Skapa förutsättningar för fler jobb genom företag 9

11 Platsförmedlingens uppgift 10

12 Ökad rörlighet på arbetsmarknaden 10

13 Jämställdhet i arbetsmarknadspolitiken 11

13.1 Möjliggör för fler kvinnor att bli företagare 11

14 Skapa valfrihet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna 12

14.1 Arbetsmarknadsutbildning 13

14.2 Aktivitetsgarantin 13

14.3 Mikrolån istället för starta-eget-bidraget 13

15 Prioriterade grupper på arbetsmarknaden 14

15.1 Långtidsarbetslösa 14

15.2 Äldre arbetskraft 14

15.3 Arbetslöshet bland unga 15

15.4 Ge invandrare mer egenmakt på arbetsmarknaden 15

16 Kompetensutveckling istället för friår 16

17 Ge de arbetshandikappade ökat inflytande 17

17.1 Se över Samhalls organisation 17

18 Modernisera arbetsrätten 18

19 Ja till flexibel arbetstid – nej till lagstiftning om förkortad arbetstid 19

20 En socialliberal a-kassa 19

21 Anslagsfrågor 20

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera AMS organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ”djupa” arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ansvar för arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individens inflytande över åtgärdernas utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetets goda värde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler jobb i tjänstesektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa förutsättningar för fler jobb genom företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om platsförmedlingens uppgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rörligheten på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnligt företagande.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadsutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en radikal reformering av aktivitetsgarantin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att starta-eget-bidraget bör ersättas med mikrolån.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de långtidsarbetslösas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den äldre arbetskraftens möjligheter på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars situation på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad egenmakt till invandrare på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de arbetshandikappades roll på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att taket för lönebidragsanställningar bör höjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av Samhall AB:s organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas för att lägga fram förslag om en arbetsrätt som är anpassad till 2000-talets arbetsmarknad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstidslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
22:1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	4 517 058	1 100 000
22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	36 023 000	11 490 000
22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader	4 682 582	1 171 000
22:4 Särskilda arbetsinsatser för handikappade	7 139 492	+50 000
Summa för utgiftsområdet	58 915 236	13 811 000

1 Yrkandena 12 och 16 hänvisade till NU.

4 Reformera arbetsmarknadspolitiken från grunden

Folkpartiet anser att stora delar av dagens arbetsmarknadspolitik måste reformeras och förnyas. Dagens system kännetecknas av alltför omfattande central byråkrati med regleringar och lite frihet för den enskilde. Detta måste förändras. Inte minst är det viktigt i dagens situation med en vikande konjunktur där arbetslösheten riskerar att öka.

Att inte reformera dagens system vore ett svek mot dem som sitter fast i ett kritiserat och föråldrat system. Folkpartiet föreslår en arbetsmarknads- och integrationsreform som skall leda till att fler, särskilt människor med invandrarbakgrund, får chans att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed ges möjlighet att försörja sig själva och en chans att förverkliga sina drömmar och livsprojekt. Att fler människor försörjer sig genom eget arbete är också en fråga om ekonomi.

5 Reformera AMS i dess nuvarande form

Kännetecknande för dagens AMS är ett alltför detaljerat regelverk som inte gett de lokala arbetsförmedlingskontoren, platsförmedlarna och de arbetslösa tillräcklig frihet och flexibilitet. Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen AMS i sin nuvarande form reformeras från grunden. Det som blir kvar på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Detta är inget unikt eller konstigt i sig. För drygt tio år sedan lade regeringen ned den dåvarande myndigheten Skolöverstyrelsen och ersatte den med tillsynsmyndigheten Skolverket.

Delar av ”servicefunktionen” i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, kan till stor del genomförs av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Vi räknar med en framväxt av en rad nya aktörer: privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk, nya bemanningsföretag etc.

En av de viktigaste liberaliseringarna som genomfördes under 1990-talet var avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige för personaluthyrningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. På goda grunder kan man påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten, ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga kvinnolöner, till exempel i vården.

I ett internationellt perspektiv är uthyrningsföretagens andel av den svenska arbetsmarknaden fortfarande låg. I Sverige arbetade 42 000 personer i uthyrningsföretag år 2000, eller 0,96 % av arbetskraften. Det är lägre än i omvärlden, 4,5 % i Nederländerna, 2 % i Frankrike, 0,89 % i Tyskland och 1,5 % i genomsnitt inom EU.

I flera andra länder, till exempel Nederländerna, Storbritannien och Nya Zeeland, används privata bemanningsföretag systematiskt i arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att det är hög tid att de bör få en större del också här i Sverige.

Naturligtvis måste förmedlingsverksamheten utformas utifrån de lokala förhållandena. I glest befolkade och arbetsmarknadssvaga områden i Sverige finns det inte underlag för privata bemanningsföretag överallt, och då är det ytterst det offentliga som skall svara för förmedlingsverksamheten. Mycket har också gjorts under senare tid för att göra den statliga arbetsförmedlingen effektivare. Vi tänker då speciellt på Socsamförsöken – samordning mellan arbetsförmedling, sjukvård, socialtjänst samt försäkringskassan – och de s.k. modellkontoren.

6 Den djupa arbetsmarknadspolitiken för den enskilde människans möjligheter

Arbetsmarknadspolitikens grundsyfte måste vara att förstärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden så de att de kan få ett nytt jobb så snart som möjligt efter det att arbetslösheten inletts. Därför måste det finnas en effektiv arbetsmarknadspolitik i hela landet. Arbetsmarknadspolitiken kan dock aldrig och skall ej heller ensamt skapa nya arbetstillfällen eller garantera att folk får jobb. Mycket av den förda regeringspolitiken av socialdemokratiskt märke har utgått från det.

Arbetsmarknadspolitiken måste istället utgå från vad vi i Folkpartiet valt att kalla ”arbetsmarknadspolitikens tre ben”. Det är förutom en offensiv arbetsmarknadspolitik riktad mot den enskilde, en näringslivspolitik för fler jobb genom företagande samt en ekonomisk politik för sunda och sanerade statsfinanser. De tre benen är beroende av varandra och måste finnas samtidigt för att vi skall kunna nå full sysselsättning i landet. Tyvärr har regeringens politik under flera år präglats av brist på åtgärder för fler jobb genom företagande.

Folkpartiet anser att arbetsmarknadspolitiken måste ta sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv där den enskilde individen står i centrum. Politiken måste utformas utifrån detta perspektiv. Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som i största möjliga mån skall ha rätten och makten till beslut över sin vardag. Detta gäller även i arbetsmarknadspolitiken. Beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik som istället bygger på en tilltro till individen måste istället få råda. Vi kan kalla detta för den djupa arbetsmarknadspolitiken.

7 Statligt ansvar för arbetsmarknadspolitiken – Säg nej till kommunala arbetsmarknadsprojekt

Folkpartiet har med kraft hävdat att arbetsmarknadspolitiken är och förblir en statlig angelägenhet. Det får aldrig bli så att kommunen är den som har huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Vi ser med oro på att det finns kommuner runt om i landet som bygger upp en allt större arbetsmarknadsförvaltning. Risk finns för att kommunal arbetsmarknadspolitik tränger ut riktiga kommunala jobb, men också jobb på den privata marknaden t ex inom byggsektorn riskerar att trängas ut om kommunalt sysselsatta arbetslösa utför renoveringar på kommunala hus. Marknadsekonomi och schysta regler i offentlig upphandling måste hävdas.

Detta hindrar dock inte att lokala arbetsmarknadsprojekt utifrån individens förutsättningar måste uppmuntras och stödjas. Dessa behöver inte vara begränsade till sådana som arbetsförmedlingen eller Lernia driver. Vi ser gärna att arbetsförmedlingen köper kurser och utbildningar från privata entreprenörer och då gärna från sådana som provar nya grepp för att få folk i arbete eller starta eget.

Framgångsrika exempel går att finna i initiativ startade av olika invandrargrupper – afrikanska projektgrupperna Simba och ”Framtidens företagare”, IntegrationsCentrum för Kvinnor i Göteborg, Stiftelsen Kunskapsforum, Internationella Företagarföreningen i Sverige, IFS, är spännande projekt.

Det är också dags att närmare analysera effektiviteten i förmedlingsverksamheten. När Internet, bemanningsföretag och personliga kontakter spelar allt större roll i rekryteringsprocesserna, förändras också den offentligt finansierade arbetsförmedlingens karaktär och inriktning: det blir allt mer viktigt att här bilda och ständigt vidareutveckla kontaktnät med företag och branscher, att på djupet utveckla vardagssamtalet med arbetsgivare och personalansvariga på allt fler arbetsplatser.

8 Arbetets goda värde

Ett arbete är inte bara av betydelse för individens personliga ekonomi. För de flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också att man har en uppgift som andra i samhället efterfrågar och att man har tillgång till det sociala umgänge som arbetsplatsen utgör. Att gå arbetslös en längre period och inte kunna umgås med arbetskamrater är negativt för individen ur både ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Arbetet och den egna inkomsten är av avgörande betydelse för alla utsatta gruppers integration i samhällslivet. Kvinnofrigörelsen började när kvinnorna fick träda ut på arbetsmarknaden och skaffa sig en egen inkomst, vilken gav en ekonomisk grund för självständiga beslut över det egna livet. På samma sätt kan invandrarna inte forma sina egna liv så länge som arbetslösheten drabbar dem i mycket större omfattning än majoritetsbefolkningen. Extra viktigt är det sociala värdet av ett jobb för de arbetshandikappade. Deras ställning är alltid utsatt, och det är bl.a. därför Folkpartiet har förordat extra satsningar på lönebidrag och anställningsstöd för människor med funktionshinder. Samhall AB behöver oavsett konjunkturläge ses över i såväl ekonomiska, medicinska som organisatoriska former.

9 Konjunkturen kräver en politik för fler riktiga jobb

Den svenska konjunkturen är på nedgång. Alla tecken talar för att arbetslösheten kommer att öka. Högkonjunkturen som Sverige just passerat borde ha varit en gyllene chans för regeringen att genom strategiska reformer se till så att landet står bättre rustat för nya konjunkturnedgångar. Tyvärr har detta inte skett. Högkonjunkturen innebar visserligen att arbetslösheten sjönk och sysselsättningen ökade. Men den innebar också att antalet sysselsatta stannade på en betydligt lägre nivå än för tio år sedan.

Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder var under högkonjunkturen också betydligt fler än för ett decennium sedan. Speciellt är detta att ha i minnet inte bara inför den nu allt mer försvagade konjunkturen utan också för att långtidsutredningen pekat på att vi i Sverige om tio år kan få en situation där arbetskraftsinvandring krävs. Då är det viktigt att vi först ser till att öka den egna sysselsättning med de personer som idag inte står till arbetsmarknadens förfogande men som borde göra det.

Arbetsmarknaden måste helt enkelt breddas genom att fler kommer i arbete. Risken är annars stor att vi får flaskhalsar och ökad regional obalans på dagens arbetsmarknad. En annan fara döljer sig i dagens siffror, nämligen faran att en stor del av de mycket långvarigt arbetslösa faller ännu längre bort från ett aktivt liv och blir definitivt låsta i passivitet och isolering.

Konjunkturläget gör det dock nödvändigt att lägga om arbetsmarknadspolitiken i en riktning som ser till att de arbetslösa kan komma ut i riktiga jobb så snabbt som möjligt och undvika långa perioder av sysslolöshet. De åtgärder som finns skall i huvudsak vara inriktade mot utbildningsinsatser så att arbetskraftens kompetens kan höjas.

10 Arbetsmarknaden måste breddas!

Folkpartiet har under flera år föreslagit åtgärder för att arbetsmarknaden skall kunna bli bredare. Det är åtgärder som syftar till att stimulera tjänstesektorn men också mer generella åtgärder för fler jobb genom företag. Förslagen finns utförligt beskrivna i Folkpartiets näringspolitiska motion.

10.1 Tjänstejobb – en ny möjlighet till fler jobb

År efter år har företrädare för regeringen talat om att en väg till fler jobb och lägre arbetslöshet går via fler jobb i tjänstesektorn. Vi kan dock konstatera att regeringen trots alla positiva tillrop om tjänstesektorn inte är villig att satsa på en politik som stimulerar fram fler jobb i tjänstesektorn. Industrisektorn, som länge har varit ryggraden i svenskt näringsliv, kommer inte att ensam kunna skapa tillräckligt med nya jobb framöver. Ekonomiskt har denna sektor fortfarande en avgörande betydelse för landets ekonomi, men den rationaliseringstakt som krävs för bevarad konkurrenskraft gör att inte ens en mycket god tillväxt räcker för att inom industrisektorn skapa det stora antal nya arbeten som behövs.

Ska arbetslösheten förmås sjunka och stanna kvar på en låg nivå behöver sysselsättningen alltså markant öka. Framför allt är det tjänste- och servicesektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb. Folkpartiet har därför under de senaste åren lagt fram förslag till hur man kan stimulera jobb inom tjänstesektorn, både den del som riktar sig till industri, byggsektorn etc. och den del som riktar sig till hushållen.

10.2 Skapa förutsättningar för fler jobb genom företag

Den bästa förutsättningen för att få fler jobb i Sverige är att politiken läggs om radikalt i en riktning som skapar fler jobb genom företag och företagande. Folkpartiet har en hel rad förslag för att förbättra för företagen och företagsamheten. Det handlar främst om sänkta skatter på arbete och att för företagsamheten skadliga skatter tas bort.

Dessutom måste det bli mindre krångligt att starta och driva företag. Befintlig basindustri får inte drabbas av pålagor så att dess överlevnad äventyras. Sammantaget har Folkpartiet föreslagit följande:

Småföretagsdelegationens förslag genomförs.
Riskkapitalförsörjningen förbättras bland annat genom slopad dubbelbeskattning.
Möjligheterna för kvinnor och invandrare att kunna få tillgång till riskkapital måste förbättras.
Krånglet minskar bland annat genom att en förenklad självdeklaration för företagare införs, reglerna för F-skatten förenklas och en ny förenklingskommission tillsätts – med hög politisk prioritet.
Arbetsmarknadslagarna anpassas efter småföretagens behov, med bland annat ändrade turordningsregler och förlängd möjlighet till provanställning.
Trygghetssystemen anpassas efter småföretagarens villkor.
De direkta företagsstöden minskar och etableringshinder undanröjs.
Flertalet kommunala bolag bör avvecklas.
Förmögenhetsskatten bör slopas på sikt.

11 Platsförmedlingens uppgift

Som det redan nämnts i motionen vill Folkpartiet ha en reformering av platsförmedlingsverksamheten som syftar till att stärka den arbetslöse och den enskilde platsförmedlarens roll i arbetssökningsprocessen. Vi anser att arbetsförmedlingen måste få konkurrens från andra aktörer när det gäller förmedlingsverksamheten. Privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk, nya bemanningsföretag etc. bör vara komplement till den statliga förmedlingsverksamheten. Frågor kring hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen bör lyftas bort från platsförmedlingsverksamheten. Den enskilde platsförmedlaren får inte överlastas med en massa administration utan istället koncentrera sig på förmedling av jobb.

Den allra viktigaste uppgiften för platsförmedlingen är den s.k. matchningen. Med detta menas att förmedla arbete till arbetslösa och arbetskraft till arbetsgivarna på ett snabbt och rationellt sätt.

Privata arbetsförmedlingar har nu funnits på allvar i ca 10 år. Lagen om privata arbetsförmedlingar tillkom under den borgerliga regeringstiden, trots starkt motstånd från Socialdemokraterna. Efter en trög start visar det sig nu allt mer att det tillkommit en lång rad av privata arbetsförmedlingar och personaluthyrningsfirmor, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig på ett visst yrkesområde som skapats. Fristående små eller medelstora aktivitetscentrum, produktions- och distributionsagenter, förmedlare av kunskapstjänster (översättningar, intensiv språkutbildning, information och kommunikation om olika branscher och yrken mellan kulturer och länder), stödgrupper för forskare och akademiker, mediefolk och konstnärer kan uppfylla en mångfald av skapande funktioner på en decentraliserad och privatiserad arbetsmarknad där initiativ och ansvar allt mer förflyttas från stora offentliga system till individ och den lilla fristående gruppen. Detta visar med all tydlighet på att lagen fungerar som den var tänkt, och vi har fått en mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Det är därför viktigt att de privata arbetsförmedlingarna får finnas kvar och utvecklas.

Den statliga arbetsförmedlingens roll i det nya informationssamhället måste ses över. En majoritet av de arbetssökande hittar sina jobb genom Internet eller telefonservice. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att se över arbetsförmedlingens organisation så att den passar ett modernt flexibelt informationssamhälle samt ger största möjliga frihet åt den enskilde arbetsförmedlaren och den arbetslöse.

12 Ökad rörlighet på arbetsmarknaden

Mycket talar för att de fasta jobben i en inte alltför avlägsen framtid kanske blir en än mindre vanlig anställningsform än nu. Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av de nya jobben.

En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.

Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgift. Det underlättar framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet. Det är viktigt att påpeka att strävan beträffande den geografiska rörligheten måste ske i mer än en riktning. Det får aldrig bli så att någon tvingas att flytta för att ta ett arbete.

13 Jämställdhet i arbetsmarknadspolitiken

En av de största förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste årtiondena har varit att kvinnorna undan för undan stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. Den förstärkningen har även fortsatt på 1990-talet. Under den djupa konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det männen som drabbades hårdast av arbetslöshet.

Denna utveckling vände sedan i takt med att neddragningar i den offentliga sektorn har skett. I dagsläget har dock pendeln svängt tillbaka, och nu är åter fler män än kvinnor arbetslösa.

Av tradition har det varit så att de flesta arbetsmarknadspolitiska åtgärder har sysselsatt fler män än kvinnor. Nu är det viktigt att komma med konkreta förslag som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter att finna nya riktiga jobb.

Det traditionella könsmönstret på arbetsmarknaden måste luckras upp så att kvinnor söker sig till traditionellt mansdominerade yrken och tvärtom. En kungsväg till detta vore om regeringen kunde förmå att vidta åtgärder för att bryta de offentliga monopolen som idag låser in kvinnor på vissa arbetsplatser utan möjlighet att byta till någon annat. Regeringen bör till riksdagen konkretisera en plan för att bryta det traditionella könsmönstret. Positivt vore det också om andelen kvinnliga företagare kunde öka markant.

Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår motion om jämställdhetspolitik.

13.1 Möjliggör för fler kvinnor att bli företagare

Idag startas nästan var tredje företag av en kvinna. Av samtliga nystartade företag inom tjänstenäringarna startades 32 procent av kvinnor. Motsvarande siffra inom industrinäringarna var 12 procent. Statistik på området visar att det skett en generell uppgång gällande nyföretagandet. Vi liberaler är dock inte nöjda förrän det uppnåtts en större jämställdhet på företagsområdet. Alla kan inte starta företag, men vi vet att det är färre kvinnor än män som startar företag. Anledningarna till detta är flera. En anledning till att det är färre kvinnor än män som startar företag sammanfaller i hög grad med det kraftiga motståndet hos framför allt socialdemokrater och vänsterpartister att tillåta privata alternativ inom de yrkesområden som kvinnor traditionellt sett har erfarenhet och kompetens. Oviljan från socialistiskt håll att tillåta privata alternativ innebär i praktiken att det råder ett näringsförbud för många kvinnor. För oss liberaler är det en självklarhet att det måste bli lättare för de kvinnor som vill att starta företag och driva företag. Sverige har inte råd att vara utan den kompetens som kvinnor besitter.

Ett annat problem är att många banker under lång tid varit ovilliga att bevilja lån och kreditgivning till kvinnor. Ett tredje problem är det krångel och regelverk som genomsyrar företagsbranschen. Ett intressant exempel gäller kvinnor som vill starta aktiebolag. Före år 1995 var kostnaden för att starta eget aktiebolag 50 000 kr. Idag är kostnaden 100 000 kronor. Denna kostnadshöjning har sannolikt bidragit till att färre kvinnor väljer att starta aktiebolag. Att andelen kvinnor som väljer att starta eget aktiebolag sjunkit menar vissa beror på att riskbenägenheten hos kvinnor är lägre än hos män. Vi liberaler anser snarare att det har att göra med kapitalets storlek. Kvinnor har generellt sett, som påpekats ovan, svårare att få kapital.

CEDAW-kommittén (Konventionen för eliminering av all slags diskriminering av kvinnor) har riktat kritik mot att för lite görs i Sverige idag för att få fler kvinnliga chefer i näringslivet. Vägen till fler kvinnliga storföretagschefer går, enligt vår liberala syn, genom fler kvinnliga småföretagschefer. Det kommer naturligtvis att ta några år tills det får ordentligt genomslag, men desto viktigare är det att stimulera så att fler kvinnor kan bli småföretagare.

Inom en rad traditionella kvinnliga yrken i den offentliga sektorn, till exempel inom vården, finns det idag många kvinnliga chefer på ”mellannivå”. Valet av terminologi kan i vissa fall vara förledande. Hemtjänstassistent är exempelvis en chefsbefattning inom hemtjänsten. Det finns faktiskt kvinnliga ”mellanchefer” att rekrytera till högre befattningar. Kvinnor måste synliggöras och uppmärksammas när högre tjänstebefattningar diskuteras.

14 Skapa valfrihet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

I Folkpartiets förslag till en reformerad arbetsmarknadspolitik ingår också att vissa delar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan privatiseras eller genomförs av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Detta torde gälla främst yrkesutbildningar.

Folkpartiet har under en rad tidigare år kritiserat regeringen för att man inte rensat upp i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa blev under en rad av år under slutet av 1990-talet alldeles för många, inte minst mot bakgrund av det då rådande konjunkturläget. De blev så många att risken var stor att den arbetslöse kunde slussas runt mellan dem utan att komma ut i ett riktigt jobb. Det är därför med tillfredsställelse vi nu sedan några år tillbaka kan konstatera att regeringen gått in för att rensa upp och förenkla i åtgärdsfloran.

14.1 Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen präglades länge av en inriktning mot utbildningar som allt för mycket var anpassade för gårdagens arbetsmarknad. En klar förbättring har dock skett under senare år då man nu försöker sträva efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara anpassad till den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på dagens arbetsmarknad. Det är nödvändigt att denna förändring av arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta att utvecklas.

Arbetsmarknadsutbildningen måste inriktas på en mindre volym med högre kvalitet. Viktig är att det finns andra anordnare av arbetsmarknadsutbildning utanför det statliga Lernias verksamhetsområde och att den enskilde för större inflytande över hur utbildningen läggs upp.

14.2 Aktivitetsgarantin

Aktivitetsgarantin är den arbetsmarknadspolitiska åtgärden som infördes förra året och sades vara den ”nya stora grejen” som skulle knäcka arbetslösheten. Den är avsedd för de personer som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa. Den arbetslöse skall erbjudas en heltidsaktivitet till dess att han eller hon får ett riktigt arbete eller kan börja i en reguljär utbildning.

Folkpartiet stödde grundtanken med en aktivitetsgaranti när den infördes. Men vi inser samtidigt att garantin inte blev vad den var tänkt för. Den enskilde har ofta, med rätta, uppfattat garantin som meningslös och förnedrande. Innehållet verkar vara oklart förutom att jobbsökaraktiviter skall vara prioriterade i första hand. Vilket inflytande de berörda själva har över verksamheten är också omdiskuterat. Handläggningsrutinerna kring åtgärden är otroligt krångliga. Folkpartiet anser att om aktivitetsgarantin skall vara kvar måste den göras om från grunden. Vi accepterar inte regeringens ”vänta-och-se- linje” när det gäller aktivitetsgarantin som det ges uttryck för i budgeten.

14.3 Mikrolån istället för starta-eget-bidraget

Starta-eget-bidraget är en form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd som funnits i ett antal år och som under ett halvt år ger bidrag till den som vill starta ett eget företag. Tyvärr finns det stora brister med utformningen av starta-eget-bidraget som det ser ut idag. För det första skapar bidraget en falsk illusion av att det går att få igång ett företag på så kort tid, och för det andra kan det sätta konkurrensen ur spel då de som har bidraget har lägre kostnader än vad andra näringsidkare har.

Samtidigt måste det finnas någon form av stöd till dem som har en idé och vill starta ett eget företag och inte har något eget kapital att sätta in. Bankerna såväl som ALMI är ofta inte en möjlighet, eftersom det först krävs ett eget kapital i botten. Flyktingar, långtidsarbetslösa, ungdomar utan sparkapital, invandrare utan a-kassa eller kvinnor som blir övertaliga efter lågavlönade jobb i offentlig sektor är exempel på människor som normalt har mycket svårt att spara ihop till ett eget kapital. Har man hänvisats till socialbidrag för sin omedelbara försörjning är egna sparpengar uteslutna.

Därför borde ALMI som en del av sin kreditgivning införa ett mikrolån för den som vill och har idéer för att ta sig ur bidragsfällorna genom att förverkliga en affärsidé. Det har många gånger visat sig att de allra minsta lånen har den största betydelsen för att skapa jobb och framtid för människor. Ett mikrolån innebär att även den som inte har en egen grundplåt kan få ett mindre lån just för att kunna komma igång. Regeringen har i den regionalpolitiska propositionen (prop. 2001/02:4) öppnat upp för ett system med mikrolån, vilket givetvis är positivt.

15 Prioriterade grupper på arbetsmarknaden

Det finns vissa grupper på arbetsmarknaden som alltid drabbas hårt i tider av hög arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken måste vara utformad så att stöd och kraft riktas mot dessa grupper.

15.1 Långtidsarbetslösa

Att vara långtidsarbetslös är den värsta formen av arbetslöshet. Känslan av att anstränga sig att få ett jobb utan att lyckas är frustrerande, och om man inte kommer in på arbetsmarknaden snabbt riskerar man att slås ut för lång tid framöver och inte minst riskerar man att tappa kompetens. Därför är det viktigt att de långtidsarbetslösas situation uppmärksammas. Av de som var arbetslösa i januari 1994 var en fjärdedel arbetslösa fem år senare. Detta förhållande om något belyser vikten av snabba insatser för alla arbetslösa.

Det finns nu ca 44 000 långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit inskrivna vid arbetsförmedling i mer än sex månader. Det är visserligen en minskning jämfört med förra året. Med det är ändå oacceptabelt att i en högkonjunktur och begynnande konjunkturnedgång ändå ha så pass många långtidsarbetslösa. Därför måste all kraft läggas ned på att motverka långa tider utan arbete.

15.2 Äldre arbetskraft

Många arbetstagare som fyllt 50 år har det tyvärr betydligt svårare att komma in på arbetsmarknaden efter en period av arbetslöshet än vad yngre har det. För äldre kvinnor som blivit arbetslösa kan det vara än svårare. Många arbetsgivare är tveksamma till om man skall anställa äldre arbetslösa som inte har så många år kvar till pensioneringen. Vad som oftast glöms bort är att äldre har stor erfarenhet och kompetens som kan vara bra för många företag att få del av. Inte sällan kan en äldre arbetstagare utgöra en sorts mentor eller förebild för de yngre. Äldre arbetskraft är dessutom ofta mer ”trogen” mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har ca 10 år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt för arbetsgivaren. Frågan kanske har blivit än mer aktuella idag eftersom det nu finns en möjlighet att stanna på arbetsmarknaden till dess man fyller 67 år.

Folkpartiet är motståndare till alla förslag som innebär att äldre arbetskraft skall pensioneras ut eller generationsväxlas från arbetsmarknaden i förtid. Sådana åtgärder är alldeles för defensiva. Det var därför vi sade nej till förslagen under slutet av 1990-talet om OTA och generationsväxling. Det var förslag som inte visade sig hålla vad de lovade när det gällde hur många som var intresserade av dem. Dessa typer av åtgärder talar tydligt om vad regeringen anser om den äldre arbetskraften nämligen att den inte kan få något riktigt jobb.

15.3 Arbetslöshet bland unga

Arbetslösheten är ofta högre bland ungdomar än bland den äldre arbetskraften. Kommer inte våra ungdomar in snabbt på arbetsmarknaden riskerar de att slås ut för lång tid framöver – där endast socialbidrag är försörjningsmöjligheten. Ungdomsarbetslösheten har visserligen sjunkit drastiskt i takt med att konjunkturen har förbättrats, men det är ändå angeläget att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finns för ungdomar måste sättas in snabbt för att de snabbt skall kunna få kontakt, eller behålla kontakten, med arbetslivet.

Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller utbildning utan att främst få in en fot på arbetsmarknaden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver på arbetsmarknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra reformer såsom reformerad arbetsrätt och lönebildning ökar de ungas möjligheter till ett jobb.

15.4 Ge invandrare mer egenmakt på arbetsmarknaden

Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är mycket hög. Det borde inte vara så då invandrare ofta har en hög utbildning och lätt borde få jobb. Vad som krävs för att förbättra invandrares situation på arbetsmarknaden är att det svenska samhället slutar att betrakta invandrarna som ett problem utan istället ser dem som en tillgång. Det gäller också att man här som för så många ser helheten i ett perspektiv utifrån den enskilda individen. Statliga projektpengar kan aldrig lösa problemen i ett invandrartätt område så länge som den enskilde lämnas utanför beslutsprocessen och där besluten i stället fattas i Rosenbad eller i något kommunhus.

Tyvärr får invandrare oftast inte jobb inom det yrke de har en utbildning för. Istället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom t.ex. informationskampanjer m.m. förmå fler att anställa invandrare.

Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder såsom skattefria zoner, specialriktade pengar m.m i invandrartäta områden. Det måste istället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att få fler jobb och företag. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en god tillgång till riskkapital.

Ett växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade till socialbidrag. Socialtjänsten skickar individen på sfi (svenskundervisning för invandrare), och efter det kommer man till arbetsförmedlingen igen som inte gör något och när något görs har svenskkunskaperna gått förlorade. En ny omgång sfi väntar osv. Denna rundgång måste stoppas.

16 Kompetensutveckling istället för friår

Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kunskaper och färdigheter men kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag behov av återkommande fort- och vidareutbildning, och det behovet kommer att öka.

Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och skall ses som en investering för framtiden.

Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidigare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället är att det idag ställs högre krav på kunskaper och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.

Den snabba tekniska utvecklingen, nya förutsättningar på de internationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.

Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är en viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit att man skall kunna ta ut ett ”friår” mitt i livet för att fortbilda sig. Ett sådant friår skulle finansieras genom att den enskilde tar av sin pension. Vi säger däremot nej till de förslag i budgetpropositionen om försök med ”sabbatsår” i tio kommuner med a-kassa.

17 Ge de arbetshandikappade ökat inflytande

Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig så har de handikappade, alltid en svår situation på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst nu när vi står inför en konjunkturnedgång. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför mycket viktiga och måste alltid prioriteras. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten. Men ofta överdrivs svårigheterna som är förknippade med att anställa en person med funktionshinder. Information och enklare anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att överbrygga de hinder som finns för att kunna passa in på en arbetsplats.

Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappade. Folkpartiet har alltid prioriterat de arbetshandikappade. Detta är en grupp som vi anser tillhöra det vi kallar ”det glömda Sverige”, alltså grupper som inte har någon stark intressegrupp som kan föra fram deras krav.

Folkpartiet kommer att fortsätter att stödja de arbetshandikappade, och vi kommer att gå emot alla eventuella förslag om försämringar för de arbetshandikappade.

Därför är det viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får allt stöd de behöver. Folkpartiet har därför i sitt budgetalternativ anslagit 50 miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade för budgetåret 2002 jämfört med regeringen.

Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen a-kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbetshandikappade. Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade och inte för andra grupper. I ett bättre konjunkturläge måste denna anställningsform renodlas så att det i stort sett bara är arbetshandikappade som kan komma i fråga för en lönebidragsanställning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Lönebidragets tak är sedan många år oförändrat. Det har lett till att det blivit svårare för funktionshindrade med kvalificerade utbildningar att få ett adekvat jobb. Folkpartiet anser att taket för lönebidragsanställningar måste höjas.

17.1 Se över Samhalls organisation

Samhall AB har en viktig uppgift att fylla när det gäller sysselsättning för arbetshandikappade. Men samtidigt är Samhall ett företag, visserligen med statligt ägande, som konkurrerar på den öppna marknaden. Detta förhållande är inte helt lyckat. Först och främst finns det en risk att Samhall AB, som ju erhåller ett bidrag från staten till sin verksamhet kan, snedvrida konkurrensförhållandena på marknaden. Rapporter har dessutom kommit på senare tid om att vinstkravet på Samhall gör att många av de anställda känner sig stressade. Stress är aldrig bra och i synnerhet inte på en arbetsplats som har som sitt primära mål att skapa sysselsättning åt arbetshandikappade. Det är viktigt att de handikappade som jobbar inom Samhall kan få känna lugn och trygghet i sitt arbete. Folkpartiet föreslår att Samhall AB:s organisation skyndsamt ses över. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18 Modernisera arbetsrätten

Få politiska uppgifter är viktigare än att modernisera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens lagstiftning bidrar till att cementera arbetslösheten på en högre nivå än nödvändigt och till att skapa problem med lönebildningen.

Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna skall ses som instrument för att skapa balans mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till för att man ansåg att den anställde hade en svag position mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt påpekande såväl när lagstiftningen infördes som idag. Vad som har gått snett är att i många fall organisationerna på både arbetstagar- och arbetsgivarsidan inte sökt eller uppnått en bättre ordning beträffande lönebildning och större inflytande för den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren.

Det är ändock viktigt att påpeka att det i huvudsak är avtal mellan arbetsmarknadens parter som skall lösa dessa frågor. Lagstiftning skall endast tillämpas i de fall där det är uppenbart att nuvarande regler inte fungerar som tänkt.

På arbetsrättens område har det varit stora politiska konflikter under senare år. Villkoren har ofta dikterats av LO, och 1996 gick det så långt att oenighet om arbetsrätten tvingade regeringen att inkalla en extra riksdag under sommaren efter initiativ av bl.a. Folkpartiet. Den borgerliga regeringen genomförde några smärre förändringar i arbetsrätten under 1994. Dessa förändringar återställdes dock av Socialdemokraterna hösten 1994. Det var ett beslut som var förödande för företagsamheten.

För var år som går blir det allt mer nödvändigt och uppenbart att lagstiftningen måste förändras och moderniseras. Det går inte att ha en arbetsrättslig lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad där utgångspunkten är att en anställd jobbar hos samma arbetsgivare hela sitt verksamma yrkesliv. Inte minst har LO själva nu påpekat att de allt fler som har korttidsjobb faller utanför dagens arbetsrättslagstiftning.

Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen under senare år. Men det har skett utan regeringens medverkan. Genom initiativ från de borgerliga partierna och Miljöpartiet har blockadmöjligheten mot enmans- och familjeföretag tagits bort. Samma politiska gruppering drev igenom en lagstiftning som möjliggör två undantag från turordningen för småföretag. En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar, inte minst mot bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får andra anställningsformer än visstidsanställning. Konkret innebär det att Folkpartiet kräver att vetomöjligheterna vid intagande av entreprenader tas bort ur MBL. Vi anser även att de regler som reglerar den s.k. Lex Britannia skall slopas. För att få en modern arbetsrätt på sikt bör dessutom frågorna bli föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan utredning borde studera hur man kan få in de nya anställningsformerna i det arbetsrättsliga systemet.

19 Ja till flexibel arbetstid – nej till lagstiftning om förkortad arbetstid

Förkortad arbetstid genom lagstiftning är en fråga som diskuteras livligt främst från regeringens stödpartier och från andra debattörer. Många är ute och säger att jobben är slut och vi måste dela på dem som finns. Krav reses då på att staten bör stifta lagar som talar om hur mycket vi skall arbeta och det skall då helst vara mindre än idag.

Folkpartiet kräver att det stiftas en ny arbetstidslag, men den nya lagen måste utformas på ett sätt så att den uppmuntrar till flexibilitet samt kommer bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen måste vara utformade på ett sätt så att arbetstiden kan läggas upp i en överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter deras behov och önskemål. Det är individen själv som tillsammans med sin arbetsgivare skall komma fram till hur mycket man vill jobba. Det är inte staten, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som skall bestämma det.

Jobben ser inte lika ut heller. De som tror på att man kan lagstifta om arbetstiden lever i tron att alla jobb ser exakt lika ut och att varje individ bara är en liten kugge som snabbt och enkelt kan bytas ut utan någon inskolning i arbetsuppgifterna.

Hela arbetstidsfrågan utreds för närvarande i en parlamentarisk utredning, och Folkpartiet kommer att ta ställning när den lägger fram förslag.

20 En socialliberal a-kassa

En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring är en frihetsfråga för oss liberaler. Den enskildes trygghet och rörligheten på arbetsmarknaden gynnas av att det finns ett försäkringsskydd vid tillfällig arbetslöshet. Därför behövs en arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla på arbetsmarknaden och ger tillfälligt inkomstskydd då en arbetslös söker ny anställning. En sådan försäkring böra vara en del av den generella välfärdspolitiken.

Folkpartiet anser att arbetslöshetsförsäkringen ska utformas som en omställningsförsäkring där en tidsbegränsad ersättning baserad på inkomstbortfall utgår till alla som arbetat länge nog för att kvalificera sig. Ersättningen bör för dessa inledningsvis motsvara 80 procent av inkomstbortfallet för att successivt trappas ned. Den övre gränsen för inkomster som berättigar till inkomstbortfall bör bli densamma som i övriga socialförsäkringar.

Den inkomstrelaterade ersättningen bör vara tidsbegränsad. Genom att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inriktas på de långtidsarbetslösa kommer antalet utförsäkrade att bli litet. Att mer än en gång kvalificera sig till en ny ersättningsperiod genom deltagande i arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska ej vara möjligt. För arbetslösa som trots allt blir utförsäkrade men som står till arbetsmarknadens förfogande, bör ett efterskydd införas på en nivå som visserligen är lägre än a-kassenivån men som till skillnad från socialbidragen inte sänks av exempelvis besparingar och fastighetsinnehav.

21 Anslagsfrågor

Vi vill reformera arbetsmarknadspolitiken. Därigenom kan mindre resurser ges till AMS samtidigt som effektiviteten ökar. Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskar något mer än vad regeringen valt att göra. Arbetslöshetsförsäkringen reformeras så att egenavgiften blir högre och de offentliga utgifterna lägre. Den enskilde kompenseras för den högre avgiften genom sänkt skatt.

Stockholm den 3 oktober 2001
Elver Jonsson (fp)
Runar Patriksson (fp)	Ana Maria Narti (fp)