Ekobrottslighet

Motion 1990/91:Ju820 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

Bakgrund

Den ekonomiska och organiserade (EKO)
brottsligheten hotar ytterst samhällssolidariteten och den
välfärd som byggts upp med denna som grund. Det är enligt
vår mening en mycket väsentlig förutsättning för ett fortsatt
solidariskt samhällsbyggande att vi effektivt kan motverka
och beivra denna typ av brottslighet.

Den socialdemokratiska regeringen startade efter
regeringsskiftet 1982 ett viktigt arbete med att bekämpa den
omfattande ekobrottsligheten i vårt land. En lång rad
förslag till åtgärder genomfördes. Det gällde lagstiftning
och reformer inom områden som rör polis, åklagare,
domstolar, skattemyndigheter, tull m.m. Bl.a. inrättades
för bekämpandet av denna typ av brottslighet 150 nya
polistjänster, 23 nya administrativa tjänster, 23 nya
åklagartjänster, fem nya kontrollgrupper inom tullen och
särskilda revisorstjänster.

Sedan den s.k. eko-kommissionen avgett sitt
slutbetänkande 1984 anfördes från regeringen: ''Kampen
mot den ekonomiska brottsligheten kommer att kräva ett
långsiktigt och tålmodigt reformarbete. Regeringens
propositioner (avlämnade 1984--85) är avsedda som en
plattform för detta arbete.''

Därefter har statsmakterna årligen redovisat att
bekämpandet av ekobrottsligheten skall vara en särskilt
prioriterad uppgift för bl.a. polisen. Det är
anmärkningsvärt att rikspolisstyrelsen utan riksdagsbeslut
bestämt sig för en delvis annan prioritering. Styrelsen
prioriterade fyra områden, nämligen ungdomsbrott,
narkotikabrott, yrkesbrott och brottsförebyggande
verksamhet i allmänhet. Dock prioriterar man inte
ekobrott. Även i budgetpropositionen 1991 anförs att det
bör vara en prioriterad uppgift för polisen att särskilt inrikta
insatser på bl.a. ekonomisk brottslighet. Oaktat
regeringens och riksdagens upprepade prioriteringsbeslut
har utvecklingen under en följd av år gått åt motsatt håll.

Polisväsendet

Samtidigt som antalet ekoärenden i balans har ökat på
ett katastrofalt sätt har många polismyndigheter kraftigt
begränsat antalet poliser som skall utreda dessa ärenden. I
t.ex. Stockholm har antalet ärenden i balans ökat från att i
mitten av 1980-talet ha varit ca 200 till att i dag vara ca 1 000.
Många av ärendena är mycket kvalificerade och
kräver upp till två års utredningstid. Samtidigt har
länspolismästaren minskat antalet ekopoliser med en
tredjedel. Situationen är likartad i vissa andra
polismyndigheter. Antalet ekopoliser i hela landet är ca
270. Minskningen av antalet ekopoliser har varit stor under
de senaste fyra åren.

De ekorotlar som finns används närmast som en
personalreserv. Tjänster har funnits avdelade, men sedan
några år betraktas de som en resurs som kan användas
generellt inom polisorganisationen. Detta har lett till att
polismästarna omfördelar de oftast duktiga polismännen
från ekorotlarna till annan verksamhet. Vakanser tillsätts
ej. Löneanslagen används på annat håll. Som exempel kan
här tjäna Stockholmspolisen vars skatterotlar slagits
samman med ekoroteln. 25 handläggartjänster på
skatteroteln och 43 på ekoroteln har därefter minskats till
ca 30 i tjänst varande ekopoliser. Så fort det behövs vikarier
på kommissarienivå tas dessa i stor utsträckning från
ekorotlarna. Förundersökningsledarna -- åklagarna -- kan
därmed aldrig räkna med att viss personal disponeras i en
utredning. Vidare byts personalen ständigt ut.

Detta har lett till vad som i massmedia av representanter
för konkursförvaltare och ackordscentralen har beskrivits
som kaos.

Däremot har en ökning skett av antalet poliser som
arbetar med narkotikabrott och våldsbrott.
Nedprioriteringen av ekobrotten har uppenbarligen varit en
medveten åtgärd.

Vi har förståelse för att polisbristen är ett stort problem
för polismyndigheterna. Men vi anser att det är helt
felaktigt att en av statsmakterna särskilt prioriterad uppgift
skall drabbas på det sätt som har skett i vissa
polismyndigheter.

Vi anser att regeringen bör följa upp
polismyndigheternas prioritering av insatserna mot
ekobrottsligheten och sedan vidta erforderliga åtgärder för
att åstadkomma nödvändig förändring.

Åklagarväsendet

Även på åklagarsidan är situationen mycket
bekymmersam. I slutet på 1970-talet och de första åren på
1980-talet erhöll 75 åklagare en mycket bra ekoutbildning,
nämligen nio veckors internat kombinerat med två månader
på skattemyndighet. Därefter upphörde utbildningen och
för närvarande torde inte fler än högst 20 av de utbildade
syssla med ekoverksamhet. Därför har vi i dag en situation
där det i huvudsak är outbildade åklagare som tvingas
handlägga ekobrott. Statsmakterna har under senare år inte
avsatt medel till särskild ekoutbildning för åklagare.

Vi anser att det behövs särskilda ekonomiska medel till
ekoutbildning för åklagare i minst samma omfattning som i
början av 1980-talet.

Skattemyndigheterna

För att de pengar och resurser som anvisats till
bekämpande av ekonomisk brottslighet och skattebrott
skall komma till avsedd användning föreslås att
lagstiftningen ändras på sådant sätt att regionåklagarna blir
huvudmän för en egen brottsutredande organisation
eller att den organisation som finns -- ekorotlarna --
förs över till en ny huvudman -- rikspolisstyrelsen -- som får
i uppdrag att tillsammans med riksåklagaren organisera en
slagkraftig organisation. Det bör utredas vilket alternativ
som är mest ändamålsenligt.

Också skattemyndigheterna har mycket stora brister på
personalsidan. Behovet av utbildning är stort. Vakanserna
är alltför många och måste täckas med nyrekrytering. I
Stockholm är avgångarna så stora att under lång tid hälften
av handläggarna haft kortare anställningstid än ett år. Ca
250 revisorer skall i princip utöva kontroll på 75 000
företag och 100 000-tals
enskilda skattskyldiga. Resurserna är så knappa
att revision av företag bara kan ske vart 40:e år i medeltal.
Som jämförelse kan nämnas att motsvarande i f.d.
Västtyskland är vart 8:e år.

Vi anser att det behövs särskilda medel till en
upprustning av skattemyndigheternas förutsättningar att
delta i kampen mot ekobrottsligheten.

Utvärdering

Ingenting tyder på att ekobrottsligheten minskat under
senare år. Den är minst lika omfattande i dag som när
intresset var som störst i början på 1980-talet. Det finns
indikationer på att den har ökat under de senaste åren. Det
innebär att den sannolikt årligen omfattar tiotals miljarder
kronor.

Antalet konkurser har stigit brant de sista åren och
uppgick föregående år till nära 11 000 fall. Av forskning i
BRÅs regi framgår att det i 75 % av dessa förekommer brott
av olika kvaliteter. Det är inte omöjligt att förvaltare
kommer att anmäla över 5 000 fall vari brott förekommit.
Av den del som faller inom Stockholmsregionen kan inte
fler än 10 % av anmälda brott bli föremål för utredning.
Liknande situation gäller även andra regioner, där
exempelvis tillfällig handel samt stor turistaktivitet bedrivs.

Ett annat oroande område är byggnadssektorn inom
vilken utnyttjas s.k. ''svart'' arbetskraft i allt större
utsträckning. Således synes Globenprojektet i inte
obetydlig omfattning ha genomförts med hjälp av svart
arbetskraft. Detsamma har gällt ombyggnaden av Berns
Salonger och utbyggnaden av Södra Stations-området. Det
finns belägg för och misstankar att förhållandena är
likartade på andra större byggarbetsplatser inom
Stockholmsregionen.

Inom en rad andra områden -- restauranger, transport
osv. -- föreligger likartade problem.

Staten förlorar på grund härav stora skatteintäkter. I
bakgrunden föreligger omfattande grova skattebedrägerier.

En aktiv bekämpning av ekobrottsligheten kommer på
sikt att leda till ökade skatteintäkter och andra ekonomiska
vinster för samhället.

BRÅ har haft regeringens uppdrag att utvärdera
ekobrottsligheten i sju olika branscher, nämligen
restaurang-, taxi-, åkeri-, städ-, bilreparations- samt
måleribranschen och ROT-sektorn inom byggbranschen.
Resultatet är mycket nedslående. I t.ex. en av de
undersökta branscherna förekom misstanke om ekobrott i
50 % av de undersökta företagen. BRÅ-utredaren Dan
Magnusson har konstaterat att det inte finns någonting som
talar för att ekobrottsligheten skulle vara mer utbredd i de
sju undersökta branscherna än i andra. Situationen bör
därför betraktas med största allvar.

Ekobrottsligheten snedvrider en sund konkurrens i vårt
samhälle. Den leder dessutom till en kraftig omfördelning i
vår ekonomi och den är också av en sådan omfattning
ekonomiskt att den får långt större negativa verkningar i
vårt samhälle än någon annan typ av kriminalitet.
Omfördelnings- och jämlikhetspolitiken sätts ur spel och
ekobrottslingarna blir ett skattefrälse som kan hålla en helt
annan konsumtionsnivå än hederliga skattebetalare.

Vi anser att det är angeläget med en genomlysning och
utvärdering av samtliga näringsbranscher och områden
inom rättsväsendet, som ännu inte varit föremål för en
genomgripande utvärdering.

Beträffande de branscher som varit föremål för BRÅs
utvärdering bör snarast övervägas behovet av utökad
lämplighets- och kompetenskontroll.

Lagstiftning

För närvarande bedrivs även i övrigt ett otillräckligt
lagstiftningsarbete på ekobrottsområdet. Behovet av
lagstiftningsåtgärder kan i dag närmast beskrivas som ett
uppdämt behov. Som framgår av uppsatser i BRÅ-skriften
''90-talets kriminalpolitik'' har effekterna av hittillsvarande
lagstiftning på området varit mycket begränsade.

Ekoutredare anser att utvecklingen inneburit att det nu
finns behov av att göra en översyn i sin helhet av
brottsbalkens 11 kapitel om brott mot borgenärer m.m.

Skalbolagsaffärer är en företeelse som ökat kraftigt
under senare år och erfarenheterna därav bör beaktas. RSV
bör utvärdera myndigheternas, dvs. skattemyndigheternas,
kronofogdemyndigheternas, åklagarnas och polisens,
insatser mot skalbolagen. Exempelvis borde övervägas
tillskapande av ansvarsbestämmelser också för långivare
och rådgivare i skalbolagsaffärer. Ett annat exempel vi vill
nämna gäller underentreprenörer som förmedlar svart
arbetskraft. Dessa företag borde vara lagligen skyldiga att
till det företag man arbetar åt redovisa namn och
personnummer på all personal som deltar i arbetet. Det bör
sedan vara en skyldighet för företaget som anlitar
entreprenören att sända uppgifterna vidare till
skattemyndigheten. Andra viktiga områden där betydande
effektivitetsvinster kan åstadkommas genom en skärpning
av lagstiftningen är miljöbrott, skattebrott och skattetillägg
samt näringsförbud. Detta är endast några exempel på
lagstiftningsåtgärder som skulle förbättra rättsväsendets
möjligheter i kampen mot ekobrottsligheten.

En särskild motion väcks om översyn av
aktiebolagslagen.

Vi anser därför att regeringen bör ta initiativ till
erforderliga lagstiftningsåtgärder för att göra
ekobrottsbekämpningen effektivare.

Ekobrottsligheten har i dag tagit sig så allvarliga uttryck
att även banker och andra kreditinstitutioner känner sig
drabbade. Det märks nu ett ökat intresse hos företag och
näringslivsorganisationer för de problem ekobrottsligheten
innebär. Det gäller omfattningen av brottsligheten, vad stat
och myndigheter gör samt vad man själv kan göra för att
skydda sig mot denna brottslighet.

Också inom LO pågår för närvarande aktiviteter för att
aktualisera kampen mot ekobrottsligheten. Exempelvis kan
nämnas att LO-distriktet i Stockholms län, Svenska
målarförbundet och Målarettan, Fastighetsanställdas
förbund och Hotell- och restauranganställdas förbund
nyligen utarbetat ett förslag till s.k. ''företagarintyg''. Med
företagarintyg avses ett slags körkort för företagare. Arbete
med att ta fram konkreta förslag för fler branscher och inom
flera regioner, exempelvis LO-distriktet i sydöstra Sverige,
pågår.

Information och utbildning

Även förebyggande åtgärder är mycket viktiga i kampen
mot ekobrottsligheten. En viktig brottsförebyggande åtgärd
är att med olika informations- och utbildningsinsatser
påverka attityder och värderingar. Det går nämligen inte att
med bara kontrollåtgärder vinna denna kamp. Det är av
stor betydelse att informationen genomförs på så bred front
som möjligt i samhället. Det bör vara informationsinsatser
vars syfte är opinionsbildande mot ekobrottsligheten.
Sådana informationsinsatser bör genomföras inte bara av
stat och kommuner utan även i ökad utsträckning av
organisationer som har de goda förutsättningarna för
uppgiften, exempelvis fackliga organisationer och
branschorganisationer, vars medlemmar är drabbade av
ekobrottens skadeverkningar. Där finns såväl kunskap om
problemen som den rätta motivationen för uppgiften. I syfte
att främja denna typ av informationsinsatser bör staten
stödja dessa ekonomiskt. Det anslag, som förra året gavs till
LO-distriktet i Stockholms län och som var 100 000
kronor, är helt otillräckligt men kan ses som en
början.

Vi anser därför att det behövs ökat stöd till
organisationer som ansöker om bidrag för att kunna
genomföra informationsinsatser mot ekobrottsligheten.
Det är därvid viktigt att upplysningen om möjligheter till
informationsinsatser och informationsprojekt förbättras.

Kampen mot den ekonomiska och organiserade
brottsligheten är fortfarande en av de angelägnaste
uppgifterna. Regeringen måste, nu liksom tidigare, stå i
spetsen för denna kamp.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en
uppföljning och förstärkning av polismyndigheternas
prioritering av insatserna mot den ekonomiska
brottsligheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att organisationen för
ekorotlarna överförs till ny huvudman,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åklagarnas behov av utbildning,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att upprusta
skattemyndigheterna,1]

4. att riksdagen hos regeringen begär en genomlysning
och utvärdering av samtliga näringsbranscher och områden
inom rättsväsendet som ännu inte varit föremål för en
utvärdering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftningsåtgärder
på ekobrottsområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att stödja
organisationer som vill göra informationsinsatser.

Stockholm den 23 januari 1991

Hans Göran Franck (s)

Lennart Andersson (s)

Bengt Kronblad (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Oskar Lindkvist (s)

1 1990/91:Sk816