Elever i behov av särskilt stöd

Motion 2004/05:Ub479 av Inger Davidson m.fl. (kd)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning2

4Särskolan3

4.1Vilka elever går i särskolan?4

4.2En ökning av elever i särskolan4

4.3Nya grupper i särskolan5

4.4Livslångt lärande6

5Bokstavsbarnen6

5.1Hör inte hemma i särskolan6

5.2Nya metoder behövs7

6Särvux7

6.1Lika rätt till utbildning7

6.2Skola för barn med funktionshinder8

6.3Dyslexi8

6.4Specialpedagogiska institutet9

6.5Specialskolor9

6.6Ekeskolan och Hällsboskolan10

7Fristående skolor11

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att ge föräldrar inflytande över särskoleplaceringar i enlighet med nu gällande försöksverksamhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till omprövning av särskoleplacering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare reglering kring vilka bedömningar och diagnoser som skall ligga till grund för särskoleplacering.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att placering av barn i särskola inte får styras av resursbrist i grundskolan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskolan bör få förbli en skola för barn med intellektuell utvecklingsstörning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanröja de hinder som finns för särskoleelevers fortsatta utbildning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning rörande utbildningen för de s.k. bokstavsbarnen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till utbildning vid särvux.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av specialskolor för funktionshindrade barn.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Eke- och Hällsboskolorna.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Skolverket som tillsynsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade.

3 Inledning

Varje människa är unik och har ett absolut och okränkbart värde. Det innebär också att alla människor har rätt att få del av samhällets resurser för att kunna utvecklas efter sin förmåga. Vissa grupper i samhället har svårare att göra sina röster hörda. Därför är det särskilt viktigt att hänsyn tas till dem så att de får sina rättigheter tillgodosedda. En sådan rättighet är utbildning. Utifrån den värdegrund som också fastslagits i läroplanen är det självklart att bejaka allas lika värde genom att tillgodose rätten till utbildning för alla.

Kristdemokraterna anser att ett mål för skolan bör vara att alla barn ska ha rätt att utvecklas så långt det är möjligt efter sin förmåga. För vissa barn kan det innebära att de ska stimuleras att nå mycket längre än vad skolans kursplaner kräver och för andra kan det innebära att extra stöd behövs för att de ska nå fram till de lägst ställda målen. Inget barn ska hindras i sin utveckling utan skolan ska ge varje elev det stöd och den stimulans som han eller hon behöver.

Elever med behov av särskilt stöd är inte en tydligt avgränsad grupp utan de flesta elever har någon gång under sin skoltid behov av extra stöd. Behoven är därför lika många och varierande som det finns elever. Vissa grupper av elever har ändå av olika anledningar större behov än andra, och det är de barnen vi vill lyfta fram i den här motionen. Det kan vara barn med olika former av funktions- och rörelsehinder, utvecklingsstörning eller som av andra anledningar har särskilt svårt att nå upp till skolans kunskapsmål.

Samarbete är av avgörande betydelse för alla barn med behov av särskilt stöd. Det måste finnas ett samarbete kring varje elev, mellan barnet och föräldrarna samt personalen i skolan, sjukvårdspersonal, talpedagoger, audiologer, socialtjänsten och andra som på olika sätt är engagerade i barnet. De har tillsammans god kunskap om eleven och kan utifrån den utforma de bästa möjligheterna för barnets skolgång. Det är mycket viktigt att eleven själv aktivt engageras i detta samarbete och får komma med önskemål och synpunkter om vilka insatser som ska göras. I detta sammanhang bör också speciallärarnas kompetens betonas. Forskningen visar att lärarnas kompetens är den mest avgörande faktorn för elevernas resultat i skolan, och det gäller särskilt denna grupp. Speciallärarna är därför av avgörande betydelse för dessa barns utveckling.

4 Särskolan

Särskolan (träningsskolan, grundsärskolan och särskild vuxenutbildning) är en skolform som är speciellt anpassad för barn och vuxna med olika grad av utvecklingsstörning. Redan 1944 fick lätt utvecklingsstörda barn och ungdomar i Sverige rätt till utbildning men då i begränsad omfattning. Sedan dess har utvecklingen inneburit allt större likheter och alltmer samarbete mellan särskolan och grundskolan. Målet har varit och är att särskolans elever ska få en utbildning som är så lik grundskolan som möjligt. Denna integrationssträvan fick ett totalt genomslag när särskolorna kommunaliserades mellan 1988 och 1996. Ambitionen var att särskolans position som en skolform jämsides med andra skolformer skulle stärkas och att utbildningsaspekten skulle bli mer dominerande. Genom kommunaliseringen skulle även ett ökat samarbete med den kommunala grundskolan underlättas. Den utvärdering av reformen som gjordes 1998 visade att effekterna varit i huvudsak positiva.

Under senare år har föräldrarna fått ett ökat inflytande över särskoleplaceringen av sina barn. Under en försöksperiod har föräldrarnas godkännande krävts vid en särskoleplacering. Försöket har varit positivt och har förlängts flera gånger, senast nu i budgetpropositionen för 2005. Skolverket har föreslagit att denna ordning ska permanentas, och frågan ligger nu hos den så kallade Carlbeckkommittén som ser över särskolans utveckling. Kristdemokraterna anser att ett ökat föräldrainflytande är en självklar och positiv förändring som bör permanentas. Föräldrarna ska alltid ha det slutgiltiga avgörandet över sina barns skolgång. Det gäller likaväl för särskolan som för grundskolan. För att beslutet ska fattas på goda grunder krävs dock att föräldrarna har god tillgång till information om vad beslutet innebär för barnet.

Som nämnts ovan pågår sedan december 2001 arbetet i den parlamentariska så kallade Carlbeckkommittén, vars syfte är att föreslå hur den framtida utbildningen för barn och vuxna med utvecklingsstörning ska utformas. Till en början fick kommittén ett öppet mandat att utreda huruvida särskolan skulle vara kvar eller helt integreras i den övriga skolverksamheten. Efter en hel del kritik, bland annat från Kristdemokraterna, gjorde utbildningsministern en helomvändning. Via ett tilläggsdirektiv beslutades att utredningen ska inrikta sitt arbete mot att särskolan ska finnas kvar som särskild skolform. Det ser Kristdemokraterna mycket positivt på. Tyvärr kan vi dock konstatera att i det delbetänkande som presenterades 2003 (För den jag är SOU 2003:35) ignorerade kommittén de nya direktiven, och förslagens inriktning innebär en ökad integrering i grundskolan. Kristdemokraterna har reserverat sig mot detta i utredningen, och vi anser det vara högst anmärkningsvärt att kommittén på detta sätt går emot de direktiv som ska styra kommitténs arbete. Vi förväntar oss att så inte kommer vara fallet i det slutliga betänkandet som ska presenteras i dagarna.

4.1 Vilka elever går i särskolan?

I skollagens 1 kap. 5 § står att "för barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan på grund av att de är utvecklingsstörda finns särskolan". Ansvaret för att pröva om ett barn kan tas emot i särskolan ligger på särskolans styrelse. Det finns inga närmare regleringar om hur dessa prövningar ska gå till, men det vanliga är att besluten grundar sig på pedagogiska, psykologiska och i vissa fall medicinska utredningar. Vi anser att det finns brister i det nuvarande systemet. Någon naturlig omprövning av beslutet efter några år finns inte, inte ens av de barn som ligger i gränszonen för en särskoleplacering. Det finns inte heller någon rättighet för föräldrarna att få sitt barn omprövat. Endast i de fall då aktiva engagerade föräldrar kräver en omprövning sker en sådan. Vi anser att en naturlig omprövning av särskoleplaceringen bör införas, särskilt för de barn som ligger i gränszonen. Vidare bör rutinerna för inskrivningen ses över och ett regelverk tas fram där det tydligt anges vilka barn som har rätt till särskola och vilka bedömningar och diagnoser som ska ligga till grund för placeringen.

4.2 En ökning av elever i särskolan

Under 1990-talet har antalet barn i den obligatoriska särskolan ökat kraftigt. Från läsåret 1990/91 till och med 2001/02 ökade antalet elever i särskolan med 106 procent. Ökningen stegrades mot slutet av perioden, och även om den varit som störst i grundsärskolan har ökningen varit stor även i till exempel gymnasiesärskolan. Det finns all anledning att fråga sig vad den dramatiska ökningen beror på. Den kan inte förklaras med en ökning av antalet utvecklingsstörda barn. Skolverket har i sin rapport Hur särskild får man vara utrett vad som kan ligga bakom och finner ett flertal bidragande faktorer.

Skolverket lyfter bland annat fram kommunaliseringen av särskolan. De menar att kommunaliseringen inneburit naturligare kontakter mellan skolformerna och utökade kunskaper om särskolan som utbildningsalternativ, vilket underlättat överflyttning av elever. En annan faktor är det nya målrelaterade betygssystemet som på ett tydligare sätt visar vilka elever som inte uppnår grundskolans kunskapskrav. Denna faktor kan också förklara de ökande antal överflyttningar som sker sent i barnets skolgång.

Skolverket lyfter fram ytterligare två faktorer som avgörande för ökningen av elever i särskolan, och dessa bör ses på med stort allvar. För det första konstaterar Skolverket att i och med att de flesta kommuner fått egen särskola har antalet personer som är involverade i utredningar kring särskoleplacering ökat kraftigt. Många av dessa har ingen tidigare erfarenhet av särskoleplaceringar, vilket kan påverka deras beslut. För det andra konstateras att under en tid då kraftiga nedskärningar har gjorts på skolans område har resurserna till stödundervisning och extrahjälp till svaga elever minskat. Att då placera eleven i särskola kan vara en ekonomisk lösning på problemet. Många föräldrar vittnar om att skolan framhållit att det enda sättet för deras barn att få hjälp är särskoleplacering. Det finns även ett alternativ som kallas individuell integrerad undervisning som innebär att ett barn är särskoleplacerat och följer särskolans kursplan men går kvar i sin grundskoleklass. Förändringen kan då tyckas liten för föräldrarna, och skolan får extra resurser för eleven. För många barn kan detta vara en bra lösning som gör det möjligt för eleven att gå kvar i samma klass som sina kamrater, men det är viktigt att barnet och föräldrarna blir informerade om konsekvenserna av att barnet ändåär särskoleplacerat. Placering i särskola får aldrig bli en resursfråga. Barns rätt och möjlighet till utbildning måste alltid utgå från det enskilda barnets unika behov och förutsättningar.

4.3 Nya grupper i särskolan

Ökningen av antalet barn i särskolan har också inneburit att nya grupper kommit in i särskolan. I många kommuner tolkas begreppet utvecklingsstörning allt vidare. Denna utveckling är oacceptabel. Särskolan ska vara en skolform för barn och ungdomar med just utvecklingsstörning. Det får inte bli en skola för alla barn som av olika anledningar har det svårt i skolan. Barn är olika och kommunerna måste se till att det finns tillräckliga resurser för att möta barnens behov i grundskolan så att inte brist på resurser får avgöra vilken skolgång barnen ska ha.

4.4 Livslångt lärande

Att gå i särskola är för många barn och ungdomar ett gott alternativ. Det innebär dock konsekvenser för barnets framtid. En elev med betyg från särskolan får inte gå vidare till gymnasieskolans nationella program utan kan enbart fortsätta inom gymnasiesärskolan. Mot bakgrund av den stora ökningen av antalet särskoleelever är det ett mycket olyckligt faktum. I och med att det allt oftare är barn utan allvarlig utvecklingsstörning som placeras i särskola hindras barn som har den intellektuella förmågan att klara en gymnasieutbildning från att gå den. Ett särskolebetyg innebär också större svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Vi anser att de hinder som finns för särskoleeleverna att fortsätta sin utbildning måste tas bort. Det får inte vara omöjligt för en särskoleelev att gå på ett nationellt gymnasieprogram om eleven har den kompetens som krävs. Det måste alltid vara den enskilda individens förmåga och inte formella regelverk som avgör möjligheten till utbildning. Möjligen skulle någon form av prov eller färdighetstest kunna användas.

5 Bokstavsbarnen

De så kallade bokstavsbarnen är en grupp som uppmärksammats mycket under de senaste åren. Frågor om ADHD, DAMP och Asperger har diskuterats bland politiker, forskare och i medierna. Kännetecknande för dessa barn är att deras handikapp i första hand är socialt. Handikappet begränsar deras förmåga att hantera relationer till andra människor. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är andra kännetecken. Antalet barn med denna typ av störning har ökat kraftigt under senare år. Vad det beror på råder det delade meningar om, men klart är att barnen finns och att skolan måste möta dessa barns särskilda behov.

5.1 Hör inte hemma i särskolan

Som Skolverkets utredning om särskolan visar står bokstavsbarnen för en stor del av ökningen i särskolan. Det är olyckligt. Särskolan är till för barn med en utvecklingsstörning, barn som saknar den intellektuella förmågan att klara grundskolan. Bokstavsbarnen tillhör oftast inte denna kategori. De kan ha en hög intellektuell kapacitet men saknar förmåga till socialt samspel med andra, vilket får återverkningar på kunskapsinhämtningen. Självklart ska inte dessa barn som inte har en utvecklingsstörning placeras i särskolan.

5.2 Nya metoder behövs

I Sverige har vi utvecklat goda vägar att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga i kommunikationen och samspelet med andra, som till exempel många av bokstavsbarnen. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Det kan till exempel behövas satsningar på små undervisningsgrupper inom grundskolans ram. I flera kommuner finns olika verksamheter för att möta behoven hos dessa barn. Det kan innebära att barnen får undervisning i särskilda undervisningsgrupper på ett sätt som är särskilt anpassat efter deras behov. Det handlar ofta om små grupper och en lugnare miljö med färre störningsmoment. Det är viktigt att de goda erfarenheterna från denna undervisning tas till vara och sprids. Kommunerna måste också vara beredda att göra satsningar på detta område.

Vi vill i detta sammanhang lyfta fram Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebros universitet som med sina specialkunskaper borde kunna utveckla former för utbildning för dessa barn. Forskningsinstitutet, som har ett internationellt renommé, bör i större utsträckning tas till vara för att förbättra utvecklingen av utbildning för funktionshindrade och utvecklingsstörda i hela landet.

Kristdemokraterna anser att en utredning bör tillsättas för att se över behoven på detta område.

6 Särvux

Särvux är en egen utbildningsform som följer samma läroplan som gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Däremot har särvux egna kursplaner och timplaner. Utbildningen vänder sig till vuxna utvecklingsstörda som gått särskola och vill komplettera sin utbildning.

6.1 Lika rätt till utbildning

Allas lika rätt till utbildning är en av regeringens viktigaste utgångspunkter när det gäller vuxenutbildningen. I den proposition om vuxenutbildning som riksdagen behandlade för ett par år sedan säger regeringen bland annat att "kommunal vuxenutbildning har varit och skall även fortsättningsvis vara ett alternativ för alla vuxna" och att "allas behov av lärande skall kunna tillgodoses". Trots detta underlåter regeringen att uppfylla dessa ambitioner. Rätten till utbildning gäller nämligen inte alla. Vuxna som har gått i särskola som barn har inte samma rätt till grundläggande utbildning som andra vuxna. Detta är en brist i den svenska skollagstiftningen som uppmärksammades av Kunskapslyftskommittén i deras slutbetänkande "Kunskapsbygget 2000" SOU 2000:28. Regeringen har dock valt att inte följa kommitténs rekommendationer utan har valt att även fortsättningsvis förneka denna grupp rätt till grundläggande utbildning. Vi kristdemokrater anser att det är en diskriminering av en grupp medborgare. Rätten till grundläggande utbildning bör gälla alla. Regeringen har tidigare sagt att en utbyggnad av särvux ska äga rum i den takt som tillgången på personal medger. De avsätter dock inte några resurser för att utbilda mer personal och ger inga förslag på hur fler lärare ska lockas till utbildningen.

6.2 Skola för barn med funktionshinder

Det finns uppenbara problem för studerande med olika typer av funktionshinder att få en utbildningssituation som är anpassad efter deras behov. Det gäller personligt stöd i form av stödundervisning, assistans eller tolktjänst för döva och förflyttning till och från utbildningslokalerna. Dessa problem måste lösas. Människor med funktionshinder av olika slag ska ha likvärdiga möjligheter och samma rätt till en högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Det är den studerandes intresse och inte tillgången till särskilt stöd som ska styra den studerandes val av utbildning. Den enskilda individens behov ska alltid tillgodoses utifrån vars och ens förutsättningar. En individuell utbildningsplan är för många funktionshindrade nödvändig för att nå de uppsatta målen.

6.3 Dyslexi

Dyslexi har först på senare år erkänts som ett vedertaget funktionshinder, och fortfarande har elever med detta handikapp svårt att hävda sina rättigheter. Ofta är föräldrarnas engagemang avgörande för hur omfattande stödinsatser eleverna får av skolan. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Alltför få dyslektiska barn får tillräckliga stödinsatser. Kostnaden anses på många skolor vara alldeles för höga. Stödinsatserna måste förbättras och kvalitetssäkras.

Arbetet med dyslektiska barn underlättas om problemet upptäcks i tidig ålder. Det är därför viktigt att samarbetet mellan föräldrar, barnavårdscentral, sociala myndigheter, förskola och skola förbättras för att problemen ska kunna upptäckas tidigare. Dyslexi är ofta ärftligt, vilket gör samarbetet med föräldrarna särskilt avgörande. Det är också nödvändigt att lärares kunskaper om detta funktionshinder förbättras. Det handlar såväl om kunskap om funktionshindret som om vilka stödmetoder och hjälpmedel som finns. År 2003 presenterade utredningen om hjälpmedel för barn med funktionshinder sitt slutbetänkande Läromedel specifikt (SOU 2003:15). I denna finns flera förslag rörande bland annat samordning och kompetensutveckling som skulle ha betydelse för barn med dyslexi. I budgetpropositionen beskriver regeringen att de inrättat ett läromedelsråd vid Specialpedagogiska institutet. Detta är ett steg mot en ökad samordning av läromedelsinsatser för funktionshindrade. Vi hoppas dock att detta inte är det enda förslaget regeringen kommer att genomföra med utgångspunkt i utredningen.

6.4 Specialpedagogiska institutet

Från den 1 juli 2001 finns Specialpedagogiska institutet. Institutet innefattar det som tidigare var SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan), ett antal resurs- och kunskapscenter runtom i landet samt vissa av landstingens hörselvårdskonsulenter. Specialpedagogiska institutet ska ge specialpedagogiskt stöd till barn och ungdomar med funktionshinder. Stödet riktas framför allt till kommuner och andra huvudmän som har ansvar för förskola och skola men även till föräldrar med barn med funktionshinder. Det är viktigt att institutet informerar föräldrar om deras rättigheter att få stöd och hjälp och möjligheten att vända sig till de resurscenter som institutet bedriver. Resurscentrumen ligger spridda över landet och erbjuder träning och utredning av enskilda barn och information och utbildning till föräldrar och skolpersonal. Kristdemokraterna anser att det är positivt med en sammanhållen myndighet med samlad kompetens kring arbetet med funktionshindrade barn.

6.5 Specialskolor

Barn med syn- eller hörselskador eller med en språkstörning kan få möjlighet att gå i någon av landets sex specialskolor. Specialskolorna är till för att möta behoven hos de barn som har så pass grava funktionshinder att de inte klarar att integreras i en vanlig klass. Specialskolan har ett utökat ansvar för sina elever i förhållande till andra skolor exempelvis för fritidsaktiviteter, resor med mera.

Utgångspunkten för regeringens politik är att specialskolorna ska ta emot allt färre barn. Barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt som möjligt erbjudas anpassad utbildning i sin hemkommun. Statens insatser för de funktionshindrade skall i framtiden främst riktas mot att stödja kommunerna för att öka deras förutsättningar att klara uppgiften med de funktionshindrades skolgång.

Kristdemokraterna instämmer i att det är varje kommuns uppgift att ansvara för att alla innevånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Men vi anser att frågan är mer komplicerad än så. Vissa kommuner kommer att klara av uppgiften medan andra med säkerhet inte kommer att göra det. Osäkerhetsmomentet blir alltför stort eftersom många kommuner saknar kompetens och ekonomiska resurser för att tillgodose de funktionshindrades behov. Som exempel kan nämnas gravt hörselskadade som inom specialskolan fått tillgång till teckenspråkslärare och en miljö där de får öva språket regelbundet. I och med integreringen i den kommunala skolan förlorar de den dagliga tillgången till en teckenspråkslärare och tvingas kommunicera med sina klasskamrater genom tolk. Det som var tänkt som integration blir på detta sätt istället segregation. Innan en integration kan ske måste regeringen se till att det finns tillräckligt med teckenspråkslärare i kommunerna. Idag råder stor brist, och det finns inte ens någon utbildning för teckenspråkslärare i Sverige för att avhjälpa problemet.

En intervjuundersökning gjord av Unga synskadade under sommaren och hösten 2000 visar att stora brister finns i den kommunala skolans kunskaper om funktionshinder och om hur hjälpmedel för synskadade fungerar. Undersökningen visar också att de gravt synskadade har svårt att bli socialt integrerade i klassen. Slutsatsen i undersökningen är att den integrerade skolan i många avseenden inte fungerar tillfredsställande. Detta kan vi kristdemokrater inte acceptera. Det måste sättas in insatser både för att stärka de kommunala skolor som har funktionshindrade barn integrerade i verksamheten och för att tillse att det finns en tillräcklig tillgång på statliga specialskolor för de barn och föräldrar som såönskar.

6.6 Ekeskolan och Hällsboskolan

När Specialpedagogiska institutet skapades slogs ett antal tidigare myndigheter samman. Två av dessa var Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna, som förvandlades till så kallade resurscenter som en del i myndigheten. Eftersom dessa skolor har stor erfarenhet av arbete med barn med grava funktionshinder är det naturligtvis bra att dessa erfarenheter tas till vara. Samtidigt beslutade dock regeringen att lägga ner de fasta skoldelarna som fanns på skolorna. Ekeskolan har haft fasta skoldelar för synskadade, döva/hörselskadade och utvecklingsstörda medan Hällsboskolan haft fasta skoldelar för talskadade, döva/hörselskadade och beteendestörda. De som har börjat sina studier på dessa skolor får slutföra dem, men inga nya intagningar ska ske. Nedläggningsbeslutet är en följd av regeringens intention att integrera ett större antal funktionshindrade barn i kommunala grund- och gymnasieskolor.

Kristdemokraterna har redan från början varit emot beslutet om nedläggning. Vi befarar att beslutet kommer att innebära att många elever med multihandikapp inte kommer att få den hjälp de behöver. Att undervisa elever med multihandikapp ställer oerhört stora krav på lärarnas pedagogiska kompetens och kunskap om tekniska hjälpmedel. Den kompetensen och kunskapen finns inte i kommunerna, vilket kommer att innebära sämre undervisning för de funktionshindrade. Många elever har också känt en trygghet i att få gå i en skola tillsammans med andra med liknande funktionshinder. Den gemenskap och trygghet det skapar ska inte underskattas. Framför allt bör eleverna och deras föräldrar få avgöra vad som är bäst. Många barn och ungdomar med lättare funktionshinder är redan integrerade i den kommunala skolan och klarar sig bra medan elever med svårare funktionshinder behöver lärare med specialkompetens och kunnighet om olika tekniska hjälpmedel som finns i specialskolan.

Socialdemokraternas beslut att lägga ner Eke- och Hällsboskolorna har skapat en stor oro. Denna oro har inte lindrats av att regeringen varit oerhört otydlig bland annat vad gäller så kallad "visstidsvistelse". Eleverna ska enligt de nya reglerna för resurscentret kunna komma dit för "visstidsvistelse". Frågan om hur lång en visstidsvistelse ska kunna vara har vållat stor tveksamhet, och kritiken har varit massiv. Detta tvingade regeringen att tillsätta en särskild utredare för att se över frågan, vilket visar hur ogenomtänkt förslaget varit redan från början. Hela diskussionen har nu landat i att en visstidsvistelse i princip kan vara hela skolgången men med ständig omprövning. Varför bygga in en sådan osäkerhet som en omprövning innebär när det i praktiken blir en fast skolgång för de elever som har störst behov? Vår kritik mot nedläggningen av de fasta skoldelarna har varit och är berättigad.

Än så länge är verksamheten aktiv eftersom många elever fortfarande går kvar även om det inte tas in några nya. Därför är det fortfarande möjligt att starta upp de fasta skoldelarna. Det viktigaste är att hänsyn tas till barnens och föräldrarnas önskemål och att de som önskar ska kunna få sin utbildning huvudsakligen förlagd vid skolorna. För att garantera verksamheten vid Eke- och Hällsboskolorna avsätter Kristdemokraterna 5 miljoner kronor.

7 Fristående skolor

Respekten för varje individs integritet kräver mångfald. Möjligheten att välja mellan olika skolor, statliga, regionala, kommunala eller fristående gör att fler kan finna en utbildning som passar just honom eller henne. För varje skola gäller att det centrala är undervisningens kvalitet och skolans förmåga att skapa en utvecklande och trygg miljö för eleverna. Vi menar att de fristående skolorna ska vara ett självklart inslag i skolväsendet. De stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar flexibiliteten och leder till effektivare resursanvändning i alla skolor, offentliga såväl som fristående. En reell möjlighet att välja skola kommer därmed alla elever och hela svenska skolan till del. För Kristdemokraterna är föräldrarnas och elevernas perspektiv och önskemål utgångspunkten. Det är helt i överensstämmelse med ett antal internationella konventioner som Sverige skrivit under och som tillförsäkrar föräldrarna rätten till inflytande över sina barns undervisning. Det gäller till exempel Europakonventionen, som numera är svensk lag och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Alla skall således, oberoende av föräldrarnas ekonomiska standard, eget handikapp eller andra särskilda behov, kunna välja en fristående skola. De fristående skolor som motsvarar specialskolan är en viktig del i den mångfald som eftersträvas av Kristdemokraterna. Normalt är Statens skolverk tillstånds- och tillsynsmyndighet för de fristående skolorna, men regeringen har beslutat att styrelsen för Specialskolemyndigheten skall vara tillståndsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade.Detta är ytterligare ett exempel på en helt oförklarlig särbehandling av de funktionshindrade. Kristdemokraterna anser att Statens skolverk bör vara tillstånds- och tillsynsmyndighet för alla fristående skolor, men självklart i samråd med Specialskolemyndigheten.

Stockholm den 24 september 2004
Inger Davidson (kd)
Sven Brus (kd)	Dan Kihlström (kd)
Kenneth Lantz (kd)	Ulrik Lindgren (kd)
Torsten Lindström (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Olle Sandahl (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)