om en demokratisk skola för ökad bildning

Motion 1987/88:Ub369 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ub369

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om en demokratisk skola för ökad bildning

Vi har i en annan motion till årets riksmöte ställt krav på en kraftig
upprustning av ungdomsskolan, vad avser läromedel, lokaler, skolmat,
m. m. Dessa åtgärder räcker dock inte för att skapa en bra skola för alla barn.

I ett demokratiskt samhälle krävs att alla människor har kunskap och
möjlighet att tillvarata sina rättigheter. Det är därför nödvändigt att alla får
möjlighet att lära sig att tänka kritiskt, analysera och dra slutsatser och
samarbeta med andra människor. Den viktigaste förmedlaren av denna
kunskap måste rimligtvis vara skolan.

Men hur ser det ut i dag? Trots fina intentioner i bl. a. läroplanen, syftar
undervisningen i skolan snarare till att lära eleverna lydnad än ifrågasättande.
Kunskapsstoffet domineras av lösryckta faktakunskaper i stället för
analyser, sammanhang och orsakssamband. Betygen leder till att samarbete
blir olönsamt, det är den enskilde elevens prestationer som skall mätas.
Grupparbeten får ofta karaktären av enskilt arbete i grupp, i stället för
utvecklande gemensamt arbete. Betygen leder också till utslagning. Det
ligger i systemets natur att om någon skall vara bäst, så måste också någon
vara sämst.

Trots alla reformer på skolans område och trots alla vackra skrivningar i
läroplanen har skolan alltså inte förändrats i grunden. Det är fortfarande
samma korvstoppningsundervisning; läraren talar om vad eleverna ska
kunna, vad som är riktig kunskap. Eleverna förväntas att okritiskt ta emot
och lära in.

Varför är det så här? Hur kan det komma sig att läroplanens intentioner
inte förverkligas, att läroplanen kallas sagoboken bland lärare.

Vi menar att det grundläggande felet står att finna i skolans och
undervisningens organisation. Demokratin har inte i verklig mening förts in i
skolans värld. I stället för att tillämpa ett demokratiskt arbetssätt, där
samarbete, kritiskt tänkande osv. har en naturlig plats, har demokrati
ryckts loss från sitt sammanhang och blivit något som ska pluggas in. Den
enda tillämpningen av demokrati blir då att det ägnas några lektioner till
att lära eleverna mötesteknik.

Trots att det så länge talats om att demokrati och självständigt och
demokratiskt tänkande elever måste vara en målsättning för skolan, så
händer det alltså ingenting reellt. Frågan utreds fortfarande. Är det inte
meningen att riksdagens beslut om läroplaner skall omsättas i praktiken? Är

det verkligen meningen att läroplanerna skall fortsätta vara sagoböcker som
inten tar på allvar?

Vi menar att det måste till krafttag. Orden måste äntligen omsättas i
handling! Det är alltför uppenbart att många problem som finns i skolan i dag
beror på bristande elevdemokrati.

Vi vill med denna motion visa på de allvarligaste bristerna i demokratin i
skolan och vad dessa för med sig, samt visa på de huvudsakliga åtgärder som
måste till för att lösa detta grundläggande problem.

Mobbing och vandalism

Brist på inflytande och möjligheter att förändra leder för många elever till en
känsla av vanmakt och maktlöshet. Detta i sin tur kan yttra sig på olika sätt.
För en del elever känns skolan totalt meningslös, man låter helt enkelt bli att
gå dit. Andra vänder maktlösheten till aggressivitet mot sin omgivning. Här
kan vandalism och kamratförtryck bli följden.

Mobbing och förstörelse är ett allvarligt problem i skolan i dag. De olika
initiativ som tagits från bl. a. regeringens sida, i form av antivåldsgrupper och
upplysningskampanjer, är naturligtvis lovvärda. Men tyvärr är det betecknande
för alla dessa initiativ att de angriper symptomen på missförhållandena
i stället för orsakerna, dvs. bland annat bristen på verklig elevdemokrati.

Brottsförebyggande rådet har också visat på denna koppling. I sitt yttrande
över betänkandet Skola för delaktighet (SOU 1985:30) skriver man bl. a.:
Ökat inflytande, ansvar och delaktighet är den väg vi rekommenderar för
att på sikt minska problemen med skadegörelse, skolk, mobbing etc.

Undervisning i dag

Grunden för om skolan är demokratisk eller inte, beror på hur undervisningen
bedrivs. En demokratisk skola måste bygga på demokratiska arbetsmetoder.

Det finns exempel på skolor, klasser och lärare som verkligen försöker
bedriva en demokratisk undervisning. Dessa arbetar i alltför hög grad i
motvind. Betygen sätter stora käppar i hjulet, liksom konservativa attityder
från skolledningar och kollegor.

Undervisningen i dagens skola domineras dock av att läraren förmedlar
fakta till eleverna som passivt tar emot. Vid förhör upprepas det läraren sagt.

Det faktum att undervisningen är inriktad på en mängd mätbara faktakunskaper
i stället för förståelse för sammanhang och utvecklingskedjor, gör att
undervisningen känns splittrad och oöverblickbar för eleverna. De upplever
kunskaperna som meningslösa, eftersom det är svårt - om inte omöjligt att
se vad de ska användas till, när de ryckts ur sitt sammanhang.

Dessutom är samordningen mellan olika ämnen ofta dålig eller obefintlig.
På högstadiet sker här gradvisa förbättringar i och med införande av lärarlag,
men utvecklingen går långsamt. På gymnasiet är denna typ av samordning
ovanlig.

Förståelse av sammanhang och orsakssamband och förmåga att dra egna
slutsatser är svårt att bedöma och betygsätta. Däremot är faktakunskaper,
såsom namn, årtal, osv. relativt lätta att värdera och poängsätta. Därför är

Mot. 1987/88

Ub369

7

det denna typ av frågor som kommer på proven. De gånger det ändå frågas
efter orsaker, finns det rätta svaret i läroboken.

Prov och läxförhör har dessutom en oerhört stor betydelse i skolan. Där
gäller det som elev att försöka visa allt det man lärt sig och dölja det som man
inte lärt sig. I en undersökning som elevorganisationen gjorde bland 1200
elever på vårterminen 1985, uppger 54% av eleverna att de under vissa
perioder har minst tre prov i veckan. I genomsnitt har 61 % två prov eller
flera per vecka. Detta leder naturligtvis till en enorm press på eleverna. Hela
84 % av de tillfrågade uppger också att de inte orkar läsa på lika mycket som
de skulle vilja. Varför då denna enorma provhets? Förklaringen är enkel:
betygen. Läraren måste sätta betyg och för att kunna göra det måste han/hon
ha något att utgå från. Eftersom läraren inte hinner lära känna alla elever på
ett bra sätt och eftersom samarbetsförmåga, kritiskt tänkande och förmåga
till att förstå sammanhang inte går att mäta, måste undervisningen inriktas på
något som är mätbart faktakunskaper.

Vad säger läroplanen?

Följande finns att läsa i Läroplan för grundskolan angående kunskaper och
färdigheter (sid. 14-15):

Eleverna tillägnar sig kunskaper och färdigheter även utanför skolan. Redan
då de kommer till skolan har de kunskaper och erfarenheter men också
vetgirighet och nyfikenhet. Skolan måste i sitt arbete knyta an till detta. Det
är dess uppgift att från denna utgångspunkt leda elevernas kunskapssökande
in på väsentliga områden och successivt under nio år vidga deras perspektiv
och fördjupa deras kunskaper. Eleverna skall därför få insikt i centrala
begrepp och sammanhang som kan bilda grunden för deras kunskapsutveckling.

Kunskapsinhämtandet är en aktiv och skapande process och innebär ett
träget arbete som syftar till ett bestämt mål. En undervisning i grundskolan,
som mekaniskt leder barnen genom stoff och problem utan att de lär sig att
behärska grundläggande begrepp och förstå övergripande sammanhang, kan
ha negativa följder för deras självtillit och motivation och därmed för hela
deras arbets- och livssituation.

Helt klart är att det finns en tydlig motsättning mellan vad som slås fast i t. ex.
Lgr -80 och hur det fungerar i verkligheten. Till en del kan detta kanske
förklaras med att det tar tid för läroplanen att slå igenom och att det finns
motstånd från äldre lärare att ompröva invanda undervisningssätt. Men
faktum kvarstår att även i Lgr -69 skrevs det om att fostra eleverna till
självständigt och kritiskt tänkande. Ändå har det inte slagit igenom på
arbetssättet i skolan. Det finns en motsättning mellan att å ena sidan lära
eleverna kritiskt tänkande och osjälviskt samarbete och å andra sidan kravet
att poäng- och betygsätta dem och jämföra dem med varandra. Detta är en
ekvation som aldrig kommer att gå ihop och det enda sättet att lösa
problemet är att en gång för alla avskaffa alla former av betyg.

Mot. 1987/88

Ub369

8

Bort med betygen

Kritiken mot betygen har också under en lång följd av år varit hård. En del av
de effekter de får på den direkta undervisningen har vi redan redovisat, men
de har även andra allvarliga följder. Betygen är ett dåligt medel för att ge
information om hur undervisningen fungerar, eftersom de nästan enbart
mäter faktakunskaper inom ett snävt område, redovisade vid ett visst
tillfälle. Detta leder också till att nästan 50000 elever varje år blir mer eller
mindre stämplade som sämst i klassen några måste få de lägsta betygen. Vi
ställer oss mycket frågande till hur detta kan stämma överens med
läroplanens tal om att alla elever skall ges likvärdiga kunskaper.

Det har från vissa håll förts fram förslag på andra betygssystem som man
säger skulle lösa problemen, t. ex. kurs-, mål- eller kunskapsrelaterade
betyg. Vpk avvisar sådana typer av förslag. De skulle inte förbättra
situationen, snarare försämra den. Alla typer av betygssystem bygger på den
i grunden felaktiga föreställningen att det på ett rättvist sätt går att mäta
kunskap, en föreställning som får förödande konsekvenser för undervisningen
och barns och ungdomars självtillit och naturliga kunskapstörst.

Argumentet att betygen behövs för urval till högre studier är inte heller
relevant. Dels är det orimligt att en hel utbildning inriktas på konkurrens om
platserna i nästa utbildning, dels ger betygen dålig information om vad eleven
egentligen kan.

Vad gäller grundskolan skulle betygen bli helt onödiga ur urvalssynpunkt
genom en sådan dimensionering av gymnasieskolan att alla elever som söker
direkt från nian tas in på sitt förstahandsval.

Vad det gäller gymnasieskolan har betygen självfallet samma negativa
inflytande över undervisningen där. Ofta är prov- och betygshetsen till och
med större i gymnasiet, kanske framför allt på de teoretiska linjerna.
Eleverna är väl medvetna om att deras resultat på proven och deras betyg är i
stort sett helt avgörande för deras möjligheter att studera vidare, trots att de
egentligen inte mäter vad man kan.

Vi har i en annan motion till årets riksmöte föreslagit att det skall tillsättas
en utredning med uppgift att utreda en betygsfri skolas möjligheter. Detta för
att vi hoppas att det genom en sådan utredning kan åstadkommas en öppning
i betygsdebatten. Vi anser att elevernas, liksom flertalet av de politiska
ungdomsförbundens, rättmätiga krav på demokrati alltför länge har fått stå
tillbaka på grund av fastlåsta positioner hos partierna i betygsfrågan.

För demokrati

Att ta bort betygen är nödvändigt för att kunna demokratisera skolan. Men
det är inte tillräckligt, mycket mer måste göras för att vi i verklig mening skall
kunna skapa en skola för alla, en skola byggd på demokratiska värderingar
och tron på alla människors lika värde.

Först och främst måste nya arbetsmetoder införas. Eleverna måste ges
ansvar för skolans skötsel och ta aktiv del i planering och genomförande av
undervisningen. Naturligtvis varierar detta ansvar beroende på elevernas
ålder. Redan från skolstarten i första klass kan dock eleverna tillsammans
med personalen ta ett ganska stort praktiskt ansvar, t. ex. för arbetsmiljön i

Mot. 1987/88

Ub369

9

klassrummet eller för skolgården. Detta praktiska ansvar ökar sedan
successivt i och med att eleven blir äldre. Kravet på elevskyddsombud, som vi
återkommer till, är här en naturlig del. Samtidigt som det praktiska
inflytandet ökar, ökar också elevernas inflytande och ansvar över utbildningens
mål och innehåll. När eleverna går i årskurs nio skall de kunna planera
innehållet i sin egen undervisning utifrån läroplanen, läraren skall då fungera
som handledare.

I och med att eleverna ges detta inflytande över undervisningens innehåll
och form, ökar också deras ansvar för att alla tillägnar sig kunskaperna och
att utvärderingen fungerar. Efter varje moment jämför man gemensamt
resultaten med de mål man satte upp när området planerades. Det är viktigt
att utvärderingen, i betydligt större grad än i dag, sker gemensamt och i
grupp. Det är en viktig kunskap att kunna lära av sina och andras misstag och
att kunna lyssna på och ta åt sig andras synpunkter och förslag. Över huvud
taget måste arbete i grupp värderas högt i morgondagens skola, att kunna
samarbeta är en kunskap som man har användning för hela livet.

Naturligtvis varierar möjligheterna till grupparbete mellan olika ämnen
i samhällskunskap bör det mesta arbetet ske i grupp, i matematik är det
naturligt att man arbetar mycket individuellt. Skolarbetet skall dock skötas
under skoltid. Vpk har länge krävt att hemläxorna skall avskaffas och detta
krav står vi fast vid. Det finns varken någon praktisk eller pedagogisk
anledning till att inte ge eleverna reglerad arbetstid. Förmåga till och ansvar
för eget arbete kan likaväl tränas i skolan som hemma. Skillnaderna på hur
mycket hjälp eleverna kan få från hemmet med sina läxor är också mycket
stora, beroende på föräldrarnas utbildning, yrke, bakgrund och arbetstider.
Boendeförhållandena spelar naturligtvis också stor roll - en elev som har
eget rum med skrivbord och tillgång till uppslagsböcker och liknande i
hemmet har naturligtvis lättare att göra sina hemläxor än en som inte har det.
Dessutom har eleverna olika lång resväg till skolan. För en del blir
arbetsdagen orimligt lång om de dessutom skall göra flera läxor när de
kommer hem sent efter en lång arbetsdag.

Om det finns speciella skäl till att eleverna skall göra en uppgift utanför
skoltid t. ex. intervjuer av speciella människor - så skall det naturligtvis
finnas möjlighet för detta. Det förutsätter dock att elever och lärare är helt
överens om detta, elevernas rätt till reglerad arbetstid måste respekteras.

Frågan om elevernas arbetstid kan man också koppla till sambandet
skola-arbetsliv. Eleverna skall studera arbetslivet, lära sig hur det fungerar,
vilka demokratiska regler som gäller osv. Men om man i detta utgår från
elevernas egen arbetsplats skolan så finner man skrämmande många
exempel på regler som gäller i övriga arbetslivet men som inte gäller för
elever. Bristen på inflytande, reglerad arbetstid och den irrationella uppläggningen
av arbetet är bara några exempel.

I och med att arbetssättet i skolan förändras, måste också användningen av
läromedel förändras. I stället för att undervisningen knyts upp kring en enda
lärobok kommer morgondagens betygsfria skola att möjliggöra att man
uppfyller läroplanens skrivningar om att använda sig av flera olika typer av
läromedel, såsom uppslagsverk, romaner, tidningar, faktatidskrifter osv.
Praktik och studiebesök måste också få en viktig roll, liksom inbjudna gäster
och föreläsare.

Mot. 1987/88

Ub369

10

Klass- och könsförtryck

En väsentlig del i en demokratisk undervisning är att öka förståelsen för
andra människor och att motverka fördomar av alla slag. Därför måste man i
undervisningen på ett bra sätt ta upp och diskutera förtryck, fördomar och
diskriminering. Innehållet och arbetssättet i dagens skola gör att framför allt
arbetarklassens barn har svårt att känna sig hemma där. Språket är
medelklassens språk, historien är herrarnas, för att ta några exempel. Vpk
anser att det är självklart att alla elever skall kunna känna igen sig, sin egen
historia och kultur i skolan och att de skall kunna känna stolthet för sitt
ursprung och sin identitet. Därför måste innehållet i undervisningen ändras
så att det handlar om den verklighet som de flesta eleverna upplever. Att utgå
ifrån elevernas verklighet i undervisningen innebär inte att man inte skall ta
upp saker som eleverna är främmande för, men det innebär att man skall ta
upp dem på ett sätt så att alla elever kan förstå dem.

Det är dock inte bara mot arbetarbarnen som skolans stelbenta kunskapssyn
slår. Det könsförtryck som finns i övriga samhället finns också i skolan, i
innehållet i undervisningen, attityder och arbetssätt. Därför måste diskussioner
om könsroller och jämlikhet få ett betydligt större utrymme i skolan.
Kvinnans del i t. ex. historia och samhälle måste belysas och lyftas fram på ett
helt annat sätt än i dag. Att i skolan diskutera och kritiskt granska
könsrollerna kan, i kombination med en kraftigt förbättrad praktik och
syo-verksamhet, på sikt också hjälpa till att minska könssegregeringen på
arbetsmarknaden.

Eleverna måste också ges möjlighet att uttrycka och utveckla sin klassmässiga
och politiska identitet. Dagens falska objektivitet måste brytas och
eleverna skall i stället uppmuntras till att ta ställning till olika frågeställningar
och problem.

För förståelse och respekt

I en skola som bygger på demokrati och respekt finns det naturligtvis inte
plats för varken nivågrupperingar eller bestraffningar av olika slag. Att dela
in eleverna i bättre och sämre, i allmän och särskild kurs, förstärker bara
skillnaderna mellan olika elever. I stället skall det vara möjligt att dela in
klassen i mindre grupper i t. ex. matematik och språk och att öka antalet
lärare, så att alla elever som behöver hjälp kan få det.

Alla typer av bestraffningar, såsom kvarsittning, hemanmärkning osv.,
måste naturligtvis också tas bort. Det går inte att ha en demokratisk
undervisning och samtidigt använda hot om straff för att få sin vilja igenom.

Likaså är det självskrivet att den anpassade studiegången måste avskaffas.
Att elever i dag går ut nian utan baskunskaper i många ämnen är inget annat
än ett tydligt bevis för att skolan har misslyckats i sin uppgift att ge alla elever
en god och likvärdig utbildning. I stället måste tillräckliga resurser sättas in
redan på ett tidigt stadium, för att säkerställa att alla elever kan tillgodogöra
sig undervisningen. Det skall inom skolan finnas resurser för undervisning
såväl i små grupper, för elever som halkat efter, som för enskild specialundervisning
för elever som har problem med vissa moment.

En sänkning av elevantalet i klasserna ökar också möjligheten till stöd och
hjälp för alla elever.

Mot. 1987/88

Ub369

11

Liksom extra resurser måste sättas in för att stödja elever som har problem
med vissa moment av undervisningen, så måste det också sättas in resurser så
att alla barn skall kunna delta i undervisningen på lika villkor.

Ett mycket viktigt krav är att handikappade elever skall kunna delta i
undervisningen i sin egen hem-skola och slippa långa resor till specialskolor.
Detta ökar också de andra elevernas förståelse för handikappade och
minskar riskerna för mobbning och särbehandling. Åtgärder måste alltså i
större grad än i dag sättas in för att göra skolorna tillgängliga för elever med
olika typer av handikapp och resurser tillföras, så att eleven verkligen får den
typ av läromedel och hjälpmedel som hon eller han behöver.

En annan stor grupp av elever som ofta blir satta på undantag är
invandrarna. Invandrarbarnen är lika beroende av sitt språk som de svenska
barnen. Modersmålet och den egna kulturen utgör den grund på vilken varje
människa bygger och utvecklar sin identitet och personlighet. Varje människa
måste ha rätt till ett helt språk att formulera sina innersta tankar och
funderingar på. I en annan motion till årets riksmöte ställer vi därför kravet
på obligatorisk hemspråksundervisning.

Élev-rätt

Mycket av demokratiseringen av skolan handlar om ändrade attityder och
arbetssätt. Det kan uppnås med hjälp av bl. a. fortbildning av lärare. Men det
är också viktigt att elevernas rättigheter finns stadfästa och att eleverna
verkligen har kännedom om och kan utnyttja dem. Det finns många områden
där elevernas inflytande över skolan inte fungerar så bra som det borde, ett
exempel på detta är samrådsplikten. Trots att rektor är skyldig att samråda
med eleverna innan beslut fattas, är det många skolledningar som helt enkelt
struntar i att ta reda på elevernas mening.

Vpk anser att det är självklart att eleverna skall upplysas om sina
rättigheter och att lärare och skolledningar skall följa de bestämmelser som
finns.

Lika självklart anser vpk det är att elevernas fackliga arbete skall
accepteras och uppmuntras. Därför stöder vi också elevfackets krav på bl. a.
rätt till ledighet för fackligt arbete och elevfacklig förhandlingsrätt gentemot
rektor.

En annan fråga som är mycket viktig i det här sammanhanget är elevernas
möjligheter att ställa krav på sin egen arbetsmiljö.

Problemet med den dåliga arbetsmiljön i skolan har vi tagit upp i en annan
motion till årets riksmöte, där vi kräver en kraftig upprustning. Men detta
räcker inte. Eleverna måste också ha möjligheter att bevaka att deras rätt till
en dräglig arbetsmiljö förverkligas och efterföljs.

När arbetsmiljölagen trädde i kraft den 1 juli 1978 hade man inte lyckats
lösa frågan om elevernas medverkan i skyddsarbetet. Ända sedan dess har
man dock lovat att en lösning är på gång, så ock i årets budgetproposition.

Det är alltså nu över tio år sedan riksdagen antog propositionen om
arbetsmiljölagen. Det borde vara främmande för en demokrati att på detta
sätt förvägra en stor del av befolkningen självklara fackliga rättigheter, men
vi har tyvärr tvingats konstatera att så tydligen ej är fallet.

Mot. 1987/88

Ub369

12

Vpk anser det vara självklart att elever fr. o. m. årskurs sju skall omfattas
av hela arbetsmiljölagen och att eleverna också skall få partsställning och ha
rätt att utse skyddsombud med full status. Lika självklart, och som en följd av
ovanstående, är att eleverna skall ges reella möjligheter att på lika villkor
delta i skyddsarbetet. Detta innebär bl. a. rätt till ledighet för skyddsarbete
och rätt till extra hjälp för att ta igen förlorad undervisning. Elevskyddsombuden
måste också ges möjlighet till en adekvat utbildning i arbetsmiljöfrågor,
så att de på bästa möjliga sätt kan fullgöra sitt uppdrag.

Men vi får inte heller glömma bort att det även på låg- och mellanstadiet
finns allvarliga arbetsmiljöproblem. Även här måste det sättas in åtgärder.
Vpk föreslår därför att regeringen får i uppdrag att se över vilka delar av
arbetsmiljölagen som kan omfatta även dessa elever, samt utarbeta riktlinjer
för deras medverkan i skyddsarbetet. Vi menar att eleverna t. ex. skall ha rätt
att utse representanter som skall vara adjungerade till skyddskommittéerna.
Dessutom måste yrkesinspektionen få ett större ansvar på detta område,
genom att de ges i uppdrag att utarbeta rutiner för hur elevernas arbetsmiljö
kontinuerligt skall kontrolleras.

Skolan är elevernas arbetsplats i minst nio år. Utifrån detta anser vi det
vara självklart att man skall kunna ställa samma krav på deras arbetsplats
som på alla andras. Argumentet om att vi har skolplikt, att alla är tvungna att
gå i skolan och att lagen därför inte skall gälla, tycker vi är djupt felaktigt. Vi
anser snarare att skolplikten utgör ännu ett argument för en kraftig
förbättring av skyddsarbetet i skolan elever har ju ingen som helst
möjlighet att säga upp sig när förhållandena blir ohållbara!

Lärarna

Naturligtvis har lärare och skolledningar en mycket stor uppgift i formandet
av en demokratisk skola. Att utveckla en demokratisk skola är en komplex
process och kräver naturligtvis fortbildningsinsatser av personalen i skolan.
Det kräver också att grundutbildningen av lärare i sig är demokratisk och tar
tag i demokratifrågor. Tyvärr måste det konstateras att det finns brister ur
demokratihänseende vad gäller högskoleutbildningen. Riksdagens beslut
om en ny lärarutbildning för grundskolan syftar till, att med hjälp av också
Lärarhögskolan, skapa en skola som kan uppfylla läroplanens intentioner.
Utformningen av den framtida lärarutbildningen är alltså av stor vikt för
formandet av en demokratisk skola.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till demokratisering av
skolan i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att elevernas rätt
till skyddsarbete regleras i enlighet med vad som anförts i motionen.

Mot. 1987/88

Ub369

13

Stockholm i januari 1988

Mot. 1987/88

Ub369

Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Björn Samuelson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Bo Hammar (vpk)

14