En god livsmiljö för hållbar utveckling
Motion 1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
Innehåll 1.
Inledning1 2.
Sverige efter Rio-konferensen om miljö och utveckling3 3.
Europa och miljön7 4.
Utveckling av styrmedlen10 5.
Ett kemikalie- och avfallssnålt samhälle14 6.
Ett miljöanpassat trafiksystem17 7.
Ett miljöanpassat energisystem20 8.
Den biologiska mångfalden och allemansrätten22 9.
Omställningen av jord- och skogsbruk27 10.
Miljöutskott i riksdagen29
Hemställan30 1. Inledning
Vår uppgift är att skapa en långsiktigt hållbar utveckling som kan förena framsteg för de mänskliga samhällena med vad människan och naturen tål. Detta är utgångspunkten för den socialdemokratiska miljöpolitiken.
Det går inte att ta ''paus i miljöpolitiken''. Riksdagens majoritet har tyvärr avvisat merparten av de förslag som lagts av oss under halva mandatperioden. Det bekräftar ånyo att regeringspartierna inte vill ge miljöpolitiken den prioritet som är nödvändig. Istället har vi under riksdagsåret fått bevittna hur miljöfrågorna ställts åt sidan i regeringens arbete, t.ex. i sektorspolitiken, och i fråga om sänkningen av industrins energiskatter.
Det allvarligaste är dock att miljöfrågorna ställts åt sidan i den ekonomiska politiken. Ökad användning av ekonomiska styrmedel är inte liktydigt med att miljöhänsyn integreras i den ekonomiska politiken.
Enligt vår mening är det tre stora områden som borde stå i centrum för fortsatt utveckling av miljöpolitiken. Det handlar om hur miljökraven bör genomsyra den fortgående integrationen i Västeuropa, möjligheterna till sanering av Östeuropas miljö med tonvikt på Östersjön samt värnet om den biologiska mångfalden. Miljöpolitiken skall givetvis utvecklas även på andra områden, men det följer mer av en redan fastlagd politik, t.ex. vad gäller miljöanpassning av trafiksystemet genom hårda miljökrav på fordon och genom ökade investeringar, åtgärder för minskade avfallsvolymer och minskad farlighet hos det avfall som uppstår.
I brist på initiativ från regeringens sida och med anledning av att riksdagen avslagit i stort sett alla våra yrkanden upprepar vi de krav vi rest under den halva mandatperiod som nu förflutit.
Vilket utrymme kunde miljöpolitiken haft 1991/92?
1. EG-politiken. Ett område där Sverige i samband med förhandlingarna om ett medlemskap i EG har möjligheter att flytta fram positionerna är i miljöpolitiken. I EES-avtalet gjordes viktiga undantag med hänsyn till att EG inte kommit så långt. Dessa undantag måste bekräftas inför ett eventuellt EG-medlemskap. Nästa steg borde vara hur miljöpolitiken ska utvecklas på bred front i västeuropeisk skala. Detta borde varit en av regeringens viktigaste uppgifter kring vilket man samlar myndigheter, expertis m.m. för att förbereda medlemskapsförhandlingarna. Men så icke.
2. Östeuropa-politiken. Den demokratiska utvecklingen i Östeuropas länder har också möjliggjort ökade miljöambitioner. Tanken bakom toppmötet om Östersjöns miljö 1990 var att bryta ett politiskt, byråkratiskt och finansiellt dödläge. Man var medveten om att ''notan'' skulle redovisas 1992. Investeringar för långt mer än 100 miljarder kommer att krävas. Som en av initiativtagarna har Sverige en skyldighet att se till att ministermötet och det fortsatta arbetet blir framgångsrikt. En avgörande förutsättning är ekonomiska resurser. Huvudprincipen är visserligen att projekten skall finansieras med hjälp av de internationella bankerna. De borgerliga partiernas handlingskraft i östpolitiken har hittills visat sig vara störst när de befann sig i opposition.
3. Utveckling av styrmedlen. Styrmedlen för en bättre miljö har successivt utvecklats. Miljöavgifter har införts brett under senare år. Lagstiftningen ses över och i vår läggs ett förslag om miljöbalk, samtidigt som gällande rätt skall skärpas. Men även andra instrument behöver ses över. Genomgången av de kommunala översiktsplanerna visade att miljöintresset ej tillgodosetts på ett riktigt sätt. Det är märkligt att inga initiativ tagits med tanke på att en särskild planminister tillsatts.
Utbildningen har en viktig roll för miljöpolitikens långsiktiga inriktning. Attityder grundläggs i tidig ålder. 1991 angavs riktlinjer för hur miljön skall integreras i ungdoms- och gymnasieskolan samt inom högskolan, principer som borde vidareutvecklas. Denna politik har emellertid tonats ned kraftigt. En av de första åtgärderna som vidtogs var att lägga ned arbetsgruppen för hur läroplanen skulle kunna bli grönare.
4. Sektorspolitiken. En viktig byggsten i de principer som angavs 1991 var ett ökat sektorsansvar. Trafikmyndigheterna och myndigheterna inom de areella näringarna fick ett utvidgat ansvar. Sektorspolitiken rymmer stora möjligheter men kräver samtidigt att miljöansvariga är pådrivande. I 1991 års finansplan angavs riktlinjer för en uthållig tillväxt. Detta är något som kräver ett målmedvetet utvecklingsarbete.
5. Avfallspolitiken. 1990 antog riksdagen riktlinjer för att minska volym och farlighet hos avfallet samt förbättra behandlingen av det avfall som uppkommer. Riktlinjerna angav att det krävs stegvisa beslut för att målen skall kunna infrias. Styrande avfallsavgifter skulle ha behövt införas. Istället har regeringen försökt skriva om historien genom att rikta fokus mot en kretsloppsproposition som hela tiden skjuts på framtiden. Den lagrådsremiss, som nyligen redovisats, indikerar dessutom att propositionen innehåller frågor som riksdagen i princip ställt sig bakom.
6. Ett ökat miljöansvar angavs för de areella näringarna, bl.a. borde ansvaret för skogs- och jordbrukets miljöpåverkan jämställas med industrins. Utredningen om ett ökat kostnadsansvar var ett betydelsefullt steg. Denna stoppas i princip ned i en byrålåda av regeringen.
Ovan nämns exempel på några områden där den nuvarande regeringen skulle kunnat ta kraftfulla initiativ. Därutöver behöver miljöpolitiken utvecklas ytterligare. Ingen menade att 1991 års beslut var ''steget'', utan ett steg i riktning mot hållbar utveckling. För detta krävs ett systematiskt och mycket brett arbete. Socialdemokraterna föreslog i januari 1992 att detta nästa steg bör förberedas i form av en kommission för hållbar utveckling. Den borde fått arbeta i ljuset av vad som framkom vid konferensen om miljö och utveckling. Vi återupprepar detta krav.
2. Sverige efter Rio-konferensen om miljö och utveckling
Våra förslagEn kommission bör snarast tillsättas för att följa upp UNCED och initiera åtgärder för en anpassning till en hållbar utveckling.UNCED bör följas upp med europeiska miljökonferenser.Regeringen måste aktivt följa och påverka FN-kommissionens UNCED- arbete.Insatserna för att militära resurser skall komma till användning i miljöarbetet bör skärpas, och de initiativ som militärer tagit för att begränsa miljöproblemen bör redovisas för riksdagen.Insatserna för att genomföra åtagandena med anledning av konventionen om biologisk mångfald måste påskyndas.Regeringen bör internationellt verka för att koldioxidutsläppen stabiliseras på 1990 års nivå till år 2000.Riodeklarationen bör vidareutvecklas till en bindande stadga.
Sett i ett globalt och långsiktigt perspektiv är de miljöproblem vi står inför mycket stora och mycket olika. Västvärldens miljöproblem består i allt större utsträckning av de många små utsläppen med en sammantaget stor volym, medan de stora punktutsläppen från industrierna fortfarande är dominerande i Öst- och Centraleuropa. Utvecklingsländernas miljöproblem är i hög grad kopplade till fattigdomen.
Sveriges bidrag till de globala och regionala miljöhoten är större än vad som långsiktigt kan accepteras. Både vi och vår omvärld befinner oss långt ifrån det som brukar benämnas en långsiktigt hållbar utveckling.
Det är i-ländernas ansvar att genom omställningsåtgärder i de egna länderna och genom resursöverföringar till u-länderna möjliggöra en varaktigt hållbar utveckling. Det fråntar inte de senare deras eget ansvar för sin inhemska utveckling eller deras skyldighet att konstruktivt bidra i det internationella arbetet.
Sveriges roll i det internationella miljöarbetet
Vi svenskar tillhör den femtedel av mänskligheten som utnyttjar fyra femtedelar av jordens resurser. Trots stora ekonomiska problem tillhör vi i ett globalt perspektiv den rika delen av världen. Därför har vi ett särskilt stort ansvar för att medverka till större rättvisa och för att driva på det internationella miljöarbetet. Vi måste ta på oss ansvaret att gå före, att visa vägen för en långsiktigt hållbar utveckling.
Här brister idag den borgerliga regeringen. Politiken har i för stor utsträckning formats av ledordet anpassning -- till EG och till USA för att ta två exempel. Sveriges miljöpolitik måste präglas av ett starkt internationellt engagemang och en hög aktivitet i olika fora.
Stockholm 1972 har följts av Rio 1992, det senare mötet tillkommet bl a på den socialdemokratiska regeringens initiativ och där förberedelseprocessen präglats av ett starkt svenskt engagemang.
Rio-konferensen
Rio-konferensen var världssamfundets hittills största möte på toppnivå. Nästan alla världens länder deltog. Genom sin storlek, men också sitt innehållsmässiga omfång, blev konferensen och hela UNCED-processen en framgång även om inte bindande åtaganden ingicks i tillräcklig omfattning. De många rekommendationerna har dock startat en process, som i betydande utsträckning kommer att leda fram till alltfler bindande åtaganden.
Konferensen kopplade samman miljö- och utvecklingsfrågor och tillförde därmed en ny dimension till det internationella miljöarbetet. Konferensen föregicks av att två konventioner, en för klimatfrågor och en för biologisk mångfald, utarbetades. Dessa öppnades för undertecknande i Rio. På mötet antogs en allmän deklaration om miljön och en principdeklaration för skogarnas utnyttjande. Vidare ett handlingsprogram fram till och in i 2000-talet, den s.k. Agenda 21, med ett mycket stort antal rekommendationer på flertalet miljö- och utvecklingsområden.
Regeringarnas Rio-konferens har sedan följts upp av parlamentarikerna genom IPU:s konferens i Brasilia hösten 1992. Där ströks UNCED-processens resultat under och regeringarna utmanades till längre gående åtaganden. Nu måste dessa konferenser följas upp på hemmaplan och internationellt. Det kommer att krävas ett tålmodigt arbete, där detaljerade och konkreta åtgärdsplaner måste arbetas fram och genomföras.
Kommission och konferenser
I förra årets miljömotion ''En god livsmiljö för hållbar utveckling'' framförde vi förslaget om en särskild kommission med uppgift att följa upp konferensens resultat. Den skulle sättas samman av kunniga företrädare för politik och samhälle och ges mandat att arbeta konstruktivt och löpande lämna förslag till uppföljningsåtgärder. I den meningen skulle kommissionen arbeta ungefär som de regionala miljöprojekt, som den socialdemokratiska regeringen tog initiativ till under slutet av 80-talet.
Riksdagens borgerliga majoritet avslog detta förslag, varför vi upprepade det hösten 1992 i vår motion med anledning av regeringens skrivelse 1992/93:13 om UNCED. Trots miljöministerns uttalade intresse för förslaget i samband med debatter i riksdagen under året, avslog åter den borgerliga majoriteten förslaget.
Parlamentarikerkonferensen i Brasilia uttalade uppfattningen att nationella kommittéer borde bildas för genomförandet av aktioner inom miljö- och utvecklingsområdet samt att dessa borde bestå av representanter för berörda allmänna institutioner, parlament, frivilligorganisationer, näringsliv och andra intressegrupper. Detta stämmer väl med vårt tidigare förslag.
Vi anser det fortfarande angeläget, att en kommission tillsätts för att möjliggöra samling kring en effektiv uppföljning av UNCED. Det räcker varken med regeringens insatser inom ramen för miljövårdsberedningen eller den utlovade breda remissen av Agenda 21. Det förtjänar påpekas, att det inte enbart är ekonomiska problem som kräver gemensamma tag. Det gör även de ekologiska.
Arbetsuppgifterna är flera, bl a frågorna om hållbara konsumtionsmönster, omställning av transportsystemet, avfallsfrågor, sammankopplingen av ekonomi och ekologi och EG-samarbetet. Kommissionen bör ha en bred sammansättning med personer från politik, folkrörelser, näringsliv, fackliga organisationer och vetenskap. Skall arbetet bli meningsfullt måste det snarast påbörjas. Det finns ingen anledning att vänta på remissbehandlingen av Agenda 21. Uppgifterna är så rikliga, att arbetet kan genomföras parallellt med remissen.
Angeläget är också att den regionala transportkonferensen, som UNCED uppmanar till, genomförs så fort som möjligt. Vidare är det angeläget att UNCED får en samlad uppföljning i Europa, bl.a. på grund av de många och gemensamma miljöproblemen. Det är bra, att miljöministrarna möts under året, men en bredare uppföljning med parlamentariskt deltagande samt representanter för NGO:s och andra delar av samhället är också motiverat. Regeringen bör sondera förutsättningarna och möjligheterna att få till stånd en bredare europeisk miljökonferens med deltagande även av Öst- och Centraleuropa.
FN-kommissionen
Vid generalförsamlingens behandling av UNCED hösten 1992 togs beslut om inrättande av den kommission UNCSD (United Nations Commission on Sustainable Development) under ECOSOC, som Rio-mötet föreslagit. Det är nu angeläget, att kommissionen blir mycket aktiv och pådrivande i uppföljningsarbetet. Likaså är det viktigt, att den är beredd att ta upp nya angelägna frågor om sådana dyker upp, bl.a. en uppmaning från Brasilia-mötet. Frågorna om kopplingen ekonomi--ekologi inkl hållbar tillväxt, miljöavgifter och gröna nationalräkenskaper samt handelsvillkor--miljökrav (GATT) är två angelägna områden, där också kommissionen kan spela en viktig roll. Regeringen måste aktivt följa och påverka FN- kommissionens arbete.
Miljöbistånd
UNCED-sekretariatet beräknade åtgärdsinsatserna för Agenda 21 i utvecklingsländerna till 600 miljarder US dollar (1989) per år under perioden 1993--2000, varav 125 miljarder som bistånd till utvecklingsländerna. Det är dubbelt så mycket som nuvarande bistånd. I budgetpropositionens bilaga 15 (Miljö- och naturresursdep.) hävdas att miljö och hållbar utveckling prioriteras i biståndspolitiken såväl inom det multi- som bilaterala samarbetet. En granskning av anslagen redovisade i bilaga 4 (Utrikesdep.) ger dock vid handen kraftiga nedskärningar i båda fallen.
Den globala miljöfaciliteten, GEF, skall göra det möjligt för utvecklingsländerna att delta i arbetet med globala miljöproblem. Dessa länder skall kunna köpa mer miljövänlig, men dyrare, teknik med stöd av medel från fonden. Fondens användningsområde har fastställts till de mer i-landsorienterade miljöproblemen -- klimatet, biologiska mångfalden, internationella vattnen och ozonuttunningen. U-länderna är angelägna om att fondens användningsområde utvidgas till även de fattigdomsrelaterade problemen, t ex ökenutbredning, avskogning och nedsmutsning av de stora gemensamma floderna.
I vår biståndsmotion redogör vi närmare för vår syn. Där berör vi också frågan om skuldnedskrivningar och deras betydelse för en bättre miljö.
Militären och miljön
Slutsatserna från FN-studien om användning av militära resurser för miljöändamål har redovisats i UNCED- processen. Under Rio-konferensen fördes frågan fram i anföranden, men ej i konkreta förslag. Därför är det angeläget att regeringen nu skärper insatserna på detta område med syftet att förankra studiens konkreta förslag inom FN-systemet.
Studien föreslår bl.a. att FN skall sätta upp en internationell miljöräddningstrupp och ordna en kunskapsbank för erfarenhetsutbyte. Vidare bör varje land undersöka vilka militära resurser, som kan användas i miljöarbetet och göra upp en nationell aktionsplan. Regeringen bör fullfölja detta i Sverige.
Militära aktiviteter skall också följa lagar och regler för miljöhänsyn. Militären skall återställa skadad miljö. ÖB:s programarbete inom miljöområdet är här en god början för svensk del. Regeringen bör till riksdagen rapportera vilka initiativ som tagits.
Konventionerna
Sverige har varit pådrivande under hela UNCED- processen för att få till stånd en klimatkonvention. Eftersom Rio-konferensen inte kunnat enas kring tidsramar för att begränsa växthusgaserna måste arbetet fortsätta i det avseendet. Det understryker också Brasilia-konferensen. Regeringen bör alltså driva arbetet vidare med att skärpa konventionen. Inriktningen bör även fortsatt vara, att koldioxidutsläppen skall stabiliseras år 2000 på 1990 års nivå. Regeringen bör också framlägga förslag till riksdagen om ratificering av konventionen snarast möjligt.
Konventionen om biologisk mångfald kommer att få stor påverkan på de areella näringarna. Regeringen måste snarast redovisa hur förpliktelserna gentemot konventionen skall kunna uppfyllas. En nationell plan bör utarbetas. Riksdagen bör få möjlighet att ratificera konventionen snarast möjligt. Regeringen bör vidare verka för ett effektivt internationellt monitoringssystem och söka påverka USA:s nya administration att signera konventionen.
Deklarationerna
Rio-deklarationen slår fast ett antal allmänna och grundläggande principer. Avsikten under UNCED- processen var att forma en bindande Earth Charter. Det lyckades dock inte. Brasilia-konferensen har föreslagit att deklarationen nu utvecklas till en bindande stadga, som kan antas av FN:s generalförsamling 1995, då FN firar 50- årsjubileum. Vi stöder detta förslag och vill uppmana regeringen att verka för en sådan lösning.
Principdeklarationen kring skogsfrågorna blev inte heller bindande, vilket varit avsikten från början. Även här föreslår parlamentarikerkonferensen i Brasilia att arbetet fortsätter i syfte att skapa en bindande konvention. Det är också vår uppfattning att så bör ske. Därför bör regeringen i samband med uppföljningen inom FN-systemet verka för att förhandlingsarbetet fortsätter kring skogsfrågorna.
Forskning, utbildning och information
De internationella miljö- och utvecklingsfrågornas lösning är av avgörande betydelse för världssamfundet. Forskningen inom dessa områden bör därför ges hög prioritet. Också utbildnings- och informationsinsatser är mycket viktiga. Inte minst gäller det att ge NGO- organisationerna stöd för att föra ut UNCED-processen till en bred publik. Men också det ordinarie utbildningsväsendet kan spela en viktig roll. Därför är det angeläget att miljö- och utvecklingsfrågorna ges utrymme inom skol- och högskolesystemet. Regeringen bör tillse att dessa frågor får en snabb hantering.
3. Europa och miljön
Våra förslagEtt medlemskap i EG måste innebära skärpta miljökrav, och vi måste få ha kvar våra särregler på miljöområdet tills EG:s krav når vår nivå. Det gäller bl.a. den omvända bevisföringen och substitutionsprincipen på kemikalieområdet samt våra strängare bilavgaskrav.Den av riksdagen beställda samlade strategin inför ett EG- medlemskap skall redovisas.Sverige skall få behålla eller införa miljöavgifter och s.k. gröna skatter.Arbetet för att återställa Östersjöns miljö måste fullföljas. Resurser bör tillföras efter det att aktionsplanen för Östersjön färdigbehandlats.Allemansrätten med dess rättigheter och skyldigheter behålles.
Inledning
Vår vision är att Europa skall bli föregångare vad gäller omställning av konsumtion, produktion och energiförsörjning. Detta förutsätter genomgripande förändringar, med en stark ekonomisk utveckling inom ramen för vad naturen tål. Näringsoch industripolitik måste ''giftas ihop'' med resurs- och miljöpolitik. Marknaden måste förses med tydliga spelregler och styrinstrument för långsiktigt uthållig utveckling. Vi konstaterar i sammanhanget att EG:s miljöregler utgör de hittills enda bindande internationella regelverken med möjlighet till sanktioner i detta syfte.
Hotbilden är emellertid också tydlig. De rika länderna, bland annat Västeuropa, svarar för närvarande för de största och allvarligaste miljöskadorna i form av utsläpp till mark och vatten, utarmning av den biologiska mångfalden m.m. Produktionen i dessa länder måste därför snarast möjligt anpassas till den ekologiska bärkraften. Detta förutsätter såväl nationella som internationella initiativ. Gemensamma minimikrav måste utarbetas på ett sådant sätt att miljökrav och miljöavgifter inte snedvrider konkurrensförhållandena till nackdel för verksamheter med höga miljöambitioner. Gränsöverskridande miljöhot måste elimineras genom stränga gemensamma regelverk.
Den inre marknadens fria varucirkulation ställer stora krav på en ambitiös miljöpolitik. Frihandelssystemet måste miljöanpassas. Ett långtgående producentansvar måste utvecklas för produkterna -- från själva produktionen till dess att de så småningom blir avfall. Den ökade rörligheten och varutransporterna måste mötas med hårda krav på renare fordon och infrastrukturer, stöd till utveckling av renare transportsystem (det som i internationella sammanhang kallas hållbar rörlighet).
EG deltar som part i de flesta internationella förhandlingar. Gemenskapen har en stor samlad ekonomisk styrka; med EES-avtalet omfattar den världens största enskilda marknad (370 miljoner människor). Det integrerade regelverk för miljö- och naturresurshållning som sätts inom Gemenskapen har därigenom stor slagkraft. EG:s kraft att agera för uthållig utveckling kommer i hög grad att avgöra utgången av såväl de regionala som globala miljöproblemen.
Rio-konferensens resultat bör omsättas i bindande minimikrav för medlemsländerna och miljömålen uppgraderas. Maastricht-avtalet ger utrymme för fler radikala miljöbeslut, grundade på kvalificerad majoritet.
En plan bör upprättas för hur alla länder skall komma ned till utsläppsnivåer som naturen tål, s.k. kritiska belastningsgränser. EG:s miljöregler bör förses med trovärdiga sanktionssystem och miljöavgifts- och skattesystemen bör utvecklas.
Vid reformering av EG:s gemensamma jordbrukspolitik bör inriktningen vara radikalare styrinstrument för ekologisk anpassning, skydd för biologisk mångfald och kulturvärden i odlingslandskapet samt stimulans av biologiskt baserad energiförsörjning.
EG:s största utmaning under 90-talet är att kraftfullt bidra till Central- och Östeuropas utveckling -- tekniskt, ekonomiskt och ekologiskt. Bara en gemensam insats kan förhindra en ekologisk och social kollaps.
Sverige prioriterar starkt kampen mot försurning och för att rena Östersjön. Här förväntar vi oss att EG/EU framdeles spelar en mer aktiv och pådrivande roll.
Ett eventuellt EG-inträde påverkar miljöpolitiken inom framför allt tre områden. Det är, för det första EG:s s.k. minimiregler, vilka ofta gäller för stationära anläggningar. Gemensamma beslut om regler innebär att de som hittills inte velat göra så mycket tvingas att göra mer. Enskilda länder kan dessutom gå utöver dessa regler, under förutsättning att dessa inte bedöms vara handelshinder. Sverige bör vid sina förhandlingar med EG lägga stor vikt vid att uppföljningen av reglerna effektiviseras. För närvarande är efterlevnaden av reglerna dålig.
Det andra, vilket är en viktig del i förverkligandet av den inre marknaden, är de s.k. totalharmoniserade reglerna, vilka framför allt berör handeln med varor. Godkännande i ett land innebär automatiskt godkänt i hela EG-området. I tillägg till Rom-fördraget framgår att förslag till harmonisering skall utgå från en hög skyddsnivå. Inom detta område finns på kort sikt de största politiska avvägningsproblemen. I det här sammanhanget vill vi understryka att vi avser hävda den omvända bevisbördan och substitutionsprincipen på kemikalieområdet samt våra strängare bilavgaskrav.
Hösten 1989 presenterade EG-kommissionen en studie av miljökonsekvenserna av den inre marknaden. Rapporten pekade på att sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning måste brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter. Särskilt berör detta tranport- och energimarknaderna. Arbetet med att utveckla ekonomiska styrmedel pågår för fullt inom EG. Sverige framhålls i miljökretsar som ett föregångsexempel. I avvaktan på förändringar inom EG bör inte några ytterligare svenska miljörelaterade skatter eller avgifter sänkas, då detta skulle ge fel signaler. Snarare bör den svenska regeringen uppmärksamma de miljöskadliga skatter och avgifter som f.n. finns inom gemenskapen. Regeringen bör snarast redovisa den av riksdagen begärda strategin om miljöarbetet inför förhandlingarna om ett eventuellt medlemskap.
Europa och världen
Det är inte bara Europas miljösituation som vi kan påverka i samarbete med eller som medlemmar i EG. I många fall har EG och EFTA en likartad syn på globala miljöfrågor. Det gäller inte minst klimatet, där nu en gemensam västeuropeisk strategi har arbetats fram. Genom en sådan samordning ökar möjligheterna att påverka det internationella miljöarbetet. Västeuropas länder har tillsammans den tyngden att de kan utmana de två andra världsekonomierna, USA och Japan.
Framväxten av en gemensam västeuropeisk marknad får ej leda till att nya yttre murar byggs upp. En test på gemenskapens vilja att avveckla skadliga murar är frågan om jordbrukssubventionerna.
Saneringen av Öst- och Centraleuropa
Demokratiseringen i Öst- och Centraleuropa har öppnat nya möjligheter för att ta itu också med miljöproblemen. Många områden är svårt skadade, i vissa fall är de akut hälsofarliga. Strukturförändringar i ekonomin kommer automatiskt att innebära att gammal miljöskadlig verksamhet upphör. Stora ansträngningar görs nu av de enskilda länderna för att kartlägga och sanera miljöfarliga verksamheter.
Det är viktigt att dessa länder ges ett fortsatt stöd. En mycket stor del av de medel som riksdagen beslutade om 1990 har använts eller kommer att användas för miljöinsatser. Vi vill dock understryka att de fortsatta insatserna måste ske koordinerat och i stor utsträckning på multilateral bas. Rollen för det nordiska riskkapitalbolaget, NEFCO, bör stärkas. Stöd bör också slussas via den europeiska utvecklingsbanken, EBRD. Denna form är ofta effektivare, då allt för många bilaterala överföringar kan leda till felprioriteringar. Det är också viktigt att det är mottagarlandet som avgör vilka insatser som bör göras för att åtgärderna skall bli effektiva.
I en annan motion föreslår vi hur biståndet till Öst- och Centraleuropa skall fördelas på ett konkret sätt. Den borgerliga regeringens Östeuropaprogram är dåligt genomarbetat. Ett konkret område är att tillföra resurser till åtgärder som föranleds av aktionsprogrammet för Östersjön.
Östeuropa har en ineffektiv och slösaktig produktion och distribution av energi. Koldioxidutsläppen blir därmed betydande och onödigt stora. En viktig del i Östeuropabiståndet bör därför vara att effektivisera energisektorn. Vi återkommer med förslag till detta när regeringen presenterar sin klimatproposition.
De myndighetsanknutna insatserna bör byggas ut inom miljöövervakning och kärnsäkerhet. Även kunskapsöverföring, t.ex. på den kommunala nivån, bör uppmuntras. Sverige kan också förmedla kunskaper om hur en marknadsekonomi skall byggas på en socialt och ekologiskt ansvarsfull grund.
Det BITS-finansierade strategiska miljösamarbetet med Polen är en viktig typ av insatser som måste få fortsätta. Direkt relaterade miljöinsatser i Baltikum har inletts och skall drivas vidare. Särskilda medel har avsatts för svenska förstudier inför Världsbanks- och Europabanksinvesteringar i regionen. Vidare har ett regionalt kärnsäkerhetssamarbete inletts. Säkerheten måste akut förbättras vid Ignalina-verket i Litauen och vid andra verk, bl.a. i närheten av S:t Petersburg.
Detta är exempel på några miljöinitiativ, som den socialdemokratiska regeringen tog, inom det gångna Östeuropaprogrammet och som måste föras vidare. Det går emellertid inte att ur statsbudgeten utläsa att miljöområdet skulle vara ett prioriterat område för Östeuropasamarbetet. Regeringens Östeuropapolitik framstår som djupt otillfredsställande. Socialdemokraterna har i en tidigare motion på ett mera detaljerat sätt föreslagit hur biståndet till Östeuropa bör hanteras.
Östersjön ren!
De politiska och ekonomiska omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa har ökat möjligheterna till nya samarbetsformer inom nya geografiska områden. Den svenska och polska regeringen tog i september 1990 gemensamt initiativ till en regeringskonferens om Östersjöns miljö. Länderna kring Östersjön enades om att gemensamt arbeta fram en plan för hur Östersjöns miljö skall återställas och för hur detta skall finansieras.
4. Utveckling av styrmedlen
Våra förslagSkattesystemet bör ges en ytterligare skarpare miljöprofil och bör ses över utifrån denna utgångspunkt. Användningen av ekonomiska styrmedel bör breddas, för t.ex. tillämpning av överlåtelsebara utsläppsrättigheter. Miljöstyrande taxor bör införas inom fler områden än avfallshanteringen, t.ex. när det gäller vatten- och avloppstaxan.Kommunernas översiktsplaner bör gås igenom och som följd därav behöver NRL och PBL ses över. Den kommunala översiktsplaneringen måste få större betydelse för att nå miljö- och naturvårdsmål.
Inledning
Styrmedlen för en hållbar utveckling måste utvecklas successivt. Styrmedlen skall utformas så att de underlättar och påskyndar en miljöanpassad teknisk utveckling som leder till energisnåla metoder eller produkter som är mer miljövänliga.
I miljöpropositionen 1991 angavs hur de olika styrmedlen bör utvecklas. Nya direktiv gavs till utredningen om översynen av miljölagarna. De skall nu skärpas och samlas i en miljöbalk. Sedan 1988 har metoderna för att i ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel, främst miljöavgifter och skatter, utvecklats. Sverige är redan nu världsledande när det gäller införande av ekonomiska styrmedel. Detta har varit av stor betydelse för det internationella arbetet. Andra viktiga styrmedel utgörs av lagstiftning samt information och utbildning.
Fortsatt utveckling av ekonomiska styrmedel
Ett av syftena med den nyligen genomförda skattereformen var att ge skattesystemet ''en skarpare miljöprofil'' (prop 1989/90:11). Bland annat infördes koldixoid- och svavelskatt. En renodlad kväveoxidavgift har också införts.
Miljöavgifter och skatter har nyligen införts eller finns sedan länge på ett flertal olika områden. Arbetet med att utveckla metodiken hölls samman inom miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att kartlägga principerna behöver därför inte göras. Nya avgifter och skatter kan införas när så bedöms lämpligt. Införda skatter och avgifter behöver kontinuerligt justeras så att de har avsedd effekt. Vi föreslår senare att en avgift införs på osorterade sopor och på s.k. mjuka freoner samt att miljöavgiften på handelsgödsel höjs.
Även i framtiden måste varje styrmedel bedömas på sina egna meriter. Det innebär att förslag om t.ex. miljöavgifter bör få stå tillbaka för traditionell reglering, om miljön bäst främjas av detta.
Det finns dock flera skäl till varför frågan om ekonomiska styrmedel behöver uppmärksammas mer systematiskt.
1. Skattesystemet skall medverka till en långsiktigt hållbar utveckling. Endast en översiktlig studie av skattereformens miljöeffekter har hittills gjorts. En systematisk genomgång behöver därför göras för att uppmärksamma skatter m.m. som alldeles uppenbart motverkar hushållning med naturresurser och god miljö, t.ex. förmånsbeskattningen av bilar.
Det finns stora fördelar med en mer miljöanpassad beskattning. 1988 års trafikpolitiska beslut innebar exempelvis att miljökostnaderna skall ingå i trafikens rörliga avgifter. Miljöavgifter får en allt större betydelse i miljödebatten, men de kan aldrig ensamma lösa miljöproblemen.
Skatte- eller avgiftshöjningar får inte full effekt om de genomförs isolerat. De måste kombineras t.ex. med investeringar i mer miljövänliga alternativ, lagstiftning m.m.
2. Tillämpningen av ekonomiska styrmedel måste också breddas. I miljöpropositionen 1991 uttalades att tekniken bör studeras för hur överlåtelsebara utsläppsrättigheter skall kunna införas. Det finns bl.a. flera lagtekniska frågor som först måste lösas. De få praktiska exempel som finns bör studeras. Den reella betydelsen av ett sådant system måste därför studeras på ett praktiskt sätt. De tidigare ålagda kraven att minska kväveutsläppen från kommunala reningsverk kommer att innebära stora kostnader för vissa anläggningar. Ett system med överlåtelsebara utsläppsrättigheter skulle kunna underlätta att det totala kvävereningsmålet nås till en lägre kostnad. Likaså bör överlåtelsebara utsläppsrättigheter kunna prövas mellan olika kraftföretag i Sverige och de baltiska staterna för att få ner de totala koldioxidutsläppen. En kommitté bör tillsättas för att ta fram praktiska tillämpningar för överlåtelsebara utsläppsrättigheter.
3. Det närmare samarbetet med EG och ett eventuellt medlemskap i EG har rest frågan om i vilken utsträckning beskattningen i Sverige kan avvika från andra länder. Någon överenskommelse om enhetliga skatteregler finns inte inom EG. Däremot finns ett direktiv om en lägsta nivå på moms (15 %). Beskattningen varierar kraftigt från land till land. Några formellt bindande krav för en sänkning eller ett slopande av vissa skatter vid ett medlemskap i EG, som regeringen påstod i sin proposition om den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38), finns således inte. Det finns dock stora fördelar med en så enhetlig beskattning som möjligt.
Utvecklingen inom EG är mycket dynamisk. En studie av miljökonsekvenserna av den inre marknaden gav stöd för att sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning måste brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter och skatter. Miljöskatter är centrala i framväxten av en klimatstrategi inom gemenskapen.
Det finns därför skäl att mycket aktivt följa och driva på utvecklingen inom EG. Miljöavgiftsområdet bör vara ett område där Sverige mycket aktivt driver sina positioner i medlemskapsförhandlingarna. Om det skulle uppstå en situation där införda eller tilltänkta miljöavgifter/skatter är oförenliga med utvecklingen inom EG måste andra vägar sökas, så att den avsedda styrningen blir minst likvärdig.
4. Kommunala taxor bör i ökad utsträckning användas i styrande syfte. Riksdagen har i samband med behandlingen av miljöpropositionen beslutat att kommunerna får differentiera avfallstaxorna för att stimulera till källsortering av avfall. Tillämpningen av denna möjlighet bör breddas till fler områden, t.ex. till VA-taxan.
5. Vissa miljöavgifter har enbart till syfte att finansiera en viss verksamhet, t.ex. tillsyn av miljöfarlig verksamhet. Den kommunala verksamheten kommer att bli mycket ansträngd de närmaste åren på grund av regeringens nedskärningspolitik. Det finns risk för att detta kan gå ut över miljöpolitiken. Samtidigt kan tillsynsarbetet behöva breddas, t.ex. står de många små vedeldade pannorna för en allt större del av kolväteutsläppen. Finansiering av sådan tillsyn skulle kunna ske genom t.ex. sotningsavgifter. Över huvud taget bör systemet med tillsyns- och kontrollavgifter ses över.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning vars uppdrag bör bli att studera hur användningen av ekonomiska styrmedel kan breddas samt hur utformningen av skattesystemet kan få en än mer miljöanpassad profil.
Utveckling av planeringsinstrumenten
Riksdagen beslutade 1987 om en ny plan- och bygglag och om lagen om hushållning med naturresurser. Beslutet var en viktig slutpunkt på ett arbete som inleddes vid 70- talets början med den fysiska riksplaneringen. Båda lagarna utformades innan miljökraven växte sig starka. Det sker nu en översyn av miljölagarna och vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till skärpning av miljökraven i PBL och NRL. Vi finner det särskilt angeläget att även större trafikleder inklusive fartygsleder prövas enligt naturresurslagen.
Även kommunernas översiktsplaner bör ses över för att i framtiden bättre tillgodose naturvårds- och miljömålen. Det är väsentligt att även godstransporterna tas med i kommunernas planering, eftersom de redan står för mer än hälften av de cancerogena utsläppen och nära hälften av kväveoxidutsläppen. Transport av farligt gods kan dessutom vid en olycka medföra mycket allvarliga och svåröverskådliga miljö- och hälsorisker. Det är angeläget att kommunerna har en bra planering och en effektiv olycksberedskap för att minska dessa risker.
Miljökonsekvensbeskrivningar har nu införts i lagstiftningen, bl.a. i trafiklagen och naturresurslagen. Därmed garanteras att miljökonsekvenserna utreds vid all markexploatering. Vi anser att användningen av miljökonsekvensbeskrivningar bör vidgas och tillämpas vid alla former av planerings- och programarbete. Som exempel kan nämnas miljökonsekvenser vid ändring av skolplanerna eller när de kommunala taxorna ändras.
Många miljöproblem är av regional karaktär och kräver insatser från länsstyrelsernas sida. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte miljödelegationer för att komma tillrätta med miljöproblemen i Sundsvallsregionen, kring Dalälven, Göteborg och nordvästra Skåne. Miljödelegationernas arbete blev en viktig injektion för miljöarbetet. De visade på vikten av att bearbeta miljöproblemen regionalt. Särskilt bör de många små och diffusa utsläppen från t ex trafiken och den enskilda vedeldningen uppmärksammas. Länsstyrelserna bör få i uppdrag att sammanställa regionala miljöanalyser och sätta upp regionala miljömål, baserade på de nationella målen som skall ingå i Naturvårdsverkets arbete med olika aktionsplaner.
Utbildning
Människor med goda miljökunskaper är avgörande för en miljöanpassad samhällsutveckling. Vi måste arbeta långsiktigt med dessa frågor. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte ett särskilt miljösekretariat i Läroplanskommissionen. Riksdagen bör nu uppmana regeringen att fortsätta utveckla miljöfrågorna i skolarbetet samt uppmana kommunerna att satsa resurser på miljöfortbildning av lärare och förskolepersonal.
5. Ett kemikalie- och avfallssnålt samhälle
Våra förslagEn styrande avgift på osorterat industriavfall bör införas.En skatt på s.k. mjuka freoner bör införas. Återvinnings- och återtagningssystem bör utvidgas till fler områden, t.ex. datorer. Miljömärkningssystemet bör utvärderas.
Inledning
Våren 1990 beslutade riksdagen om en strategi för minskade avfallsvolymer, minskad farlighet hos avfallet och en förbättrad behandling av det avfall som uppkommer. Som mål sattes bl.a. att inget osorterat avfall skall förbrännas eller deponeras efter 1993. Kommunerna fick också ett utvidgat ansvar för avfallsplanering, som nu successivt utvecklas via de kommunala avfallsplanerna. Våren 1991 beslutade riksdagen att ställa sig bakom regeringens förslag om avveckling eller begränsning av 13 miljöfarliga ämnen, utvidgad kemikaliekontroll samt ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Avveckling av farliga ämnen
Arbetet med att se till att hälso- och miljöfarliga ämnen inte sprids i omgivningen måste fortgå på bred front. Vi måste se till att alla ämnen blir kända till sin hälso- och miljöpåverkan.
Internationell samverkan är av förklarliga skäl helt nödvändig. Det bästa resultatet nås om många länder samtidigt tillämpar en så hög skyddsnivå som möjligt. Kemikaliearbetet inom OECD har visat sig vara en bra modell.
Utvecklingen mot allt högre skyddsnivå måste drivas framåt. Viktiga organ som t.ex. EG-kommissionen har under senare år accepterat såväl principen om att ersätta farliga ämnen med sådana som är mindre farliga (substitutionsprincipen) som de kriterier för miljöfarlighet som Sverige utvecklat. Även de avvecklings- eller begränsningsplaner för 13 ämnen som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket tog fram på den socialdemokratiska regeringens uppdrag har haft en pådrivande verkan.
Takten i detta arbete måste ökas. Genom en koncentrerad insats har användningen av bekämpningsmedel halverats och ett stort antal medel avförts från listan över tillåtna medel. Motsvarande koncentrerade insatser bör göras även på andra områden inom kemikaliehanteringen. Myndigheterna bör med kraft fortsätta de påbörjade åtgärderna. I första hand bör sådana ämnen prioriteras som har irreversibla effekter, är giftiga för levande organismer eller har låg nedbrytningshastighet i naturen.
Detta arbete bör fiansieras via avgifter i enlighet med principen om förorenarens ansvar.
I december 1992 reviderades det s.k. Montrealprotokollet som reglerar användningen av ozonnedbrytande ämnen. Sverige har varit mycket pådrivande i arbetet för en internationell avveckling av dessa ämnen och har hela tiden legat före i utvecklingen. Enligt det nya avtalet skall CFC eller de s.k. freonerna vara avvecklade till 1996, vilket är ett år senare jämfört med Sveriges och EG:s avvecklingsplaner. För att möjliggöra denna avveckling tillåts de s.k. mjuka freonerna (HCFC) fram till år 2030. Enligt Montrealprotokollet skall HCFC vara avvecklade till 2030 och är bara menade som en övergångslösning.
HCFC har emellertid stor växthuseffekt förutom den ozonnedbrytande effekten och det är därför angeläget att nedbringa användningen. Naturvårdsverket har utrett frågan om en miljöskatt på HCFC och en sådan bör snarast införas för att begränsa användningen.
Från vaggan till graven
Det finns en gråzon av miljöskadliga ämnen som ingår i skilda varor. Förr eller senare når dessa ämnen omgivningen. Varor som säljs måste därför vara utformade på ett sådant sätt att de antingen inte innehåller miljöskadliga ämnen eller så att de miljöskadliga ämnena kan återtas utan att skada miljön. Framtagningen och användningen av varor skall i princip inte skapa miljöproblem i något led. Synsättet beskrivs ofta som att miljöproblem skall undvikas från ''vaggan till graven''. Under senare år har detta synsätt vunnit gehör, men har ändå inte fått tillräckligt genomslag. Till stor del beror det på att huvuddelen av vår uppmärksamhet varit riktad mot själva tillverkningsprocessen. Därmed har man inte heller beaktat de utsläpp som sker vid användning och då varan kasseras. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en arbetsgrupp för att utarbeta en strategi för att begränsa varors miljöpåverkan i alla led.
Internationella standards kan bli ett mycket viktigt instrument i arbetet för en bättre miljö. De har hittills inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Standards är en viktig vägledning för bl.a. dem som konstruerar nya produkter. För närvarande pågår ett intensivt arbete inom ramen för det s.k. ISO-9000. Regeringen bör uppdra åt Standardiseringskommissionen, SIS, att arbeta fram ett underlag för hur miljökriterier skall integreras i standards.
Fortsättning av arbetet med förbättrad avfallshantering
Hanteringen av det avfall som uppkommer har successivt förbättrats genom hårdare miljökrav på såväl deponier som förbränningsanläggningar. Huvudmålet måste dock vara att så lite avfall som möjligt kommer till slutlig behandling.
Källsortering av avfallet är ett viktigt sätt att ytterligare förbättra behandlingen för att underlätta återanvändning och återvinning. Riksdagen uttalade 1990 att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av 1993. Som en följd av riksdagsbeslutet skall kommunerna upprätta heltäckande avfallsplaner. Ett fullständigt kommunalt ansvar skall införas för avfallet. Kommunerna har också fått möjlighet att differentiera avfallstaxorna för att kunna stimulera sortering.
Den låga kostnaden för att lämna obehandlat avfall till slutbehandling är en viktig faktor som motverkar sortering. Även förhållandet att jungfruligt material ofta är billigare än återvunnet motverkar en från miljö- och resurssynpunkt önskvärd hantering. Ett sådant exempel är återvunnen plast där en alltför liten prisskillnad idag motverkar att återvinning etableras.
Miljöavgiftsutredningen föreslog sommaren 1990 att en avgift skall införas på osorterat avfall. Den socialdemokratiska regeringen uttalade sig i samband med miljöpropositionen för ökad användning av ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet, men att utformningen av den föreslagna avgiften behövde övervägas ytterligare. Detta arbete borde vara slutfört vid denna tidpunkt och vi förväntar oss att regeringen presenterar ett sådant förslag under våren med i första hand en avgift på osorterat industriavfall.
Säkerställa och utvidga arbetet med återanvändning och återvinning
Återanvändning och återvinning är ett område där den enskilda människan på ett konkret sätt kan medverka i arbetet för en bättre miljö. Det är därför väsentligt att de system som finns för återvinning och återanvändning kan vidmakthållas och att nya system utvecklas.
Som ett resultat av 1975 års avfallsbeslut byggdes en organisation för återvinning av tidningspapper m.m. upp. Sverige ligger i den internationella toppen vad gäller återvinning av papper. Samtidigt brottas kommunerna idag med ekonomiska problem till följd av ett lägre pris än tidigare på det återvunna pappret. Den socialdemokratiska regeringen påbörjade ett arbete för att målen om hög materialåtervinning skulle kunna harmoniera med målen om god ekonomi. Ett större ansvar för pappersåtervinningen bör läggas på industrin för att garantera avsättningen för returpapper.
Det är angeläget att nya system för återtagning och återvinning kan etableras. Bilindustrin undersöker nu möjligheterna hur återvinning av kasserade bilar kan utvidgas. Den socialdemokratiska regeringen beslutade att kommunerna skall ombesörja att CFC-innehållet i kasserade kyl- och frysskåp omhändertas på ett miljöriktigt sätt senast från den 1 januari 1995. Vi föreslår att regeringen får i uppdrag att undersöka på vilka nya områden som sådana återtagningssystem kan etableras. Ett angeläget område är exempelvis datorer och andra elektriska apparater, vilka innehåller både miljöfarliga och ur resurssynpunkt viktiga ämnen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag.
Positiv miljömärkning är ett sätt att underlätta för konsumenten att välja mer miljövänliga varor vilket i sin tur sätter tryck på tillverkarna. Arbetet med ett enhetligt miljömärkningssystem har nu pågått en tid samtidigt som bransch- eller organisationsanknutna system etablerats. Vi kan konstatera att värdefulla erfarenheter vunnits under resans gång. Vi vill understryka att det är angeläget att så enhetliga bedömningskriterier och så enkla symboler som möjligt används för att underlätta för konsumenten. Samtidigt vill vi framhålla att organisationsformen inte får överordnas syftet med positiv miljömärkning, nämligen att vara ett pådrivande instrument. Regeringen gjorde tyvärr inte några egna bedömningar av utvecklingen i budgetpropositionen. Med anledning av ovanstående föreslår vi att regeringen genomför en utvärdering av det arbete som hittills bedrivits och redovisar sina bedömningar och förslag för riksdagen.
På samma sätt bör regeringen se till att obligatorisk miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken.
Miljöfarligt avfall
Det är nödvändigt att både minska och bättre definiera det miljöskadliga avfallet för att förbättra möjligheterna att ta hand om restfraktioner vid deponering och förbränning. Incitament via skatter och avgifter bör utarbetas i syfte att minska det miljöskadliga avfallet. Ett bra hjälpmedel för företagen utgör olika former av materialbalanser, och dessa underlättar även myndigheternas kontroll.
Riksdagen godkände i juni 1991 konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. I beslutet underströks att överenskommelsen bara var ett första steg i arbetet med att begränsa riskerna med det miljöfarliga avfallet. Regeringen bör aktivt arbeta för att så många länder som möjligt godkänner konventionen.
6. Ett miljöanpassat trafiksystem
Våra förslagEn miljöklass med avancerad kravprofil bör införas i samband med att nästa steg i miljöklassindelningen av fordon tas. Avveckling av blyad bensin och införande av miljöklasser för bensin. En plan för hur investeringarna i infrastruktur skall medverka i ett miljöanpassat trafiksystem bör tas fram. Arbetet med bättre trafikmiljö i storstäderna måste drivas vidare, bl.a. måste lagstiftning för vägavgifter tas fram. Ekonomiska styrmedel måste användas för mer miljövänlig luft- och sjöfart. Regeringen måste driva arbetet vidare med lägre svavelhalt i fartygsbränslen.
Inledning
Trafiken är en av de viktigaste källorna till miljöförstöring. Den stora trafikvolymen i storstäderna orsakar buller och dålig luftkvalitet, vilket skapar hälsoproblem. Utsläpp av kväveoxider bidrar till försurning, övergödning m.m. Tillsammans med kolväten bildas också marknära ozon. Även koldioxidutsläppen utgör i globalt perspektiv ett allvarligt problem. Utsläppen av kolväten och kväveoxider minskar i takt med att personbilsparken förnyas. I gengäld ökar dieselfordonens relativa bidrag eftersom reningstekniken inte kommit lika långt. Trafikvolymökningen innebär ökad förbrukning av fossila bränslen och därmed ökade utsläpp av koldioxid.
Mål har lagts fast
Riksdagen lade i samband med behandlingen av miljöpropositionen fast målen för arbetet med ett miljöanpassat trafiksystem. De hälsofarliga effekterna skall begränsas kraftigt till år 2000, de svenska bidragen till miljöstörningar typ försurning skall undanröjas till år 2010 och trafikens bidrag till klimatpåverkan skall begränsas enligt med klimatstrategin.
Det krävs flera typer av åtgärder för att nå målen. Utbyggd kollektivtrafik och renare dieselbränsle i kombination med skärpta krav på rening av tunga fordon minskar framför allt den lokala belastningen. Som ett resultat av bl.a. storstadsförhandlingarna kommer cirka 40 miljarder att investeras i storstädernas trafiksystem under 1990-talet.
Tack vare bilavgasbeslutet 1986 minskar nu personbilarnas utsläpp. Katalysatortekniken har visat sig vara effektivare än man tidigare trott och nya skärpta krav skall införas samordnat med EG 1996. Låga utsläppskrav stimuleras med miljöklasser från 1993 års modeller. De dieseldrivna fordonens utsläpp kommer dock att få en relativt sett större betydelse.
Trafiksektorns bidrag till klimatpåverkande effekter är svårast att klara. Det finns inte några effektiva reningsmetoder för koldioxid. Det kommer därför att krävas en kombination av åtgärder. Under året har bensinpriset kraftigt höjts, vilket har medfört minskat transportarbete. På sikt kan koldioxidutsläppen minskas kraftigt genom att utvecklingen styrs mot lättare och bensinsnålare bilar samt genom introduktion av förnyelsebara drivmedel. Krav på högsta bränsleförbrukning skall enligt riksdagens beslut övervägas samordnat med EG.
Det är också angeläget att styra över utvecklingen mot mer miljövänliga transportslag.
Samhällsplaneringens roll
Ökningen av trafikarbetet har hittills varit nära kopplad till ökningen av BNP. Grovt sett ökar detta med ca två gånger BNP. Det är emellertid inte transportarbetet i sig som efterfrågas utan snarast förflyttning av varor eller människor. Det är inte säkert att den organisation som just nu kännetecknar kommunikationssystemen är den mest effektiva.
Utbyggnad av nya system tar lång tid. De investeringar som görs i dag kommer att användas under flera decennier framöver. Dagens investeringar i infrastrukturen kommer därför att få genomslag först en bit in på 2000-talet. På samma sätt binder lokalisering av bostäder, service och arbetsplatser transportmönstret för lång tid framöver. Den kommunala översiktsplaneringen blir därför ett viktigt instrument i miljöpolitiken.
Utvecklingen av ny teknik och integrationen av olika kommunikationssystem kan i vissa fall innebära att fysiska transporter kan ersättas. Videokonferenser och telefonsammanträden kan spara både tid och miljö. På transportområdet är det angeläget att sätta upp hushållningsmål på motsvarande sätt som för energiområdet. Delegationen för miljöprojekt Göteborg visade att transportarbetet för den lokala varuförsörjningen kan minska kraftigt genom en mer samordnad planering, vilket utgör ett fint exempel på enkla hushållningsåtgärder.
Instrumenten för en god samhällsplanering måste utvecklas. Det innebär bl.a. att kommunerna måste stimuleras till att avsätta resurser för ökad planering så att person- och godstransporterna blir mer miljövänliga samtidigt som transportsträckorna minskar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag för hur dessa frågor skall drivas vidare.
Infrastrukturpolitiken
Trafiksystemet måste ställas om till att bli mer resurssnålt och miljövänligt. Viktiga steg har tagits i sådan strukturförändrande riktning. Nästa åtgärd bör vara att ta fram en plan för hur investeringar i infrastrukturen skall medverka i ett miljöanpassat trafiksystem.
Storstäderna
Till mångas förvåning åker storstadsbor bil i samma utsträckning som människor i glesbygd. Men det är i storstäderna de största utsläppen sker. Ungefär 25 % av landets trafikarbete genereras i de tre storstäderna. Förutsättningarna att minska trafikarbetet är också störst i storstäderna främst genom att resandeunderlaget är stort och kollektiva trafiklösningar därmed blir lönsamma. Flera utredningar har kartlagt hur storstadsmiljön kan förbättras. Den socialdemokratiska regeringen tillkallade tre förhandlare för att nå långsiktiga överenskommelser för bättre miljö och framkomlighet. De redovisade sina resultat i början av 1991.
Överenskommelserna byggde på tre huvudprinciper: en mycket kraftig utbyggnad av den lokala och regionala kollektivtrafiken, utbyggnad av kringfartsleder för vägtrafiken samt finansiering av de senare med hjälp av vägavgifter. Regeringen bör, så snart överenskommelser för respektive region i huvudsak är klara, betala ut de reserverade medlen. Vidare bör regeringen medverka till att planeringen av kringfartslederna görs på ett miljömässigt bra sätt.
Riksdagen har ställt sig bakom att vägtrafikkungörelsen skall ändras så att det blir möjligt att föreskriva att endast tunga dieseldrivna fordon, som infriar hårda avgaskrav, skall tillåtas trafikera miljökänsliga delar av stadskärnorna. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
Kraven på fordon och bränslen
Sverige var först i Europa med att införa skärpta krav på personbilar. Motståndet mot skärpta avgaskrav har tidvis varit hårt i Sverige liksom i vissa delar av Västeuropa. Utvecklingen under senare år har därför varit glädjande. EG:s beslut att från 1993 införa i stort sett de svenska kraven och den uttalade viljan att ytterligare skärpa dessa är positivt. Sverige bör fortsätta spela en aktiv roll för att driva fram minst lika stränga krav som de kommande USA- kraven.
Hittills har kväveoxider, kolväten, kolmonoxid och partiklar reglerats. I nästa steg bör även krav på energieffektivitet och flerbränsledrift ingå. Det är också angeläget att ställa motsvarande hårda krav på motordrivna redskap, som exempelvis gräsklippare.
Det är glädjande att den borgerliga regeringen har givit ut en förordning för miljöklassindelning av fordon fr.o.m. 1993 års modeller, trots att moderater och folkpartister så sent som våren 1991 var emot detta beslut. Miljöklassningssystemet, där renare fordon får lägre skatt än de som är smutsigare, har uppenbara fördelar. Regeringen bör nu förbereda nästa steg i miljöklassningssystemet. När en ny obligatorisk miljöklass införs 1996 bör klassningssystemet tillföras ytterligare en klass med mer avancerad kravprofil. På så sätt kan de skärpta krav, som bör införas vid sekelskiftet, förberedas och få genomslag tidigare.
Betydligt renare bränslen än tidigare introduceras nu på marknaden. Miljöklassindelning och differentierad beskattning av brännoljor har gett en bra och snabb miljöeffekt. Introduktion av miljödiesel har varit en effektiv väg för att snabbt nedbringa utsläppen av cancerogena ämnen och partiklar. Regeringen bör noga följa utvecklingen på marknaden och återkomma till riksdagen med förslag till skärpta regler. Vi ser också fram emot ett förslag till miljöklassningssystem för bensin så snart detta utretts färdigt. I samband med det bör en avvecklingsplan för blyad bensin tas fram, eftersom fungerande ersättning nu finns.
Sjö- och luftfart
Många av transportsektorns problem går inte att komma till rätta med enbart genom nationell reglering. Detta är särskilt uttalat inom luft- och sjöfarten. Den socialdemokratiska regeringen påbörjade ett arbete för att på nordisk nivå införa gränsvärden för högsta tillåtna svavelhalt i bränslen från fartyg som frekvent anlöper svenska hamnar. Till detta arbete bör även knytas möjligheten att införa differentierade hamnavgifter i relation till fartygets kväveoxidutsläpp, dubbla skrov etc. Den borgerliga regeringen har tyvärr inte arbetat vidare med detta och riksdagen bör därför uttala att regeringen påskyndar arbetet.
I miljöpropositionen 1991 uttalade vi behovet av ett nationellt system av ekonomiska styrmedel inom luftfarten. Vidare förberedde den socialdemokratiska regeringen ökade insatser i internationella fora inom luftfarten. Vi menar att ett system med miljörelaterade landningsavgifter är tilltalande, liksom möjligheterna till en energi- och koldioxidskatt på flyget inom EG- och EFTA-området. En översyn pågår inom Luftfartsverket vad gäller våra nationella krav. Vi förutsätter att regeringen driver på både det nationella och internationella arbetet och åtekommer till riksdagen med förslag.
Den tekniska utvecklingen för att miljöanpassa småbåtsmotorer bör också stimuleras genom skärpta miljökrav. Minskat buller, liksom åtgärder för att hindra bensin och olja att läcka ut till vattenmiljön samt effektiv avgasrening är angelägna åtgärder. Miljöklassning av båtmotorer kan utgöra ett första steg på vägen. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till åtgärder för att minska miljöstörningarna från småbåtar och andra vattenfarkoster för fritidsbruk.
7. Ett miljöanpassat energisystem
Våra förslagMiljökraven för småskalig vedeldning utvecklas.Regeringen arbetar aktivt för att klara beslutet att avveckla kärnkraften till år 2010.
Inledning
Miljöpåverkan från el- och värmeproduktionen i Sverige har minskat kraftigt under 1970- och 1980-talen. Svavelutsläpp har minskat med drygt 70 % sedan 1980. Utsläppen av kväveoxider har minskat med 35 % under samma period. Luftkvaliteten i tätorterna har förbättrats genom utbyggnad av fjärrvärme och höga miljökrav på större förbränningsanläggningar.
Den stora uppgiften för de kommande två decennierna är att avveckla kärnkraften på ett klokt sätt och samtidigt stimulera en fortsatt minskning av fossila bränslen.
Energiöverenskommelsen
Till grund för den framtida energipolitiken ligger en bred överenskommelse mellan tre av riksdagens partier. I denna slås fast att energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärlden. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära och kärnkraften skall vara avvecklad till år 2010.
Det är glädjande att Moderata samlingspartiet nu givit upp sitt motstånd mot avvecklingen av kärnkraften och i regeringsförklaringen klart deklarerat att ''den s.k. energiöverenskommelsen ligger fast''.
Regeringen skall årligen i budgetpropositionen redovisa resultaten för de energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet samt förelägga riksdagen förslag om ytterligare åtgärder som är motiverade.
Vi vill understryka betydelsen av detta arbete. För att kärnkraften skall vara avvecklad till senast år 2010 måste avvecklingen påbörjas så tidigt att omställningen av vårt energisystem kan genomföras utan allvarliga störningar för energiförsörjningen och sysselsättningen och utan negativa effekter för miljön.
Hushållningen med el och energi måste sättas i centrum och ett program för effektivare användning av energi har också beslutats av riksdagen. Detta måste successivt kompletteras och vidareutvecklas via skatter, avgifter och andra styrmedel för att ge företag och enskilda ett kraftigt incitament till hushållning med energi och användning av förnyelsebara energikällor.
För industrier med tillverkning av energikrävande standardprodukter leder en hög energibeskattning knappast till några positiva miljöeffekter. Snarare blir resultatet att tillverkningen flyttas till något konkurrentland med lägre beskattning. Sedan länge har därför särskilda nedsättningsregler tillämpats för sådan energiintensiv produktion. Riksdagen har nyligen fattat beslut.
Höjda krav på mindre energianläggningar
Miljöutsläppen från uppvärmningssektorn har sänkts kraftigt i takt med utbyggnaden av fjärrvärme och höga miljökrav på större energianläggningar. Därmed har luftkvaliteten i många tätorter kraftigt förbättrats.
Effektivare förbränningsteknik och svavelfattigare oljor har varit betydelsefulla steg på vägen. Den nyligen införda kväveavgiften på pannor större än 10 MW har också varit framgångsrik och minskat utsläppen av kväveoxider mer än förväntat.
Det är nu dags att uppmärksamma de mindre anläggningarna. Nyligen har mindre oljepannor och brännare inlemmats i miljömärkningssystemet och de ''miljögodkända'' pannorna klarar att ungefär halvera utsläppen jämfört med normal teknik.
Teknikutvecklingen har inte alls hunnit lika långt när det gäller mindre pannor för ved och andra biobränslen. Från dessa anläggningar är miljöutsläppen fortsatt höga. De förhållandevis höga utsläppen av kolväten innebär allvarliga miljöproblem och i tätorter innebär de höga utsläppen allvarliga hälsorisker. Landets omkring 400 000 enskilda vedpannor, braskaminer och öppna spisar bidrar med drygt 40 000 ton lätta kolväten årligen, vilket är lika mycket som utsläppen från all tung trafik och processindustrin tillsammans. Därtill kommer utsläppen av sot och tjära.
Det är nu dags att sätta förnyelsetryck även på de små biobränslebaserade pannorna. Utsläppen av tjära, kolväten och kväveoxider måste pressas ner samtidigt som pannorna måste bli mer energieffektiva. Vi föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma med förslag på höjda miljökrav för mindre biobränslebaserade energianläggningar.
8. Den biologiska mångfalden och allemansrätten
Våra förslagAllemansrätten och naturvården måste tillgodoses om äganderätten stärks på det sätt regeringen tänkt. Beredskapsarbeten bör tillskapas för vård och skötsel av naturreservat.
Inledning
För de flesta människor i vårt land utgör naturen med sin rikedom av djur och växter en viktig del i tillvaron. Genom livet bär vi med oss vår bild av det svenska landskapet i form av öppna ängar och hagar, djupa milsvida skogar eller ödsliga fjällvidder. Naturen spelar också en stor roll för fritid och rekreation. Att plocka bär och svamp i skogen, vandra i fjällen eller segla i skärgården är för många en viktig källa till rekreation och välbefinnande. Att ha nära till naturen är viktigt för barnstugor och skolor. Skogsdungen eller ängen är en spännande plats för lekar och utflykter men också en plats där barnen lär sig se sambanden i naturen.
Men naturen är inte bara till för människan. Naturen med sin mångfald och rikedom av växter och djur har ett värde i sig. Vi har ingen moralisk rätt att utarma naturtyper och utrota arter. Mångfalden av arter kräver att vi också bevarar arternas livsmiljö. Bland svenska folket finns ett starkt stöd för dessa bevarandearbeten.
Lång naturskyddstradition
I Sverige har vi en lång tradition när det gäller naturskyddet. Den första nationalparken bildades redan 1909 och de senaste tillkom 1991. 22 nationalparker täcker en total yta av nära 600 000 hektar. Till detta kommer naturreservat, naturvårds- och djurskyddsområden som omfattar flera miljoner hektar.
Vårt mål för naturvårdsarbetet formulerades i propositionen 1987/88, Miljöpolitiken inför 1990-talet: ''alla förekommande naturtyper bör säkerställas i sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll.''
Det innebär att landets representativa och mest värdefulla naturtyper för naturvård och friluftsliv skall behållas. Den biologiska mångfalden får inte äventyras och naturtyper av olika slag skall behållas i sådan omfattning att deras naturliga arter kan fortleva. Områden av god kvalitet för friluftslivet skall också behållas.
I propositionen lades också riktlinjerna för det samlade naturvårdsarbetet fast. Resultatet blev bl.a. ett arbete för ökad naturvårdshänsyn inom jord- och skogsbruket, ett stärkt skydd för naturmiljön med stöd av naturvårdslagen och ett säkerställande av betydande arealer skyddsvärd mark.
I den följande miljöpolitiska propositionen, 1990/91:90, En god livsmiljö, togs ytterligare steg i naturvårdsarbetet. Resurserna för vård och förvaltning av naturreservat, för arbetet med hotade arter och för landskapsvårdande åtgärder förstärktes. Naturvårdslagen förstärktes med ett särskilt biotopskydd och skydd för våtmarker. Även ett ökat skydd för ädellövskogar infördes och straffet för grova brott mot naturvårdslagen skärptes.
Vårt internationella ansvar
I Brundtlandkommissionens rapport från 1988, Vår gemensamma framtid, framhålls att bevarandet av naturresurser, såväl växter och djur som den miljö de är beroende av, är av avgörande betydelse för en varaktigt hållbar utveckling.
FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) antog samma år en europeisk deklaration om skydd av flora och fauna. Deklarationen understryker att alla medlemsländer har ett gemensamt ansvar för att bevara ekosystem och viktiga ekologiska processer samt för att bevara den biologiska mångfalden hos växter och djur i deras naturliga miljöer.
Nordiska ministerrådet antog år 1989 ett samarbetsprogram för miljövård. I programmet understryks att de nordiska länderna skall verka för att naturvårdshänsyn integreras i alla samhällssektorer för att främja en varaktigt hållbar utveckling.
Sverige har anslutit sig till internationella konventioner på naturvårdsområdet. Vi har därmed åtagit oss förpliktelsen att skydda vissa områden och vissa arter samt deras biotoper. Genom detta har vi förbundit oss att behålla värdefulla naturmiljöer.
I samband med FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 undertecknade Sverige en konvention om den biologiska mångfalden. Det moderna jordbrukets metoder inklusive nedläggning av jordbruksmark utgör de i särklass största hoten mot den biologiska mångfalden i vårt land. Tre fjärdedelar av landets hotade kärlväxter finns i jordbrukslandskapet. Flera undersökningar visar att svenska folket är berett att betala för att behålla både det öppna landskapet och hotade växter och djur. Vi föreslår därför i vår jordbrukspolitiska motion att dessa ''kollektiva nyttigheter'' värderas.
Säkerställande av skyddsvärd mark
Behovet av att säkerställa skyddsvärd mark är fortfarande stort. Den socialdemokratiska regeringen ökade vid flera tillfällen anslaget för markinköp. Takten i reservatsbildning har varit mycket hög under 1980-talet. Den långsiktiga bedömningen är dock, särskilt med beaktande av kravet på bevarande av den biologiska mångfalden, att medelsbehovet är så stort att ansvaret för säkerställandet inte kan bäras enbart över statsbudgeten utan måste delas med markägare och företag.
Enligt den s.k. sektorsprincipen skall varje samhällssektor ta sitt miljö- och naturvårdsansvar inom ramen för sin verksamhet. Det innebär att naturvårdens krav förutsätter att markägarna och företagen tar sin del av det ekonomiska ansvaret för att säkra skyddsvärda områden.
Enligt ett uttalande från riksdagen i juni 1991 kräver detta både ökade kunskaper om olika arters behov av naturtyper och betydelsen av åtgärder i ett vidare perspektiv. En översyn av gällande regelsystem är också nödvändig. Av den anledningen tillsatte den socialdemokratiska regeringen en arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor rörande intrångsersättning i samband med ökad naturvårdshänsyn m.m. Reglerna för intrångsersättning förändrades i samband med att plan- och bygglagen infördes 1987, vilket ökat behovet av statliga anslag. Ur naturvårdshänsyn och med hänsyn till budgetläget var den rådande ordningen före 1987 bättre, vilket bör beaktas i det fortsatta arbetet.
Utgångspunkten för förslagen att stärka skyddet för arter och biotoper bör vara följande. Naturvårdslagen, reservatsbildning och andra skyddsformer utgör grunden i naturvårdsarbetet. Inköp av mark är förenat med stora kostnader och därför är det angeläget att noga planera omfattningen av de behov som finns. Den övergripande målsättningen för naturvården kan dock inte uppnås enbart genom bildandet av nationalparker, naturreservat m.m. Alla samhällssektorer måste ta ett ökat ansvar för den biologiska mångfalden i vardagslandskapet. Naturvårdshänsyn och ekologisk anpassning av samhällsverksamheter som påverkar den biologiska mångfalden är därför av avgörande betydelse för att målet skall uppfyllas.
För andra samhällsområden än de areella näringarna finns det redan en fastlagd princip att de skall bära de kostnader som uppstår när verksamheten anpassas till miljökraven. Redan nu är markägaren skyldig att utan kompensation tåla vissa inskränkningar för att säkra naturvården. Ersättning för förvägrad täkt av grus utgår inte, inte heller kompensation för konsekvenserna av strandskyddet eller förvägrat tillstånd till dikning av våtmarker. Inom bostadsbyggandet m.m. förutsätts att vederbörlig hänsyn tas till miljö och estetisk utformning.
För att säkerställa naturvärdena inom de areella näringarna krävs i allmänhet en kontinuerlig skötsel, t.ex. i form av ett aktivt betestryck, eller någon form av röjning. Den totala naturvårdskostnaden kan därför bli betydande och sedan flera år finns därför medel avsatta för landskapsvårdande åtgärder. Den nuvarande organisationen för utbetalning av dessa bidrag ger emellertid inte den utdelning som skulle behövas. Vi anser att bevarandet av dessa ''kollektiva nyttigheter'', som ett öppet landskap och ett mångfaldigt växt- och djurliv utgör, bör ersättas inom ramen för den jordbrukspolitiska uppgörelsen och där ges en sådan utformning att naturvärdena lyfts fram. Regeringen bör återkomma med förslag om värdering av dessa kollektiva nyttigheter samt ett förslag till hur bevarandearbetet skall finansieras.
Förvaltning av naturreservat
Naturvårdsverket har begärt 25 miljoner kronor för att täcka kostnaden för förvaltning av den mark som överförs från Domänverket till Naturvårdsfonden. I huvudsak rör det sig om röjningsarbete som Domänverket tidigare ansvarat för. Naturvårdsverket räknar med att detta ger ungefär 100 arbetstillfällen i huvudsak i Norrlands inland. Vi anser att den ökade arealen motiverar ett höjt anslag och föreslår därför att 25 miljoner kronor reserveras för detta ändmål i form av sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Under den förra lågkonjunkturen kunde viktigt naturvårdande arbete utföras genom att beredskapsarbeten skapades för vård och skötsel av mark med angelägna natur- och kulturvärden. Nu föreligger motsvarande situation på arbetsmarknaden, inte minst i skogs- och mellanbygder där också det största behovet av markvård finns. AMS och Naturvårdsverket bör undersöka hur beredskapsmedel skall användas i natur- och miljövårdens tjänst.
I detta sammanhang är det angeläget att uppmärksamma att åtgärder för att garantera sysselsättningen inte skall användas på ett sätt som skadar miljön. Exempel på negativa effekter är utdikning av värdefulla våtmarker eller byggande av skogsbilvägar som kan ekonomisera exempelvis avverkning av fjällnära skogar, som är värdefulla för hotade växter och djur. I vår sysselsättningsmotion pekar vi därför på vikten av att samordna sysselsättningsskapande åtgärder med sådant arbete som är värdefullt för att bevara unika natur- och kulturvärden.
Försurningen av mark och vatten
Marken, växter och djur hotas inte bara av vårt sätt att utnyttja naturresurserna. Även nedfallet av försurande ämnen riskerar att långsiktigt påverka markens produktionsförmåga och sammansättningen och antalet växt- och djurarter. Den fortgående försurningen och övergödningen är alltjämt det överskuggande problemet för svenskt vidkommande.
Erfarenheterna av kalkning av sjöar och vattendrag är omfattande och visar att insatserna är positiva och effektiva. Arbetet måste bedrivas med stor långsiktighet. Gjorda investeringar i kalkning måste säkerställas.
I propositionen om en god livsmiljö föreslog den socialdemokratiska regeringen en kraftig förstärkning av kalkningsverksamheten. Den dåvarande oppositionen ökade anslaget ytterligare. Nu har emellertid den borgerliga regeringen endast anslagit 100 miljoner kronor i budgetpropositionen, vilket utgör knappt hälften av de medel Naturvårdsverket anser nödvändiga. Regeringen avser dock att återkomma med finansieringen av de resterande begärda 110 miljoner kronorna senare, genom att göra en omfördelning av energiskatter och kväveavgifter. Uppdraget att finna formerna för denna finansiering ämnar regeringen lägga på Naturvårdsverket och NUTEK i samarbete med Riksskatteverket. Det är synnerligen angeläget att dessa ytterligare medel senare redovisas, eftersom kalkning är ytterst angelägen.
När det gäller den föreslagna omfördelningen av skatter och avgifter är vi positiva till de delar av det som föreslagits. Vi ser positivt på en ökning av kväveoxidavgifterna till att omfatta pannor med större effekt än 5 MW (för närvarande betalar endast pannor med större effekt än 10 MW en sådan avgift). Vi kan också tänka oss en kväveoxidavgift på vissa industriprocesser, men den frågan är mer komplicerad och bör först utredas för att åstadkomma en modell som är rättvis och inte snedvrider konkurrensen.
Allemansrätten
Sverige och våra nordiska grannar kan erbjuda människor i ett allt mer tätbefolkat Europa unika vildmarksupplevelser. Tillgången till tyst och orörd natur är större i Sverige än på många håll i världen. Våra skogar och hagar är inte inhägnade eller försedda med skyltar som stänger andra människor ute. Alla har rätt att vistas i skog och mark samt plocka bär och svamp. Allemansrätten, vår urgamla sedvanerätt, ger alla en unik tillgång till naturen. Allemansrätten är ingen lag men ändå finns skyldigheter som alla måste rätta sig efter.
Regeringen tillsatte för en tid sedan en parlamentarisk utredning om grundlagsskydd för äganderätten. Tillsammans med besluten om att sälja ut svenska nationaltillgångar som Domänverket och Vattenfall, visar det att regeringen sätter äganderätten före naturskyddet. Moderata samlingspartiet gick så sent som vid förra riksmötet emot förslag om ett ökat kostnadsansvar inom de areella näringarna. De hänvisade till att detta ''skulle innebära en kränkning av den privata äganderätten''.
Vi föreslår att utredningen får i tilläggsuppdrag att utreda hur allemansrätt, strandskydd m.m. skall tillgodoses i ett läge då äganderätten avses bli stärkt.
Den socialdemokratiska regeringen inbjöd sommaren 1991 folkrörelser, intresseorganisationer m.fl. till en nationell kampanj till försvar för allemansrätten. Avsikten var att skapa en medvetenhet om den hävdvunna allemansrättens innebörd med dess rättigheter och skyldigheter och samtidigt ta vara på viljan att ta ansvar för den svenska naturen. Inbjudan fick ett mycket stort gensvar. Men den borgerliga regeringen har inte fört detta arbete vidare vilket vi beklagar. Särskilt angeläget är det vid förhandlingar om ett eventuellt EG-medlemskap att vår unika allemansrätt inklusive dess skyldigheter klart redovisas och att det råder politisk enighet om vikten av att behålla denna urgamla sedvanerätt. Med det ovan anförda vill vi uppmana riksdagen att ge regeringen i uppdrag att redovisa sin inställning till allemansrätten.
9. Omställningen av jord- och skogsbruk
Våra förslagBiologisk mångfald och hållandet av skogs- och mellanbygder lyfts fram.Miljöavgiften på handelsgödsel höjs för att kompensera sänkningen av prisregleringsavgiften.Arbetet med att förbjuda markavvattning inom vissa delar av landet måste påskyndas.
Inledning
I juni 1990 fattade riksdagen, med stor majoritet, beslut om en förändring av jordbrukspolitiken. Det fanns många skäl till förändringen. Överproduktionen av spannmål måste avskaffas för att det svenska jordbruket skall stå starkt vid en framtida eventuell EG-anslutning. Ett annat skäl var att den intensiva spannmålsodling, som följde av prisstödet, utgjorde ett hot mot landskapet och den biologiska mångfalden. Åkerholmar togs bort och diken lades igen. Det öppna landskapet förvandlades till spannmålsfält med alltför stora skördar framdrivna med hjälp av konstgödsel och bekämpningsmedel. Följden blev att livsviktiga biotoper försvann och variationen i växt- och djurliv minskade betydligt. Rester av bekämpningsmedel och gödsel läckte ut i vattendragen.
Syftet med omställningen var att vända producentens intresse från marknader med förutbestämda priser till att själv finna marknader för intressanta produkter. Den grundläggande principen är att jordbrukaren skall ersättas för efterfrågade varor och tjänster inklusive natur- och kulturvård.
För att omställningen skulle ske i former som var socialt och ekonomiskt acceptabla för bönderna beslutade riksdagen om en omställningsperiod på fem år med start den 1 juli 1991. Riksdagen har avsatt 14,3 miljarder kronor under femårsperioden. Omställningsstöd utgår vid varaktig omställning av produktionen till annat än överskottsproduktion. Anläggningsstöd utgår vid plantering av lövskog och energiskog samt vid anläggande av våtmarker, men inte vid plantering av barrskog.
Bevarande av odlingslandskapet
Ett miljömål för den nya livsmedelspolitiken är att slå vakt om ett varierat och rikt odlingslandskap och bevara den biologiska mångfalden. Genom det stöd som finns för landskapsvårdande åtgärder kan samhället ingå avtal med en jordbrukare som mot ersättning håller landskapet öppet. Stödet till landskapsvårdande åtgärder uppgår f.n. till 250 miljoner kronor, men det räcker inte, och Naturvårdsverket har därför begärt höjda anslag. Många av dessa åtgärder främjar sysselsättningen i skogs- och mellanbygder, och vi anser därför att riksdagen bör anslå medel för detta i sysselsättningspaketet. Vi anser att landskapsvårdande åtgärder skall värderas och i framtiden integreras i jordbruksstödet.
I den jordbrukspolitiska motionen föreslår vi därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utreda en omfördelning av jordbruksstödet så att det bättre än nu förmår att uppfylla riksdagens jordbrukspolitiska målsättning. Det är angeläget att prioritera den biologiska mångfalden och bevarandet av det öppna landskapet, liksom att bevara en brukad markareal av beredskapsskäl.
Ett sådant system genererar också positiva sysselsättnings- och regionalpolitiska effekter, eftersom bevarandeintressena i huvudsak finns i skogs- och mellanbygder. Flera undersökningar visar att svenska folket är villigt att betala för att behålla kulturlandskapet och den biologiska mångfalden.
Minskning av växtnäringsläckaget och bekämpningsmedelsanvändningen
Ett annat angeläget miljömål är att minimera användningen av växtnäringsämnen och bekämpningsmedel. Växtnäringsläckaget från jordbruket är ett akut problem, särskilt i de södra kustnära delarna av landet. Årligen läcker jordbruket 25 000 -- 40 000 ton kväve. För att minska jordbrukets negativa miljöpåverkan beslöt riksdagen år 1988, prop. Miljöpolitiken inför 1990-talet, att halvera kväveläckaget fram till år 2000. Detta mål tidigarelades 1991 och skall nu nås till år 1995.
Jordbruksverket har i uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att minska kväveutsläpp till vatten och luft från jordbruksföretag. Ammoniakutsläppen skall minska med 25 % till år 1995 i södra och västra Götaland. Möjligheten och konsekvenserna av en minskning med 50 % i samma områden till år 2000 skall också utredas.
Riksdagens beslut att sänka prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel ger en felaktig signal till jordbrukarna. Beslutet innebär ett steg bakåt i arbetet med att minska miljöskadorna i jordbruket.
Riksdagen beslutade år 1988 om en halvering av bekämpningsmedelsanvändningen mellan åren 1986 och 1990. Programmet har genomförts på ett framgångsrikt sätt då användningen har halverats till 1990. Detta är en prestation som är unik internationellt sett. Riksdagen har därefter beslutat om en ytterligare halvering till strax efter mitten av 1990-talet.
Kemikalieinspektionen fick riksdagens uppdrag att i samråd med Lantbruksstyrelsen och Naturvårdsverket pröva möjligheten att införa differentierade miljöavgifter på bekämpningsmedel i förhållande till medlens farlighet och miljörisker. Vi ser fram emot ett sådant förslag, liksom förslag till miljöavgift på handelsgödsel.
I avvaktan på förslag till miljöskatt på handelsgödsel föreslår vi att riksdagen beslutar höja miljöavgiften till en nivå som motsvarar prisregleringsavgiftens sänkning (200 miljoner kronor).
Våtmarker
Våtmarkerna utgör livsmiljö för ett stort antal djur och växtarter och utgör därmed en av våra värdefullaste biotoper. De är dessutom viktiga för att hindra avrinningen av kväve. En omfattande utdikning av våtmarksarealen har skett i vårt land. Till största delen har våtmarkerna omvandlats till åker, men utdikning har också skett för att öka skogsproduktionen.
För att hejda denna utarmning har anmälningsplikt för skyddsdikning inom skogsbruket införts och regeringen givits möjlighet att föreskriva om förbud mot markavvattning inom vissa delar av landet. Den socialdemokratiska regeringen gav Naturvårdsverket i uppdrag att, i samråd med Skogsstyrelsen och Jordbruksverket, föreslå områden i landet som skall undantas från dikningsåtgärder. Regeringen bör påskynda arbetet och redovisa för riksdagen hur långt detta arbete har kommit.
10. Miljöutskott i riksdagen
Vårt förslagRiksdagen bör snarast inrätta ett miljöutskott.
Bakgrund
De problem som skall hanteras under 1990-talet är delvis skilda från dem som gällde tidigare, t.ex. då den nu gällande lagstiftningen och myndighetsapparaten byggdes upp. Då var utsläppen från punktkällor och hoten mot vissa biotoper dominerande. Nu och under lång tid framöver kommer frågor som rör de många små och diffusa utsläppen från t.ex. jordbruket, trafiken, och konsumtionen samt hoten mot den biologiska mångfalden att vara i centrum.
Utvecklingen av arbetet med miljöpolitiken måste få konsekvenser även för riksdagens arbetssätt. Därför föreslår vi att ett miljöutskott inrättas.
Arbetsuppgifter för ett miljöutskott
Ett miljöutskott bör ha en samordnande roll för miljöfrågornas behandling i riksdagen. Det bör lägga stor vikt vid de internationella frågorna, särskilt i samband med förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EG. En ökad aktivitet kan förutses för de globala frågorna, t.ex. uppföljningen av FN-konferensen om miljö och utveckling i juni 1992. En annan fråga är Östeuropas miljö och frågan om det vidgade samarbetet kring att återställa Östersjöns miljö.
Miljöutskottet bör arbeta med frågor som rör förebyggande miljöskydd. Miljöpolitikens grundprincip är att det är den som utövar eller har ansvar för miljöfarlig verksamhet som också skall ha ansvar för det förebyggande arbetet. Det pågår en utveckling av de miljöpolitiska instrumenten, till skydd för människors hälsa och miljön. Miljölagarna skall nu skärpas och samlas i en miljöbalk. Ekonomiska styrmedel har allt mer börjat användas och är nu under stark utveckling. Nya instrument, som miljörevision, miljömärkning och kvalitetssäkring utvecklas. De senare är frivilliga åtaganden men bör ändå följas av miljöutskottet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gröna nationalräkenskaper,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tillsätta en kommission för uppföljning av UNCED,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om europeiska konferenser för uppföljning av UNCED,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om militären och miljön,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta internationella förhandlingar kring skogsfrågorna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konventionen till skydd för den biologiska mångfalden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Riodeklarationen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en samlad strategi för ett offensivt miljöarbete inför ett eventuellt medlemskap i EG bör redovisas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Östersjöns miljö,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge skattesystemet en miljöanpassad profil,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad användning av ekonomiska styrmedel,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöstyrande taxor,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöfrågorna i läroplanen,3
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående den kommunala planeringen,4
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättandet av regionala miljömål,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivningar,4
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. mjuka freoner,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklandet av återtagningssystem,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det nuvarande miljömärkningssystemet,5
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöstandarder,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagens avfallshantering,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en miljöanpassning av trafiksystemet,6
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas planeringsansvar för gods- transporter,6
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ändring av vägtrafikkungörelsen,6
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöklassning av fordon och bensin,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avvecklingsplan för blyad bensin,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av energipolitiken,7
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mindre energianläggningar för biobränslen,7
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allemansrätten,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättningsfrämjande åtgärder,
31. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för att se över och förenkla formerna för bildandet av naturreservat,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgifter på bekämpningsmedel och handelsgödsel,2
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddet av våtmarker,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett miljöutskott.8
nStockholm den 21 januari 1993 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s) 1 Yrkande 1 hänvisat till FiU 2 Yrkandena 10 och 32 hänvisade till SkU 3 Yrkande 13 hänvisat till UbU 4 Yrkandena 14 och 16 hänvisade till BoU 5 Yrkande 19 hänvisat till LU 6 Yrkandena 22--24 hänvisade till TU 7 Yrkandena 27 och 28 hänvisade till JoU 8 Yrkande 34 hänvisat till KU