En högskola i södra Stockholmsregionen

Motion 1991/92:Ub434 av Pär Granstedt och Lennart Daléus (c)

Det blir alltmer uppenbart att lokaliseringen av högre
utbildning påverkar samhällsstrukturen mycket starkt.
Detta gäller också i hög grad Stockholmsregionen.

Högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är i högsta
grad koncentrerad. Visserligen finns det ett stort antal
högskolor inom Stockholmsområdet men de är som regel
specialiserade -- de konstnärliga högskolorna, tekniska
högskolan, Karolinska institutet etc. Flertalet utbildningar,
även där det finns ett mycket stort elevunderlag, är i
huvudsak koncentrerade till en enda plats i
Stockholmsregionen. Detta gör också att många av
högskolorna i Stockholmsområdet efter den snabba
tillväxten av högskoleutbildning under 60- och 70-talen
blivit mycket stora. Mest påtagligt är detta beträffande
Stockholms universitet med ca 30 000 studenter.

Det är i olika sammanhang omvittnat att benägenheten
till studier minskar med avståndet till studieorten. Även i en
så koncentrerad region som Stockholmsområdet med
förhållandevis väl utbyggda kollektiva färdmedel blir
avstånden i många fall ett hinder för högre studier. Man har
angett 45 minuter som ett acceptabelt reseavstånd mätt i tid.
För stora delar av södra Stockholmsregionen liksom för
länets nordligaste delar är dock den dubbla restiden vanlig
för studerande vid universitetet i Frescati. Det finns också
ett tydligt samband mellan avståndet till universitetet och
andelen universitetsstuderande i olika kommuner.

En undersökning gjord vid planeringskontoret i Haninge
kommun för några år sedan i fråga om benägenhet till
universitetsstudier i olika kommuner i länet visar att denna
koncentration har mycket påtagliga effekter. Enligt denna
har kommunerna i norra Stockholmsområdet dubbelt så
många högskolestuderande i förhållande till sitt
invånarantal som de i söder. Om man jämför kommunerna
närmast universitetet med dem på två mils eller större
avstånd därifrån, blir relationerna 1:4. Givetvis måste man
räkna med att den allmänna sociala segregeringen i
Stockholmsregionen bidrar till dessa skillnader. Sambandet
mellan avstånd och benägenhet till universitetsstudier är
dock så slående att detta är en viktig faktor.
Intervjuundersökningar visar också att restiden är ett stort
problem.

Skillnaden i benägenhet för högre studier i olika delar av
Stockholms län är naturligtvis ett viktigt
utbildningsdemokratiskt problem. Gjorda undersökningar
tyder på att det är särskilt elever från hem med låg
studiebenägenhet som avstår från vidare studier om t ex
avstånd och restid lägger hinder i vägen. Man måste också
räkna med att avstånden i särskilt hög grad utgör problem
för äldre studerande och studerande som läser på halvfart
och förenar studier med förvärvsarbete. Halvfartsstudierna
är i allmänhet förlagda till kvällstider då
kommunikationerna är sämre än annars och restiderna ofta
blir längre och än mer påfrestande.

Fördelningen av den högre utbildningen bidrar också
starkt till den ojämna utvecklingen i länet. Man brukar tala
om axeln Stockholm-Uppsala som utvecklats starkt medan
söderkommunerna stagnerar. Denna utveckling är inte
lycklig vare sig för de kommuner som får ett starkt
inflyttningstryck eller de som drabbas av ett stagnerande
befolkningsunderlag och sysselsättningsproblem.

En viktig åtgärd för att motverka de stora klyftorna i
Stockholmsregionen bör vara att decentralisera
universitetsutbildningen. Redan nu bor det ca 5 000
universitetsstuderande i kommunerna inom Stockholms län
söder om Stockholm. Om man räknar med benägenheten
till högskolestudier inom de områden som nu täcks av
Stockholms universitet skulle för söderkommunernas del
närma sig genomsnittet för Stockholms län (2,7 % av
befolkningen) så ger detta ett elevunderlag på 10 000
studenter vilket är jämförbart med universiteten i Umeå
och Linköping. Till det kommer underlaget i södra delen av
Stockholms kommun och södra Mälardalen.

Vad som har anförts här visar enligt vår bedömning
tydligt att det finns anledning att närmare utreda frågan om
en högskola för södra Stockholmsregionen. Många fördelar
står att vinna. För Stockholms universitets del skulle det
innebära en minskad belastning, vilket förmodligen skulle
ge många kvalitativa fördelar. Även om ett nytt Södertörns
universitet skulle utvecklas enligt ett maxalternativ skulle
Stockholms universitet i Frescati fortsätta att vara en
utomordentligt stor utbildningsenhet. För de studerande
från södra Stockholmsregionen skulle den stora
belastningen som resorna innebär minska på ett avgörande
sätt. För stora grupper människor för vilka de långa resorna
till Frescati idag är ett hinder skulle möjligheten till
högskolestudier öppnas. För kommunerna i södra
Stockholmsregionen skulle en högskola av detta slag
innebära en allmän stimulans och bidra till strävandena att
minska den stora obalans som för närvarande råder i
regionen i ekonomiskt, socialt och sysselsättningsmässigt
avseende.

Ett universitet i södra Stockholmsregionen borde kunna
ge ett förhållandevis brett utbud av kurser, i första hand i
ämnen med stort elevunderlag som t ex språk och
samhällsvetenskapliga ämnen. Till det kommer
vårdutbildningar och lärarutbildningar som redan finns i
regiondelen och tekniska utbildningar. Hur brett
utbildningsutbudet kan bli blir givetvis beroende av vilket
elevunderlag man slutgiltigt räknar med. Mycket talar för
en successiv utbyggnad.

Tillskapandet av en gemensam högskoleenhet för södra
Stockholms län bör inte innebära att all utbildning samlas
på ett ställe. Man bör tvärtom tänka sig flera
utbildningsorter i regiondelen. Det innebär att man skulle
ta vara på den utbyggnad av forskning och högre utbildning
som redan finns i t ex Södertälje, Botkyrka, Huddinge och
Haninge.

Frågan om ett universitet i södra Stockholms län har
under en lång följd av år tilldragit sig ett stort intresse såväl
i riksdagen som i Stockholms läns landsting och i berörda
kommuner. Tanken har bl.a. spelat en viktig roll i
landstingets regionplanering. Landstinget har också aktivt
medverkat genom att bygga upp medicinsk forskning i
anslutning till Huddinge sjukhus. Arbetet för att få till stånd
en flyttning av Lärarhögskolan till Södertälje är också ett
uttryck för detta.

Under senare år har dock inte mycket skett, och hela
frågan förefaller att ha stagnerat. Det finns därför anledning
att nu ta nya initiativ och på allvar utreda förutsättningarna
för att skapa ett universitet i södra Stockholms län. Det är
naturligt att staten, som huvudansvarig för
högskoleutbildningen, tar detta initiativ.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan
om inrättandet av en högskola för södra
Stockholmsregionen.

Stockholm den 21 januari 1992

Pär Granstedt (c)

Lennart Daléus (c)