En jämlik klimakterievård i hela landet

Motion 2022/23:801 av Louise Thunström och Paula Holmqvist (båda S)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att se över förutsättningarna för att bedriva en mer jämlik och stärkt vård för klimakteriebesvär i hela landet och tillkännager detta för regeringen.

Motivering

Sveriges klimakterievård är inte jämlik. Den är inte heller tillgänglig och den är inte tillräcklig. Klimakteriet inträffar under en tid i en kvinnas liv då kvinnor kan och vill leva sina liv fullt ut, men många begränsas av svettningar, hjärntrötthet, sömnsvårigheter, humörsvängningar, värk, depression och en mängd andra mer eller mindre besvärande symtom. Symtom som det går att både lindra och ta bort om vården är tillgänglig och kunskapen högre.

Socialstyrelsen publicerade Kartläggning av vård och behandling vid klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård i februari 2020.

Kartläggningen visar stora skillnader i landet vad gäller andelen kvinnor som sökt hjälp men också uttag av hormonläkemedel. I Stockholms län är antalet vårdkontakter för klimakteriebesvär 7 gånger vanligare än i andra län. Vad gäller uttag av läkemedel är uttaget per 1 000 kvinnor 60 procent högre i Stockholms och Uppsala län än vad det är i Blekinge, Kronoberg och Jämtland.

Vilken typ av vård och behandling som erbjuds kvinnor varierar således över landet. Det är oklart vilka insatser som ges inom primärvården och vilken kompetens som vårdpersonal har. Även kvinnors egen kunskap om klimakteriet brister. Diffusa symtom leder till onödig oro och stress. Den information kvinnor får kommer i bästa fall från väninnor, äldre släktingar eller media. Dessutom är det för många kvinnor fortfarande tabu att tala om den kvinnliga kroppen och många vittnar om att de inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp. De markanta skillnaderna vad gäller den vård som erbjuds gäller både utifrån geografi och socioekonomi och leder till onödigt lidande och försämrad livskvalitet. Klimakteriet har symtom som i många fall påminner om utmattning. Kvinnor i medelåldern är en överrepresenterad grupp som sjukskrivs för utmattning. Det finns därför anledning att tro att många blir feldiagnostiserade och får diagnos för utmattning i stället för klimakteriet, med felaktig behandling som följd.

Med hänvisning till ovanstående är det därför viktigt att se över hur vi kan stärka möjligheterna för alla de berörda vårdprofessionerna att upptäcka, informera om och behandla klimakteriebesvär jämlikt i hela landet.

Louise Thunström (S)

Paula Holmqvist (S)