En liberal landsbygds- och glesbygdspolitik för tillväxt

Motion 2004/05:N254 av Yvonne Ångström m.fl. (fp)

Sammanfattning

Folkpartiet anser att Sverige behöver en modern landsbygdspolitik både i Sverige och Europa. Målet för den liberala landsbygdspolitiken är att öka den enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och bostadsort. Landsbygdspolitikens syfte måste vara att ta tillvara hela landets möjlighet till tillväxt. Vi vill därför aktivt främja landsbygdens utvecklingsmöjligheter genom att

främja tillväxt på landsbygden,
främja ett hållbart utnyttjande av de förnyelsebara naturtillgångarna,
förbättra funktionsdugligheten hos det redan befintliga servicenätet och
utveckla kvaliteten på landsbygdens boendemiljö och dess samhällsstruktur.

De två viktigaste förutsättningarna för att få en levande landsbygd är goda kommunikationer och livskraftigt småföretagande. På landsbygden finns många småföretag som kompletterar och förädlar varor från jord- och skogsbruksföretagen men också ett stort antal andra företag - inte minst som underleverantörer - inom en mängd olika branscher. Folkpartiets landsbygdsprogram har därför sin tyngdpunkt i att göra det attraktivt att starta och driva företag, t.ex. genom att rensa bort onödiga regler och att sänka skadliga skatter. Dessutom vill vi underlätta generationsväxlingen i befintliga företag.

En annan viktig fråga för företagandet men också för kommuner och landsting är tillgång till arbetskraft. En fungerande arbetsmarknad som säkrar landsbygdens behov av t ex välutbildad arbetskraft är därför viktig. Dessutom måste man ha en lagstiftning som fungerar för landsbygdens behov av säsongsarbete och mindre grad av specialisering m.m. Folkpartiet anser därför att arbetsmarknadslagstiftningen skall ses över och att ett landsbygdsperspektiv finns med i en sådan översyn.

För att säkra landsbygdens framtid behövs fungerande service och kommunikationer. Folkpartiet vill stoppa neddragningarna inom polis, tull, post och tingsrättsverksamheterna som nu pågår i Sverige. Vägnätet måste hålla en rimlig standard i hela landet och därför måste vägunderhåll, tjälsäkring, bärighetsförstärkning och nyinvesteringar på landsbygden öka.

Naturen och landskapet är en bas för mycket av landsbygdens speciella värden. Det brukade landskapet ger miljöer för många av våra sällsynta växter och djur. Det är viktigt att tillvarata lokalt engagemang i miljövården både vad gäller frivilligorganisationer och enskilda personer. Folkpartiet anser att pengar för arbetet med biologisk mångfald så väl som pengar inom EU:s landsbygdsutvecklingsprogram nu i större utsträckning än tidigare bör användas i lokala försöksprojekt.

Eftersom Folkpartiet vill ha en sammanhängande landsbygdspolitik vill vi också samla landsbygdens viktiga näringar under ett landsbygdsverk. De funktioner inom Jordbruksverket, Fiskeriverket och Skogsstyrelsen som är viktiga ur ett näringspolitiskt perspektiv vill vi sammanföra till ett landsbygdsverk. Detta matchar också vår strävan att inom EU ersätta den gemensamma jordbrukspolitiken med en livsmedels- och landsbygdspolitik som tar hänsyn till landsbygdens samtliga ekonomiska sektorer.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Innehållsförteckning 3

Förslag till riksdagsbeslut 4

Inledning 6

Grunderna för en liberal landsbygds- och glesbygdspolitik 7

En politik för företagande och tillväxt på landsbygden 7

En politik för landsbygdens småföretag 8

Utbildning och forskning - en bas för tillväxten i hela landet 9

En arbetsmarknadspolitik för landsbygden 11

En mer jämställd landsbygd 12

Naturen och det brukade landskapet en av landsbygdens största tillgångar 12

Utveckla landskapet 12

Skydda den biologiska mångfalden 13

Jordbruk, fiske, skogsbruk och turism - näringar i nära samspel med naturen 14

En politik för bra boendeförhållanden i hela landet 15

Tillgång till social service, kultur och fritidsaktiviteter 16

Samverkan för lokal utveckling och tryggad grundservice 17

Bra kommunikationer för starkare regioner och kommuner 18

Persontransportstöd 19

Bilkostnader 20

Myndigheter som förstår landsbygdens villkor 20

Ett samlat landsbygdsverk som värnar landsbygdsutvecklingen 21

Statliga myndigheters lokalisering 21

Regionalstöd och landsbygdsutvecklingspengar måste ha tydliga fokus 21

Stödområden och EU:s regionalpolitiska stöd 22

Reformera de regionala tillväxtprogrammen 23

En bred syn på landsbygdsutvecklingsprogrammen 23

Budgetpolitiska konsekvenser av Folkpartiets politik 24

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik som tar sin utgångspunkt i en lokal mobilisering av resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grunderna för en ny landsbygdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad service till företagare via one-stop shops.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad service till företagare via en företagswebbportal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgången på riskkapital.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att skapa lokala och internationella nätverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tjälsäkring av vägnätet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsättningen att samtliga vägar i landet skall hållas öppna och farbara under alla delar av året.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-kommunikationer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om telefoni och mobiltelefontäckning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om persontransportstöd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bilen på landsbygden och att reseavdraget bör breddas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av utbildningssatsningar som en del av landsbygdspolitiken.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en modern lärlingsutbildning för bl.a. landsbygdens traditionella yrken.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskrivning av studieskulder.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av arbetsmarknadslagstiftningen och att ett landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt i en sådan översyn.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta till vara det lokala engagemanget vid arbete med biologisk mångfald.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning kring landskapets förändring.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling av grundläggande samhällsservice i regionalpolitiskt utsatta områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den grundläggande samhällsservicen bör tryggas i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och fritidsaktiviteter på landsbygden.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statliga organisationer beaktar effekten av rationaliseringar på det omgivande samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett samlat landsbygdsverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera de regionala tillväxtprogrammen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga myndigheters lokalisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödområdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om LBU-programmen.5
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 19 Regional utveckling

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder	1 500	-500 000
33:4 Glesbygdsverket	26	-13

Summa för utgiftsområdet	3 497	-513

1 Yrkandena 7-11 hänvisade till TU.

2 Yrkande 12 hänvisat till SkU.

3 Yrkandena 13-15 hänvisade till UbU.

4 Yrkande 16 hänvisat till AU.

5 Yrkandena 17, 18 och 27 hänvisade till MJU.

6 Yrkande 21 hänvisat till KrU.

Inledning

För att möta framtidens utmaningar krävs tillväxt. Tillväxt är förutsättningen för jobb och välfärd och kan inte bara vara en fråga för våra storstäder utan även landsbygden måste vara en del av den svenska tillväxten. Två miljoner av Sveriges befolkning bor på landsbygden och knappt två hundra tusen i det som brukar definieras som glesbygd. Ofta beskrivs landsbygd och glesbygd endast utifrån de problem som en negativ befolkningsutveckling ger. Det är visserligen sant att många landsbygds- och glesbygdsområden har en minskande befolkning men bilden är ofta mer komplex än vad en ytlig analys av siffrorna visar. I vissa landsbygdsområden ser man t ex en tydlig inflyttning speciellt av barnfamiljer. Den traditionella synen skymmer också möjligheten till en betydligt positivare ansats i form av en landsbygdspolitik som fokuserar på landsbygdens möjligheter och speciella värden.

Skiljer sig då landsbygdens problem och framtidsmöjligheter från tätortens? Oftast inte, men på en del viktiga punkter finns det skillnader som gör att det är befogat med en landsbygdsdimension i politiken. En levande landsbygd är lika viktig för storstadens människor som den är för dem som väljer att leva på landsbygden. Landsbygd och storstad måste gå hand i hand.

Flera viktiga frågor är speciella för landsbygden. Det första området gäller de strukturella frågorna, t.ex. gleshet, företagsstruktur och infrastruktur. Det andra området gäller de speciella värden som landsbygden ger så som biologisk mångfald, natur- och kulturvärden. Detta innebär att politiska beslut i viss mån påverkar landsbygden annorlunda än vad den påverkar tätorterna. Därför behövs en politik som tydliggör landsbygdens problem men framför allt tar till vara dess möjligheter.

Räcker det då inte med regionalpolitik? Bristerna med regionalpolitik är två, dels att den oftast fokuserar på problem och inte på möjligheter, dels att den inte berör t ex tätortsnära landsbygd. Ofta blir diskussionen ur regionalpolitiskt perspektiv framför allt hur man skall skapa förbindelser till tätorterna och inte hur man skall ta till vara landsbygdens särart för att skapa tillväxt.

Vi måste därför skifta fokus från en regionalpolitik som oftast mest handlar om bidrag och omfördelning av skatteresurser till en landbygds- och regionalpolitik som istället fokuserar på en lokal mobiliseringspolitik. En mobiliseringspolitik som har sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv där politikens mål uppnås genom att vi satsar på den enskilda människan och hennes förmåga till skapande. Varje region har sina styrkor, sina unika möjligheter. Dessa kan endast tas till vara genom lokala initiativ. Tyngdpunkten ligger i decentralisering, nyetableringar,småföretagens villkor, tillgång till riskkapitaloch lokal samverkan. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Grunderna för en liberal landsbygds- och glesbygdspolitik

Den idelogiska grunden för en liberal landsbygdspolitik handlar om varje människas möjlighet att kunna ha makt över och ta ansvar för sitt eget liv. En liberal landsbygdspolitik bör sträva efter att skapa förutsättningar för dem som vill bo på landsbygden eller i en mindre tätort att kunna göra det. Däremot finns det ingen motsättning mellan detta och ett samhälle med stor rörlighet. Den fria rörligheten är en grundbult i den liberala ideologin. Det kvittar om det gäller rörlighet inom EU, Sverige eller inom län och kommuner. Vi kan aldrig tvinga människor att bo på ett visst ställe. Människans möjlighet till rörlighet är ett väsentligt inslag för god livskvalitet och en grundförutsättning för att vardagslivet skall kunna fungera. Såär också möjligheten att slå sig ner och bo och skapa sig ett liv där man vill.

Landsbygdspolitikens huvudsyfte måste vara att ta till vara landsbygdens möjligheter. Möjligheter vad gäller tillväxt och företagande. Möjligheter till att skapa goda boendemiljöer. Möjligheter till kultur och naturupplevelser för alla svenskar oberoende av om man bor i stad eller på land. Folkpartiet vill därför aktivt främja landsbygdens utvecklingsmöjligheter genom att

främja företagande på landsbygden
främja ett hållbart utnyttjande av de förnyelsebara naturtillgångarna
utveckla kvaliteten på landsbygdens boendemiljö och dess samhällsstruktur
utveckla landskapet och arbeta för bevarandet av biologisk mångfald
förbättra funktionsdugligheten hos det redan befintliga servicenätet
utveckla kunnande och mänskliga resurser

Landsbygdspolitiken måste dessutom se till att politiska beslut inte i onödan och omedvetet försvårar landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Detta gäller även statliga myndigheters och företags agerande. Politiska beslut, statliga utredningar samt myndigheters beslut bör spegla effekterna av besluten ur en landsbygdspolitisk dimension i den mån detta är relevant. Detta bör ges regeringen tillkänna.

En politik för företagande och tillväxt på landsbygden

Sverige behöver en varaktig hållbar tillväxt. Denna tillväxt kan inte bara skapas i tätorterna utan måste också vara en fråga för utvecklingen av landsbygd och glesbygd. Detta kräver en fungerande företagarpolitik, och eftersom landsbygdens företag i stor utsträckning drivs av småföretagare krävs framför allt en bra småföretagarpolitik.

En politik för landsbygdens småföretag

På många mindre orter har småföretagen en stor betydelse för att skapa livskraft i bygden. Ofta är företagen knutna till den särskilda känsla som kan finnas på olika orter: "Företagarandan" utgör en del av den lokala kulturen. Ofta kännetecknas de orter där entreprenörsandan är stor av en positiv utveckling medan orter där företagsklimatet är sämre av högre arbetslöshet och avflyttning. Politiker kan aldrig skapa entreprenörsanda; det gör enskilda människor. Men vi kan ge bättre förutsättningar än idag för dessa individer att förverkliga sina idéer. En politik som gynnar mindre företag är också en politik som säkerställer möjligheter till sysselsättning och utkomst i landsbygden.

Vägar till att förbättra företagarnas villkor är att minska de mest skadliga skatterna på företagande men framför allt att minska krånglet för företagande. En kraftig reformering av regelverket för företagandet är ett måste. Befintlig basindustri får inte drabbas av pålagor så att dess överlevnad äventyras. Företagen måste också ha tillgång till en väl fungerande och hållbar infrastruktur. Folkpartiet har lagt fram ett s.k. startpaket som på ett tydligt sätt visar hur mycket enklare det kan göras för att starta och driva företag. Vi kommer inte här att gå in på detaljerna i den liberala småföretagarpolitiken; den presenteras i stället i en särskild motion. Det finns dock vissa frågor som är speciellt viktiga för företagande på landsbygden.

Ett av problemen med att vara egenföretagare är att kontakten med myndigheterna ofta är splittrad och tungrodd. Ett genomsnittligt svenskt företag betalar 30 000 kronor per år och anställd för all den byråkrati som drabbar företagen. Ett sätt att förenkla för företagare och förbättra företagarklimatet i hela landet skulle vara att införa s.k. one stop shops med en god regional spridning. På dessa kontor skulle det finnas värdar som tog hand om företagarens ärende och såg till att driva detta genom byråkratin. På så sätt skulle den enskilda företagarens myndighetskontakter kunna underlättas. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Vidare måste myndigheterna i större utsträckning utveckla sin service till företag via Internet. Enligt uppgift från statskontoret använder 76 % av de statliga myndigheterna varken e-handel eller erbjuder elektronisk fakturering. Över huvudtaget borde statliga myndigheter, framför allt de som har stor betydelse för företag, förbättra sin Internetservice. Vi föreslår också här en typ av virtuell "one stop shop". Regeringen borde säkerställa att de viktigaste myndigheterna för företagande samarbetade om en webbportal för företag där man lätt kan få tillgång till väsentlig information. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Ett annat stort problem för nyföretagande och expansion av befintliga företag är tillgången till riskkapital. Detta gäller inte minst om man har någon ny idé som kanske inte "faller inom ramen" för gängse företagskultur. Inte sällan kan det vara så att man inte har något eget kapital att sätta in. Bankerna såväl som Almi är ofta inte en möjlighet, eftersom det först krävs ett eget kapital i botten. Här borde regionala stödpengar och pengar ur LBU-programmen kunna användas för att ge statliga lånegarantier. Den s.k. såddfinansieringen behöver utökas även på andra sätt. Det är därför bra att riksdagen beslutat om ett system med mikrolån för den som vill och har idéer för att ta sig ur bidragsfällorna genom att förverkliga en affärsidé. Det har många gånger visat sig att de allra minsta lånen har den största betydelsen för att skapa jobb och framtid för människor. Ett mikrolån innebär att även den som inte har en egen grundplåt kan få ett mindre lån just för att kunna komma igång.

En annan viktig fråga för nyföretagandet på landsbygden är tillgång till kompetent personal. Det är i allra högsta grad ett misslyckande att trots en relativt hög arbetslöshet på vissa orter kan det samtidigt finnas brist på personal med rätt kompetens. Här krävs en förändring både i utbildningspolitiken och synen på arbetskraftsinvandring.

Mycket tyder på att fungerande nätverk är viktigt för att få ett fungerande näringsliv. Klusterbildning, kontakt med högre utbildning, kommunalt engagemang tas upp som faktorer som är viktiga. För landsbygden är det speciellt viktigt att nätverk kan etableras. När samverkan råder mellan ortens företagare, grundskolan, komvux, gymnasieskolan och högskolan ökar regionen som helhet sin kompetens genom att invånarna stärker och moderniserar sina kunskaper. Vissa regioner är så glesa att det är omöjligt att etablera starka nätverk endast lokalt utan här måste nätverksbildningen ske med andra aktörer utan för den egna regionen. Här kan samarbete inom EU spela en stor roll. De närmaste åren kan kontakter med de nya EU-länderna vara särskilt viktigt. I många av dessa finns en stark småföretagartradition. Regeringen bör få i uppdrag att tillsammans med företagarnas organisationer undersöka vilka verktyg som behövs för att stärka ett sådant samarbete. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Landsbygden drabbas också dubbelt av Socialdemokraternas låsningar när det gäller att låta privata entreprenörer starta företag som driver service inom vård, omsorg och annan offentlig service. Dels minskar man möjligheten till olika kreativa och unika kombinationer av verksamheter som skulle kunna leda till att service behölls på orten, dels minskar man möjligheten till nyföretagande.

Utbildning och forskning - en bas för tillväxten i hela landet

Tillgång till välutbildad arbetskraft är en förutsättning för en företagsutveckling på landsbygden. Distansutbildning, högskolor, folkbildningsinsatser samt en bra ungdomsskola på landsbygden är av avgörande betydelse för människors utveckling och för att förse företag framöver med kvalificerade medarbetare. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Det är naturligtvis viktigt med satsning på högskoleutbildningarna. För landsbygden betyder de regionala högskolorna samt de högskoleanknutna distansutbildningarna mycket. Samtidigt är det viktigt att resurserna och tillgången på studenter matchar den gjorda utbyggnaden så att man ej orsakar en försämring av den svenska utbildningen och forskningens konkurrenskraft. Vi anser att det t ex är viktigt med en studentpeng som följer studenten så att tillväxt av högskoleplatser sker där studenterna vill studera. Vi är övertygade om att många av de nya högskolorna skulle gynnas av detta och också gå mot en ökad profilering. Vi vill här även peka på att det inte är givet att det är staten som skall vara huvudman för alla högskolor i framtiden; en annan lämplig driftsform kan vara t.ex. stiftelseformen. Resurserna skall följa studenten. Samtliga högskolor och universitet konkurrerar då på lika villkor om studenternas gunst. Är en högskola bra får den fler studenter, är den dålig får den färre. Högskolor är bra även utanför de traditionella universitetsorterna, och de får en bra chans till att utvecklas genom Folkpartiets förslag till fördelningssystem.

Folkpartiet vill också se en utveckling av de svenska fackhögskolorna där kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedelse för högre utbildning erbjuds. Efter genomgången kvalificerad yrkesutbildning skall studenten sedan ha möjlighet att vid ett universitet tillgodoräkna sig en del av poängen i kurser inom ett ämnesområde. Lärarna på ett svenskt "college" skall uppmuntras att både bedriva forskning och delta i aktuell vetenskaplig debatt samt ha regelbunden kontakt med forskarmiljöer.

Det finns ofta brist på utbildad arbetskraft framför allt inom hantverksyrken men också inom många serviceyrken. För att möta utbildningsbehovet anser Folkpartiet att man skulle kunna dra nytta av en modern lärlingsutbildning. Det är viktigt med lärarledd undervisning men delar av både undervisning och handledarstöd borde kunna ske med modern IT-teknik medan själva hantverket lärs ut på plats. Detta skulle också vara ett utmärkt sätt att grunda för generationsskiften inom många småföretag. Vi tror att man även skulle pröva lärlingssystemet inom vissa vårdyrken där praktik kan kombineras med distansundervisning. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Viktigast av allt inom utbildningsområdet är trots allt en bra grund- och gymnasieskola. Idag råder mycket stora skillnader i ekonomiska villkor för skolor i olika kommuner. Med stora skillnader är det omöjligt att hävda att utbildningens kvalitet blir likvärdig över hela landet. Det skall inte vara så att en elev skall få en sämre skolgång för att han eller hon råkat bo i "fel" kommun. Därför vill Folkpartiet införa en nationell skolpeng som staten ansvarar för.

Ett komplement till den vanliga gymnasieskolan kan precis som när det gäller högre studier vara distansutbildning. Utveckling av distansmetodik för gymnasister skulle bl a underlätta för landsbygdens ungdomar att slippa tröttsamma bussresor till närmaste gymnasieort. Men framför allt kan det vara viktigt för mer ovanliga utbildningsinriktningar. En gymnasieskola i landsbygd kan också vara så mycket mera än en skollokal. Lärare och elever liksom lokaler och utrustning kan fungera som en allmänt kompetenshöjande resurs för ortens enskilda studerande samt för näringslivet.

Statens skolor för vuxna och privata aktörer kan i samverkan med gymnasier och komvux i småkommuner erbjuda distansutbildning som ger en mångfald av kurser och kompletteringar och behörighet till universitetsstudier. Sverige har allt att vinna på att ta tillvara den begåvningsreserv som finns, inte minst i glesbygden. Därmed ges även de som av olika skäl inte kan studera på heltid, vid komvux och gymnasieskolor, goda möjligheter att skaffa sig behörighet för högskole- och universitetsstudier.

Folkhögskolans roll för landsbygdens överlevnad kan inte nog betonas. Folkhögskolans fjärde år på de allmänna linjerna utgör ett värdefullt komplement för dem som vill ha en starkare plattform att stå på innan högskolestudier börjar. Folkhögskolorna är sprungna ur den svenska folkrörelsetraditionen, och den speciella sammanhållningen och gemenskapen, ofta med en ideologisk grund, utgör något mycket positivt för många av eleverna. En folkhögskola belägen i lands- eller glesbygden kan genom sitt internatliv kanske få några elever från en större tätort att bosätta sig i bygden efter avslutade studier. Precis som när det gäller den vanliga högskolan anser Folkpartiet att en rörlig studentpeng som gör att resurserna hamnar där studenterna vill läsa skall vara rådande för resursfördelningssystemet på folkhögskolorna.

Studieförbunden är ett viktigt komplement till annan utbildning. Detta gäller både möjligheten för den som inte fått möjlighet till annan utbildning att t.ex. komplettera sina kunskaper i språk, men det rör också bildning och kultur i ett bredare perspektiv. Studieförbunden har ofta spelat en viktig roll i arbetet med att bygga upp kunskap om den egna orten.

En arbetsmarknadspolitik för landsbygden

Ett av landsbygdens och glesbygdens allvarligaste problem är bristen på arbetskraft. Samtidigt som arbetslösheten är hög saknas ofta specialister av olika slag vilket hotar både tillväxten och välfärden. Det krävs därför flexibla och innovativa lösningar, exempelvis genom samarbete med lokala aktörer, för att skapa attraktiva tjänster för högutbildad arbetskraft. Statliga myndigheter har här ett stort ansvar för att deltaga i denna typ av lösningar. Det skulle t.ex. vara möjligt att kombinera tjänsten som miljöinspektör med viss forskningsverksamhet för Naturvårdsverket. Ett annat sätt att locka högutbildad personal till glesbygden är möjligheten till avskrivning av studielån. Frågan om att låta dem som flyttar och tar jobb i glesbygden få sina studieskulder avskrivna har diskuterats i många år. I Norge finns ett sådant system. Som ett ytterligare förslag för att få akademiker att flytta till eller bo kvar i glesbygden föreslår vi att ett system med avskrivning av studieskulder prövas under fem år i Norrbottens län. Systemet måste utformas på ett sådant sätt att det uppmuntrar till att människor bor kvar även efter det att lånet avskrivits. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Arbetsmarknaden på landsbygden ser ofta mycket annorlunda ut jämfört med tätorten. På landsbygden finns det t.ex. ett mycket större inslag av säsongsarbete både inom de areella näringarna och inom turistbranschen. Dessutom är arbetsdelningen av nödtvång ofta vanligt och många kombinerar en anställning med egenföretagande. Arbetsmarknadspolitiken måste i större utsträckning anpassas till detta. Folkpartiet kräver att man ser över arbetsmarknadslagstiftningen och att ett landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt i en sådan översyn. Ett exempel på detta är att enmansföretagare idag har mycket små möjligheter till a-kassa när de i princip måste avveckla sitt företag innan a-kassa kan komma i fråga. Företagare som arbetar i säsongsberoende branscher drabbas särskilt av detta, vilket är speciellt problematiskt för många av landsbygdens företagare. Ett annat problem är att den som är gift med en småföretagare kan få svårt att erhålla a-kassa då man automatiskt antar att personen i fråga arbetar i sin partners företag. Folkpartiet kommer att noga följa upp det riksdagsbeslut om en översyn av möjlighet till a-kassa för enmansföretagare som bifölls trots motstånd från Socialdemokraterna och Vänstern. Detta bör ges regeringen tillkänna

Det är också uppenbart att t.ex. vården redan nu har brist på personal i vissa delar av landet. Detta kommer troligen att bli ett allt mer ökande problem. Därför måste man satsa mer på att göra denna typ av arbeten attraktiva. Mycket talar dock för att Sverige inte klarar att lösa arbetskraftsbristen genom de personer som nu finns i landet. Arbetskraftsinvandring kan bidra till att lösa en del av dessa problem.

En mer jämställd landsbygd

Kvinnors företagande är av största vikt för utvecklingen på landsbygden. Det är en intressant iakttagelse man gjort vad gäller erfarenheten efter tre års genomförande av miljö/landsbygdsprogrammet och mål 1-programmet, att kvinnorna har en nyckelroll för de förändringar och den utveckling som sker på landsbygden. Kvinnors nyföretagande har varit drivkraften bakom en breddning av jordbruksföretagandet. Trots de positiva erfarenheterna går fortfarande endast en liten andel av LBU-pengarna till kvinnliga företagare. Detta är olyckligt och regeringen bör bevaka så att man under nästa fyraårsperiod bättre tar tillvara kvinnors möjligheter att söka LBU-pengar. Detta kan troligen göras genom att man har en bredare syn på vilken typ av företag som kan stödjas via LBU-programmen.

Bland annat bristen på bra och intressanta jobb gör att kvinnor i större utsträckning än män lämnar landsbygden. Det är därför viktigt att landsbygden också kan erbjuda kvinnor flera arbetsgivare att välja mellan. Regeringens motstånd mot privatisering av t ex vården lägger här hinder i vägen.

Naturen och det brukade landskapet en av landsbygdens största tillgångar

Utveckla landskapet

Naturen och landskapet är en bas för mycket av landsbygdens speciella värden. Det brukade landskapet ger miljöer för många av våra sällsynta växter och djur. I skogslandskapet gäller det att skydda viktig gammelskog och i skärgården finns ett behov av att skydda många viktiga marina miljöer. Biologisk mångfald och ett bevarande av vårt kulturhistoriska arv utgör viktiga komponenter för det mänskliga välbefinnandet. Närheten till naturen är också ett av skälen till att många människor väljer att bosätta sig på landsbygden. Samtidigt är naturen och landskapet basen för många av landsbygdens företag inom jordbruks-, skogsbruks-, fiske-, turism- och fritidsnäringarna. Det finns också en uppenbar konkurrens om mark framför allt när det gäller tätortsnära landsbygd. Det kan gälla utbyggnad av tätorten, konkurrens mellan jordbruk och golfbanor, behovet av fritids- och rekreationsmark. Detta kräver en mer medveten planering av användning av marken så att man tar tillvara dess möjligheter på bästa sätt. Ur demokratisk synpunkt behövs också en större delaktighet av framförallt dem som bor på landsbygden i denna process. En fördjupad förståelse kring förändringen på landsbygden som berör både service och markanvändning är viktigt. Detta är särskilt viktigt eftersom det finns all anledning att misstänka att framför allt utvecklingen inom jordbruket kommer att leda till stora förändringar i landskapet. Folkpartiet motsätter sig inte dessa förändringar. Landskapet som vi ser idag är i allra högsta grad en följd av hur människan har påverkat naturen genom tiderna. Vi vill dock att man har en insikt om hur denna förändring sker och vilka konsekvenserna blir samt att man till viss del påverkar utvecklingen i önskad riktning.

Folkpartiet vill att

vissa för varje region viktiga traditionella delar av kulturlandskapet bevaras
landskapet utvecklas på ett sådant sätt att biologisk mångfald gynnas - framför allt att man får ett skydd för rödlistade arter
landskapet skall vara tillgängligt för fritid och rekreation - detta gäller inte bara skogslandskap utan också slättlandskap
tillgängligheten bör också i vissa områden gälla för den som är handikappad
nyttjandet av landskapet till traditionella näringar som skogsbruk och jordbruk kan samordnas med bra naturvård
de som nyttjar landskapet för rekreation, eller näring, t ex hästnäring, fritidsfiske, turistnäring, ocksåär delaktiga i de åtgärder som krävs för att bevara och anpassa landskapet till deras behov.

Regeringen bör tillsätta en utredning för att klargöra kunskapsläget kring landskapets förändring och för att se över om de styr- och planeringsverktyg som finns idag är tillräckliga. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Skydda den biologiska mångfalden

Skyddet av den biologiska mångfalden måste vara ett gemensamt ansvar och kostnaden för dessa allmänna nyttigheter bör i stor utsträckning betalas av samhället. Den enskilda markägaren gör stora ideella insatser och svenskt skogsbruk bidrar genom frivilliga naturvårdsavsättningar. Skyddet av viktiga naturområden kan ske genom reservatsbildningar men också genom civilrättsliga avtal mellan markägare och myndighet. Kunskap, samarbete och överenskommelser är grundförutsättningar för ett framgångsrikt miljö- och naturvårdsarbete. Mycket tyder på att landskapsplanering med gröna stråk, våtmarker m m kan spela en stor roll för skyddet av den biologiska mångfalden. Folkpartiet anser att pengar för arbetet med biologisk mångfald såväl som pengar inom EU:s landsbygdsutvecklingsprogram nu i större utsträckning än tidigare bör användas i lokala försöksprojekt. Det är viktigt att tillvarata lokalt engagemang på brukarsidan. Även andra lokala krafter såsom byalag, naturvårdsföreningar, fältbiologer och andra ideella organisationer men även representanter för andra näringar på landsbygden, t.ex. turistföreningar, måste få vara en del av detta arbete. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Förvaltningen av fiskeresurserna måste bli bättre både för att skydda den biologiska mångfalden och för att säkra framtiden för fiskerinäringen. Även här ser Folkpartiet det lokala engagemanget som en viktig del. Vi är t.ex. positiva till att det även i kustregionerna bildas lokala fiskevårdsområden. Vi anser vidare att vi måste få en lösning på finansieringen av fiskevården så att det gynnar det lokala engagemanget.

Jordbruk, fiske, skogsbruk och turism - näringar i nära samspel med naturen

Ett livskraftigt jord- och skogsbruk som är konkurrenskraftigt ligger till grund för en levande och lönsam landsbygd. I skärgården och längs våra kuster har framför allt det kustnära fisket en stor betydelse som bas både för turistnäringen och förädlingsindustrin och därmed för att säkra möjligheterna till ett åretruntboende. Det är omöjligt att få en framgångsrik landsbygdsutveckling utan att de areella näringarna blomstrar.

Lantbruksföretagen har stor betydelse för landsbygdens utveckling, både företagen som sådana och den viktiga miljöskapande funktion som lantbruket utgör. I samband med implementeringen av EU:s nya jordbrukspolitik kommer en förändring troligen att ske för många jordbruksföretag. En alltmer konkurrensutsatt marknad kommer att kräva större lyhördhet för konsumenternas krav, ökad profilering, förädling och nischproduktion samt en ökad öppenhet för olika kombinationsverksamheter såsom miljövård och turism. En ökad möjlighet genom byråkratiska förenklingar för småskalighet, både vad gäller produktion och slakteri, skulle ytterligare öppna för kombinationsverksamheter.

Hästnäringen spelar också en allt större roll för landsbygden. Idag finns det runt 300 000 hästar i landet och uppskattningsvis en tredjedel av den svenska befolkningen har någon typ av kontakt med hästar. Hästnäringen är idag det femte största näringsområdet inom jordbruket och omsätter minst 18 miljarder kronor om året enligt den hästpolitiska utredningen. Medräknat de indirekta verksamheterna lär summan landa på 40 miljarder kronor och 40 000 personer hel- eller deltidssysselsatta inom sektorn. Jordbruksverket har i uppgift att kartlägga och analysera hästnäringen, dess betydelse för miljöpolitiken samt om hästnäringen skall bli en tydligare del av jordbrukspolitiken. Folkpartiet önskar att utredningen också får ett uppdrag att framför allt ge förslag på vilka åtgärder som kan behövas för att få en stark självständig hästnäring.

Skogsindustrin är en av Sveriges viktigaste basindustrier och står för stora delar av den svenska exporten. Ägandet av skogen är idag väldigt ojämnt fördelat i landet. I södra Sverige finns en stor andel privatägd skog medan statligt ägande dominerar i norr. Det är framför allt via Sveaskog som staten äger stora skogsarealer. Vi anser att staten inte bör ägna sig åt kommersiell skogsnäring utan att Sveaskog skall säljas ut. När detta görs bör försäljningen göras på ett sådant sätt att inte en enda stor privat skogsägare tillkommer utan att det är möjligt för lokala aktörer att delta. Så länge staten äger mark både via bolag och statliga verk bör man vara ett föredöme genom att ha en lokal dialog kring hur skogsskötseln bedrivs. De statliga skogarna bör också, tills en utförsäljning skett, kunna användas som utbytesskog vid reservatsbildningar.

Fiskets roll för framför allt skärgården och kustbygderna är viktig. Här är den stora utmaningen att trygga de biologiska systemen så att tillgången på fisk tryggas på lång sikt. Även här gäller det att finna vägar för att kunna kombinera olika verksamheter t ex fiske, småskalig livsmedelsproduktion och turism för att öka den regionala tillväxten.

Det finns många åtgärder att vidta för att utveckla de traditionella arealla näringarna vilket vi utvecklar mera i vår jord-, skog- och fiske-motion.

Den extremt småföretagsbaserade turistnäringen är en naturlig och viktig del av hela Sveriges näringspolitik. 2002 var branschens storlek 2,6 procent av BNP. Folkpartiets turistpolitik utgår ifrån det faktum att en fungerande turistsektor kan ge fler jobb, bättre statliga finanser, ett levande Sverige samt en bättre miljö. Den s.k. ekoturismen är en intressant sektor, som förmodligen passar i Sverige särskilt väl med tanke på vad vi som turistmål har att erbjuda i form av orörd natur och andra kultur- och skönhetsupplevelser. Mer om Folkpartiets turistpolitik står att läsa i vår företagsmotion.

En politik för bra boendeförhållanden i hela landet

Bostadspolitiken har havererat i Sverige. Debatten fokuserar ofta på städernas situation där höga boendekostnader och liten nyproduktion utgör stora problem. Landsbygdens problem kommer ofta i skymundan. I stora delar av Sverige är situationen sådan att produktionskostnaden för ett nytt hus är långt högre än värdet av detta hus på marknaden. Det innebär svårigheter att få lån. Detta leder till att det inte byggs på landsbygden trots att det i vissa fall finns både behov av bostäder och tillgång på billig mark. Två faktorer ställer till extra problem på landsbygden när det gäller bostäder och annan byggnation. Det är dels den allmänna utvecklingen som lett fram till en icke fungerande byggmarknad, dels problemen med "risk"-kapital.

En ofta debatterad fråga när det gäller boendet på landsbygden är strandskyddet. En flexiblare inställning som är anpassad till landets mycket olika förhållanden bör få komma ifråga. Det kan handla om att reglerna för strandskydd skall tillämpas hårdare än vad som ofta sker idag i områden där trycket från exploatering är stort (exempelvis Stockholmsområdet). Däremot skall dispens från strandskyddsbestämmelserna kunna ske för kommuner med stora strandområden under förutsättning att starka miljöskäl inte talar för ett starkare skydd.

Tillgång till social service, kultur och fritidsaktiviteter

Mycket tyder på att det är andra faktorer än bara arbete som styr var människor väljer att bo. Landsbygden har under de senaste åren enligt Glesbygdsverket haft en ökad inflyttning, troligen därför att många uppskattar bl.a. den tillgång till natur och miljöupplevelser som landsbygden erbjuder.

En av de stora utmaningarna är hur man skall erbjuda även landsbygdens befolkning en god social service med daghem, skolor, sjukvård och äldrevård. Utan denna service blir boendemiljön på landsbygden mindre attraktiv och Sverige blir därmed ett allt mer segregerat samhälle.

Det är mycket viktigt att staten tar ett ansvar för sin kärnverksamhet i hela Sverige. Allt oftare lämnas det rapporter om att postservice, apotek, polis och rättsmyndigheter dras in eller läggs ned. Ibland sker detta mer eller mindre i smyg eller ges svepande bortförklaringar. Denna utveckling är inte tillfredsställande, och den sker i hela landet såväl i lands- och glesbygden som i många förorter till våra storstäder. Utan ett grundläggande serviceutbud blir det svårare för privata företag att överleva, och därmed hotas en hel bygd på sikt. På detta område som på så många andra när det gäller landsbygdspolitiken gäller det att vara öppen för flexibla lösningar och ta tillvara enskilda individers engagemang. Folkpartiet föreslår att ett särskilt anslag inrättas i statsbudgeten för "upphandling av grundläggande samhällsservice i regionalpolitiskt utsatta områden". Ett sådant anslag finns redan i dag för den postala verksamheten, men det bör omfatta fler områden. Upphandlingen bör göras regionalt med de regionala beslutsorganen som huvudman. Den grundläggande samhällsservicen bör dessutom tryggas i lag. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Folkpartiet vill öppna för fler privata, kooperativa och föreningsdrivna alternativ. En verklighet där samhället betalar för det sociala trygghetsnätet men där man har en kombination av egna företag, föreningar men även kommun/landstingsdrivna verksamheter är minst lika viktig för landsbygden som för städerna. En friare syn på möjligheten att etablera företag inom t.ex. vårdsektorn skulle t.ex. kunna kombinera byns äldres rehabilitering med spaverksamhet för betalande gäster. Möjligheterna är oändliga om kreativiteten släpps loss. Det skulle ocksåöka utbudet av bra arbetstillfällen och ge framför allt kvinnor fler arbetsgivare än kommun och landsting.

Samtidigt som vi bör se möjligheterna på landsbygden kan vi inte bortse från glesbygdens allvarliga utmaningar på serviceområdet. Det gäller framför allt äldrevården. När de unga flyttar ut blir de gamla kvar. Det innebär att kostnaderna får bäras av färre. För att lösa detta krävs ett fungerande kommunalt utjämningssystem alternativt att staten tar över kostnaderna. Ett stort problem är bristen på arbetskraft inom vården. Vi har redan tidigare berört arbetskraftsbristen men det är viktigt att än en gång påpeka både behovet av utbildning och arbetskraftsinvandring för att lösa dessa problem.Redan i dag är arbete inom vården det område som sysselsätter flest personer i glesbygden. De finns de som befarar att behoven inom vården kommer att vara så stora att detta i princip blir den enda typen av arbete som kommer att finnas i glesbygden och att man därmed får en kollaps av arbetsmarknaden på vissa orter.

Landsbygdens befolkning visar ofta en stor förståelse för att service både vad gäller myndigheter och privat tjänstesektor av naturliga skäl är sämre än i tätorterna. Samtidigt är det en viktig grundförutsättning både för en god boendemiljö och för företagandet att en rimlig servicenivå upprätthålls. Folkpartiet ser allvarligt på att viktiga samhällsfunktioner försvinner helt. Det är synnerligen angeläget att statliga verk och myndigheter verkligen uppfyller sitt regionalpolitiska ansvar - det gäller inom alla områden men kanske allra främst inom rättsväsendet, där det i dag finns stor risk för utarmning av människors rättssäkerhet. Folkpartiet vill stoppa neddragningarna inom polis-, tull-, post- och tingsrättsverksamheterna som nu pågår i Sverige.

Det är också viktigt att glesbygdskommuner kan erbjuda sina invånare tillgång till kultur och fritidsaktiviteter. Detta gör landsbygden mer attraktiv för unga och kan förbättra den sneda åldersfördelningen. Även här gäller det att lokalt kunna ha flexibilitet för att tillvarata varje bygds särart. Regionalpolitiska medel bör kunna användas för kulturella insatser i landsbygd. Vi vill dessutom lyfta fram problemet med den starka koncentrationen av de statliga kulturanslagen till Stockholm. Det är angeläget att kulturkonsumtion kan spridas över hela landet, och därför bör kulturanslagen riktas på ett annat sätt än i dag. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Landsbygden ger ofta tillgång till särskilda typer av fritidsverksamheter med anknytning till naturen och kulturlandskapet, så som friluftsliv, hästsport, segling, m m. Detta är viktiga tillgångar som gör boendet på landet attraktivare. En annan viktig form av kultur och fritidsverksamhet som ofta är stark på landsbygden är föreningslivet och studieförbunden. Det är därför viktigt att dessa sociala och kulturella nätverk stöds.

Samverkan för lokal utveckling och tryggad grundservice

En viktig väg att nå lokal mobilisering är samverkan och samordning. I dag prövas nya former för att samordna servicen i landsbygden. Det innebär t.ex. att statliga verk och myndigheter som post, arbetsförmedling, lokalkontor för länsstyrelse och Almi samverkar med kommunen så att både personal- och lokalkostnader kan pressas. Inte sällan handlar det om att finna smidiga och informella lösningar för att kunna säkerställa en god service. Det är viktigt att sådana förslag uppmuntras och prövas och inte kvävs av byråkratiskt tänkande. Även här är det av yttersta vikt att man beaktar ett underifrånperspektiv när denna typ av service utvecklas. Beslut om lokalsamverkan får heller aldrig hindras av ett stelt regelverk. Det måste istället kännetecknas av flexibilitet och mångfald.

I linje med Folkpartiet liberalernas allmänna krav om en förnyelse av den offentliga sektorn anser vi att man bör pröva ytterligare vägar för att säkerställa service. Till exempel bör det bli regel att statliga myndigheter måste pröva möjligheterna att köpa tjänster från privata företag i syfte att utröna om detta kan medföra att en verksamhet kan förbättras eller bevaras. Detta bör ges regeringen tillkänna.

För att öka lönsamheten i landsbygdsbutiken eftersträvar den att bli central för fler serviceslag. Biblioteksverksamhet, post- och apoteksärenden är exempel på service som sköts via butiken. En positiv effekt av att inrymma dessa verksamheter i butiken är att tillgängligheten ökar genom att butiken oftast har betydligt längre öppettider än den offentliga institutionen. Det är viktigt att myndigheter och statliga monopolföretag som Svenska Spel, Systembolaget och Posten agerar på ett sådant sätt att möjligheten för lanthandlare att överleva stärks. Att så inte alltid är fallet framkommer av en utredning från Glesbygdsverket 2003. Riksdagen bör uppmana regeringen att tydliggöra de statliga bolagens ansvar i dessa fall.

Bra kommunikationer för starkare regioner och kommuner

Utan fungerade kommunikationer kan hela Sverige aldrig få en positiv utveckling. Detta är en grundbult i regionalpolitiken. Därför måste satsningar göras på kommunikationssektorn. Det är främst satsningar på vägar och IT som måste göras, kompletterat med strategiska järnvägssatsningar i vissa landsdelar.

Det är av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och därmed säkra jobb på landsbygden. Det är därför viktigt att vägnätet tjälsäkras så att t ex inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion p g a dåliga vägar. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas. En målsättning bör vara att samtliga allmänna vägar i hela landet skall kunna hållas öppna och farbara under alla delar av året. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

En "väg" som inte får glömmas bort är bra färjekommunikationer till Gotland. Här har staten huvudansvaret för att en god bastrafik kan upprätthållas. Vi anser att ansvaret för denna färjetrafik bör flyttas från Sjöfartsverket till Vägverket för att tydligare peka på färjelinjens betydelse som "väg".

Folkpartiet anser att det förslag till stomvägnät med anslutande vägar av hög kvalitet som den borgerliga regeringen lade fram 1993 måste genomföras. Den nuvarande regeringen har övergett denna plan genom successiva neddragningar här och där, vilket har inneburit att hela landet har fått ett sämre vägnät. Även på järnvägssidan är det viktigt att ett stomnät av hög kvalitet kan upprätthållas. Fler järnvägssträckor måste snabbtågsanpassas för att "krympa landet". På många håll kan bättre regionala tågförbindelser öka pendlingsutrymmet för de boende så att det i större grad blir möjligt att bo på en ort och pendla till en annan.

På många håll spelar de regionala flygplatserna en stor roll för mindre orters kontakt med övriga delar av landet. Folkpartiet anser att dessa mindre flygplatser måste finnas kvar, och ett visst statligt stöd för att de skall kunna överleva måste utgå. Vi anser också att Rikstrafikens upphandling av det s k Norrlandsflyget inte får innebära att resande på dessa linjer har sämre möjligheter till samordning med t ex SAS än andra resenärer i vårt land.

IT-kommunikationer är framtiden för Sverige och dess landsbygd. Goda IT-kommunikationer kan vara ett bra verktyg för att skaffa fler jobb på landsbygden. Det är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i alla delar av landet. Teknikutvecklingen går snabbt på området, och det som är en bra teknik idag kanske är omodern redan om ett halvår. Därför skall vi idag inte lägga ned offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första hand är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Stat och kommun bör endast gå in på denna marknad för att garantera att utbyggnaden når ut till samma kostnad och i rätt tid till dem i landsbygdenellerglesbygden som behöver denför att kunna etablera verksamhet. Det viktigaste är att se till att alla kan få tillgång till IT-uppkoppling till samma kostnad oavsett bostadsort. Debatten har i Sverige handlat mycket om just tillgången till en uppkoppling. Diskussionen om vilka tjänster m.m. som sedan skall finnas att tillgå i näten har nästan helt uteblivit. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Men också de vanliga telekommunikationerna måste diskuteras. Det är viktigt att alla i Sverige på den avreglerade telemarknaden får tillgång till telefoni till rimliga priser.

Det har visat sig att mobiltelefontäckningen är synnerligen dålig på många håll i Sverige, kanske framför allt i Norrlands inland men även på andra håll och också i samband med tågresor. Ur säkerhetssynpunkt är det synnerligen allvarligt att mobiltelefonerna inte fungerar tillfredsställande i olika delar av landet. Det är också en konkurrensnackdel för företagare att de inte kan lita på att de kan nås och nå andra med mobiltelefonen. Det är vår förhoppning att åtgärder vidtas för att förbättra täckningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Persontransportstöd

I den regionalpolitiska utredningen fanns ett förslag att möjligheten till persontransportstöd för flygresor skulle utredas. Någon lösning har inte presenteras, och Folkpartiet föreslår därför att det snarast skall utredas om de företag som är beroende av många persontransporter med flyg för sina anställda skall kunna få ett stöd i likhet med det stöd som utgår för transport av gods. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Bilkostnader

Bil är en nödvändighet för många i Sverige, både i staden och på landsbygden. Under de senaste åren har bensinpriset stigit kraftigt, delvis till följd av den gröna skatteväxling, delvis till följd av internationella faktorer. Det höga bensinpriset slår hårt mot landsbygden där många är beroende av bilen för sina arbets- och serviceresor. Vi förslår att reseavdraget ändras så att det följer prisutvecklingen samtidigt som det bör breddas. Transport till och från barntillsyn bör inräknas i avdraget. Samtidigt måste målet vara att gynna en övergång till icke bensindrivna fordon. Detta är svårare i ett första steg i glesbygd än i tätorter och får inte ske på ett sådant sätt att t ex bensinstationer på landsbygden slås ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Myndigheter som förstår landsbygdens villkor

Det är viktigt att skapa förståelse kring landsbygdens särart inom Myndighets-Sverige. Det gäller allt från länsstyrelser till Socialstyrelsen. I vissa fall är kopplingen till landsbygden självklar men i andra kan det vara svårt att se effekterna av beslut. Detta gäller särskilt vid omändringar av myndigheternas verksamheter. Vid verksamhetsförändringar bör statliga organisationer inte enbart beakta rationaliseringsvinster hos den enskilda myndigheten utan också se hur dessa förändringar påverkar kostnaden för andra statliga verksamheter samt vilka effekter det får på näringslivets generella konkurrenskraft. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Ett av problemen med landsbygdspolitiken är att den är utpräglat tvärsektoriell. En myndighetsstruktur med alltför många små specialiserade myndigheter kan riskera att försvåra för en mer övergripande landsbygdspolitik att komma till stånd. Idag går de sektoriella stuprören ända upp i regeringskanslierna och metoder för att öka samarbetet mellan olika myndigheter och politikområden måste komma till. En splittrad myndighetsstruktur ger ytterligare problem i form av att framför allt företagare inom de areella näringarna måste ha kontakt med olika myndigheter vid arbeten kring landsbygdsutveckling. Små myndigheter har också svårare att vara närvarande i hela landet. Folkpartiet vill inte föregripa den Svegforska utredningen avseende strukturen på svensk förvaltning men vi vill ändå hävda att en inriktning som minskade de sektoriella stuprören och som minskade antalet myndigheter vore önskvärd.

Ett samlat landsbygdsverk som värnar landsbygdsutvecklingen

Folkpartiet anser att tillväxt och näringspolitiska frågor på landsbygden är viktiga. Vi anser därför att man bör ta ett samlat grepp kring dessa frågor. Detta berör då framför allt de areella näringarna, jordbruk, skogsbruk samt fiske. Jordbruket och fisket har framförallt blivit allt mer beroende av den gemensamma Europapolitiken och genomgår just nu stora förändringar. Vi anser därför att det finns all anledning att överväga en förändring av myndighetsstrukturen på dessa områden. Vi skulle vilja se att de funktioner inom Jordbruksverket, Fiskeriverket och Skogsstyrelsen som är viktiga ur ett näringspolitiskt perspektiv sammanfördes under ett gemensamt verk för landsbygden och de areella näringarna. Frågor som rör t.ex. djurskydd och livsmedelssäkerhet och konsumentskydd borde istället överföras till den nya Djurskyddsmyndigheten samt till Livsmedelsverket. Andra delar av verksamheterna inom t.ex. Fiskeriverket bör kunna flyttas till Naturvårdsverket. Vi tror att detta skulle ge en renodling av de olika myndigheternas roll samt ge den föreslagna landsbygdsmyndigheten ett tydligare mandat att på ett brett sätt arbeta med frågor som berör landsbygdsutveckling. Det senare tror vi är viktigt för att skapa en struktur som överensstämmer med hur vi ser på hur framför allt EU:s jordbrukspolitik bör utvecklas från produktionsstöd till ett tydligare stöd till landskaps- och miljöarbete. Viktigt att betona är att det nya verket under inga omständigheter får bli ett organ för opinionsbildning som det nuvarande Glesbygdsverket. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Statliga myndigheters lokalisering

Under en lång rad av år flyttades myndigheter från Stockholmsregionen till övriga landet. Undersökningar har visat att dessa utflyttningar inte har gett den effekt som önskats. Därför bör man i fortsättningen i princip inte flytta på befintliga myndigheter. Däremot är vi positiva till en fortsatt lokalisering av statliga myndigheter till andra delar av landet om det avser nya myndigheter och tar upp den frågan i en särskild motion. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Regionalstöd och landsbygdsutvecklingspengar måste ha tydliga fokus

Mer lokalt beslutsfattande är en nyckelfaktor för att åstadkomma lokal mobilisering. Det gäller inte minst makten över regionalpolitiken. Den kommunala självstyrelsen bör ges ett starkare skydd i grundlagen.

De insatser som görs för att skapa en bra regionalpolitik måste präglas av realism och en riktig verklighetsbakgrund. Folkpartiets idéer om en lokal mobiliseringspolitik passar då bättre än den traditionella lokaliseringspolitiken. Det regionalpolitiska stödet är dessutom alldeles för utsmetat idag. Skall det regionalpolitiska stödet finnas måste det koncentreras till de mest utsatta områdena i Sverige.

Sedan länge har Folkpartiet ansett att de direkta selektiva regionalpolitiska stöden måste avvecklas så långt det är möjligt. Vi menar att det istället är bättre om satsningar görs generellt i hela Sverige på främst ett bättre klimat för de välståndsbildande krafterna, dvs företagsamhet, men också på satsningar inom kommunikations- och utbildningspolitik och en ekonomisk stabil politik.

Stödområden och EU:s regionalpolitiska stöd

Vi vill minska de direkta stöden till regionalpolitiken så långt det är möjligt. Folkpartiets linje för de stöd som trots allt måste finnas kvar utmärks av en långtgående decentralisering av besluten till regionalnivå och en förenkling och schablonisering av de regionalpolitiska stödformerna.

Folkpartiet röstade våren 1998 nej till beslutet om att jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet inte längre skulle få sänkta socialavgifter i stödområdet. Beslutet drevs tyvärr igenom i riksdagen av en majoritet bestående av socialdemokrater och moderater. Sänkta arbetsgivaravgifter anser vi vara ett verksamt medel för att öka antalet jobb. De branscher som drabbas utgör dessutom en betydande del för att få människor att bo kvar i glesbygden. Dessa verksamheter utförs ofta i kombination med annan näringsverksamhet, och de lämnar, inte minst inom jord- och skogsbruket, ett betydande bidrag till att hålla landsbygden öppen och levande. Vi har slagits för att sänkningen av socialavgifter bör återinföras på ett sätt så att de inte bryter mot EU:s regelverk eller på annat sätt kompenseras. Det är därför glädjande att en viss sänkning av avgifterna har genomförts, men EU:s statsstödsregler ger utrymme för ytterligare sänkningar. Detta bör ges regeringen tillkänna.

De nya möjligheter för regionalpolitiska satsningar som öppnats genom medlemskapet i Europeiska unionen har inneburit att regionalpolitiken tillförs ytterligare medel. Dessa resurstillskott skall på effektivaste och mest ändamålsenliga sätt utnyttjas för att bidra till att de regionalpolitiska målen nås. Inom strukturfondernas olika målområden kommer nya former för lokalt och regionalt inflytande att byggas upp. Det kan leda till att nya spännande samarbetsmönster utvecklas, men det får inte innebära att byråkratin utvecklas så att det hämmar en naturlig utveckling av småföretagandet. Vidare måste den byråkrati som utvecklats i administrationen av målområdena med all kraft motverkas, så att EU-stöden kan utnyttjas på ett effektivt sätt.

EU:s översyn av målområdena måste innebära att den "lilla" regionalpolitiken anpassas så att effektiva satsningar i de mest utsatta delarna av landet inte motverkas. Folkpartiet ser med oro på utspädningen av de regionalpolitiska stöden till allt större områden i landet. Här bör istället generella miljö- och landsbygdsutvecklingsåtgärder var mer än tillräckliga.

För att EU:s regionalpolitiska stöd skall kunna utnyttjas effektivt krävs det att staten tar sitt ansvar och ställer upp som medfinansiär.

Ett underifrånperspektiv måste också anläggas vad gäller stödområdesfrågor. Länen måste få mer att säga till om. Det gäller inte minst den administrativa indelningen när det gäller EU-stöd där regeringen mot länens vilja gjort indelningen. Denna indelning måste vara lokalt förankrad. Riksdagen bör även här ha en tydlig målformulering för det regionala stödet. Vi anser att det bör användas till följande.

Att stärka samverkan mellan lokala aktörer för ett bättre lokalt näringslivsklimat.
Att stärka möjligheten för lokala entrepenörer att utvecklas.

Reformera de regionala tillväxtprogrammen

De lokala tillväxtavtalen infördes i samband med riksdagens beslut om regionalpolitiken våren 1998. Hösten 2001 byte avtalen namn till tillväxtprogram. Folkpartiets linje när det gällde avtalen var att vi inte trodde att de var den enda vägen för att lösa i stort sett alla regionalpolitiska problem. Runt om i landet upplevdes att avtalen förde det goda med sig att många olika parter träffades under nya former och diskuterade problemen, men alltför få små företag har varit involverade, mycket beroende på tidsbrist. Egenföretagaren måste sköta sitt företag och har inte möjlighet att delta i stora partnerskapsmöten.

Riksrevisionsverket har tidigare i en granskning av avtalen givit oss rätt i vår hållning. Avtalen har inte lett till så mycket. Speciellt gäller detta tillväxtbefrämjande åtgärder, till vilka endast en mycket liten del av medlen gått.

Nu har alltså avtalen ersatts med de regionala tillväxtprogrammen. Det positiva med dem är att regeringen trycker hårt på att en hel rad politikområdens roll skall tydliggöras. Tillväxtprogrammen får inte bli ytterligare ett forum för enbart diskussioner som inte leder till några konkreta åtgärder eller förslag. Liknande avtal finns i andra länder. I Frankrike finns det tillväxtavtal av en annan modell med statlig garanti om tillväxtmedel som kan vara värd att pröva även i Sverige, så att staten inte slår undan benen på avtalen när de precis börjat fungera.

En bred syn på landsbygdsutvecklingsprogrammen

Landsbygdsutvecklingsprogrammens utformning är nu under diskussion. Folkpartiet ser positivt på att EU nu omvandlar delar av sitt direktstöd till jordbruket till ett utökat LBU-program. Vi anser att regering och riksdag ej i detalj skall styra utformningen av LBU-programmen utan att detta bäst görs av berörda myndigheter. Vi ser dock gärna ett stort lokalt inflytande på hur progammen utformas. Vi tycker att det är principiellt olyckligt att politiker detaljstyr på detta sätt. I stället borde vi sätta upp målen för LBU-programmen och överlåta åt expertisen att på ett riktigt sätt fördela pengar till projekt som uppnår dessa mål. Fördelen med ett sådant arbetssätt är att man dessutom kan ta vara på nytänkande inom jordbruket. Det kan ju finnas andra medel än de som regeringen specificerar för att uppnå målen. Folkpartiet anser att målen med LBU-programmen skall vara

att gynna det öppna landskapet och planeringen av landskapet för att på så sätt få biologisk mångfald framför allt vad avser rödlistade arter
att gynna det öppna landskapet för att uppnå rekreation och upplevelser av kulturlandskapet
att minska kväveläckaget från jordbruket
att minska användningen av bekämpningsmedel och andra farliga kemikalier i jordbruket
att minska jordbrukets klimatpåverkan
att gynna landbygdsutveckling via företagande t ex vad avser småskalig produktion och nyföretagande inom jordbruket.

I den sista punkten vill vi dock lägga en restriktion. Folkpartiet anser inte att ett investeringsstöd är en bra form för att gynna företagande. Vi inser problemet med riskkapital på landsbygden men vill hellre att detta stöd ges i form av statliga garantier för gynnsamma lån till företagandet. Vi tror inte på statens förmåga att bedöma vilka insatser som är företagsmässiga utan vill lämna detta åt de institutioner som normalt arbetar med företags finansiering. Vidare vill vi påpeka att de viktigaste åtgärderna för att gynna speciellt småskalig produktion inte har med bidrag att göra utan med regelverk som fungerar för småföretag och en minskning av samhällets byråkrati. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Budgetpolitiska konsekvenser av Folkpartiets politik

Folkpartiet minskar anslaget för allmänna regionalpolitiska åtgärder med 500 miljoner kronor. Vår föreslagna förändring av myndighetsstrukturen inom landsbygdsområdet gör att Glesbygdsverket kan läggas ner. Vi påbörjar denna avveckling under år 2005 och verkets ram kan minskas med 13 miljoner kronor.

Stockholm den 23 september 2004
Yvonne Ångström (fp)
Marie Wahlgren (fp)	Eva Flyborg (fp)
Nyamko Sabuni (fp)	Sverker Thorén (fp)
Hans Backman (fp)	Nina Lundström (fp)
Lennart Fremling (fp)	Anita Brodén (fp)
Heli Berg (fp)	Runar Patriksson (fp)