En liberal miljöpolitik för hållbar utveckling

Motion 2003/04:MJ472 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

• Miljöpolitik handlar både om den enskilda människans ansvar och global samverkan. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras genom information och utbildning. Det behövs också lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel.

• Naturhänsyn, utvecklingsoptimism och internationalism är grundläggande för Folkpartiets miljöpolitik. Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden. Vi har också en positiv och teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomi, socialt ansvarstagande och miljöhänsyn anser vi vara nödvändigt i arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.

• Hållbar utveckling måste bli mer än ord. Folkpartiet föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts. Kommissionen får till uppgift att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling.

• En av våra största miljöutmaningar handlar om hur vi ska få bukt med klimatproblemen. Vi förespråkar en gemensam europeisk koldioxidavgift som ett första steg. Vi vill också att den handel med utsläppsrätter som nu påbörjas skall fördelas genom auktionsprincipen. Vi vill vidare stödja forskningen om alternativa bränslen.

• Torskbestånden i Östersjön och Västerhavet är allvarligt hotade. Vi vill bland annat sänka fiskekvoterna till forskarnas rekommendationer, skärpa kontrollen av fångstmetoder och fiskekvoter och verka för en fortsatt snabb och genomgripande reform av EU:s fiskepolitik.

• Hotet om en oljekatastrof i Östersjön ökar. Vi vill därför införa ett miljölotssystem för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpa straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt och få Östersjön klassad som särskilt känsligt område. Vi föreslår också att enkelskroviga stortanksfartyg skall ha assisterande bogserbåt.

• I Europa utgör EU ett unikt instrument för att skapa gemensamma miljöregler. Sverige skall fortsätta att vara pådrivande i arbetet för en ny europeisk kemikalielagstiftning. Den skall utgå ifrån att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar samt att utredningsansvaret ligger hos användaren/producenten.

• För att enskilda skall motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i längden synliga miljöresultat som också är ekonomiskt och socialt hållbara. Dessutom måste insamlingssystemen fungera på ett för kunden smidigt sätt.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Innehållsförteckning 3

Förslag till riksdagsbeslut 4

Inledning 7

Liberala metoder för en bättre miljö 7

Hållbar utveckling måste bli mer än ord 8

Internationell samverkan 9

Klimatet 10

EU och klimatpolitiken 10

Utsläppsrätter som kan överlåtas 11

Energipolitiska låsningar 12

Havets miljö och naturresurser 12

Östersjön 13

Den hotande oljan 13

Den hotade torsken 14

Västerhavet 15

Biologisk mångfald 15

Våtmarker 16

Försurning 16

Kalkning 17

Arter 17

Natura 2000 17

Tätortsnära natur 18

Skogspolitik 18

Kemikaliepolitik 19

Gör det lättare för den enskilde att återvinna 21

Förbränning och deponi 21

Avfall 22

Farligt avfall 23

Producentansvaret 23

Miljöforskning 24

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en hållbarhetskommission med uppgift att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationell miljösamverkan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk koldioxidavgift.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att överlåtbara utsläppsrätter fördelas genom auktionsförfarande.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marina reservat.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett särskilt Östersjökonto inrättas i syfte att ställa resurser till förfogande för Östersjösatsningar.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett miljölotsningssystem för fartyg som trafikerar Östersjön. 1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige internationellt skall agera för en översyn och harmonisering av de lagar och konventioner som påverkar havsmiljön.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Östersjön skall klassas som särskilt känsligt havsområde.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att enkelskroviga stortanksfartyg skall ha assisterande bogserbåt.2

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige omgående skall ansöka om att den nyinrättade EU-myndigheten Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA) skall förläggas i Sverige.2

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att EU blir fullvärdig medlem i Internationella Sjöfartsorganisationen (IMO).2

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fortsatt reformering av EU:s fiskepolitik.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principen att sätta fiskekvoterna efter Internationella havsforskningsrådets (ICS) rekommendationer.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevara den biologiska mångfalden.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om naturreservat och naturskyddsområden.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nyanlägga och restaurera våtmarksområden.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett åtgärdsprogram mot markförsurning.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda våra rovdjur.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Natura 2000.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tätortsnära natur.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändringar i förslaget till ny kemikaliepolitik inom EU.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om snabbare utfasning av giftiga bottenfärger.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en differentierad skatt på förbränning av avfall.1

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om differentierad skatt på deponering av avfall. 1

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bryta upp kommunernas monopol vad gäller hantering av farligt avfall.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med en avrapportering rörande det lokala samrådet mellan producenter och kommuner.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av miljökrav för läkemedel.

Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållandet till regeringens förslag utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård enligt uppställning

Anslag tusental kr	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
34:3 Åtgärder för biologisk mångfald	1 441 197	+ 20 000
34:5 Miljöforskning	84 050	+ 20 000
34:7 Internationellt miljösamarbete	66 434	+ 10 000
34:12 Bidrag till SMHI	217 556	– 25 000
34:15 Stöd till klimatinvesteringar	340 000	– 340 000
26:2 FORMAS forskning	296 426	+ 10 000
Nytt konto: Östersjökonto	0	+ 20 000
Nytt konto:Hållbarhetskommission	0	+ 10 000
Summa för utgiftsområdet	3 770 566	– 275 000

1 Yrkandena 3, 27 och 28 hänvisade till SkU.

2 Yrkandena 8 och 13 hänvisade till TU.

Inledning

Människan är beroende av jordens resurser och måste förvalta dem för framtida generationer. Vi måste därför alla ta ansvar för miljön och vår egen livsstil. En ekologiskt hållbar utveckling går att förena med ekonomisk tillväxt, som bygger på ökad effektivitet och mindre slöseri, om politiken är den rätta. Människan har i årtusenden påverkat miljön i sin omgivning. Dagens samhälle påverkar dock miljön i mycket större utsträckning än tidigare. Hotet om ekologiska katastrofer ökar vår generations ansvar. Förutom klimatproblemen är ett dagsaktuellt exempel den akuta miljösituationen i Östersjön och Västerhavet där bland annat torsken är hotad. Otillräcklig övervakning, otillräckliga sanktionssystem och otydlig rättspraxis gör att oljeutsläppen fortfarande är ett verkligt hot.

Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem. Liberaler känner ett ansvar för kommande släkten. Vi har också en teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande, socialt ansvarstagande och miljötänkande anser vi vara en värdefull utgångspunkt för arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Liberala metoder för en bättre miljö

Miljöpolitik handlar om den enskilda människans ansvar och samverkan lokalt, nationellt, regionalt och globalt. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras bland annat genom information och utbildning. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom överföring av kunskap, forskningsresultat och modern teknik.

Det behövs också en lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel. Särskilda miljöåklagare som bevakar miljöns intresse och väcker talan i miljöbrott är viktiga. En löpande revidering av miljöbalken måste ske.

De miljöpolitiska målen ska beaktas vid all samhällsplanering och utgöra en grundläggande restriktion på alla beslutsnivåer. Ekonomiska styrmedel av olika slag är effektiva metoder, som släpper fram de enskilda individernas kreativitet och använder marknadskrafterna i miljöpolitiken. Miljöavgifter kompletterar fastställda utsläppsgränser och innebär att den som släpper ut föroreningar eller utnyttjar en naturresurs får betala för sig. Inom särskilt belastade områden kan man fastställa ett tak för utsläpp och sedan auktionera ut utsläppsrätter under detta tak. Miljöavgifter innebär att alla förorenare motiveras att minska sina utsläpp och att teknikutvecklingen stimuleras i miljövänlig riktning. Om systemet fungerar idealt upphör i första hand de aktiviteter som innebär minst ekonomisk nytta. Om avgifterna dessutom leder till en ökad intäkt för staten, kan skatter med snedvridande effekter på ekonomin sänkas. Detta innebär att en grön skatteväxling genomförs. Det är inte enkelt och självklart vilka metoder som bör användas i varje situation. Det kan vara fråga om försäkringslösningar, exempelvis inom energisektorn. I vissa fall då producentansvar är opraktiskt kan ett pantsystem vara mest lämpligt.

En av de stora utmaningarna är att utforma lämpliga styrmedel för att komma åt de allvarliga miljöeffekter som trafiken åstadkommer. Vi vill skapa förutsättningar för successiv övergång till miljövänligare drivmedel. Folkpartiet liberalerna förordar teknikneutrala skatter på olika fordonsbränslen. Dessutom vill vi uppmuntra ytterligare forskningsinsatser på drivmedelsområdet. De flytande biodrivmedel som idag försöker bryta sig in på den fossila drivmedelsmarknaden i Sverige behöver under en övergångstid stabila regler för att kunna attrahera konsumenterna och därmed etablera sig på marknaden. Tyskland, Storbritannien och Danmark har hittills infört skattereduktion på alternativa drivmedel. Det borde på sikt skapas ett gemensamt skattesystem för alternativa bränslen inom EU. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte vore rättvisande att lägga en stor andel av vägtrafikens skattebelastning på bränslet. Endast någon form av vägavgifter kan korrekt återspegla den miljöbelastning som vägtrafiken ger upphov till i olika delar av landet, eftersom miljöskadorna av bilkörningen blir avsevärt större i tättbefolkade områden än på landsbygden.

Hållbar utveckling måste bli mer än ord

Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. En lärdom från FN-toppmötet i Johannesburg hösten 2002 är att vi inte kan använda gamla tiders organisation, regelverk och styrmedel för att hantera den mycket genomgripande utveckling som krävs. Det gäller också i hög grad Sverige. Vi försöker idag föra in ett hållbart perspektiv i myndigheter och organisationer som skapats i en helt annan tid och med helt andra utgångslägen. Det går inte att klara 2000-talets utmaningar med en struktur som utvecklats under efterkrigstiden och präglats av 1970- och 1980-talens frågeställningar. Detta har under det senaste året blivit allt mer tydligt. Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat konstaterar i sitt slutbetänkande (SOU 2003:31) bl.a. att samordning av politiken för hållbar utveckling i Regeringskansliet saknats, i vissa fall kan det övergripande målet om en långsiktigt hållbar utveckling till och med motarbetas av olika styrmedel. De som arbetar lokalt anser att det saknas en samlad syn på den centrala nivån hur alla de frågor som samhällets olika sektorer ansvarar för kan samordnas i arbetet för hållbar utveckling.

Havsmiljökommissionen säger i sitt slutbetänkande (SOU 2003:72) att vi kommit till vägs ände och frågar sig om det inom ramen för befintliga strukturer är möjligt att lösa problemen. Räcker det att lappa och laga? Vårt svar är nej. Vi vill att en expertkommission tillkallas för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på bättre sätt än idag. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Analysen bör lämna förslag på vilka organisatoriska förändringar som bör genomföras för att skapa ett modernt, effektivt och rationellt fungerande Sverige. Det är dags att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling.

Hållbarhetskommissionen bör ha ekonomiska resurser för att initiera utredningar och riktad forskning inom sitt område.

Internationell samverkan

Liberaler är internationalister. I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande krävs mer solidaritet med människor i fattiga länder. De tidigt industrialiserade länderna har en tradition av att exploatera utvecklingsländernas resurser i form av människor, råvaror och miljö. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som gynnar hela världen. Bindande internationella överenskommelser på miljöområdet måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring. Folkpartiet anser att Sverige inom EU skall verka för internationella överenskommelser. I de fattiga delarna av världen äventyras människors överlevnad av brist på rent vatten och odlingsbar mark. Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som allvarligt tär på naturresurser. Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många stora miljöproblem. Frihandel skapar möjligheter för utvecklingsländerna att bryta fattigdomen.

Folkpartiet liberalerna anser att Sverige i EU skall verka för ett beslut om ett avskaffande av tullar mot de fattigaste utvecklingsländerna. Folkpartiet kräver omfattande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpande världsmarknadspriser, som därmed slår ut jordbruk i u-länder och omöjliggör framväxten av en livsmedelsproduktion för lokal försäljning och export i dessa länder. EU:s handelsministrar har visserligen beslutat att successivt avskaffa tullhinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 ska importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder. Vi menar att mer marknad och mindre reglering är en nödvändig grundläggande princip för att lösa Europas svåra jordbruksproblem och ett viktigt steg för att lyfta u-länderna ur fattigdomen.

Folkpartiet liberalerna förordar en uppgörelse inom världshandelsorganisationen, WTO, om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar och fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder. Efter de strandade förhandlingarna i Cancun anser Folkpartiet att Sverige i EU skall verka för att förhandlingarna snarast återupptas.

Försurningen skadar mark och vatten. Försurande ämnen känner inga nationsgränser. Därför krävs internationella överenskommelser för att minska utsläppen.

Runt Östersjön och Västerhavet återstår problem att lösa vad gäller bland annat övergödning och fiskdöd. Även här krävs omedelbara internationella överenskommelser. Internationellt måste Sverige även hårt driva att en översyn och harmonisering av tillämpningen av de lagar och konventioner som fortfarande gör haven till ”allas rätt men ingens ansvar” vad gäller utsläpp och rovdrift på havets naturresurser.

Folkpartiet anser att det är av yttersta vikt att Sverige aktivt stöder internationell miljösamverkan och att detta också avspeglar sig i aktiv handling. Vi vill därför öka stödet till internationellt miljösamarbete.

Klimatet

Globala klimatförändringar som orsakas av människan är ett av vår tids största miljöhot. Det är de fattiga ländernas befolkning som riskerar att drabbas hårdast av sådana förändringar. Det blir också allt tydligare att den förstärkta växthuseffekten på grund av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser är den viktigaste orsaken till den pågående förändringen av klimatet. Mängden koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten av 1800-talet. Det tar lång tid att värma upp oceanernas enorma mängd vatten. Därför sker klimatförändringarna med stor fördröjning efter att utsläpp gjorts. När man säkert kan notera förändringarna, kan det därför vara för sent att ingripa med måttliga åtgärder.

Den överenskommelse världssamfundet enades om i Kyoto 1997, men som ännu i oktober 2003 inte har trätt i kraft, innebär endast en liten reduktion av koldioxidutsläppen från 1990 till 2010. Man kan därför räkna med att koldioxidhalten i luften kommer att fortsätta att öka. Även om Kyotoprotokollets mål kommer att nås behöver förhandlingar snarast påbörjas om kraftigt reducerade utsläpp efter 2010 för att dämpa ökningen av koldioxidhalten. Dessutom behöver man träffa globala överenskommelser om att reducera utsläppen av andra klimatpåverkande gaser.

EU och klimatpolitiken

Tack vare ett enträget arbete från EU:s sida kunde klimatkonventionen från Rio 1992 omsättas i ett konkret åtagande från i-världens sida att reducera sina utsläpp i form av Kyotoöverenskommelsen 1997. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA som ett block och åtog sig en reduktion för hela unionen på 8 procent mot att USA åtog sig en minskning på 7 procent mellan 1990 och 2010. På hemmaplan återföll EU dock i nationell huggsexa och fördelade utsläppsreduktionerna mellan medlemsländerna efter förhandlingar. Några är vinnare och andra förlorare. Danmark ska minska sina utsläpp med 21 procent, medan Grekland får öka med 25 procent.

För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges ökad makt över den nationella klimatpolitiken. En europeisk miniminivå för koldioxidavgift är ett första steg. Trots att samtliga partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet är att Socialdemokraterna och Moderaterna har bildat en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det medlemsland som har lägst miljöambition att stoppa en rationell klimatpolitik. Risken är stor att problemen ökar när nya medlemmar med stor kolproduktion får vetorätt. Det är därför angeläget att regeringen snabbt ändrar sin inställning och börjar driva frågan om ekonomiska styrmedel i klimatpolitiken på EU-nivå.

Utsläppsrätter som kan överlåtas

När det gäller att förespråka ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken har Folkpartiet en lång och stolt historia sedan 1950-talet. Sören Norrby motionerade i riksdagen om miljöskatter redan 1968 och om skatteväxling på 1970-talet. Överlåtbara utsläppsrätter framfördes av Folkpartiet i Miljöskyddskommittén som förberedde miljöbalken för mer än tio år sedan. Exempelvis gjordes ett särskilt yttrande i betänkandet SOU 1993:27. Det är viktigt att man i varje situation överväger hur effektiva de olika styrmedlen är. För såväl utsläppsrätter som skatter och förbud finns det olika kriterier, som bör vara uppfyllda, för att de ska fungera på bästa sätt. I verkligheten blir förstås inte alla kriterier fullt uppfyllda för något styrmedel.

En gemensam europeisk koldioxidavgift skulle sannolikt inte vara tillräcklig för att klara utmaningen. Om man däremot kräver att viss verksamhet ska ha utsläppsrätter som motsvarar utsläppen, kan man totalbegränsa utsläppen till en nivå, som i förväg bestäms då man utfärdar utsläppsrätterna. Varje utsläppsrätt kan då berättiga till ett utsläpp som successivt minskar år för år om man önskar pressa fram en sådan minskning. Ett första kriterium är att det geografiska område som handeln täcker ska vara lika med det område som påverkas av utsläppen. Detta passar inte koldioxidutsläppen eftersom påverkan är global. Ett andra kriterium är att naturen ska tåla en viss begränsad mängd av utsläppen fast de för närvarande är större än vad naturen tål. Detta stämmer bra för de klimatpåverkande gaserna.

Ett tredje kriterium är att handeln ska avse utsläpp av alla de olika ämnen sammanvägt som ger den effekt som man vill undvika. Detta passar inte mot växthuseffekten så länge som man bara handlar med utsläppsrätter för koldioxid. Det skulle gå att ta med även andra klimatpåverkande gaser och därmed uppfylla detta kriterium. Ett fjärde kriterium är att alla utsläpp av aktuellt slag ska tas med. I och med att det inte nu är aktuellt att behandla utsläppen i transportsektorn och hushållssektorn, beaktas bara ca en tredjedel av koldioxidutsläppen och ca en sjättedel av alla klimatpåverkande utsläpp. Därmed återstår svåra politiska avväganden för att jämföra de olika sektorerna och ett flertal knepiga gränsdragningsproblem uppstår. Utsläppsrätter används effektivast om staten säljer rätterna genom auktion. Då kan man undvika den svåra myndighetsbedömningen om vem som bäst behöver släppa ut de skadliga gaserna. Tyvärr har EU låst sig för att utsläppsrätterna i huvudsak ska delas ut gratis efter de behov som varje anläggning har under första treårsperioden 2005–2007. Under påföljande femårsperiod 2008–2012 ska minst 90 procent av utsläppsrätterna delas ut gratis. Förhoppningsvis kommer man i framtiden att gå över helt och hållet till auktionsprincipen.

För att få en effektiv miljöstyrning bör man år för år minska mängden utsläpp som tillåts tills man når ner till önskvärd nivå. Utsläppsrätten bör gälla under en lång tid framåt så att en försäljning av den ger ett kraftfullt incitament till en anläggningsägare att satsa pengar på att modifiera sin anläggning så att anläggningen ger mindre utsläpp.

Det är mycket positivt att man prövar ett nytt ekonomiskt styrmedel i stor skala för att förbättra miljön, trots att man inte använder systemet med överlåtbara utsläppsrätter på ett optimalt sätt. På sikt vill vi även verka för en global koldioxidavgift.

Energipolitiska låsningar

Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och långsiktiga målsättningar. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst genom att en av utgångspunkterna var det energipolitiska beslut som genomdrevs av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet. Dessa låsningar var oacceptabla för dem som gick emot energibeslutet och anser att Barsebäck ska öppnas igen. Stängningen av en reaktor i Barsebäck beräknas bidra till att utsläppen av koldioxid ökar med 2–4 miljoner ton per år. Skulle även den andra reaktorn stängas ökar utsläppen ytterligare i Sverige eller i våra grannländer.

Sedan Barsebäck 1 stängdes har regeringen vid flera tillfällen hävdat att detta är förenligt med Sveriges klimatpolitiska åtaganden. Regeringen har dock inte presenterat förslag till tillräckliga åtgärder för att bryta den negativa utvecklingen av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Någon heltäckande miljökonsekvensbeskrivning har heller inte presenterats. Regeringen måste ta ställning till fördelningen av koldioxidutsläppen mellan de tre huvudgrupperna, som utgörs av den sektor som handlar med utsläppsrätter, transportsektorn och hushållssektorn. Därefter måste regeringen också presentera rimliga förslag till åtgärder för att nå konkreta resultat i form av mängd utsläppsrätter och rimliga ekonomiska styrmedel för alla tre sektorerna.

Havets miljö och naturresurser

Det hittills bedrivna havsmiljöarbetet är ett misslyckande. Goda intentioner har aviserats men ej genomförts. Ett betydande genomförandeunderskott som aldrig skulle tillåtas på land är en realitet i havsmiljöpolitiken. Havet har blivit ett offer för allmänningens förbannelse. Regeringens havsmiljökommission kommer till slutsatsen att ”vi har kommit till vägs ände” och frågar sig ”om det inom ramen för befintliga strukturer och förvaltning är möjligt att lösa problemen.” Vårt svar är nej, arbetet för att få bort synen på havet och dess resurser som ”allas rätt men ingens ansvar” måste nu intensifieras i riksdag, EU-parlamentet och FN.

Östersjön

Östersjöområdet brottas med stora och allvarliga miljöproblem. Innanhavet Östersjön med dess unika ekosystem fortsätter att smutsas ned genom utsläpp och läckage från samtliga länder, och räknas som ett av de mest förorenade havsområdena i världen. Hotet från oljetransporterna ökar. Till detta skall läggas det mycket akuta läget vad gäller utnyttjandet av Östersjöns naturresurser. Vi vill därför att ett särskilt Östersjökonto inrättas, i syfte att ställa resurser till förfogande för Östersjösatsningar, t.ex. reservatbildningar och till riktade övervakningssatsningar. Folkpartiet är öppet för ytterligare insatser som framför allt kan uppkomma som en del av samarbetet mellan Östersjö-
länderna.

Den hotande oljan

Vattnet i Östersjön innehåller tre gånger så mycket fossil olja som vatten från Nordsjön. Detta är delvis ett resultat av upp till tusen illegala utsläpp av oljeavfall när fartyg rengör tankar och maskiner samt tömmer ofiltrerat vatten i Östersjön. Rysslands kraftfulla ökning av oljeexport över Östersjöhamnar fortsätter. Minst 40 % av fartygen på Östersjön har bristande säkerhet. Oljeskorven ”Prestige” ligger fortfarande på havets botten och läcker olja utanför Galiciens kust medan vi här, i Östersjön, har en lång rad incidenter och olyckor från det senaste året i färskt minne. Vi måste nu sluta låsa upp oss vid en åldrig Helcomprocess som hittills inte givit tillräckligt resultat i dessa frågor och istället med kraft driva havsmiljöfrågorna i EU där de nu står högt på dagordningen. Internationellt måste det nu vara dags att se över och harmonisera tillämpningen av de 20–30 år gamla lagar och konventioner som fortfarande gör haven till ”allas rätt men ingens ansvar”. Även här kan och måste Sverige agera kraftfullt i den grupp inom IMO som ser över det internationella regelverket. Nationellt behöver de första mest akuta delarna av en blivande marin strategi omedelbart sjösättas.

Därför kräver Folkpartiet liberalerna sedan länge ett system med miljölotsning för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpta straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt, att Östersjön ska klassas som särskilt känsligt havsområde, att ansökan om att svenskt vatten klassas som särskilt känsligt havsområde enligt ett enigt tillkännagivande i Sveriges riksdag i januari 2002 snarast inlämnas till IMO, mottagningshamnar för förorenat vatten i alla hamnar vid Östersjön, inrättande av marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper och ett effektivare Östersjösamarbete.

Efter det senaste årets incidenter, och i väntan på slutlig utfasning, är det dags att fördyra transporter för de lastägare som nyttjar undermåligt tonage. Förändras de ekonomiska incitamenten kommer förändringen snabbare. Vi föreslår därför att Sverige med kraft verkar för att enkelskroviga stortanksfartyg i Östersjön föreskrivs ha assisterande bogserbåt. Detta krav skall drivas i Helcom, EU och IMO.

Vi föreslår också att Sverige omedelbart ansöker om att den nyinrättade europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA – European Maritime Safety Agency) ska förläggas i Sverige.

EMSA ska se till att gemenskapens sjösäkerhetsregler tillämpas effektivt, samla information och förvalta databaser, utvärdera och kontrollera klassificeringssällskapen och samordna medlemsstaternas verksamhet. Sverige har lång sjöfartstradition och mycket stor kompetens inom området och dessutom ett av de mest hotade haven i vår omedelbara närhet. Vidare vill Folkpartiet liberalerna att Sverige i EU verkar för att EU blir fullvärdig medlem i IMO (Internationella Sjöfartsorganisationen). Hittills har EU bara observatörsstatus i denna institution, vilket definitivt inte är förenligt med unionens behörigheter inom sjösäkerhetsområdet eller den drivande roll den spelar inom IMO.

Den hotade torsken

Fiskbestånden hotas av utfiskning. Detta gäller i synnerhet torsken i stora delar av Östersjön. Därtill kommer de tusentals fåglar och däggdjur som varje år dödas av nät och andra fiskeredskap. Andra allvarliga hot utgörs av övergödningen och spridningen av miljögifter. Jordbruket måste intensifiera arbetet med att minimera miljöbelastningen. Utsläppen från transporter måste minska. Kunskaperna om kemikaliernas effekter måste öka. Det handlar inte minst om spridningen av hormonliknande substanser, vilka misstänks ligga bakom observerade skador på fisk.

De åtgärder Folkpartiet liberalerna föreslagit, och som nu också tas upp av Havsmiljökommissionen, är tydlig märkning av fisk som fångats med hållbara metoder, principen att sätta fiskekvoterna efter forskarnas rekommendationer, ett kraftigt begränsat foderfiske, förbud mot fångstmetoder som innebär stora bifångster, inrättande av marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper, skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder (ett fiskens ”FBI”) och en snabb fortsättning på den genomgripande reformeringen av EU:s fiskepolitik med ökat fokus på Östersjön och miljön. Därför vill Folkpartiet att den utökning som görs i budgeten vad avser kustbevakningen i huvudsak skall användas för att bland annat skärpa övervakning av fiskekvoter och fångstmetoder men också för att påbörja uppbyggnaden av ett miljölotsningssystem.

Vi föreslår också restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden. För att få bukt med övergödningen bör åtgärder sättas in i vattenavrinningsområdena. Jordbruket måste minimera sitt kväveläckage, vilket kan ske genom exempelvis vallodling, fånggrödor, kantzoner eller genom växtnäringsbalans.

Det är också nödvändigt med höga miljöavgifter för kadmium i hela EU-området, skärpt tillsyn av enskilda avlopp, striktare tillämpning av produktvals- och försiktighetsprincipen och en fortsatt genomgripande reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, med en övergång från jordbruksstöd till miljöstöd.

Västerhavet

Vad gäller Västerhavet är det mesta som redovisats i Östersjöavsnittet tillämpligt även vad gäller övergödning, miljögifter och utfiskning. Glädjande är att här finns redan lokala förvaltningsplaner i bruk i Kosterfjorden (avlysta områden, överenskomna av fiskare och forskare) och i Gullmarsfjorden (fredade perioder, överenskomna av fiskare och forskare). Regionala förvaltningsplaner är en av de viktiga delarna i EU:s nya fiskepolitik och även i den svenska havsmiljökommissionens förslag. Vi tror att detta är modellen för framtiden.

Folkpartiets linje i fiskefrågan är klar. Det är inte det traditionella kustfisket som hotar eller till och med utplånat fiskebestånden längs de svenska kusterna, problemet är det storskaliga, industriella fisket. Vi måste lägga stor kraft på att få till stånd internationell samverkan men kan och måste även agera nationellt.

Vad gäller torskfisket i Östersjön bör de två bestånden, det östra och det västra, förvaltas separat. För det östra beståndet är situationen mycket bekymmersam. Även om hittillsvarande internationella åtgärder följs kvarstår de biologiska grunderna för att fiske inte skall ske. Sammantaget för Östersjön måste torskfisket halveras för att återskapa hållbara torskbestånd. För Kattegatt är situationen högst otillfredsställande. Fiskeförbud är just nu det enda alternativet. Inom EU pågår förhandlingar om en återhämtningsplan för torsk i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt och om tekniska regler för fisket i samma områden. Det är ytterst viktigt att selektiva redskap, särskilt en sorteringsrist i kräfttrålar, och ändrade maskstorleksbestämmelser och minsta landningsstorleksbestämmelser för plattfiskar införs på gemenskapsnivå för att motsvara forskarnas rådgivning och möjliggöra annat fiske än torskfiske.

Biologisk mångfald

Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald gäller arter, den genetiska mångfalden inom arter samt ekosystem och landskap. Biologisk mångfald främjar ekosystemets flexibilitet och uthållighet och behöver på alla sätt skyddas och bevaras åt framtida generationer. Naturens skönhet, rytm och ljud utgör en viktig del av vår livskvalitet och det är en central uppgift för miljöpolitiken att öka möjligheterna till naturupplevelser för alla oavsett om man bor i glesbygd, landsbygd eller tätort. Folkpartiet anser att det nu är dags att utvärdera hur stödet för biologisk mångfald har förvaltats, vilka resultat det givit och hur det kan förbättras och effektiviseras.

Våtmarker

Våtmarkerna har stor betydelse som ekosystem och naturresurser. De fyller också en viktig funktion som naturliga kväve- och fosforfällor. För att minska problemet med övergödningen av sjö och hav är det därför angeläget att inte bara bevara utan även arbeta för att restaurera och nyanlägga våtmarker. Återskapandet av våtmarkerna är nödvändigt för att utöka naturliga filter och för att öka de naturliga vattenreservoarerna. Skyddet av våra våtmarker måste stärkas. Det gäller framförallt de områden som ska skyddas enligt den internationella våtmarkskonventionen och enligt fågeldirektivet.

Försurning

Stora delar av Sverige är i dag försurade och hotas av fortsatt försurning. Det finns inga perfekta lösningar på problemen, men kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i många år och man har på så sätt räddat många småsjöar från en säker död. Det var en akut räddningsåtgärd när effekterna av luftburet svavel och kväve började märkas. Det finns fortfarande inget alternativ till denna kalkning, eftersom man inte fullt ut lyckas komma åt orsaken. I våra marker finns lagrat försurande ämnen sedan årtionden. Vattnet uppehåller sig mångdubbelt längre tid i mark än i vattendrag och när vattnet drar sig genom marklagren avgörs vattenkvaliteten. Sur mark ger surt vatten i våra vattendrag och sjöar. Sur mark läcker dessutom näringsämnen och metaller, framför allt organiskt löst aluminium, till våra vattendrag. I förlängningen påverkas även grundvatten och vattentäkter. Organiskt aluminium renas inte med dagens reningsteknik utan kommer med i vårt dricksvatten, vilket leder till hälsorisker.

Genom att kalka skogsmarken i områden med högt nedfall av försurande föroreningar motverkar man onaturlig markförsurning och förbättrar vattenkvaliteten i bäckar och sjöar. Ett av de mest skadade områdena i Sverige är inlandet innanför västkusten, dvs. delar av Halland, Småland och Västra Götaland, beroende på stor mängd nedfall och berggrund med liten förmåga att neutralisera försurningen. Naturen tar inte hänsyn till de administrativa gränser, oftast länsgränser, som vi har skapat. För att genomföra effektiva åtgärder måste vi anpassa insatserna efter hur vattnet rinner. Därför måste administrationen ske för varje avrinningsområde för sig.

Kalkning

Markförsurning är ett allvarligt problem i Västsverige. Enligt SLU kommer man ej att komma tillrätta med problemen under överskådlig framtid om inte ytterligare insatser görs. Miljömålet ” Bara naturlig försurning” kommer ej att uppnås utan åtgärder. Kalkinsatser i sjöar är inte tillräckligt utan behöver kompletteras med exempelvis skogskalkning och askåterföring från värmeverk. Ett åtgärdsprogram mot markförsurning behöver snarast upprättas. Folkpartiet vill också anslå medel för utökad kalkning, bland annat i skogsområden.

Arter

Skyddet av hotade arter utgör en viktig del av den biologiska mångfalden. Vi har ett särskilt ansvar för att värna om våra rovdjur. De fyra stora rovdjuren, björn, varg, lo, järv, måste få utveckla livskraftiga stammar i Sverige. Skyddsjakt på rovdjur ska starkt begränsas till dess populationerna är tillräckligt stora för att långsiktigt överleva. Djurägare som får sina djur rivna av rovdjuren ska få full ersättning för skadan. Snabb och effektiv kommunikation mellan enskilda och myndigheter är ytterst angeläget.

Natura 2000

Natura 2000 är ett nätverk som håller på att byggas upp inom EU, bestående av naturtyper och livsmiljöer för arter som medlemsländerna kommit överens om att skydda. Natura 2000 stödjer sig på två direktiv, Fågeldirektivet och Habitatdirektivet. På detta sätt ska den biologiska mångfalden i Europa skyddas. Mycket tyder på att svenska regeringen inte agerat tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista, något som bl.a. föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd. Folkpartiet liberalerna anser att fler områden måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt. Fler nationalparker och natur- och kulturreservat behövs för att skydda exklusiva natur- och kulturlandskap. Marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper bör inrättas och de fem som redan beslutats omedelbart iordningställas.

För att få förståelse vid inrättande av reservatsområden är det dock av största vikt att information, dialog och samråd mellan berörda parter ingår. En grundprincip är att markägaren hålls skadeslös. Skötselplaner skall inrättas i anslutning till reservatsbildning. Eftersläpning som bl.a. skett i Västra Götaland är oacceptabelt och försvårar acceptansen för inrättning av nya reservat.

Tätortsnära natur

Stora delar av Sverige har en god tillgång på skogs- och naturområden. En uppgift gör gällande att det finns cirka 300 000 träd per nu levande svensk. Sedan snart ett sekel tillbaka skyddas också särskilt intressanta och biologiskt sällsynta naturområden. Dessvärre är tillgången på grönytor och vild natur mycket ojämnt fördelad och i våra stadsmiljöer finns stora brister på grönytor. Modern forskning visar på entydiga samband mellan vår hälsa och omfattningen av vårt umgänge med naturen.

Vidare visar det sig att människor med närhet till natur eller naturparker är friskare och hämtar sig snabbare efter sjukdom än de med längre avstånd. Också vid mycket korta skogspromenader visar det sig att vår puls sjunker och antalet stresshormoner minskar. Undersökningar visar även att förskolebarn som dagligen ges möjlighet att leka i skog och mark har en snabbare motorisk utveckling och högre koncentrationsförmåga än andra barn.

Det är viktigt att uppmuntra kommunerna att bygga ut grönstråk och s.k. gröna korridorer, vilket kan underlätta för viltets rörelse och spridning också i miljöer som är hårt belastade. Staten är en stor markägare både direkt och indirekt via sitt ägande av olika bolag. Det är viktigt att man i denna roll tar ett stort ansvar för miljöhänsyn, bl.a. genom att skriva in sådana krav i sina ägardirektiv. Samtidigt är det av vikt att påpeka att nedskräpningen av vår natur under de senaste åren har ökat. Vi anser därför att en informationskampanj liknande ”Håll Sverige rent” borde startas.

Skogspolitik

I skogen finns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Skogsbruk ska bedrivas så att den biologiska mångfalden inte hotas. All svensk skog bör vara internationellt certifierad. Olika former av områdesskydd är ibland nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper.

Vid reservatsbildningar eller införande av andra skyddsåtgärder är det viktigt att det skapas en lokal dialog och förankringsprocess med de människor som i sin vardag berörs av detta. Myndigheter som handhar biotop- och reservatsskydd måste göra informations- och dialoginsatser. Avtal är en intressant form av skydd som borde få fler varianter än bara 50-årsperioder. Skyddsvärda områden som är mellan 5 och 30 ha faller mellan biotopskydd och reservat. Offentligt ägd mark ska kunna användas som utbyte mot den mark som den enskilde skogsbonden avsätter som naturreservat. Likaså behöver styrmedlen förstärkas i form av bland annat bidrag till naturvårdsinriktad skötsel. Principen skall vara att brukaren skall hållas skadeslös och intrångsersättning skall utgå. Stor flexibilitet krävs för att finna optimala lösningar på inlösen samt skötsel av naturreservat och naturvårdsområden. Ansvarsfördelningen mellan skogsvårdsorganisationen och länsstyrelsernas/Naturvårdsverkets ansvarsområden borde ses över. Sveriges gröna guld – skogen – är en synnerligen viktig näringsgren. Nationalekonomiskt svarar skogen för ett nettoexportvärde på 80–90 miljarder kronor årligen. Det utgör 60 % av Sverige export.

Folkpartiet är frågande till att så liten del satsats på kompetensutveckling inom skogssektorn. De projekt som genomförts är långt ifrån tillräckliga. Utbildningsinsatserna kring ”Levande skog” avbryts nu eftersom projektet avslutas. En översyn och omfördelning av miljöresurser till förmån för dessa insatser är av största vikt. För att försäkra att skogen inte utarmas vid avverkning måste ett bättre instrument till för att tillförsäkra återplantering. En enkel metod att skyndsamt förhindra ”skogsklippare” är att låta återplanteringsgarantin följa skogsfastigheten. Det väsentligaste är att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder för att förhindra framtida handel av skogsfastigheter där återplanteringsgarantin enligt nuvarande bestämmelser faller i samband med försäljning. Markförsurning är ett allvarligt problem i Västsverige. Enligt SLU kommer man inte att komma tillrätta med problemen under överskådlig framtid om inte ytterligare insatser görs. Miljömålet ”Bara naturlig försurning” kommer ej att uppnås utan åtgärder. Kalkinsatser i sjöar är inte tillräckligt utan behöver kompletteras med exempelvis skogskalkning och askåterföring från värmeverk. Ett åtgärdsprogram mot markförsurning behöver snarast upprättas. Folkpartiet vill öka anslaget för kalkning.

Ett annat allvarligt problem är den skada på späda tallar och lövträd som förorsakas av älgar och annat vilt. Återplantering av tall är exempelvis hotad. För att komma tillrätta med problematiken krävs samförståndslösningar mellan alla inblandade intressenter med bistånd av skogsvårdsstyrelserna.

Kemikaliepolitik

Vi lever i ett kemikaliesamhälle. Det innebär i grunden mycket gott i form av mediciner, säkrare mat, och nya material. Men till skillnad från i många andra sammanhang kan vi när det gäller kemikaliepolitiken aldrig acceptera att ta det onda med det goda. Här måste säkerhet för människor och miljö alltid ha huvudprioritet. Ambitionen att skapa en hälsosam miljö utan störande miljögifter kräver stora insatser från samhällets samtliga aktörer. Huvudansvaret, för att förhindra spridning av farliga kemiska ämnen måste ligga hos användare och tillverkare av dessa. Statens viktigaste ansvar är förutom Kemikalieinspektionens granskande verksamhet att säkerställa en kvalificerad forskning inom området. Korrekt vetenskaplig information utgör en av de viktigaste grundstenarna i arbetet med att tidigt identifiera hot. Kemikaliepolitik ska utgå från följande övergripande beslutsprinciper: att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar och att utredningsansvaret ligger hos användare/producent vad avser riskutvärdering av kemiska ämnen (det senare ska inte bara gälla nya kemiska ämnen).

Inom EU pågår nu ett intensivt arbete kring ett nytt regelverk avseende kemikaliepolitiken (REACH). Det förslag som kommissionen presenterade den 7 maj 2003 för en bred remiss innehåller dels en samordning av tidigare lagstiftning, dels flera grundläggande förändringar i systemet för att reglera kemikalier. De viktigaste är följande:

• Ett tydligt ansvar läggs på industrin när det gäller att bedöma och hantera risker med kemikalier. Ansvaret läggs främst på tillverkare och importörer.

• Industrin ska lämna riskbedömningar av cirka 30 000 ämnen före år 2016. Kemikalier som produceras i stora mängder eller har vissa egenskaper prioriteras. Genom riskbedömningarna ska kunskapen öka om de kemikalier som redan finns på marknaden.

• Kemikalier med vissa farliga egenskaper ska inte få användas utan särskilt tillstånd.

En ny självständig europeisk myndighet ska administrera kemikaliesystemet i samarbete med kommissionen och medlemsländernas myndigheter. Vidare vill Folkpartiet ha ett förbud mot bromerade flamskyddsmedel.

Förslagen pekar i en riktning som innebär kraftigt höjda ambitioner och krav vad gäller dokumentationen kring kemikalier och riskbedömningen av dessa. Folkpartiet anser att inriktningen av dessa förslag är bra och helt i linje med vår syn på producenternas ansvar. Därför bör Sverige vara aktivt pådrivande i detta arbete. Det är dock viktigt att regelverket utformas på ett så smidigt och obyråkratiskt sätt som möjligt, både för att minska kostnaderna för tillverkarna och för att påskynda arbetet. Vidare bör man överväga att samordna delar av regelverken med andra liknande arbeten som sker internationellt, t.ex. GHS (Globally Harmonized System of Chemical Classification and Labelling). I det nuvarande förslaget finns lägre krav på reaktionsintermediärer (kemikalier som endast finns för att tillverka andra kemikalier). Detta är naturligtvis rimligt vad avser slutna processer men inte i de fall då intermediären t.ex. transporteras mellan olika produktionsplatser och därmed utgör en potentiell fara vid transporter. Vidare ingår inte pesticider och läkemedel, det senare är endast acceptabelt om man inom EMEA får i uppdrag att ta fram regler för miljöbedömning av läkemedelssubstanser. Den viktigaste kritiken mot förslaget är dock att man måste inarbeta tydligare skrivningar om vikten av försiktighets- och substitutionsprincipen samt att man i större utsträckning måste införa tidsramar för när tillståndsprövning av de farligaste kemikalierna skall genomföras.

Det arbete som görs inom EU är bra men det är viktigt att man fortsätter med det gemensamma arbetet. Speciellt måste detta avse att ta fram strategier och åtgärder för att minska spridningen av farliga kemiska ämnen samt en snabbare utfasning av kemikalier som är farliga för miljö och människors hälsa. Ett sådant område är den miljöpåverkan som fås av bottenfärger för båtar. Här bör Sverige verka för en snabbare utfasning av miljöpåverkande bottenfärger. Tidigare i år fattades beslut om att förbjuda ett av de mest skadliga ämnena – tributyltenn. I nuläget föreslår vi inget direkt ytterligare totalförbud men i takt med att alternativa bottenfärger utvecklas bör ytterligare produkter totalförbjudas. Framför allt bör man i så fall inrikta sig mot bottenfärger som har ett ”steady state” kopparläckage på mer än 25 µg Cu/cm 2 och dygn samt färger som innehåller svårnedbrytbara miljötoxiska organiska föreningar.

Gör det lättare för den enskilde att återvinna

En nödvändig förutsättning för att kretsloppssamhället ska bli verklighet är att det finns ett engagemang från den enskilda medborgaren. Vi vill därför betona vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament för att återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och skärpas. För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Det är viktigt att ställa höga krav på dem som är ansvariga för insamlingsverksamheten För att enskilda ska motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i längden synliga miljöresultat som också är ekonomiskt och socialt hållbara. Det är därför angeläget att det finns verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas. Vidare måste insamlingssystemen fungera på ett för kunden smidigt sätt. För att detta skall ske måste bl.a. Naturvårdsverkets uppdrag att ta fram en vägledning för vad som ska ingå i det lokala samrådet mellan producenter och kommuner kring insamlingsverksamheten omedelbart verkställas. Regeringen bör återkomma med en avrapportering av detta arbete senast hösten 2004. Om ingen märkbar förbättring har skett gentemot nuläget skall regeringen återkomma med nya förslag senast 2005.

Folkpartiet vill också betona vikten av att med hjälp av olika ekonomiska styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Detta kan uppnås genom att man arbetar med differentierade avgifter från nolltaxa och uppåt på avfallet. Speciellt viktigt är differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till mängden lämnat avfall så att uppkomsten av sopor verkligen minskar. För att få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta konsumenterna med bättre ekonomiska incitament.

Det är viktigt att inse att vi lever i en global marknad. Detta faktum gäller självfallet återvinningen av avfall. Ett stort antal konsumentförpackningar återvinns inte idag eftersom de producerats utanför det svenska återvinningssystemet. Vi anser att den bästa lösningen skulle vara att EU kom överens om ett gemensamt system för t.ex. återvinning av aluminiumburkar. Om en bra lösning på EU-nivå inte uppnås bör man överväga att lägga ett större ansvar på försäljnings- och distributionsleden för återvinningen. Affärer som saluför förpackningar som inte ingår i retursystemen skall med vårt förslag kunna åläggas att erlägga en avgift till retursystemet för att man där tar emot förpackningarna.

Förbränning och deponi

Förbränning utgör den sista utvägen före deponi. Avfallshierarkin skall gälla och med det menar vi att det avfall som uppstår i första hand skall återanvändas, i andra hand materialåtervinnas, i tredje hand energiutvinnas. I sista hand skall avfallet deponeras.

Man bör skilja på förbränning av sorterat avfall, vilket kan göras med bättre miljöhänsyn, och förbränning av osorterat avfall. Den senare hanteringen utgör bl.a. en källa till dioxinbildning. Folkpartiet anser att vi bör ta steget fullt ut och besluta om att införa en differentierad skatt på förbränning. Den bör dock vara lägre än deponiskatten för att styra mot återanvändning och materialåtervinning. Den bör inte innefatta förbränningsskatt på biobränsle. Exempel på när förbränning är en lyckad form av energi och näringsåtervinning är eldning med skogsavfall i form av flis och annan träflis från rent trä, vilket ger en utmärkt fin aska som kan återföras till skogsmark. Aska har högt pH-värde och innehåller de spårämnen som växande skog tar upp och lagrar i barr och finkvist. Askåterföring i kombination med kalk är en utmärkt form för vitalisering av försurad skogsmark. Ett problem är att behandlat virke (kreosotimpregnerat, tryckimpregnerat) blandas med rent träavfall till energiflis. På så sätt undviker verksamhetsutövaren att betala avgifter för miljöfarligt avfall. Vi anser att det behövs ett kontroll- och deklarationssystem för träflis.

Folkpartiet är i grunden för att man använder ekonomiska styrmedel inom miljöområdet. En förbränningsskatt gynnar fortsatt teknikutveckling inom återvinningsområdet. Samtidigt finns det tillfällen när förbränning är det bästa alternativet både från miljö- och samhällsekonomisk synpunkt, och det är viktigt att ha en väl avvägd avgift. Därför måste avgiften för förbränning sättas på ett sådant sätt att miljömässigt sund materialåtervinning gynnas. Vi vill undvika en situation där materialåtervinning tvingas fram även om materialåtervinning är ett sämre alternativ än förbränning t.ex. på grund av långa transporter eller miljömässigt tveksamma återvinningsprocesser. Sorterat avfall skall vara helt eller delvis befriat från förbränningsskatt. Skattereglerna får inte heller vara sådana att de gynnar oljeförbränning på avfallsförbränningens bekostnad även om avfallsförbränning i huvudsak skall ses som ett sätt att ta hand om avfall, inte som en källa till energi.

Folkpartiet anser att det finns skäl att utreda möjligheterna för en differentiering av deponiskatten beroende på avfallets innehåll av miljö- och hälsoskadliga ämnen.

Avfall

Grunden för att nå en hållbar utveckling är att hitta en balans så att det vi producerar återanvänds eller återvinns och ger minsta skada för natur, miljö och människa. Målsättningen är att vi genom ny teknik lär oss producera så lite avfall som möjligt. Kloka lösningar på produkter som använder t.ex. mindre förpackningar är viktigt. Samtidigt kommer ett modernt samhälle alltid att producera en viss mängd avfall, och av den anledningen måste omhändertagandet av avfall bli bättre. Avfallspolitiken ska främst syfta till att minimera mängden avfall. Det avfall som ändå uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand ska material återvinnas, i tredje hand ska energi utvinnas ur avfallet. Endast om detta inte är möjligt ska avfallet deponeras. Grundprincipen ska vara att avfall ska tas om hand så nära källan som möjligt. Beslut kring hur återvinning sker (energi- eller materialåtervinning) bör baseras på en helhetsbedömning. I denna bör ingå transporter, miljöeffekter av återvinningsmetoden, energivinster mellan återvinning och nyproduktion, alternativ till den energi som återvinns via sopförbränning etc. Det är uppenbart att även om man skall ha en nationell grundsyn på hur kretsloppspolitiken skall ske bör man i ett land som Sverige anpassa politiken efter de mycket olika regionala förhållanden som råder i landet. Därför bör den regionala beslutsnivån få ett stort ansvar att tillsammans med Naturvårdsverket ha ett huvudansvar för den regionala strategin för återvinning.

Farligt avfall

Vi anser att det är mycket oroande att rapporter visar att det finns en kraftig variation i kommunernas insatser inom insamlingen av farligt avfall från hushållen. Regeringen bör här sätta mätbara miljömål för hur stor fraktion av hushållens farliga avfall som skall omhändertas. Vidare bör regeringen ge länsstyrelserna ett tydligt uppdrag att följa upp kommunernas arbete med hur farligt avfall hanteras. Regeringen bör återkomma inom tre år med en uppföljning av vad de vidtagna åtgärderna har haft för effekt. Det är viktigt att kommunernas monopol vad avser avfallshantering från verksamheter försvinner. Uppföljningen av att farligt avfall tas om hand på ett korrekt sätt bör kunna ligga inom den vanliga miljötillsynen av verksamheten. Folkpartiet anser därför att man bör ta bort bestämmelsen i 15 kap. 10 § miljöbalken, som reglerar kommunernas rätt att föreskriva att transporter, återvinning eller bortskaffande av farligt avfall skall ske genom kommunens försorg.

Producentansvaret

För att nå målet om avfallsreduktion är det viktigt att producentansvaret utformas så att det uppmuntrar till minskad mängd avfall, till produkter som är lätta att återanvända och till produkter vilkas komponenter lätt kan separeras för att återanvändas. Producentansvaret bör därför utvärderas noggrant och vidareutvecklas. Dagens producentansvar kräver kvantitativa och mätbara mål som är tidsbestämda och successivt skärps. Då det viktiga är att få en acceptans av kretsloppstänkandet bör en samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster. Naturvårdsverket bör få som en del av sitt övergripande ansvar att se över dessa saker. Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter. Det individuella ansvaret för olika producenter skall, enligt vår mening, så långt som möjligt stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa kretsloppsförsäkringar för en rad produkter, exempelvis bilar, datorer, elektroniska produkter och vitvaror. En kretsloppsförsäkring tecknas av den enskilde producenten med ett försäkringsbolag som tar ansvaret för att produkten återvinns enligt gällande lagar och regleringar. Försäkringsbolagen kommer troligen att premiera företag och produkter med låga omhändertagandekostnader och hög återvinningsgrad, vilket därmed ger den enskilde producenten incitament att tillverka just sådana produkter. Försäkringen måste vara sådan att försäkringsbolaget tar hela kostnaden för produkten – både återvinning och eventuell deponering. Vi anser att det är dags att ta steget fullt ut och införa försäkringssystemet för någon produktgrupp.

Miljöforskning

En liberal miljöpolitik grundar sig på tanken att de miljöbeslut som fattas ska vara baserade på en rationell grund. Detta innebär att miljöforskning för oss är av allra största vikt. Den liberala forskningspolitiken på detta område skiljer sig inte från de grundpelare vi har på andra forskningsområden. Vi tror att det är av stor vikt att stärka den enskilda forskarens fria ställning. Det är endast då man vågar komma med obehagliga sanningar. Detta är ett av skälen till att vi vill öka fakultetsanslagen till våra universitet. Detta hindrar dock inte att det behövs tillfälliga punktinsatser och utredningar. Detta är skälet till att Folkpartiet vill göra en förstärkning av konto 26:1 Formas. Denna satsning bör vara riktad mot framtagandet av alternativa bränslen, framför allt vad avser stöd till samverkan mellan företag och akademi.

Stockholm den 7 oktober 2003
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Anna Grönlund (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Sverker Thorén (fp)
Lennart Fremling (fp)	Anita Brodén (fp)
Marie Wahlgren (fp)	Heli Berg (fp)