En ny arbetslivsförsäkring
Motion 1994/95:Sf212 av Olof Johansson m.fl. (c)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Socialförsäkringsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1995-01-25
- Bordläggning
- 1995-02-07
- Hänvisning
- 1995-02-08
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Dagens välfärdssystem står under debatt. Alltfler ifrågasätter dagens trygghetssystem dels utifrån att det upplevs som orättvist och inte omfattar alla, dels därför att allt fler inser att det är ekonomiskt ohållbart.
Det socialdemokratiska partiet uppfattar sig så förknippat med välfärdsbygget att det inte ser de orättvisor som finns i dagens system, utan alltid skyndar till dess försvar. Socialdemokraterna är oförmögna att skapa en verkligt generell välfärd, som inte lämnar stora grupper utanför och som inte i första hand gynnar höginkomsttagarna. Deras förmåga inskränker sig till att göra kosmetiska justeringar, som med dagens samhällsekonomiska situation alltid leder till olika besparingar på marginalen. Dessa besparingar innebär att man tråcklar vidare på det gamla lapptäcket och till sist blir konsekvenserna näst intill oöverskådliga. Förändringarna leder till nya förändringar, då hela tiden otillfredsställande konsekvenser uppstår.
Samhällsekonomin och samhällsutvecklingen kräver att vi bygger en välfärd, som ger alla grundtrygghet. Centerns förslag till grundtrygghet innebär att vi solidariskt garanterar alla att omfattas av det generella trygghetssystemet.
Dagens trygghetssystem
Dagens socialförsäkringar är avsedda att ge ekonomisk trygghet till alla. Istället har beroendet av behovsprövade socialbidrag ökat. Transfereringarna utgör en stor del av hushållens inkomster och behovet av kontantunderstöd är i dag större än under 30-talet.
Inkomstskyddet som huvudprincip i den statliga välfärdspolitiken medför att staten ger olika mycket trygghet; mest till dem som redan har mest och inget till dem som inte kunnat eller hunnit kvalificera sig. När trygghetssystemen utgår från den enskildes anställningsförhållanden, leder det till att de allt större grupper, som inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, också hamnar utanför den generella tryggheten. Att på detta sätt utestänga stora grupper från den generella tryggheten är djupt orättvist.
Regeringens förslag att undanta ungdomar mellan 18 och 20 år från arbetslöshetskassa är det senaste exemplet på Socialdemokraternas politiska ovilja att ge alla medborgarna en generell välfärd.
Centern vill förena trygghet och frihet. Välfärden ska ge alla medborgare trygghet men också personligt ansvar för sina liv och handlingar. Grundtrygghet innebär att statens roll begränsas till att garantera grundläggande behov, lika för alla. Sedan dessa behov tillgodosetts, måste människors personligt präglade behov och önskemål ges utrymme.
Trygghet utan ekonomisk skuld
De nuvarande systemen har lovat mer än vad de kan hålla. En beräknad ökning av välståndet har intecknats i olika reformer de senaste årtiondena. Detta har skett genom att ta hög tillväxt för given. När denna tillväxt uteblivit har obalanser uppstått. ATP-systemet och de samlade socialförsäkringarna har på det sättet ökat sina utgifter i en snabbare takt än inkomsterna. Resultatet har blivit stora underskott, som medverkar till en växande statsskuld.
Välfärd, som betalas med lån, blir osäker. Välfärd, som gör att ekonomin vacklar, blir otrygg. För att nå verklig trygghet, då medborgarna kan lita på att välfärden håller vad den lovar, måste välfärden utformas så att ekonomin håller långsiktigt. Konsekvensen av att statens finanser under lång tid går med underskott blir att nuvarande generationer skjuter över sina skulder på kommande generationer. Det innebär att de, som inte fått ta del av välfärden än, får betala. I det perspektivet är det nödvändigt att förändra förmånerna. Om detta ska kunna ske måste de som är i störst behov av trygghet i vårt samhälle skyddas. Den svåra kombinationen, att minska förmånerna och samtidigt värna dem med störst behov, kan uppnås genom grundtrygghet.
Principer för Centerns grundtrygghetsmodell
Den generella välfärden ska omfatta alla. Centern avvisar både ett samhälle som ensidigt bygger på behovsprövade bidrag och ett som ensidigt bygger på inkomstskydd för den som kvalificerat sig genom att ha haft arbete. Inget av dessa system uppfyller de krav Centern ställer på en välfärd som omfattar alla och som behandlar alla lika. För att målsättningen om generell välfärd ska uppnås måste socialförsäkringarna förändras.
Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten. Det innebär en övergång från principen, där man kvalificerar sig genom gjorda prestationer, en princip som präglat industrisamhället, till principen om att tryggheten ska grundas på att man är samhälls- medborgare, en princip som bygger på gemenskapstanken.
Principen om att man kvalificerar sig genom prestation innebär att de som inte kommer in på arbetsmarknaden utestängs från den generella välfärden. Detta utanförskap är oacceptabelt. Det handlar om ungdomar, som står i beredskap att etablera sig i vuxenlivet genom att via arbete försörja sig själva och det handlar om kvinnor eller män som ensamma har försörjningsbördan för sig och sina barn.
Principen om grundtrygghet och medborgarskap i trygghetssystemen kan och ska förenas med en ekonomisk politik som skapar arbeten. Därigenom skapas ekonomisk trygghet och personlig värdighet, vilket minimerar antalet medborgare som behöver utnyttja de statliga trygghetssystemen.
Principen om medborgarskap innebär inte kravlöshet. Centerns grundtrygghet stärker arbetslinjen. Den, som efter upprepade erbjudanden inte är beredd att ta anvisat arbete, ska kunna utförsäkras. Den som däremot utan egen förskyllan står utanför arbetsmarknaden, är sjuk eller på annat sätt är tillfälligt eller långvarigt oförmögen att försörja sig, ska omfattas av det generella systemet.
Statens, parternas och individens roll
Utöver den obligatoriska delen i trygghetssystemet kan olika trygghetsbehov tillgodoses genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det gäller försäkringar för ytterligare inkomstskydd vid sjukdom och arbetslöshet, för extra kompensation vid arbetsskada eller andra försäkringsförmåner. Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro. Ersättningsnivåerna får inte motverka viljan till arbete.
Denna mångfald ger förutsättningar att uppnå en välfärd som förenar kraven på trygghet med behoven av frihet.
Inslag av inkomstskydd
Inkomstskydd i en obligatorisk försäkring innebär trygghet för hushållen i den meningen att man kan upprätthålla sin konsumtionsnivå, trots frånvaron av arbete. Den som har hög lön har ofta tagit på sig höga fasta kostnader och är därför, även vid höga inkomster, sårbar i sin situation om endast grundtrygghet erbjuds. Ett inslag av inkomstskydd i den obligatoriska försäkringen innebär att kostnaden för högriskgrupper sprids ut på hela befolkningen. Det nya trygghetssystemet bör tillhandahålla obligatoriskt inkomstskydd upp till normala löntagarinkomster, även om systemen förändras underifrån genom införd grundtrygghet.
Arbetsmarknadens parter har en viktig roll när det gäller att avtalsvägen skapa inkomstskydd ovanför det obligatoriska skyddet.
Centerns förslag till arbetslivsförsäkring
Centern förordar en kraftig renodling av de sociala trygghetssystemen. Vi ersätter dagens system med i huvudsak tre, vilka omfattar en arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder, ett familjestöd i form av barnkonto samt ett pensionssystem.
Denna motion behandlar arbetslivsförsäkringen. Våra förslag på familjepolitikens område behandlas i en särskild motion. Centern står bakom den pensionsreform som riksdagen beslutat om. Det nya pensionssystemet har betydande inslag av grundtrygghet, där Centern varit pådrivande för att åstadkomma detta. Det är angeläget att långsiktiga beslut fattas med brett politiskt stöd. Centerpartiet kommer därför inte att lägga förslag på förändringar i denna delen av trygghetssystemet.
Trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och handikapp
De olika statliga försäkringar som ersätter inkomstbortfall under den yrkesverksamma delen av våra liv ska sammanföras i en obligatorisk arbetslivsförsäkring. Försäkringen ska i princip omfatta hela arbetskraften, d.v.s. samtliga medborgare i landet som står till arbetsmarknadens förfogande från 18 år och upp till normal pensionsålder, 65 år.
Kravet för att omfattas av försäkringen ska dock vara ambitionen att arbeta, d.v.s. stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka arbete. Människor, som vill arbeta men tillfälligt eller långvarigt p.g.a. sjukdom eller funktionshinder är oförmögna att göra detta, ska också ingå i den generella tryggheten. Dessa krav innebär att en behörighetsprövning sker, så att endast de som uppfyller dessa krav ingår. Likaså ställs krav på deltagande i rehabilitering och aktivering i syfte att återgå till egen försörjning.
Arbetslivsförsäkringen ersätter och samordnar därmed den nuvarande ersättningen vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet, förtidspension, tillfällig föräldrapenning och lönegaranti vid konkurser. Detta innebär en avsevärd förenkling jämfört med dagens olika system och skiftande ersättningsnivåer. Systemet blir därmed enklare och lättare att överblicka för den enskilde. Möjlighet att växla mellan systemen för att erhålla förmånligaste ersättningen elimineras också.
Den sjuk- och arbetsskadeberedning som arbetar bör ges tilläggsdirektiv för att utreda en samlad arbetslivsförsäkring där även arbetslöshetsersättningen ingår och med den inriktning som föreslås i motionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Ersättning från försäkringen ger ekonomisk grundtrygghet och visst inkomstskydd för den som ofrivilligt tvingas att avstå från arbete. Ersättningsnivåerna ska bestämmas så att det alltid finns incitament som uppmuntrar till förvärvsarbete eller rehabilitering och aktivering som siktar på förvärvsarbete. Ersättning från försäkringen ska således aldrig uppgå till normal lön.
Arbetslivsförsäkringen ska innehålla dels en grundpenning och dels en inkomstrelaterad arbetslivspenning. Det bör dessutom finnas starka stimulanser för att återgå till arbete t.ex. genom aktiveringstillägg. Utöver dessa delar ska det finnas möjlighet till privata lösningar genom avtals- eller privata försäkringar.
Grundpenningen
I arbetslivsförsäkringen ska en lägsta ersättningsnivå, grundpenning, garanteras. Det betyder att personer som i dag är hänvisade till behovsprövade socialbidrag förs över till och ingår i den generella tryggheten. Förutsättningen för att erhålla grundpenning är att man är beredd att ta anvisat arbete, både tillsvidareanställningar och tillfälliga vikariat.
Grundpenningen får inte vara så låg att individen inte kan täcka grundläggande behov av mat, boende och kläder men inte heller så hög att den motverkar viljan till eget arbete och försörjning. Grundpenningen ska inte indexuppräknas, utan justeras i takt med det utrymme som finns inom arbetslivsfonden. Grundpenningen bör motsvara ersättningen i kontant arbetsmarknadsstöd, KAS.
Grundpenningen är ett fördelningspolitiskt inslag i arbetslivsförsäkringen som saknar försäkringstekniskt inslag. Detta inslag finansieras genom att höginkomsttagare får betala proportionerlig avgift även för den del av lönen som överstiger taket i försäkringen. Det blir en omfördelning från höginkomsttagare till dem med låg eller ingen inkomst.
Det som ger behörighet till försäkringsersättning är viljan och ambitionen att arbeta. Skulle en individ vid arbetslöshet erhålla ett deltidsarbete i avvaktan på bättre alternativ, ska denne inte missgynnas för att han/hon utför det erhållna arbetet. Den som är arbetssökande på heltid men endast finner deltidsarbete skall därför erhålla försäkringsersättning för deltidsarbetslösheten.
Inkomstrelaterad arbetslivspenning
Grundpenningen utgör golvet i den nya arbetslivsförsäkringen som i verklig mening är generell. Ovanpå denna grundpenning ska försäkringen erbjuda ett visst försäkringsskydd vid inkomstbortfall. Den inkomstrelaterade ersättningen ska vara lägre än lönen, eftersom incitamenten att arbeta inte får försvagas. Den inkomstrelaterade arbetslivspenningen bör ersätta 80 % av inkomsten.
Nuvarande system kompenserar inkomstförlust upp till ett tak högt över normala löntagarinkomster. Arbetslivsförsäkringen försäkrar mot inkomstbortfall upp till en normal löntagarinkomst, ca 175 000--180 000 kronor per år. Inkomstskydd ovanför denna nivå får täckas utanför den generella tryggheten.
Personliga lösningar
Utöver den generella och obligatoriska försäkringen ska medborgarna kunna teckna kompletterande försäkringar. Detta kan ske enskilt eller genom avtal mellan arbetsmarknadens parter för att trygga en högre materiell standard för inkomsttagare över normala löner.
Utvidgad trygghet
Människor med funktionshinder och handikapp är ofta beredda och villiga att arbeta, men deras möjligheter att göra det är begränsade. Denna ofrivilliga avsaknad av egen försörjning måste självfallet berättiga till delaktighet i den generella välfärden. Därför måste handikappade erhålla en högre nivå för grundpenningen. Denna särskilda grundpenning ersätter därmed nuvarande förtidspension för dessa grupper. Även om försörjningen är ordnad genom arbetslivsförsäkringen ska ambitionen vara att habilitera och rehabilitera funktionshindrade.
Det är synnerligen angeläget att ta tillvara funktionshindrade människors arbetsförmåga. Även om arbetsprestationen är sänkt, finns det arbetsuppgifter som kan avlönas som deltidsarbete. Viss arbetslön medför att den särskilda grundpenningen reduceras men på ett sådant sätt att arbete alltid lönar sig.
Rehabilitering och aktivering
De personer, som hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden av arbetsmarknadsskäl eller på grund av förslitningsskador etc., ska ingå i arbetslivsförsäkringen med krav på rehabilitering och omprövning. Syftet är att återföra så många som möjligt till delaktighet i det normala arbetslivet. De som haft inkomst behåller i vanlig ordning arbetslivspenningen och den övriga grundpenningen. Det är viktigt både för individen och samhället att på detta sätt stärka arbetslinjen.
På detta sätt återförs den allt större grupp som i dag förtidspensioneras till den gemensamma försäkringen. Deras situation omprövas regelbundet i stället för att de permanent betraktas som avförda från den vanliga arbetsmarknaden. Genom att försäkringskassan får ett sammanhållet ansvar för rehabilitering ökar effektiviteten och uppsikten så att alla med dessa problem blir aktiverade och kontinuerligt följs upp. Det är av stor vikt att åtgärder snabbt sätts in för att rehabilitera och aktivera individen efter sjukdom och frånvaro från arbetslivet. Ju längre tid i passivitet, desto större blir risken för att individen inte återgår i arbete.
Aktivering är lika viktig när det gäller frånvaro från arbetslivet på grund av arbetslöshet. Därför skall en aktiv arbetsmarknadspolitik föras med vidareutbildning, omskolning, praktik, beredskapsarbete m.m. Motivet är att förbättra möjligheterna till nytt arbete och att inte låta individerna passiviseras och isoleras från det vardagliga livet.
Vid rehabilitering och aktivering där syftet är att återföra individerna till ordinarie arbetsmarknad ska ett aktiveringstillägg erhållas som ger ett ekonomiskt tillskott ovanpå arbetslivspenningen. Aktiveringstillägget ska ses som en stimulans till den enskilde och som en ersättning för ökade kostnader i form av arbetsresor m.m. Denna reformering innebär att de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och lönegaranti vid konkurser harmoniseras och samordnas inom den generella arbetslivsförsäkringen.
Självrisk via karens
Alla försäkringar brukar innehålla självrisk. Det ska också gälla arbetslivsförsäkringen.
Vid sjukdom utgår därför ingen ersättning för insjuknandedagen och första sjukdagen. Maximalt dras vid sjukdom 10 karensdagar per år. Vid arbetslöshet gäller fem karensdagar, vilket också är det maximala antalet karensdagar under ett år i samband med arbetslöshet.
Ersättningsperiodens längd
Vid sjukdom, verifierad med läkarintyg, finns ingen begränsning i längden på ersättningsberättigad period i arbetslivsförsäkringen.
Vid arbetslöshet utgår arbetslivspenningen, under förutsättning att ambitionen finns att ta ett arbete när sådant erbjuds. Efter två ersättningsperioder på ett år vardera, med en sysselsättningsperiod däremellan, utgår inte längre den inkomstrelaterade arbetslivspenningen. Det innebär att den försäkrade istället för att bli utförsäkrad efter den sista perioden tilldelas grundpenning. Deltagande i rehabilitering eller aktivering i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ger dessutom rätt till aktivitetstillägg.
Sjuklöneperioden
Arbetslivsförsäkringen innehåller en till fyra veckor förlängd sjuklöneperiod för arbetsgivaren. Under denna period står arbetsgivaren för grundpenning och arbetslivspenning, karensdag borträknad, vid sjukdom och arbetsskada. Vi föreslår i en annan motion förlängningen av sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar.
Finansieringen
Arbetslivsförsäkringen ska i huvudsak finansieras av avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten. Arbetsgivare och arbetstagare betalar hälften var av avgifterna, via arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter. Det sker genom en utväxling så att arbetsgivaravgifterna sänks och bruttolönerna höjs.
Ett samordnat fondsystem för arbetslivsförsäkringen ersätter nuvarande arbetsmarknadsfonden, sjukförsäkringsfonden, arbetsskadefonden och lönegarantifonden. Avgifterna till arbetslivsförsäkringen tillförs fondsystemet kontinuerligt. Fondsystemet ska inte tillåtas gå med underskott över en konjunkturcykel.
Dessutom tillförs den av oss föreslagna arbetslivsfonden medel via statsbudgeten för finansieringen av grundpenningen.
Denna konstruktion av finansiering innebär flera fördelar:Ökad stabilitet
Sjuk- och arbetsskadeersättningarna har normalt högst belastning i högkonjunkturer, medan arbetslöshetsersättningarna och lönegarantin är relativt mindre belastade. Det omvända gäller i lågkonjunkturer. En gemensam finansiering av dessa ersättningar bidrar till att ge en jämnare belastning av denna del av välfärden.Incitament för kostnadsansvar
Arbetsmarknadens parter ges ett mer direkt kostnadsansvar för tryggheten. Därmed skapas incitament för att hålla kostnaderna inom rimliga ramar.Ökat samhällsansvar
Tydligt samband skapas mellan avtalsförhandlingarna och konsekvenserna för välfärden.
Socialbidragen -- på välfärdens marginal
Med Centerns välfärdspolitik, byggd på grundtrygghetsprincipen, skapas en i verklig mening generell välfärd för den ekonomiska tryggheten. Det innebär att betydande grupper av människor som idag uppbär behovsprövade socialbidrag istället flyttas över för att ingå i den generella grundtryggheten. Det gäller dem som är friska och inte vill annat än arbeta och svara för sin egen försörjning, men som inte hunnit eller kunnat kvalificera sig för dagens inkomstskydd.
Denna systemförändring innebär att en statlig socialbidragsnorm inte behövs. Den ersätts av grundpenningen i den av försäkringskassan administrerade arbetslivsförsäkringen. Därmed inkräktar inte Centerns förslag till grundtrygghet på den kommunala självstyrelsen genom statlig centralstyrning.
Socialtjänsten kan då på ett annat sätt än idag ställa upp för de människor som råkat i tillfälligt men allvarligt ekonomiskt trångmål genom att bevilja lån. Reglerna ska dock vara strikta och syfta till att skapa ökad insikt hos den enskilde om det personliga ansvaret för sin försörjning.
Individuella insatsbehov
De behov av samhällsstöd som faller utanför grundtryggheten blir endast sådana som inte kan åtgärdas med andra medel än selektiva. Det gäller bl a individer och familjer med svårare sociala problem, som drogmissbruk, kriminalitet eller sjukdom som medför andra problem än ekonomiska. För dessa har socialtjänsten ansvaret att rehabilitera, vårda och göra särskilda insatser.
Kommunerna får därmed ett mer renodlat ansvar för sociala problem och människor som av olika anledningar utförsäkrats ur arbetslivsförsäkringen genom att inte ställa upp på de krav som denna innebär.
Med ett renodlat ansvar kan socialtjänsten mer se till individuella insatser. Det kan handla om att motivera dem som är i behov av det att ändra sitt beteende och rehabilitera sig så att de kan försörja sig på egen hand. Socialtjänsten bör i ett helhetsperspektiv bemöta dessa människor på ett sådant sätt att de stimuleras till eget ansvar. Socialtjänsten måste också kunna ställa krav på arbetsinsatser för att socialbidrag ska utgå.
Hemställan
Med hänvisning till det det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ges tilläggsdirektiv för att lägga förslag till en samlad arbetslivsförsäkring.
Stockholm den 20 januari 1995 Olof Johansson (c) Helena Nilsson (c) Per-Ola Eriksson (c) Agne Hansson (c) Andreas Carlgren (c) Marianne Andersson (c) Elving Andersson (c)
Yrkanden (4)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder
- Behandlas i
- 2att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ges tilläggsdirektiv för att lägga förslag till en samlad arbetslivsförsäkring.
- Behandlas i
- 2att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ges tilläggsdirektiv för att lägga förslag till en samlad arbetslivsförsäkring.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.