En ny författning för Sverige

Motion 2003/04:K290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Sverige behöver en konstitutionell nystart för att förnya demokratin. Denna motion innehåller en rad förslag i den riktningen:

• Sammankalla ett svenskt författningskonvent. Efter modell från EU bör ett konvent ta fram ett förslag till ny grundlag för Sverige.

• Renodla personvalet. Slopa spärrgränserna. Utred möjligheten för en väljare att avge flera personröster. Analysera frågan om att avskaffa valkretsarna i kommuner och landsting.

• Inför skilda valdagar. Val till kommuner och landsting respektive riksdag ska inte äga rum samtidigt.

• Skapa en kompetenskatalog för maktfördelningen i Sverige. En kompetenskatalog som anger uppgiftsfördelningen mellan nationell, regional och lokal nivå bör inrättas och lagregleras.

• Reformera formerna för regeringsbildning. Talmannen ska utpeka regeringsbildare och förslaget alltid bekräftas efter ett val av riksdagen genom en förtroendeomröstning.

• Vitalisera den lokala demokratin. Extraval ska kunna hållas i kommuner och landsting. Sammanträden i nämnder och styrelser ska vara öppna som grundregel.

• Stärk den regionala demokratin. Direktvalda regionfullmäktige med beskattningsrätt ska inrättas.

• Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen. Den nationella och europeiska nivån ska närma sig varandra.

• Utveckla e-demokratin. Fler lokala opinionsmätningar och opinionsmätningar via Internet. Lägg ut fler kommunala handlingar på Internet.

• Skärp granskningen av den offentliga makten. Inför författningsdomstol, inför öppna utskottsförhör av blivande myndighetschefer och stärk den kommunala revisionen.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Dags för en konstitutionell nystart 4

5 Det politiska utanförskapet 4

6 Sammankalla ett svenskt författningskonvent 5

7 En liberal reformagenda för en ny grundlag 6

7.1 Stärk personvalet 6

7.2 Inför skilda valdagar 8

7.3 Skapa en kompetenskatalog för maktfördelningen i Sverige 8

7.4 Reformera formerna för regeringsbildning 10

7.5 Ge statschefen religionsfrihet 11

7.6 Vitalisera den lokala demokratin 11

7.7 Direktvalda kommundelsnämnder 12

7.8 Offentliga sammanträden – regel snarare än undantag 12

7.9 Möjliggör extraval till kommuner och landsting 12

7.10 Stärk den regionala demokratin 13

7.11 Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen 13

7.12 Utveckla e-demokratin 14

7.13 Skärp granskningen av den offentliga makten 15

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny svensk författning.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett svenskt författningskonvent bör sammankallas med ett brett deltagande från hela samhället.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka personvalet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om synskadades möjligheter att personrösta.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett avskaffande av indelning i valkretsar vid primär- och landstingskommunala val.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna det lokala självstyret.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en modell för hur nya statliga åligganden på kommuner och landsting enligt lag skall följas av statlig finansiering.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en kompetenskatalog som reglerar maktförhållandena mellan nationell, regional och lokal nivå.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av grundlagens former för regeringsbildning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglerna om kungahusets medlemmars religionstillhörighet enligt successionsordningens 4 §.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att införa direktvalda kommundelsnämnder.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att besluta om öppna sammanträden i nämnder och styrelser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att ordna extraval i kommuner och landsting.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den regionala demokratin.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Europaparlamentarikernas yttranderätt i riksdagen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla e-demokratin.

4 Dags för en konstitutionell nystart

Under senare år har den konstitutionella debatten intensifierats. En lång rad förslag till förändringar av grundlagen – mer eller mindre långtgående – har presenterats i det offentliga samtalet både av forskare och praktiskt verksamma politiker. Den allt intensivare europeiska integrationen, vilken Sverige genom sitt medlemskap i EU kontinuerligt påverkas av, är naturligtvis en viktig orsak till scenförändringen. Demokratin möter idag också ett flertal nya utmaningar – exempelvis hur människors likgiltighet inför politiken ska bekämpas och hur individers rättigheter i det mångkulturella samhället ska tillvaratas.

Sverige behöver en genomgripande diskussion om en ny författning. Demokratins spelregler måste på nytt sättas under principiell debatt. I denna motion ger Folkpartiet liberalerna sitt bidrag till en konstitutionell nystart för Sverige. I två andra motioner utvecklar vi resonemangen kring två andra viktiga teman, för det första hur granskningen av den offentliga makten kan stärkas, för det andra hur det politiska våldet bör bekämpas.

5 Det politiska utanförskapet

För allt fler människor kännetecknas förhållandet till den traditionella politiken av främlingskap. Valdeltagandet i Sverige har minskat sedan den hittills högsta noteringen i valet 1988, då 91,4 procent av befolkningen röstade. Det betyder att på femton år, har röstbenägenheten sjunkit med tio procentenheter bland de röstberättigade.

Men det är inte bara i minskande valdeltagande utan också i minskad anslutning till de politiska partierna som vi ser ett ökande politiskt utanförskap. Dagens svenska demokrati bygger mycket starkt på att det finns politiska partier som kan kanalisera medborgarnas åsikter och engagemang. En minskad anslutning betyder därför att politiken riskerar att elitiseras, särskilt när partiernas medlemskap röjer en sådan demografisk sammansättning att det är tydligt att stora grupper i samhället inte bara är underrepresenterade utan mer eller mindre utestängda från att delta i det politiska arbetet.

SNS demokratiråds rapport från 1998 visar på två, sinsemellan helt olika, kategorier som i allt högre grad står utanför de gängse politiska arenorna. Det handlar dels om invandrare och arbetslösa, dels om unga, välutbildade – främst män. Skälen till att de olika grupperna står utanför de gängse politiska kanalerna skiljer sig naturligtvis åt.

I invandrarnas och de arbetslösas fall rör det sig ofta om språksvårigheter och andra kulturella barriärer, bristfällig utbildning och besvärliga sociala förhållanden i övrigt som skapar en känsla av vanmakt och utanförskap. För de unga och högutbildades del är det primärt ett eget, självständigt val gjort utifrån en styrkeposition. Att sträva efter politisk makt framstår inte längre som lika attraktivt när det finns andra, mer spännande, karriärvägar att tillgå.

I Demokratiutredningens betänkande (SOU 2000:1 En uthållig demokrati) ägnas analysen av det politiska utanförskapets utbredning huvudsakligen åt invandrare, arbetslösa och ungdomar som antas vara utestängda snarare än frivilligt avståndstagande, men man noterar en liknande utveckling mot minskat röstdeltagande bland unga framgångsrika män inom näringslivet.

Om de trender som Demokratirådet och Demokratiutredningen anser sig kunna urskilja fortsätter, utsätts den svenska demokratin för tydliga påfrestningar. Den samhällsgemenskap – grundad i rättigheter, skyldigheter och ansvar också för våra gemensamma angelägenheter – på vars grundval det demokratiska systemet vilar, kommer att urholkas. Om allt fler människor i praktiken står utanför den politiska demokratin mister den i legitimitet och blir känslig för auktoritära strömningar.

Det politiska utanförskap som många människor känner har en rad orsaker och lösningarna måste därför också sökas brett inom en rad politikområden. Att inte ha ett jobb att gå till eller att vara orolig för sin sociala trygghet kan exempelvis vara två skäl till att känna maktlöshet och främlingskap inför politiken. En småföretagarinriktad tillväxtpolitik och en generell välfärdspolitik blir i det perspektivet ett led i en samlad liberal demokratipolitik i vid mening. Till förslag på dessa områden återkommer Folkpartiet liberalerna i andra sammanhang. I denna motion presenteras åtgärder för att förnya demokratins spelregler i en snävare mening.

6 Sammankalla ett svenskt författningskonvent

En av demokratins största utmaningar just nu är att minska avståndet mellan väljare och valda. En ny svensk författning måste bygga på ett brett deltagande i hela det svenska samhället. I arbetet med att ta fram grundlagen bör därför nya, mindre traditionella metoder prövas.

Folkpartiet liberalerna föreslår att ett svenskt författningskonvent inkallas för att arbeta fram ett förslag till ny grundlag. Konventet ska bestå av representanter från olika delar av landet, inte enbart eller kanske ens främst från de etablerade politiska partierna. Föreningar och organisationer av skilda slag ska, exempelvis, bjudas in att skicka delegater till konventet. En förebild i närtid är det tillvägagångssätt som Europeiska unionen har valt när ett nytt konstitutionellt fördrag snart ska antas. Underlaget för de beslut som inom en snar framtid ska fattas har tagits fram av ett europeiskt konvent med bred representation från de olika medlemsländerna. Arbetetsklimatet i konventet beskrivs som konstruktivt och fruktbart. När Sverige ska reformera sin författning bör vi kunna ta efter den modellen.

7 En liberal reformagenda för en ny grundlag

7.1 Stärk personvalet

Möjligheten att inte bara välja ett politiskt parti på valdagen utan också att uttrycka preferens för vilken person som ska företräda en i politiska församlingar har existerat för hela svenska befolkningen i fyra på varandra följande val – valen till Europaparlamentet 1995 och 1999 samt i valen till riksdag, kommuner och landsting 1998 och 2002.

Personvalet har varit en klar framgång, trots att andelen av de röstande som utnyttjade möjligheten sjönk något i valet 2002. Också internt inom partierna har förändringen medfört nya metoder och tankesätt. Motivet att minska avståndet mellan väljare och valda har delvis uppnåtts, men att en mindre andel av väljarkåren valde att använda sig av möjligheten i valet 2002 är en varningssignal om att intentionen ännu inte nått hela vägen fram. Flera tydliga problem föreligger med dagens kompromiss:

För det första: Väljare som söker en namnkunnig kandidat som står registrerad på en valsedel i en annan valkrets i framför allt riksdagsvalet men även kommunal- och landstingsval, blir besvikna över att möjligheten att välja person bara gäller kandidater som är registrerade i den egna valkretsen.

För det andra: Spärrarna är förhållandevis höga, och satta som en relativ andel av partiets samlade röstetal, vilket gör att det är svårt att bedöma chanserna för en kandidat att bli personvald. Utfallet är extremt svårt att förutse när ett partis samlade stöd ökar eller minskar, eftersom det både påverkar antalet mandat och hur många röster som krävs för att komma över spärren.

För det tredje: Som en följd av att spärren är satt till en relativ röstandel är personvalsröster mycket olika värda i olika val och olika valkretsar. Att personrösta till riksdagsvalet i Blekinge län ger te x betydligt mer utdelning än att göra det i Stockholms län.

För det fjärde: Förekomsten av valkretsar inom kommuner försvårar ännu mer för medborgarna att förutse verkan av personröster.

För att personvalsreformen ska nå målet att öka kontakten mellan politiker och medborgare menar folkpartiet att en rad åtgärder bör vidtas eller noggrant övervägas:

• Spärrgränserna bör slopas. Den reform som banade väg för personvalet bar kompromissens prägel. Fem procent av rösterna i respektive valkrets i valet till Europaparlamentet samt valet till kommuner och landsting och åtta procent vid riksdagsvalet fordrades för att en kandidat skulle kunna ta sig förbi den rangordning som partierna hade fastslagit. Något annat motiv till de relativt höga spärrgränserna än att kanske främst det socialdemokratiska partiet önskade kunna kontrollera vilka personer som verkligen valdes in är svårt att urskilja. Vi har länge hävdat att det är dags att ta steget fullt ut och renodla idén med personval.

• Utjämningsmandat i riksdagsvalet till personvalda. I stället för att som idag fördela de 39 utjämningsmandaten i riksdagen till den valkrets där ett parti står närmast i tur att erhålla ett mandat, skulle utjämningsmandaten kunna fördelas inom partiet till den kandidat som stod närmast i tur att bli invald på personröster. Fördelningen av utjämningsmandat mellan partierna fortgår som idag, men den kandidat som fått flest andel personröster av de ännu inte invalda när dubbelvalselimineringen har beaktats, erhåller mandatet i stället. Detta innebär en relativ uppvärdering av personvalets betydelse.

Nackdelen med detta förfarande kan anses vara att det även här skapas en rabatt för mindre valkretsar. I gengäld kan det dock förutses att då antalet fasta mandat är mindre i de små valkretsarna är det ett relativt större problem att flera populära kandidater fått en större mängd personvalsröster än partiet erhåller mandat i den valkretsen. Även effekten av denna åtgärd bör utredas och föreläggas riksdagen.

• Utred möjligheten att avge flera personröster. Principen att en person har en röst ska bevaras. Rösten räknas i fördelning av mandat enbart som en partiröst. För att medge en större möjlighet att påverka rangordningen av kandidater, framför allt i koppling till ett slopande av spärren, är det möjligt att låta varje väljare avge mer än en personröst. Exempelvis kan upp till tre personröster på varje valsedel godkännas. Personrösterna tillfaller då samtliga tre kandidater. Det betyder att väljarna har möjlighet inte bara att kryssa en enstaka kandidat, utan att påverka en större del av sammansättningen av ett partis fullmäktigegrupp eller antalet ledamöter från valkretsen i riksdagen.

Denna möjlighet att personrösta på flera kandidater kan genomföras endera som oviktade röster eller som viktade röster i en rangordning. Fördelar och nackdelar med respektive system samt hur många personröster som varje väljare ska få avge inom ett sådant system, bör utredas.

• Avskaffa valkretsarna i kommunala val. Det första och det fjärde av de problem som beskrivs ovan beror av indelningen i valkretsar. Även om det är svårt att se något reellt alternativ på nationell nivå eller i många landsting, är valkretsar i primärkommunala val som regel inte något som är vare sig nödvändigt för valproceduren eller ökar medborgarnas förtroende för det demokratiska systemet. Tvärtom kan det i flera fall leda till att partier som egentligen har högre röstetal missgynnas i fördelningen av mandat på grund av valkretsindelningen, vilket minskar tilltron till systemets demokratiska legitimitet. Att det dessutom kan göra det svårare för väljarna att personrösta på kandidater då rösterna splittras mellan valkretsarna, är tunga argument för att ändra den ordning där idag kommuner är indelade i fler än en valkrets i val till kommunfullmäktige. Regeln bör vara att kommunen utgör en valkrets i val till kommunfullmäktige.

Det kan finnas fall där, på grund av kommunens utseende eller andra faktorer, en indelning i valkretsar har en legitimitet hos invånarna. I sådana fall bör dispens kunna medges. Vi tänker oss att den myndighet som ger dispens i sådana ärenden kan vara länsstyrelsen eller Kammarkollegiet. Kommunen bör inte själv medges besluta om en indelning i valkretsar, eftersom det påverkar utslaget av val i kommunen och det då kan riktas misstankar om att en valkretsindelning används för att manipulera valutfallet. Skulle en utredning komma fram till att åtgärden att avskaffa kommuners och landstings indelning i valkretsar inte är lämplig, bör i stället övervägas att införa regler för kommunala utjämningsmandat så att proportionaliteten i val till kommun- och landstingsfullmäktige inte kan åsidosättas av valkretsindelningen.

• Ge synskadade möjlighet att personrösta. Synskadade har i dag ingen möjlighet att personrösta med bevarad valhemlighet då de behöver ta hjälp för att läsa valsedeln och också markera vilket namn personrösten avser. Det är mycket problematiskt att synskadade på detta sätt tvingas ge upp sin valhemlighet för att kunna fullgöra sina demokratiska rättigheter. I dag är dock tekniken så väl utvecklad att problemet borde vara överkomligt. Det torde därför vara möjligt för Valmyndigheten att genom teknikupphandling ta fram en apparat som medger en synskadad att personrösta utan att valhemligheten röjs.

7.2 Inför skilda valdagar

Allt sedan Sverige fick en ny regeringsform 1974 har val till riksdag, landsting och kommuner ägt rum på en och samma dag, från början vart tredje år, numera – efter senare författningsändringar – vart fjärde år. Olägenheterna med den nuvarande ordningen framstår i allt tydligare dager. Den lokala politiken, där exempelvis inriktningen av en väsentlig del av den offentliga välfärdspolitiken beslutas, kommer i skymundan av rikspolitiken. Kommunalpolitikerna, vilka bör fungera som demokratins spjutspetsar, blir anonyma och bilden av kommunerna som rena implementeringsorgan för riksdag och regering förstärks.

Folkpartiet liberalerna menar att det bästa vore att införa skilda valdagar. Tanken måste vara att ge större utrymme för lokal politisk debatt och ansvarsutkrävande. Frågan om hur skilda valdagar ska genomföras bör prövas ytterligare.

7.3 Skapa en kompetenskatalog för maktfördelningen i Sverige

Den kommunala självstyrelsen är en av den svenska demokratins fundamentala grunder. Det lokala självstyret fyller i huvudsak tre funktioner:

För det första: Det ger människor inom ett visst område makt över viktiga beslut som rör deras vardag och som berör dem mycket mer än dem som bor någon annanstans.

För det andra: Det ger utrymme för politisk mångfald. Låg skatt och liten lokal offentlig sektor eller hög skatt och stor offentlig sektor? Med kommunalt självbestämmande blir det möjligt för både kommuner och enskilda individer att pröva sig fram.

För det tredje: Delaktighet och engagemang lokalt skänker stabilitet åt det demokratiska systemet som sådant. Med ökat avstånd mellan väljare och valda minskar demokratins medborgerliga förankring, vilket i sin tur gör systemet extremt utsatt för auktoritära och totalitära strömningar.

Under senare år har det lokala självstyret minskat i omfattning. Lagar som exempelvis i praktiken hindrar kommunerna att sälja ut sina bostadsbolag och komplicerade regler för kommunal skatteutjämning inskränker kommunernas såväl politiska som finansiella autonomi. Denna utveckling måste brytas.

Folkpartiet liberalerna anser att det bör utredas en modell för hur nya statliga åligganden på kommuner och landsting enligt lag skall följas av statlig finansiering. Självstyret på lokal och regional nivå måste ges ett tydligare reglerat lagskydd.

I likhet med vad Folkpartiet liberalerna har föreslagit vad gäller relationerna mellan EU och dess medlemmar, bör en särskild kompetenskatalog för maktfördelningen mellan nationell, regional och lokal nivå införas. På vissa sakområden bör staten respektive kommunerna kunna ges exklusiv beslutskompetens. Det kan exempelvis gälla rättsväsendet, som bör vara en statlig angelägenhet, och barnomsorgen, som rimligen bör hanteras inom ramen för det kommunala självstyret. Inom andra sektorer kan delad kompetens vara att föredra. I skolpolitiken kan det vara en statlig fråga att fatta beslut om läroplaner och betygssystem medan kommunerna ansvarar för till exempel skollokaler och skolskjutsar.

Det finns olika metoder för kompetenskatalogens lagreglering. Ett sätt är att slå fast uppgifternas placering i grundlagen. Att flytta ett sakområde från en nivå till en annan skulle då inte vara möjligt att genomföra med mindre än att två riksdagar med val emellan fattar likalydande beslut. Statsrättsligt skulle det omvandla Sverige till en federal stat, en utveckling som inte är vare sig realistisk eller önskvärd.

Det är också möjligt att stipulera maktfördelningen i en lag motsvarande riksdagsordningen, där det räcker med ett beslut med kvalificerad majoritet för att åstadkomma en förändring.

Den mest modesta reformansatsen vore att slå fast befogenheternas fördelning i en vanlig lag, förslagsvis kompletterat med en regel som ger en minoritet i riksdagen rätt att skjuta upp behandlingen av ett förslag som ändrar på den rådande maktfördelningen mellan central och lokal nivå.

Även om en av de enklare formerna för lagreglering används skulle det innebära att ett auktoritativt grunddokument som anger den nationella, regionala och den lokala nivåns förhållande till varandra skapas. Dess blotta existens skulle göra att principfrågan om den kommunala självstyrelsens ställning gentemot centralmakten ständigt hölls levande. Frågan om kommunerna ska äga bostadsbolag blir t ex i en sådan situation inte enbart en fråga huruvida det är politiskt rätt att kommunerna äger bostadsbolag utan också huruvida det är principiellt rätt att kommunerna själva ska få avgöra frågan eller inte.

7.4 Reformera formerna för regeringsbildning

2002 års valrörelse fick mot slutet ett inslag av konstitutionell debatt med anledning av att utsikterna för en majoritetsregering föreföll allt mindre. Ett flertal av de inblandade, såväl partiföreträdare som politiska reportrar, statsvetare eller andra som kommenterade frågan ansåg det problematiskt att en minoritetsregering kan sitta kvar efter ett valutslag där regeringens stöd i riksdagen är oklart.

Förekomsten av så kallade stödpartier är också i en mening ett konstitutionellt problem. I formell mening är samtliga partier i riksdagen som inte tillhör regeringen oppositionspartier. Stödpartierna är t ex inte underkastade det ansvar och den granskning som åvilar regeringens arbete, i stället ska de medverka i granskningsarbetet. Det reser också frågor om ordningen för fördelning av mandat i riksdagens utskott, val till vissa nyckelposter som t ex konstitutionsutskottets ordförandepost, samt hur kvittningssystemet används. Det visade sig också i många kommentarer under tiden närmast efter valet, att det finns en ganska begränsad acceptans för att regeringsbildningsprocessen bygger på slutna förhandlingar. Det vore därför önskvärt att formerna för regeringsbildning stramades upp. Det finns flera möjligheter:

1. Förändrad konstitutionell praxis. Ledaren för en minoritetsregering, vars regeringsunderlag har förändrats, lämnar in sin och regeringens avskedsansökan på samma sätt som en majoritetsregering som har förlorat sin majoritet gör det. Däremot kan en majoritetsregering som fortfarande har stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter sitta kvar. Denna lösning fordrar inte några formella förändringar i författningen.

2. Förändrade formella regler i författningen.

a) Statsministern och regeringen lämnar alltid in sin avskedsansökan efter ett val, alternativt b) det införs en bestämmelse som säger att talmannen alltid efter ett val har att ta initiativ i regeringsfrågan (utan att statsministern själv måste anmäla sin avgång).

I det senare fallet kan man säga att regeringens och riksdagens mandatperioder sammanfaller. Talmannen kan därvid föreslå riksdagen att välja om den sittande regeringen eller inleda en ny regeringsbildning. Med båda lösningarna ska emellertid en förtroendeomröstning alltid äga rum efter det att talmannen har presenterat sitt förslag.

Folkpartiet liberalerna anser att alternativ 2b är att föredra. Det aktualiserar därför en förändring av regeringsformen. I avvaktan på att så sker, bör däremot frågan ingalunda lämnas därhän. Vi förordar därför även att riksdagens partier tydligt utfäster sig att agera i enlighet med alternativ 1.

7.5 Ge statschefen religionsfrihet

I samband med den konstitutionella diskussionen i denna motion vill Folkpartiet liberalerna ta upp frågan om statschefens religionsfrihet som är inskränkt i grundlag genom successionsordningen.

Enligt successionsordningens 4 § skall konungen alltid ... vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.

Denna bestämmelse, som senast reviderades vid grundlagsändringen 1979, innebär alltså dels en regel om att regenten och successionsberättigade måste tillhöra en viss religiös åskådning, dels en regel om att prinsar och prinsessor måste uppfostras till att tillhöra en viss religion. Detta strider mot den grundläggande principen om religionsfrihet enligt regeringsformens 2 kap. 1 § sjätte punkten, vilken inte är möjlig att inskränka. Det torde dessutom strida mot bestämmelsen i regeringsformens 2 kap. 2 § om att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i religiöst hänseende eller tvång att tillhöra visst trossamfund.

Folkpartiet liberalerna anser därför att successionsordningens 4 § bör upphävas.

7.6 Vitalisera den lokala demokratin

Den lokala nivåns betydelse för den svenska demokratin i sin helhet gör det befogat att rikta fokus mot hur det kommunala politiska systemet fungerar. Under senare år har det kommit allt fler oroande signaler om tillståndet i den lokala demokratin. Avhoppen, inte minst bland unga, ökar. Partierna får allt svårare att rekrytera till förtroendeuppdrag. Många klagar på toppstyrning och tjänstemannavälde.

En principiellt intressant fråga, som berördes bland annat i den så kallade Kommundemokratikommittén, rör inställningen till de förtroendevaldas, inte minst fritidspolitikernas, roll i demokratin. En stundom framförd synpunkt i den offentliga debatten är att det vore önskvärt att radikalt minska antalet politiker. Folkpartiet liberalerna delar inte den uppfattningen. Demokratins folkliga förankring är beroende av att många människor ges möjlighet och utrymme att inneha förtroendeuppdrag. Ett politiskt system, som domineras av några få elitpolitiker – en professionaliserad offentlig sfär utan eller med väldigt få ideella inslag, riskerar att alienera makthavarna från deras uppdragsgivare – medborgarna. Det är ett scenario som måste undvikas.

7.7 Direktvalda kommundelsnämnder

Enligt gällande regler väljs ledamöter och ersättare till kommundelsnämnder av fullmäktige på samma sätt som alla andra ledamöter i kommunala nämnder. Detta innebär att majoriteten i normalfallet blir densamma som i hela fullmäktige och alltså kan avvika från väljarmajoriteten i den aktuella kommundelen. Folkpartiet liberalerna anser dock att det vore önskvärt att det fanns en möjlighet för kommuner att, om de så önskar, välja att inrätta direktvalda kommundelsnämnder där den lokala majoriteten får vara avgörande.

7.8 Offentliga sammanträden – regel snarare än undantag

I dag är utgångspunkten att sammanträden i nämnder och styrelser hålls bakom lyckta dörrar. Kommundemokratikommittén föreslog att fullmäktigeberedningar skall ha möjlighet att besluta att ett sammanträde skall vara offentligt, om fullmäktige medgivet det. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning borde den principen gälla generellt, d v s att sammanträden som regel skall vara offentliga och öppna för allmänheten, och att beslut i stället fattas om slutna sammanträden när det bedöms vara av vikt att de är slutna. Självklart skall inte sammanträdet kunna vara öppet då ärenden som behandlas rör enskilda individer eller som på annat sätt omsluts av sekretess eller där den personliga integriteten på minsta sätt kan skadas eller bedöms kunna utsättas för kränkning eller obehörigt intrång.

7.9 Möjliggör extraval till kommuner och landsting

I olika situationer kan det vara önskvärt att kommuner och landsting har möjlighet att utlysa extraval, på samma sätt som riksdagen. Det kan handla om att, som diskuterades i Kommundemokratikommittén, realisera en ändrad kommunindelning vid en annan tidpunkt än som sammanfaller med allmänna val, men också om att bryta politiska dödlägen där ett erforderligt majoritetsunderlag inte kan nås på annat sätt än genom nyval.

Det är inte Folkpartiet liberalernas bedömning att sådana extraval skulle bli aktuella särskilt ofta, men att när det blir aktuellt, en sådan åtgärd kan vara nödvändig med hänsyn till att dels ha ett fungerande kommunalt majoritetsstyre, dels inte ålägga kommunpolitikerna uppgifter att ta ansvar för ett uppkommet politiskt läge som går stick i stäv med rollen som politiker och företrädare för en av partiet tydligt hållen åsikt.

7.10 Stärk den regionala demokratin

Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom direktvalda regionfullmäktige. På sikt bör de ersätta landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans uppgifter.

Ett folkvalt regionalt organ med regionala politiker som beslutar om regionala frågor gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret tydligare. Folkpartiet menar att regionfullmäktige ska ha beskattningsrätt och ansvara för akutsjukvård, regional planering och utveckling, kommunikationer samt vissa utbildnings-, kultur- och miljöfrågor.

I oktober 1996 fattade riksdagen beslut om försöksverksamhet med regionalt självstyre. Befogenheter främst när det gäller planering och regional utveckling fördes över till regionala självstyrelseorgan i tre län – Kalmar, Skåne och Gotland; senare tillkom även det nybildade Västra Götalands län. I Skåne (efter en övergångsperiod) och Västra Götaland flyttades uppgifterna från länsstyrelsen till ett direktvalt organ som kom att kallas regionfullmäktige. I Kalmar län övertog ett indirekt valt regionförbund med länets kommuner och landsting befogenheterna och på Gotland skedde överföringen till kommunen som också är landsting. Beslutet var ett tydligt fall framåt i en fråga som har stötts och blötts under årtionden – och lovade, från Folkpartiet liberalernas synpunkt, gott inför framtiden.

Hösten 2001 presenterade regeringen en proposition som var en rejäl besvikelse. Socialdemokraterna återföll i ett centralistiskt betraktelsesätt på politiken och samhällsutvecklingen. När riksdagen behandlade frågan blev beslutet att försöksverksamheten fick fortsätta i Skåne och Västra Götaland. Folkpartiet liberalerna menar att det redan nu finns goda skäl att ge signaler att försöksverksamheten med förändrad regional ansvarsfördelning i de län som tillämpar systemet med direktvalda regionala organ bör permanentas och utvecklingen i denna riktning fortsätta.

7.11 Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen

Den moderna demokratin förverkligas samtidigt på en rad nivåer – europeisk, nationell och lokal/regional. EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna lösa de problem som vi delar med andra folk och stater. Det låga deltagandet, både i Sverige och utomlands, i valet till Europaparlamentet är dock mycket oroande och kan på sikt skada Europaparlamentets legitimitet.

EU är en organisation med både över- och mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige på ett helt annat sätt än idag. Folkpartiet liberalerna föreslår att de svenska ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att delta i debatter i den svenska riksdagen som rör EU-politik – således att ledamöterna ges yttranderätt i riksdagen. Detta vore ett sätt att också i praktiken knyta ihop beslutsfattare på olika nivåer.

7.12 Utveckla e-demokratin

När de traditionella deltagandeformerna (möten, demonstrationer, namninsamlingar med mera) tappar mark krävs nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått ett stort genomslag inom näringslivet, massmedierna, utbildningen och forskningen. I politiska sammanhang utnyttjas dock knappast dess fulla potential – ännu.

Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade kanalerna men utgör ett värdefullt komplement, inte minst när det gäller att locka nya grupper, särskilt ungdomar, till politiken. I det moderna samhället är tid en bristvara. Med hjälp av ny teknik får fler människor, som inte annars skulle ha haft den möjligheten, utrymme att delta i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper.

Inte bara partierna, utan också offentliga myndigheter och institutioner måste ta till sig informationstekniken. Det borde i kommunerna exempelvis vara självklart att protokoll från kommunfullmäktiges sammanträden, och gärna också förberedande promemorior och partipositioner, läggs ut på Internet. Folkpartiet liberalerna välkomnar också lokala initiativ att mer direkt använda Internet som ett kommunikationsmedel i en opinionsbildnings- och beslutsfattandeprocess. Det är till exempel fullt möjligt att genomföra lokala opinionsmätningar, inom ett visst område i en kommun, för att inom detta territorium utröna medborgarnas uppfattning om en ny detaljplan.

Folkpartiet liberalerna välkomnar det nya förslaget från Riksdagens revisorer angående återspegling av lagstiftningen i rätts- och samhällsinformationen (2002/03:RR20 Riksdagens revisorers förslag angående ordning på rätten). Vi delar revisorernas uppfattning om att en rad åtgärder måste vidtas för att utveckla rättsinformationssystemet: att systemet förses med ett märkningssystem så att det går att följa regelverket från lag via förordning till tillämpningsföreskrifter, att regeringen utformar ett system för att ange vilken eller vilka lagar regeringen grundar sina förordningar på, att regeringen utformar en ordning för hur kommunala författningar inom olika lagstiftningsområden ska kunna ingå i rättsinformationssystemet samt att regeringen utarbetar förslag till hur EG-rätten ska kopplas till rättsinformationssystemet. Vi menar att dessa åtgärder är angelägna för att göra beslut lättare tillgängliga för medborgarna, vilket i sin tur stärker demokratin.

En sak som särskilt bör uppmärksammas är personuppgiftslagens konsekvenser för möjligheterna till samhällsinformation på Internet. Vissa kommuner har en ytterst restriktiv tolkning av personuppgiftslagen, och vägrar därför att ens publicera namnen på kommunfullmäktigeledamöterna på kommunens hemsida såvitt inte dessa uttryckligen lämnat sitt tillstånd. För oss liberaler är det en orimlig tanke att någon skulle kunna utöva ett förtroendeuppdrag anonymt. Regeringen bör därför ge Datainspektionen i uppdrag att aktualisera denna fråga med Kommunförbundet eller annan lämplig part.

7.13 Skärp granskningen av den offentliga makten

All offentlig makt utgår från folket, anger regeringsformens portalparagraf. Men all makt kan missbrukas – också den som ges i allmänna val. Liberaler värnar rättssamhällets principer; ytterst är det en garant för den enskilda människans frihet och rättigheter. Att bekämpa maktmissbruk är en central liberal uppgift.

I en särskild motion lägger Folkpartiet fram en rad förslag på hur granskningen av den offentliga maktutövningen kan skärpas. Det inkluderar bland annat att en författningsdomstol bör inrättas, att blivande myndighetschefer ska frågas ut av riksdagsutskott och att den kommunala revisionen bör stärkas.

Stockholm den 3 oktober 2003
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Anna Grönlund (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Helena Bargholtz (fp)
Liselott Hagberg (fp)	Martin Andreasson (fp)
Mauricio Rojas (fp)	Tina Acketoft (fp)