En översyn av de handikappades extra kostnader

Motion 1990/91:Sf305 av Lars Werner m.fl. (v)

Det finns en ganska allmänt utbredd uppfattning om att
den som har ett funktionshinder, inte dessutom ska behöva
drabbas av extra kostnader på grund av detta. Denna
uppfattning har också deklarerats av flera politiska partier.
Icke desto mindre är det just så att det är dyrare att leva för
den som har ett funktionshinder. Förutom kostnader som
alla andra människor har, så tillkommer dessutom
kostnader som direkt beror på handikappet.

Dessa handikapprelaterade kostnader tenderar för
närvarande att öka fullständigt okontrollerat. Stat,
landsting och kommun höjer var för sig och oberoende av
varandra avgifter som enbart eller särskilt hårt drabbar
handikappgrupperna.

Den breddade momsen slår mot sjukresorna på ett
horribelt sätt. Den justering regeringen lovat göra kommer
att mildra effekten men tar inte bort den.

Egenavgifterna för färdtjänst ökas kraftigt och ligger i
nästan hela landet skyhögt över de kostnader som
kollektivtrafikresenärer har. Som exempel kan nämnas att
en färdtjänstresa från Lerum till centrala Göteborg och
tillbaka kostar 190 kronor. Motsvarande resa, dyraste
alternativet dvs. utan månadskort eller annan rabattering
kostar 70 kronor. Det är ungefär lika mycket som
färdtjänstresenären fått i avgiftsökning vid årsskiftet
1990/91.

Regeringens förslag till höjda avgifter för vård,
behandling och läkemedelsinköp, liksom höjningen av
gränsen för högkostnadsskyddet, kommer självfallet att slå
mot de grupper som har stort behov av sådana insatser och
dit hör många bland handikappgrupperna.

Borttagandet av det fria sjukåret för förtidspensionärer
riktar sig även mot handikappgrupperna.

Kommunerna höjer avgifterna för hemtjänst och
personlig assistens och ledsagarservice.

Landstingen inför nya avgifter på hjälpmedel eller höjer
redan tidigare införda. Man kallar det olika saker som
depositionsavgift, besöksavgift o s v, men det ska ändå
betalas och det är handikappade som får betala.

Situationen för många människor med
funktionsnedsättningar är sådan att de drabbas av samtliga
dessa höjda avgifter. För en person med förtidspension och
dubbla pensionstillskott är det inte möjligt att klara denna
ekonomiska situation utan inskränkningar. Man tvingas
avstå från att söka vård och behandling. Man tvingas avstå
från nödvändig personlig service. Man tvingas avstå från att
delta i samhällslivet. De kostnader som tornar upp sig för
ett flertal människor med funktionshinder, och det är de
som har de mest omfattande funktionshindren som drabbas
hårdast, håller på att förvandla samhällets handikappolitik,
så som den bl a uttrycktes i det gemensamma
handlingsprogrammet i handikappfrågor från 1982, till ett
stort fiasko.

För att ytterligare klarlägga allvaret i situationen och för
att finna verksamma motåtgärder, bör riksdagen hos
regeringen begära en skyndsam utredning av
handikappades ekonomiska situation, särskilt med
avseende på effekterna av avgifter på olika slag av
handikappolitiska åtgärder inom stat, landsting och
kommuner, samt avgifter inom verksamheter av vilka
handikappade är i högre grad beroende än andra
medborgargrupper.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
effekten av ökade avgifter för handikappades ekonomiska
situation enligt motionen.

Stockholm den 22 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)