En rättvis regionalpolitik

Motion 1989/90:A420 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A420

av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s)
En rättvis regionalpolitik

Så skall en rättvis regionalpolitik kunna beskrivas.

Det svenska näringslivet, som helhet betraktat, har under de senaste åren
haft en mycket stark tillväxt. Expansionen har emellertid i mycket hög grad
varit koncentrerad till Stockholmsregionen och ett litet fåtal andra områden.
Samtidigt brottas stora delar av övriga Sverige med långsiktigt svåra sysselsättningsproblem,
även om de under rådande högkonjunktur inte är av
samma akuta slag som för fem-sex år sedan. Den extrema regionala obalansen
i nuvarande utveckling kan emellertid komma att leda till svåra sysselsättningsproblem
i områdena utanför storstäderna och universitetsorterna,
om och när konjunkturerna viker och om nya strukturproblem inom industrin
skulle ge sig till känna.

Expansionen i Stockholmsregionen har skapat svåra överhettningsproblem.
Samtidigt innebär själva det faktum att där sker en stark tillväxt, att
det finns möjligheter att genom förnuftigt utformade regionalpolitiska styrmedel
åstadkomma en avlänkning av en del av expansionen till andra regioner
med stort behov av nya arbetstillfällen.

Expansionen har också gett en obalans inom Stockholmsregionen mellan
olika delar av AB-län och mellan varuproduktion och tjänsteproduktion.
Detta framförallt på industrijobbens bekostnad. I Stockholms län är nu andelen
industrisysselsatta jämförbar med USA:s genomsnittssiffra.

Expansionen har givit överhettningsproblem som tar sig många uttryck:
stora svårigheter för företagen att få tag på arbetskraft, snabb löneglidning,
trafikköer, bostadsbrist och en mycket osund prisbildning på bostadsmarknaden,
överbelastning och köer inom barnomsorgen och annan samhällsservice
osv. Som vanligt är det framför allt låginkomstgrupperna som drabbas
hårdast av problemen. Speciellt utsatta är också de nyinflyttade som tvingats
söka sig till nya arbeten i Stockholmsregionen när jobben försvunnit i deras
hembygder.

Överhettningen innebär således stora påfrestningar såväl för samhället
som för människorna och företagen. Samtidigt lämnas existerande resurser
i andra delar av landet underutnyttjade. En rimligare fördelning av tillväxten
och de produktiva resurserna skulle leda till både ett bättre tillvaratagande
av landets resurser och ett totalt sett bättre produktionsutfall. Det skulle
också leda till en rimligare fördelning av välfärden och därmed minskade
kostnader för att åtgärda obalansens negativa följdverkningar.

Ledande politiker i Stockholm liksom företrädare för de fackliga organisationerna
har sedan mitten av 1980-talet på senare år gett uttryck för en
mycket stark oro för den situation som uppkommit och ställt sig bakom kraven
på åtgärder för att dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Det råder
alltså samstämmiga uppfattningar mellan huvudstadsregionens och andra regioners
företrädare om att något omgående måste göras för att styra ut verksamheter
från Stockholm till andra delar av landet.

Eftersom näringslivet i dag vänt tidigare svårigheter till stora vinster och
sysselsättningen och ekonomin i landet totalt sett förbättrats mycket starkt,
finns både de ekonomiska och politiska förutsättningarna för att på ett kraftfullt
sätt gripa tag i de regionalpolitiska problemen och verkligen få till stånd
en balanserad sysselsättningsutveckling.

En avlänkning av tillväxt från de överhettade områdena torde kräva både
insatser som stimulerar lokalisering till andra regioner och insatser som motverkar
överetablering. Ekonomiska stimulanser är många gånger nödvändiga.
Detta gäller företrädesvis tjänsteproducerande företag, men framför
allt krävs information och praktisk hjälp till företagen att etablera sig på
andra platser. Okunskap om fördelarna med andra alternativ och företagsledningens
förankring i Stockholm gör att företag oreflekterat förlägger sin
verksamhet där andra gör det.

En inte obetydlig effekt bör kunna uppnås redan genom en ökad information
till företagen om etablerings- och utvecklingsmöjligheterna i andra delar
av Sverige än Stockholm, och om de svårigheter som en expansion i Stockholmsregionen
innebär. En uppsökande verksamhet med syfte att informera
och intressera företagen för dessa möjligheter bör genomföras, framför allt
riktad mot företag inom tjänstesektorn eftersom det är där som den stora
expansionen sker.

Regering och riksdag bör ytterligare utveckla och införa nya metoder för
regionalpolitiken. Vidare bör särskilda företagsfonder för regional utjämning
prövas. Dessa fonder, som skulle skapas genom avsättning av en del av
Stockholmsföretagens vinster, skulle i första hand få disponeras av respektive
företag för investeringar som skapar nya arbetstillfällen i de sysselsättningssvaga
länen.

Skatte- och avgiftspolitiken är ytterligare ett område där en mer uttalad
regionalpolitisk profil torde ge effekter. De försök som hittills gjorts med
exempelvis reducerade arbetsgivaravgifter kan ge visst underlag, men de har
sannolikt varit alltför begränsade, såväl tekniskt som geografiskt, för att effekterna
av en mer konsekvent regionalpolitisk! uttnyttjad skatte- och avgiftspolitik
skall kunna bedömas. En sådan politik bör utredas.

Särskilda stimulansmedel bör utformas, för att understödja utlokaliseringar
från de överhettade områdena. Vi kan konstatera att de regionalpolitiska
verktygen till övervägande delen är konstruerade för att användas i industriella
sammanhang. Industrin i AB-län har nu nått bottensiffror och bör
skyddas mot utflyttning. Tvärtom bör tillverkningsindustrin i Stockholms län
skyddas mot marknadskrafternas prismekanismer när det gäller lokal- och
markkostnader. Nya verktyg, speciellt anpassade för tjänsteproducerande
företag, bör i stället tillskapas.

Samtidigt som de positiva stimulanserna för etablering av ny verksamhet

Mot. 1989/90
A420

14

i och utlokalisering till de sysselsättningssvagare regionerna, bör också eko- Mot. 1989/90

nomiska och/eller administrativa begränsningar införas som dämpar tillväx- A420

ten i de överhettade områdena. Ekonomiska begränsningar som riktar sig
mot efterfrågan är därvid att föredra, eftersom de inte får samma negativa
fördelningseffekter som utbudsbegränsningar. Om exempelvis utbudet av
lokaler begränsas drivs priserna i höjden, vilket ger innehavarna stora vinster.
Om däremot en särskild regional arbetsgivareavgift eller fastighetsskatt
införs, ökar företagens kostnader utan att det resulterar i en oönskad fördelningseffekt.
Effekten blir i stället lägre lokalpriser och mindre regionala
spänningar för lönebildningen.

Vi vill dock understryka att tillverkningsindustrin måste undantas.

Tillväxten inom statsförvaltningen har, trots de tidigare genomförda utlokaliseringarna,
i hög grad fortsatt att koncentreras till Stockholm. Därför
bör möjligheterna till ytterligare utlokaliseringar prövas. I första hand av
nya verksamheter eller förhållandevis fristående delar av befintliga. Samtidigt
bör krav ställas på långtgående decentralisering av arbetsuppgifter från
centrala myndigheter till regionala. Detta bör bara möjligt med dels nyttjande
av ny teknik, dels genom den nya organisationen av länsstyrelserna.

Vi menar t.ex. att statliga utredningar med fördel kan utföras på entreprenad
av länsstyrelser i andra landsändar än AB-län.

För att finna de allra bästa formerna för den avlänkning av tillväxten i de
överhettade regionerna som krävs, bör regeringen ta initiativ till ett samråd
med olika företrädare från de snabbt tillväxande regionerna respektive utflyttningslänen.
Regeringen bör också inleda en dialog med framför allt de
större företagen och näringslivets organisationer i Stockholmsregionen för
att skapa ett brett engagemang också inom näringslivet för regional utjämning
av sysselsättningen. Det är angeläget att de möjligheter som finns i dag,
att verkligen åstadkomma en regional utjämning, tas tillvara.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att genom bl.a. avlänkning av tillväxt från
de överhettade regionerna skapa en bättre regional balans.

Stockholm den 23 januari 1990

Sven-Åke Nygårds (s)

Björn Ericson (s) Anita Modin (s)

15