En säkerhetspolitisk utredning

Motion 1990/91:U509 av Olof Johansson m.fl. (c)

Avspänning

Det sena 1980-talets avspänningsprocess samt
frigörelsen och demokratiseringen i de östeuropeiska
staterna skapade en helt ny politisk situation i Europa.
Efterkrigstidens mönster, så som vi vant oss vid det under
de senaste fyra årtiondena, har förändrats. Det kalla kriget
är slut. Demokratins och frihetens ideal har vunnit
betydande segrar. De stalinistiska och kommunistiska
samhällssystem som utvecklades med stöd av sovjetiska
bajonetter blir av allt att döma en parentes i historien,
åtminstone i Centraleuropa. Också i andra delar av världen
har avspänningen möjliggjort nya öppningar när det gäller
gamla konflikter.

De konflikter i Baltikum och Mellanöstern som inledde
året 1991 innebar dock att den positiva utvecklingen
drabbades av ett allvarligt bakslag. De blev en påminnelse
om kraften i motsättningen mellan demokrati och diktatur
och om hotet av en växande nord/sydkonflikt.

Den avspänning mellan supermakterna som
utvecklingen hittills inneburit, har dock banat väg för
verklig nedrustning såväl vad gäller konventionella styrkor
som kärnvapen. Sovjetunionens djupa kris har bidragit till
detta. Konferensen om nedrustning i Europa (CFE) i Wien
resulterade i avtal om en radikal nedskärning av de stående
styrkorna, i första hand i Centraleuropa. I praktiken har nu
Warszawapakten upphört som militärallians och därmed
har en ny säkerhetssituation uppstått. Om det positiva
klimatet mellan USA och Sovjetunionen kommer att bestå
och möjliggöra fortsatta framsteg bl a på
kärnvapenområdet är dock just nu ovisst.

Det positiva i den säkerhetspolitiska omdaningen
överväger ännu. Demokratins frammarsch är i sig en
fredsbevarande faktor. Till det kommer de hittillsvarande
konkreta framstegen i nedrustningsåtgärder med politiska
och ekonomiska motiv.

Osäkerhet i öst

Den nya situationen innebär samtidigt osäkerhet och
faror. Den allvarliga ekonomiska och ekologiska
situationen i Sovjetunionen leder till naturkatastrofer och
försörjningsproblem, med inrikespolitiska svårigheter som
följd. Detta har skapat en instabil situation. Ett växande
missnöje med försämrade levnadsvillkor hos stora
folkgrupper har provocerat fram politiska förändringar med
svårförutsebara konsekvenser. Till detta kommer de etniska
konflikter som råder i och mellan olika republiker i
unionen. Reformpolitik och demokratisering har,
åtminstone för en tid, brutit samman.

Situationen i Sovjetunionen försvåras också av att landet
är ett imperium med ett stort antal folk som underkuvats av
det gamla tsarväldet och dess kommunistiska efterföljare.
En stark och naturlig självständighetslängtan har
demonstrerats när förtrycket minskats. Etniska och
religiösa motsättningar, som exempelvis i Azerbajdzjan,
komplicerar dock situationen. Samtidigt är centralmakten
uppenbarligen beredd att med vapenmakt förhindra ett
sönderfall av sovjetväldet. I början av 1991 tvingas vi
konstatera att man tillgriper gamla terrormetoder för att
hålla ihop unionen. Detta har på ett tragiskt och
oacceptabelt sätt drabbat de baltiska folken. Mänskliga fri-
och rättigheter respekteras inte, ej heller de valda
parlamentens legitima rätt som företrädare för de baltiska
folken.

I Central- och Östeuropa i övrigt finns exempel på
etniska och nationella motsättningar med djupa historiska
rötter, vilka demokratiseringsprocessen hittills inte lyckats
överbrygga.

Europeiskt samarbete

Den västeuropeiska integrationen får också en
säkerhetspolitisk betydelse. Etablerandet av den inre
marknaden och förslagen om en ekonomisk och en monetär
union inom EG kommer att knyta staterna allt närmare
varandra och göra nationsgränserna mindre betydelsefulla.
Planerna på en ''politisk union'', som också innebär ett
närmare samarbete på det utrikes- och säkerhetspolitiska
området, är en konsekvens av denna utveckling.

Händelseutvecklingen i Central- och Östeuropa har
samtidigt skapat nya förutsättningar för ett alleuropeiskt
samarbete. ESK-processen har, förutom framstegen på
nedrustningsområdet, också lagt grunden till ett
alleuropeiskt säkerhetssystem. Europarådet har kommit att
bli en mötesplats för politiker från Europas gamla och nya
demokratier. Ungern har, som den första av de forna
kommunistdiktaturerna, fått medlemskap, och flera stater
förväntas komma efter.

Flera av de östeuropeiska staterna har också deklarerat
sin önskan om att bli medlemmar i EG, och EG har beslutat
inleda förhandlingar om association med i första hand
Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Av EFTA-staterna har
Österrike ansökt om medlemskap och Sverige deklarerat
sitt intresse av att göra så. I övriga EFTA-stater pågår en
debatt om EG-medlemskap med varierande intensitet. Ett
European Economic Space-avtal, EES-avtal, som kan
förväntas bli färdigt under första halvåret 1991, kommer att
leda till en stark ekonomisk integration mellan EG och
EFTA-staterna.

Maktförskjutningar

Den bipolära maktstrukturen, med USA och
Sovjetunionen som vardera polen, har minskat i betydelse.
I stället avtecknar sig ett mönster med fyra maktcentra i
världen -- USA, Västeuropa, Japan och Sovjetunionen, där
ekonomisk och militär styrka i olika grad utgör maktbasen.
Hur relationerna mellan dessa fyra kommer att utveckla sig
är svårt att förutse. Det finns dock anledning att hoppas på
en utveckling där militära hot kommer att spela en mindre
roll i storpolitiken än vi hittills varit vana vid. Däremot kan
ekonomiska maktmedel komma att spela en större roll.

Man kan inte utesluta att också nya maktgrupperingar
uppstår. Bl a är det möjligt att erfarenheterna från Gulf-
kriget kommer att ge ny näring åt pan-arabiska strävanden.
Det är viktigt att förhindra en utveckling präglad av
maktcentra som dominerar perifera regioner och med
antagonistiska relationer till varandra. Istället måste vi
eftersträva former för internationellt samarbete på jämlik
bas.

Nord/Syd

Dessvärre har den avspänning mellan
supermaktsblocken som vi kunnat iaktta skett mot
bakgrund av växande ekonomiska klyftor i världen och allt
djupare misär för en allt större del av världens befolkning.
Vid sekelskiftet beräknas 90 % av världens befolkning bo i
u-länder. Vi upplever en global katastrofsituation som är
både ekonomisk och ekologisk. I stora delar av världen,
också i våra närområden, pågår en jordförstörelse som
omintetgör många människors grundläggande
överlevnadsmöjligheter. Det är ofrånkomligt att fattigdom,
sociala orättvisor och det förtryck som oftast är dess
följeslagare leder till ständiga konflikter. Så länge de djupa
ekonomiska orättvisorna i världen består så finns det föga
hopp om en fredlig värld.

Nord-Syd-motsättningarnas sprängkraft har inte minst
kommit till uttryck i konflikten i Mellanöstern. De politiska
konsekvenserna kommer att ligga kvar långt efter det att
den akuta konflikten är avvecklad.

Säkerhetspolitik

Den optimism som präglade början av år 1990 består inte
ett år senare. Trots detta måste man konstatera att det
säkerhetspolitiska läget har förbättrats jämfört med vad
som gällde under det kalla kriget. Behovet av en aktiv
svensk säkerhetspolitik är dock fortfarande stort för att
främja en fredlig utveckling i vårt närområde och lämna
vårt bidrag till världsfreden. Vår neutrala, från
stormaktsintressen oberoende, ställning är därvid vår
största tillgång.

Trots avspänningen mellan supermakterna påminner oss
krisen i Baltikum om att grundläggande politiska
motsättningar alltjämt består. Den svenska
neutralitetspolitiken tillsammans med den finska spelar
därför en fortsatt viktig roll för att sänka spänningsnivån i
Norden. En fortsatt svensk neutralitetspolitik är av
betydelse för att skapa ett säkerhetspolitiskt klimat i
Norden som underlättar de baltiska ländernas frigörelse.
Den ger oss också i andra sammanhang ett förtroende
internationellt och möjligheter att hjälpa till att överbrygga
konflikter av både gammalt och nytt slag.

De säkerhetspolitiska instrumenten är flera. Det
viktigaste medlet är enligt vår uppfattning en aktiv
neutralitetspolitik. Ryggraden utgörs av ett för våra
förhållanden starkt försvar. Sveriges aktiva deltagande i
nedrustningsförhandlingarna, i Konferensen om säkerhet
och samarbete i Europa (ESK) och i FNs fredsarbete är
andra viktiga inslag. Genom en framsynt u-landspolitik kan
vi medverka till att minska de globala ekonomiska
orättvisorna och den misär som är grogrund för svåra
motsättningar.

Vår handelspolitik kan också bidra. Breda
handelspolitiska kontakter är också ägnade att främja
trovärdigheten i vår neutralitetspolitik. Genom ett utbyte
med Östeuropa, med inslag av såväl stödinsatser som
ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt, miljömässigt och
kulturellt samarbete samt mänskliga kontakter, kan vi
främja demokratiseringssträvandena och därmed freden
och stabiliteten. Det internationella miljösamarbetet får en
växande säkerhetspolitisk betydelse, i takt med att de
ekologiska problemen blir alltmer framträdande i varje
hotbild.

Målen för den svenska säkerhetspolitiken, att trygga
vårt lands oberoende och främja en fredlig utveckling i
världen, består. Men förutsättningarna för vår
säkerhetspolitik förändras. Den nya situationen i Europa
gör att gamla problem försvunnit men att nya kommit i
stället.

Inte minst betydelsefullt för våra säkerhetspolitiska
förutsättningar är utvecklingen av våra relationer till EG.
Redan EES-avtalet innebär starka ekonomiska band till
övriga Västeuropa, som inte saknar säkerhetspolitisk
betydelse. Ett medlemskap i EG skulle innebära att vi
avstår en del av vår suveränitet till gemensamma
överstatliga organ. Ett samarbete utan reservationer skulle
också innebära ett fast utrikespolitiskt samarbete.

Det är viktigt att vår säkerhetspolitik bygger på en
helhetssyn på de säkerhetspolitiska instrument som står till
vårt förfogande. Vår försvarspolitik, biståndspolitik,
handelspolitik, internationella miljöpolitik,
nedrustningspolitik och en allmän aktiv utrikespolitik måste
fungera i ett harmoniskt samspel med varandra.

De dramatiska förändringar av säkerhetspolitisk
betydelse, som skett i vår omvärld och de nya
internationella samarbetsmönster som Sverige är på väg in
i, gör det enligt vår uppfattning nödvändigt med en
övergripande säkerhetspolitisk utredning, som tar hänsyn
till samtliga våra säkerhetspolitiska instrument. Den bör
analysera betydelsen av pågående förändringar i vår
säkerhetspolitiska miljö, både i vårt närområde och globalt.
Den bör också klargöra de säkerhetspolitiska
konsekvenserna av Sveriges deltagande i den europiska
integrationsprocessen och förutsättningarna för en fortsatt
aktiv neutralitetspolitik. De analyser som genomförts inom
ramen för den nu nedlagda försvarskommittén bör kunna
användas i de delar som har relevans för den europeiska
utvecklingen och fortfarande har aktualitet. Det är viktigt
att utredningen bedrivs med en sådan skyndsamhet att den
kan utgöra underlag vid Sveriges fortsatta behandling av
frågan om medlemskap i EG.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en övergripande
säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk förankring
tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 23 januari 1991

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c)

Gunnar Björk (c)

Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c)

Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c)

Agne Hansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)