En säkerhetspolitiskt förankrad 1989/90

Motion 1989/90:U405 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U405

av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)

En säkerhetspolitiskt förankrad 1989/90

nedrustningspolitik U405-408

Innehållsförteckning

1. Nedrustningspolitikens förutsättningar 2

1.1 Järnridån rämnar 2

1.2 Ett globalt perspektiv 3

2. Inriktningen av svensk nedrustningspolitik 4

2.1 Säkerhetspolitisk förankring 4

2.2 Forsknings- och studiearbete 5

3. Nedrustningsförhandlingar i nord-syd-perspektiv 6

3.1 Icke-spridningsavtalet 6

3.2 Kemiska vapen 7

3.3 Biologiska vapen 8

4. Nordiskt samarbete 9

4.1 Kärnvapenfri zon 9

4.2 Marina frågor 10

4.3 Flottbesök 10

Förkortningar

CD Conference on Disarmament in Europé
CFE Conventional Forces in Europé
ESK Europeiska Säkerhetskonferensen
FN Förenta Nationerna
FOA Försvarets Forskningsanstalt
IAEA International Atomic Energy Agency
INF Intermediate range Nuclear Forces
NN Neutral and Non-aligned
UI Utrikespolitiska Institutet

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr U405- 408

1. Nedrustningspolitikens förutsättningar

Mot. 1989/90
U405

1.1 Järnridån ramnar

En fred som bygger på förtryck av hela länder eller folk kan aldrig ge säkerhet
mot våld eller bli bestående. Därför måste strävan att minska de vapenarsenaler,
som är ett hot mot vår globala överlevnad, gå hand i hand med
strävan till en utveckling, som bygger på respekt för de grundläggande
mänskliga rättigheterna och alla folks rätt till frihet.

Säkerhets- och därmed även nedrustningspolitiken har att utgå ifrån förhållandena
i vår närmaste omvärld. Dessa har under de gångna decennierna
präglats av den militära maktbalans, som byggts ur motsättningar mellan de
öppna och demokratiska samhällena i Väst och de totalitära staterna i det av
Sovjetunionen kontrollerade Östblocket.

Under de två senaste åren har i förhållandet mellan de globala supermakterna
och i Europa inträffat förändringar, vars omfattning ingen kunnat ana
och vars slutliga följder ännu är omöjliga att överblicka. Folkens längtan efter
frihet och högre levnadsstandard har med en oanad hastighet framtvingat
förändringarna.

De långsiktiga effekterna av de reformsträvanden, som blivit allt tydligare
också i det sovjetiska samhället, kan inte bedömas nu. Så länge strävanden
mot demokrati, förändringar i yttrandefrihet samt reformer inom det ekonomiska
systemet inskränker sig till vad som ryms inom ett enpartisystem och
en socialistisk planekonomi, är utsikterna att nå bestående och verkligt betydelsefulla
framsteg små. Avsaknaden av en demokratisk och marknadsekonomisk
tradition gör sannolikt problemen vida större i Sovjetunionen än i de
centaleuropiska länder där ett levande och fritt samhälle funnits. Den lättnad
i centralmaktens kontroll som inträffat har också uppenbarat undertryckta
etniska och nationella konflikter, som kan göra vägen mot en fredlig reformering
av själva Sovjetunionen vansklig och med risker för bakslag.

Förändringen har nått längst i de central-och östeuropeiska stater, som efter
andra världskriget dominerats av Moskva. Allt tydligare signaler har utgått
om att inte ens långt gående förändringar mot yttrandefrihet, demokrati,
pluralism och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter föranleder
ingripande, med eller utan militärt våld, från Sovjetmakten. Därvid
har folken i dessa länder med stor kraft inlett en revolution av världshistoriska
mått. Med undantag av Rumänien har den genomförts utan våld.

I detta perspektiv är det möjligt att se fram mot ett Europa med öppr i
gränser, fria människor och marknadsekonomiska system som grund för välfärd,
trygghet och ett kulturellt och ekonomiskt samarbete som även innefattar
de länder, som tidigare avskärmats av kommunismens järnridå.

På vägen fram emot detta Europa finns det emellertid många krafter vars
inverkan på utvecklingen kan försvåra den fredliga omvandlingen. Även om
vi i dag kan se en tydlig avspänning mellan Ost och Väst som ett resultat av
reformsträvandena i Östeuropa och ett ökat folkligt inflytande finns det
också tydliga tecken på ökade spänningar i Sovjetunionen och Östeuropa.
Det handlar om en tragisk och kanske för omvärlden farlig renässans för nationella
och etniska motsättningar som inte kunnat ta sig uttryck och lösas

under det sovjetiska förtrycket. Det handlar också om motsättningar mellan Mot. 1989/90
centrum och periferi i det sovjetiska väldet. U405

Än är Östeuropa inte vunnet för en stabil utveckling mot frihet och en
fredlig marknadsekonomi inom ramen för rättsstat och demokrati.

I Sovjetunionen intar det kommunistiska partiet, med internt stridiga uppfattningar
om hur långt utvecklingen skall tillåtas gå, fortfarande en dominerande
och i praktiken hegemonisk position. Det kommunistiska etablissemanget
i Sovjetunionen men också det övriga Östeuropa har fortfarande
maktpositioner som det inte självklart kommer att lämna frivilligt.

I ett Europa där de strategiska spänningarna mellan Öst och Väst nu tonas
ned ökar den regionala geopolitikens betydelse. Samtidigt finns det en betydande
risk för att överenskommelser om truppreduktioner i Centraleuropa
leder till att förband dras tillbaka till de delar av Europa som tillhör Sveriges
säkerhetspolitiska närområde.

För att Sverige skall kunna medverka till en fredlig utveckling i vår omvärld
är det viktigt att såväl svensk säkerhetspolitik som nedrustningspolitik
präglas av stabilitet. Sveriges engagemang i de nedrustningsförhandlingar
som nu kommer att förås måste bygga på realism och en medvetenhet om
vad en ny europeisk situation kan medföra för konfliktrisker. Sverige måste
hävda det nordeuropeiska perspektivet inom ramen för det totala nedrustningsperspektivet.

1.2 Ett globall perspektiv

På det globala planet har också ett ökat samförstånd mellan supermakterna
givit utsikter till avspänning. En ökad användning av Förenta Nationerna
som forum för förhandlingar och övervakning av överenskommelser om vapenstillestånd
samt tillbakadragande av ockupationsstyrkor har givit hopp
om lösning av de många krig och konflikter, som i olika delar av tredje världen
länge varit avgörande hinder för framåtskridande och utveckling. I Namibia
har fria val hållits under FN:s övervakning och i Nicaragua planeras
vårens val på samma sätt. Chiles folk har i val kunnat anträda vägen bort
från diktatur.

Dock finns ännu många svåra och olösta konflikter. Många av världens
folk lever inte bara i fattigdom och nöd utan också under förtryck i socialistiska
system, som inte bara är hinder för frihet utan också för välstånd och
ekonomisk utveckling. Utvecklingen i Europa motsvaras inte i andra delar
av världen av någon påtaglig tendens mot ökad respekt för grundläggande
mänskliga rättigheter. Nya hot, såsom den internationella terrorismen och
narkotikahandeln, utgör liksom det globala hotet mot naturresurserna utmaningar,
som måste lösas i internationellt samarbete. Kravet på respekt för de
mänskliga rättigheterna måste vara absolut, oberoende av utvecklingsnivå
och eller samhälle.

60 procent av den internationella handeln med vapen går till tredje världens
länder. Samtidigt finns skrämmande tendenser till överföring av alltmer
sofistikerad militär teknik och för kärnvapenspridning till nya länder. Den
bristande anslutningen till och respekten för icke-spridningsavtalet är
oroande. Uppgifterna om spridning av kemiska vapen till flera länder, lik

som rykten om att trots totalförbud även biologiska vapen tillverkas, är Mot. 1989/90

skrämmande. Detta mäste också påverka det internationella samfundets och U405

därmed även svenska prioriteringar i nedrustningsarbetet.

2. Inriktningen av svensk nedrustningspolitik

2.1 Säkerhetspolitisk förankring

Sverige har traditionellt spelat en aktiv roll i de olika multinationella förhandlingar.
som ägnas rustningskontroll och nedrustning. Vår alliansfria
ställning har därvid ofta åberopats som en tillgång. Alliansfrihetens betydelse
som plattform för insatser i det internationella förhandlingsarbetet kan
dock komma att minska i takt med att de forna allianserna förändras och
numera talar med varandra direkt vid förhandlingsborden. Nedrustningsförhandlingar
av stort intresse för oss i framtiden kommer alltmer att föras bilateralt
mellan supermakterna eller förläggas till alliansförhandlingar, till vilka
vi inte utan vidare har tillträde. I de för oss och vår egen säkerhetspolitik
väsentliga förhandlingar, som förs inom ramen för ESK, kan det bli svårt
att hävda de alliansfria och neutrala staternas krav på att som fullvärdiga
medlemmar få deltaga i framtida förhandlingar.

Allteftersom förhandlingarna tenderar att beröra förhållanden av konkret
och omedelbar betydelse för vår säkerhetspolitik uppenbaras också de stora
skillnader i säkerhetspolitiska förutsättningar, som råder mellan de stater,
med vilka vi traditionellt samarbetar i den neutrala och alliansfria gruppen.

Det bör redan nu i det svenska agerandet beaktas att den traditionella
kopplingen till den neutrala och alliansfria gruppen i ESK-förhandlingarna
inte längre med självklarhet i alla sammanhang är en styrka. Framför allt de
alliansfria länderna i gruppen har från oss så avvikande säkerhetspolitiska
intressen att vi kan tvingas prioritera ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse
framför att invänta en gemensam framförhandlad ståndpunkt inom en i vissa
reella säkerhetspolitiska sammanhang så disparat grupp som den nuvarande
NN-grupperingen i Europa. Den eventuella konfliktsituation, som kan uppstå
emellan en möjlig gemensam NN-ståndpunkt och ett svenskt säkerhetspolitiskt
intresse att söka påverka alliansförhandlingarna i en för oss nödvändig
riktning, måste uppmärksammas med omsorg.

Mycket talar för att hänsynstagande till och ett konsekvent framhållande
av våra egna säkerhetspolitiska behov kommer att bli den plattform som
krävs för att hänsyn ska tas till nordiska och svenska propåer i avvägningen
av de förändringar av de militära resurserna, som kan förutses. Detta förutsätter
en utvecklad samordning av vår nedrustningspolitik med försvarspolitiken
och säkerhetspolitiken i vid mening.

Alla svenska nedrustningspolitiska initiativ bör redan innan de framförs
internationellt också värderas utifrån sin betydelse för trovärdigheten i
svensk säkerhetspolitik liksom deras betydelse för att bevara den relativa
lågspänningen i det nordiska området. En omsorgsfull avvägning mot övriga
nordiska länders intressen är i detta sammanhang önskvärd.

Vad här anförts om förankringen av svenskt agerande i nedrustningsförhandlingarna
bör i ökad grad uppmärksammas. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

2.2 Forsknings- och studiearbete

Moderata samlingspartiet har länge krävt att frågor rörande de konventionella
styrkeförhållandena och stabiliteten i Europa skulle ägnas ökad uppmärksamhet
i den svenska nedrustningspolitiken. INF-avtalet och den sovjetiska
beredskapen att genomföra de starkt assymmetriska reduktioner på
vissa vapenpområden, som krävs för att eliminera den sovjetiska överlägsenheten
pä det konventionella området i Europa har också lett till att resultat
snabbt torde kunna uppnås i de förhandlingar som rör den militära potentialen
i Centraleuropa.

Det kommer att ställas allt större krav på att vårt deltagande i denna utveckling
bygger på ett väl utvecklat samspel mellan de försvars- och utrikespolitiska
delarna av av den svenska säkerhetspolitiken. Trots att signaler om
en utveckling i denna riktning länge varit tydliga skar regeringen under föregående
budgetår ned resurserna för det forsknings- och analysarbete, som
tidigare inletts genom det s.k. Europaprojektet. Säkerligen kommer den
minskning av bl.a. stridsvagns- och artillerikapacitet som aviserats för det
centraleuropeiska området att ske på bekostnad av den minst moderna utrustningen.
Vissa bedömare menar även att nedskärningar av denna typ bör
ses som ett led i en rationaliseringsprocess, där de frigjorda resurserna på
sikt kommer att utnyttjas för en modernisering och på uppbyggnad av en
militär struktur som inom ramen för en minskad total kapacitet kan rymma
resurser för både snabbare och effektivare insatser. Från nordisk sida måste
riskerna för en "regionalisering" av nedrustningspolitiken beaktas.

Den bedömning av det nordiska områdets ökade strategiska betydelse
som gjordes av 1984 års försvarskommitté synes inte komma att revideras av
1988 års försvarskommitté. Den fortgående militärteknologiska utvecklingen
ger ökad rörlighet, ökade räckvidder och ökad precision. Farhågor
har uttalats för att INF-avtalet skulle kunna resultera i att sjö- och flygbaserade
kryssningsmissiler kan få en ökad betydelse, vilket från nordisk synpunkt
är oroande. De marina frågorna har för de nordiska länderna stor betydelse.

CFE-förhandlingarna i Wien innebär också minskningar i kvantitet, inte i
kvalitet. Dessutom kan t.o.m. kvantitativa ökningar ske i vårt närområde
t.ex. genom förrådsställning. Flera vapensystem, som har speciellt intresse
från vår synpunkt, berörs inte alls av förhandlingarna för närvarande. Lättare
vapensystem liksom kapacitet för snabba överraskande insatser med
sjö- eller luftburna trupper påverkas inte.

Detta är några få exempel på verkliga eller möjliga problemställningar
som fortlöpande måste analyseras i tvärinstitutionellt samarbete med tillräckliga
resurser för att förse våra internationellt arbetande förhandlare med
erforderlig stryka.

I den allt snabbare nedrustningspolitiska utvecklingen i Europa är det
nödvändigt att även i fortsättningen tillräckliga resurser avdelas för fortlöpande
framåtsyftande studium av styrkeförhållanden, möjliga förändringar
av dessa, av teknisk utveckling, av militära och säkerhetspolitiska doktriner
samt av förhållandena mellan dessa och militära styrkestrukturer i Europa.

Flögskoleforskningen inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området är

marginell i förhållande till den institutsanknutna vid FOA, UI m.fl. Vid två Mot. 1989/90

av våra universitet bör detta ämnesområde utgöra ett självständigt ämne U405

med egna professurer. En långsiktigt inriktad forskning och kompetensuppbyggnad
skulle vara värdefull. Sverige konfronteras kontinuerligt med komplicerade
säkerhetspolitiska frågeställningar knutna till ofta svåröverskådliga
och snabba förändringar i vår omedelbara omvärld, där underlag för politiska
bedömningar från statsmakternas sida efterfrågas i ökande grad. Det
är därför ytterst angeläget att vi har stor kompetens och en kvalitativt högtstående
forskning vid såväl våra institut som vid våra universitet.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3. Nedrustningsförhandlingar i nord-syd-perspektiv

I skuggan av den avspänning, som inträtt mellan supermakterna och den positiva
effekt denna haft på såväl de bilaterala supermaktsförhandlingarna i
kärnvapenfrågor som på alliansförhandlingarna inom ESK, har en oroande
utveckling skett i tredje världen.

Många av de länder som har oerhörda problem med fattigdom, svält och
underutveckling använder stora delar av sina resurser till rustningar. Inbördes
krigstillstånd råder i Etiopien, Sudan, Afghanistan och Kampuchea. I
Latinamerika terroriseras flera länder av gerillakrig, narkotikakrig eller diktarurer.
Mellanösternkonflikten synes stå långt från sin lösning. Kommunistiska
förtryckarregimer behärskar ännu med vapen riktade mot sina egna
medborgare stora delar av Asiens befolkning.

Alltfler länder har etablerat sig som innehavare av kemiska vapen eller
har skaffat sig eller står på gränsen till kärnvapenpotential. Flera länder förfogar
över eller anses utveckla medeldistansmissiler, som mycket väl kan förses
med kärnvapenstridsspetsar. Argentina har i samarbete med Irak och
Egypten utvecklat en medeldistansmissil. Kinesiska och sovjetiska missiler
har exporterats till ett flertal länder, bl.a. inom arabvärlden. Israel förfogar
över både kärnvapenkapacitet och missiler. Sydafrika och Chile har i skuggan
av internationella vapenembargon byggt upp en ansenlig egen vapenproduktion.
Sydafrika och Indien anses ha kärnvapenkapacitet. Brasilien och
Pakistan räknas till de s.k. tröskelstaterna, dvs. länder med förmåga och troligt
intresse av att skaffa sig kärnvapen.

En liknande utveckling med delvis andra aktörer synes ha ägt rum vad gäller
kemiska vapen. Irak har använt kemiska vapen mot sin egen befolkning.

Motståndet, aktivt eller passivt, mot en global konvention mot lagring och
tillverkning av kemiska vapen har på sistone manifesterat sig på olika sätt.

Trots goda framsteg på det rent tekniska och formella området i kemivapenförhandlingarna
tycks den politiska viljan att få konventionen färdig ha
minskat.

3.1 Icke-spridningsavtalet

Ett av de viktigaste avtal som existerar på kärnvapenområdet är icke-spridningsavtalet,
ingånget 1970. I detta förbinder sig länder som inte förfogar
över kärnvapen att avstå från att tillverka eller inhandla sådana. Kärnvapenmakterna
åläggs att avstå från spridning av kärnvapen och kärnvapentekno- 6

logi till nya länder samt att själva minska sina kärnvapenarsenaler. Som en Mot. 1989/90

motprestation lovade också industriländerna att inte undanhålla ickekärnva- U405

penstaterna utvecklingen av fredlig kärnkraftsteknologi.

Det internationella atomenergiorganet IAEA häri uppgift att kontrollera
att avtalet efterlevs. De länder som ansluter sig till avtalet måste tillåta inspektion
av sina anläggningar inom kärnteknikområdet, t.ex. kärnkraftverk.
Kärnvapenmakterna är enligt avtalet undantagna från denna kontroll. USA,

Storbritannien och Sovjetunionen, liksom även Frankrike, som står utanför
avtalet, har ändå erbjudit sig att ställa delar av sina civila kärnenergiprogram
under IAEA:s kontroll.

Sverige, som tidigt hade kapacitet att tillverka och skaffa egna kärnvapen,
anslöt sig omedelbart till icke-spridningsavtalet. Vi har därmed förbundit oss
att inte tillverka eller skaffa egna kärnvapen eller exportera klyvbart material.
Vi har underkastat oss internationell kontroll av våra kärnkraftsanläggningar.

1985 års granskningskonferens slog enigt fast att avtalet är väsentligt för
internationell fred och säkerhet. Supermakterna kan genom INF-avtalet sägas
ha beträtt en väg som kan leda till att de på ett bättre sätt uppfyller sin
del av avtalet, nedrustning av kärnvapenarsenalerna.

Problemet med spridning av kärnvapenteknologi och annan avancerad
militär teknologi ökar. Det är utomordentligt betydelsefullt att icke-spridningsavtalet
i sina olika delar hävdas och att uppslutningen kring detta
stärks.

Sverige bör uppmärksamma denna nya oroande situation inför årets
granskningskonferens liksom i de pågående förhandlingarna om kemiska vapen.

Behovet av rustningskontroll i fråga om vapenbärare måste också uppmärksammas.
Ett sätt att åstadkomma detta vore att avtalet mellan Moskva
och Washington beträffande medeldistansmissiler öppnades för undertecknande
av alla nationer. Detta skulle kunna hindra den snabba spridning av
tilverkningskapacitet för medeldistansmissiler som pågår för närvarande.

Sverige bör verka för att denna fråga tas upp i internationella fora.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.2 Kemiska vapen

Risken ökar för spridning av kemiska vapen till nya länder. En överenskommelse
som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av kemiska vapen bör
träffas inom ramen för ett globalt arbete. Regionala överenskommelser är,
bl.a. med tanke på lättheten att överföra kemiska vapen och kunskaper om
deras framställning, inte tillfredsställande.

Av betydelse för arbetet är avgränsningen mellan vapen och civila kemiska
industriprodukter, den betydande risken för spridning av denna förhållandevis
enkla teknologi till andra länder, liksom de betydande svårigheterna
att kontrollera avtalets efterlevnad.

Förhoppningarna om att kunna få till stånd en hållbar konvention mot kemiska
vapen var stora för något år sedan. Sedan dess har en negativ utveckling
ägt rum. Kemiska vapen tycks i dag finnas i allt fler länder. Den relativt

enkla teknologin och de stora svårigheterna att skapa en effektiv kontroll Mot. 1989/90

av tillverkningskapacitet och förekomst av sådana vapen gör risken stor att U405

kemiska vapen blir de mindre tekniskt avancerade och fattigare ländernas
ersättning för kärnvapen.

Risken är stor att många länder ställer sig utanför en eventuell konvention.
Många länder, särskilt i tredje världen, står redan utanför icke-spridningsavtalet.
Irak har bevisligen förbrutit sig mot redan existerande förbud
mot användning av kemiska vapen. Beklagligt nog har detta motbjudande
övergrepp, riktat också mot landets egen befolkning, mötts av relativt
ljumma protester från det internationella samfundets sida.

Pariskonferensen om kemiska vapen i januari 1989, liksom en liknande
konferens i Australien samma år, kan kanske ses som tecken på att kemivapenfrågan
tenderar att utveckla sig till ett nord-sydproblem i samma anda
som den som en gång låg bakom konstruktionen av ickespridningsavtalet.

Det måste dock framhållas att eftersom industriländerna icke synes vilja förbehålla
sig exklusiv rätt att inneha kemiska vapen, behöver inte någon motsvarande
"kompensationsrätt som vad gäller fredlig kärnkraftsteknologi,
ges länder utanför industrivärlden.En konstruktion av typ ickespridningavtalet
får därför anses otillfredställande. En överenskommelse bör vara generell
dvs. hindra tillverkning, lagring och användning över huvud taget. Förhandlingarna
bör därför även i fortsättningen koncentreras till CD och föras
efter samma linjer som hittills, dvs. syftande till en global konvention med
lika villkor för alla.

Konventionen bör utformas så, att det politiska priset för icke-anslutning
blir högt. En konvention bör ratificeras först när nyckelländer i industrivärlden
och i tredje världen anslutit sig.

I arbetet bör man också uppmärksamma de svårigheter av snarare folkrättslig
än teknisk natur som måste lösas. Uppgifter om användning av kemiska
vapen som är förbjudna är oroande, liksom även tillverkning av biologiska
vapen gentemot vilka en förbjudande konvention redan finns. Respekten
för ingångna avtal måste upprätthållas.

Sverige bör arbeta med frågorna om kemiska vapen utifrån de linjer som
här angivits.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.3 Biologiska vapen

Framställning, produktion och lagring av biologiska vapen, dvs. levande
smittosamma ämnen som kan föröka sig själva och spridas, är i princip förbjudet
sedan 1925. Då undertecknades en överenskommelse i Genéve om
stopp för biologiska vapen. År 1972 fick detta förbud ökad tyngd i en internationell
konvention som i dag stöds av 110 stater.

Överenskommelserna tillåter dock att forskning om försvar mot biologiska
vapen får utföras och är därför i realiteten inget hinder för att det utvecklas
nya biologiska vapen.

Det är ytterst allvarligt att man nu inom genteknologin, främst hybridDNA-tekniken,
i accelererad takt möjliggör framtagning av tidigare helt
otänkbara biologiska vapen.

Arvsmassan i t.ex. virus kan lätt förändras genom att man infogar gener Mot. 1989/90
för specifika gifter som starkt ökar virusets farlighet och smittsamhet. Effek- U405
tiva metoder finns också för att odla fram stora mängder av naturligt farliga
virus och andra smittämnen vi saknar skydd emot, liksom manipulerade variationer
eller helt nykonstruerade smittämnen. Även konstgjorda variationer
av kända smittämnen kan framställas för att infektera människor som är
vaccinerade mot det "naturliga smittämnet.

Sverige borde kunna spela en aktiv roll för att åstadkomma bra och effektiva
åtgärder för att stoppa den i flera länder misstänkta upprustningen av
biologiska stridsmedel. Den svenska regeringen bör internationellt och i
olika internationella fora verka för att få till stånd en bättre och effektivare
internationell konvention mot biologiska vapen.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4. Nordiskt samarbete

De nordiska länderna har trots att man valt skilda säkerhetspolitiska lösningar
i mycket en gemensam säkerhetspolitisk situation. De nordiska länderna
har också av tradition valt att i nedrustningspolitiska sammanhang ta
betydande hänsyn till varandra.

Mycket tyder på att gemensamma nordiska intressen kan bli allt viktigare,
inte minst beroende av utvecklingen inom CFE-förhandlingarna.

4.1 Kärnvapenfri zon

Det nordiska samarbetet har främst kommit att manifesteras i hanteringen
av frågan om en nordisk kärnvapenfri zon. Detta ursprungligen sovjetiska
förslag har länge med varierande styrka levt i de nordiska ländernas inrikespolitiska
debatt. Sedan ett par år arbetar en nordisk ämbetsmannagrupp på
hög nivå med samordning av ländernas syn på den kärnvapenfria zonen.

I detta sammanhang finns anledning att beröra den mer globalt applicerbara
frågan om negativa säkerhetsgarantier. Det får visserligen göras mot
bakgrunden av vilket värde överhuvudtaget garantier från stormakter gentemot
mindre stater har när det verkligen gäller deras egna intressen. Enligt
svensk uppfattning räcker det om kärnvapenmakterna gör legalt bindande
och generellt verkande åtaganden att avstå från bruk av kärnvapen mot
kärnvapenfri stat eller kärnvapenfri zon. Av den kärnvapenfria staten eller
zonen bör i gengäld inget annat krävas än att den avstår från kärnvapen genom
anslutning till icke-spridningsavtalet genom att ingå i kärnvapenfri zon
eller på annat legalt bindande sätt.

Det bör vara en angelägenhet för en alliansfri stat som Sverige att driva
frågan om generella negativa säkerhetgarantier inom FN:s ram. Sådana
skulle beträffande kärnvapenfria områden kunna fylla samma behov som avtal
om kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet.
Detta kan då uppnås utan att dessa behöver göra avkall på principer av
den natur t.ex. Sverige har när det gäller att undvika bilaterala avtal med
säkerhetspolitisk innebörd.

Regeringen bör noggrant och samordnat följa utvecklingen vad gäller förslag
om negativa säkerhetsgarantier eller kärnvapenfria zoner. Eftersom de 9

övriga nordiska länderna inte är företrädda i CD, bör Sverige där också be- Mot. 1989/90

akta synpunkter som kommit fram i pågående nordiska diskussioner. Möjlig- U405

heter att genom generella internationella överenskommelser uppnå fördelar
för kärnvapenfria stater, utan att dessa binds av i den säkerhetspolitiska suveräniteten
ingripande bilaterala överenskommelser, bör beaktas.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2 Marina frågor

För länder kringflutna av strategiskt viktiga hav är inte minst de marina frågorna
betydelsefulla. Risken för att avlägsnandet av ett viktigt landbaserat
kärnvapensystem ska resultera i ökad betydelse för de sjö- och luftburna systemen
kan ännu inte förbigås. I olika förhandlingsfora förbereds från
svensk sida olika förslag till rustningskontroll på det marina området. Kontroll-
och observationsmöjligheterna är här dock svåra att hantera, varför
förtroendeskapande åtgärder på det marina området är svåra att konstruera.

Oförutsägbarheten i marina dispositioner anses också vara en väsentlig del
av den stabilitet som skapas genom avskräckning på den strategiska nivån.

Inskränkningar i möjligheterna att oanmält bedriva luftlandsättnings- och
landstigningsövningar är dock exempel på realiserbara och för oss säkerhetspolitiskt
intressanta förslag inom kategorin förtroendeskapande åtgärder.

Detta bör med kraft drivas inom ESK-förhandlingarnas ram.

Från sovjetisk sida har t.ex. i generalsekreterare Gorbatjovs Murmansktal
1987 och åter i Helsingforstalet 1989 lagts fram förslag om regionalt samarbete
i norra Europa. Medan samarbete i miljö- och ekonomiska frågor välkomnas
har från de nordiska ländernas sida säkerhetspolitiskt samarbete och
sådana överläggningar avvisats. I synnerhet för de neutrala nordiska länderna
är det väsentligt att inte gå in i bilaterala säkerhetspolitiska relationer
med en supermakt. Denna hållning bör från svensk sida bibehållas. Det är
också ett gemensamt nordiskt intresse att reagera samordnat gentemot den
risk för regionalisering av nedrustningspolitiken, som ibland kan skönjas.

Det är naturligt att frågan om de nordiska havens frihet och vikten av att
marina rustningsbegränsningar blir globala och inte regionala främst uppmärksammats
från norsk sida. Den omedelbara närheten till den sovjetiska
supermakten gör det dock till ett gemensamt intresse för de nordiska länderna
att söka hindra att överenskommelser utformas så att den sovjetiska
militära överlägsenheten i Nordeuropa blir politiskt betungande för de nordiska
länderna.

Det nordiska informella samarbetet i nedrustningspolitiska frågor bör i
olika internationella förhandlingsfora liksom i direkta kontakter mellan regeringarna
upprätthållas och fördjupas.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.3 Flottbesök

Det måste understrykas att det är ett grundläggande svensk intresse att också
Östersjöns ställning som ett fritt hav invändningsfritt upprätthålls. Därvid är
det ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att delta i internationella örlogsbesök,
samt att sådana förekommer i svenska hamnar. Det är också viktigt att 10

bevara en gemensam nordisk handlingslinje i den för alla länder inrikespoli- Mot. 1989/90

tiskt svårhanterliga men säkerhetpolitiskt mycket viktiga flottbesöksfrågan. U405

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beaktandet av svenska säkerhetspolitiska intressen
i ESK-förhandlingarna vad beträffar den traditionella kopplingen till
den neutrala och alliansfria gruppen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på nedrustningsområdet
ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att forsknings- och analysarbetet som rör
olika staters militära och säkerhetspolitiska utveckling i Europa även
framgent hålls på en hög kvalitativ nivå,

4. att riksdagen begär att regeringen internationellt och i FN verkar
för att icke-spridningsavtalet i sina olika delar hävdas samt att uppslutningen
kring avtalet stärks,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att två
professurer bör inrättas inom det utrikes- och säkerhetspolitiska ämnesområdet
vid universiteten i Stockholm och Uppsala,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avtalet mellan Moskva och Washington beträffande
medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av alla nationer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt svenskt arbete för en global konvention
som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av kemiska vapen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om angelägenheten av ett intensivt svenskt arbete för
en effektivare internationell konvention om förbud mot tillverkning,
lagring och användning av biologiska vapen, samt att ett bra kontrollsystem
upprättas för att kontrollera efterlevnaden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om negativa säkerhetsgarantier och kärnvapenfria zoner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige inom ESK-förhandlingarnas
ram driver frågan vidare om anmälningsplikt för militära övningar av
olika slag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riskerna för regionalisering av nedrustningspolitiken.

11

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1989/90
motionen anförts om internationella örlogsbesök. U405

Stockholm den 22 januari 1990

Margaretha af Ugglas (m)

Alf Wennerfors (m) Inger Koch (m)

Eva Björne (m) Gunnar Hökmark (m)

Bertil Persson (m) Nic Grönvall (m)

1 IW9/V0:Ub543