En säkerhetspolitiskt förankrad nedrustningspolitik 1988/89

Motion 1988/89:U409 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) Mot

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: U409

av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) Mot

En säkerhetspolitiskt förankrad nedrustningspolitik 1988/89

U409

Innehållsförteckning sida

1 Nedrustningspolitikens förutsättningar 2

2 Inriktningen av svensk nedrustningspolitik 3

2.1 Säkerhetspolitisk förankring 3

2.2 Inriktning mot Europa 4

2.3 Säkerhetspolitisk beredning 4

2.4 Förberedande forskningsarbete 4

2.5 Anslagskrav 5

3 Förhandlingar mellan supermakterna 6

3.1 Sveriges agerande 6

4 Multilaterala nedrustningsförhandlingar 7

4.1 CD i Genéve 7

4.1.1 Provstopp 7

4.1.2 Icke-spridningsavtalet 8

4.2 Sexnationsinitiativet 9

4.3 Kemiska vapen 9

4.4 Negativa säkerhetsgarantier 10

4.5 Den europeiska säkerhetskonferensen 10

4.6 Mänskliga rättigheter 11

4.7 Förtroende-och säkerhetsskapande åtgärder 12

4.8 Balans inom ESK 12

5 Fördelning av resurser för en effektiv svensk nedrustningspolitik 13

6 Säkerhetspolitisk forskning 14

6.1 Förstärkning av den säkerhetspolitiska forskningen 14

6.2 Utrikespolitiska institutet 14

7 Hemställan 15

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr U409

1

1 Nedrustningspolitikens förutsättningar Mot. 1988/89

U409

Den svenska säkerhetspolitiken syftar till att bevara vårt lands frihet och
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i former, som vi själva väljer,
trygga en nationell handlingsfrihet. Denna skall göra det möjligt att inom
våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt,
socialt, kulturellt och varje annat avseende efter våra egna värderingar. I
samband därmed skall vi utåt verka för internationell avspänning och en
fredlig utveckling.

Så har Sveriges riksdag under en följd av år uttryckt målsättningen för
svensk säkerhetspolitik.

Säkerhets- och därmed även nedrustningspolitiken har att utgå ifrån
förhållandena i vår närmaste omvärld. Dessa präglas av den militära
maktbalans som byggts ur motsättningar mellan de öppna och demokratiska
samhällena i väst och de totalitära staterna i det av Sovjetunionen kontrollerade
östblocket.

Stabilitet mellan nationer och allianser är inte bara en fråga om militär
styrka och balans. Andra faktorer, inte minst politiska, måste vägas in.

Kulturellt och ekonomiskt samarbete kan aldrig i sig upplösa de spänningar
som har sin grund i skilda politiska system. Men de kan, liksom kontakter
mellan människor och folk, vara ett stöd för frihetens och fredens idéer som
långsiktigt påverkar den militära spänningen.

En fred som bygger på förtryck av hela länder eller folk kan aldrig ge
säkerhet mot våld eller bli bestående. Därför måste strävan att minska de
vapenarsenaler, som är ett hot mot vår globala överlevnad, gå hand i hand
med strävan till en utveckling, som bygger på respekt för de grundläggande
mänskliga rättigheterna och alla folks rätt till frihet.

1988 inträffade förändringar på den internationella scenen, som kommer
att få stor betydelse för inriktningen av det internationella arbetet för
rustningskontroll och avspänning. Detta gäller också Europa. Även om
denna intressanta utveckling inte uppmärksammats av regeringen i budgetpropositionens
överväganden om svensk nedrustningspolitik, måste den på
sikt påverka Sveriges agerande inom det internationella förhandlingsarbetet.

De långsiktiga effekterna av de reformsträvanden, som blivit allt tydligare
i det sovjetiska samhället, kan bedömas först när vi sett något påtagligt
resultat. Så länge strävanden mot demokrati, förändringar i yttrandefrihet
samt reformer inom det ekonomiska systemet inskränker sig till vad som
ryms inom ett enpartisystem och en socialistisk planekonomi, är utsikterna
att nå bestående och verkligt betydelsefulla framsteg små.

Folkens frihetslidelse, liksom den ekonomiska verkligheten i ett imperium,
som trots enorma naturresurser inte förmår förse sina medborgare med
livets nödtorft, kan på sikt framtvinga förändringar inom det sovjetiska
väldet. I det perspektivet är det möjligt att se fram mot ett Europa med öppna
gränser, fria människor och ett kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Därmed kan en stabilare grund byggas för alla folks fred och frihet. Behovet
av militära rustningar blir mindre. Vägen dit kan dock vara lång, och en

neddragning av militär styrka måste ske med stor känslighet för att behålla
maktbalans och stabilitet.

Ett ökat samförstånd mellan supermakterna och en ökad användning av
Förenta Nationerna som forum för förhandlingar och övervakning av
överenskommelser om vapenstillestånd samt tillbakadragande av ockupationsstyrkor
tycks öppna möjligheter för lösning av de många krig och
konflikter som i olika delar av tredje världen länge varit avgörande hinder för
framåtskridande och utveckling.

Samtidigt finns oroande tendenser till överföring av alltmer sofistikerad
militär teknik och för kärnvapenspridning i tredje världen. Den bristande
anslutningen till och respekten för icke-spridningsavtalet är oroande.
Uppgifterna om spridning av kemiska vapen till flera länder liksom rykten
om att trots totalförbud även biologiska vapen tillverkas är skrämmande.
Detta måste också påverka det internationella samfundets och därmed även
svenska prioriteringar i nedrustningsarbetet.

2 Inriktningen av svensk nedrustningspolitik

2.1 Säkerhetspolitisk förankring

I

Sverige har traditionellt spelat en aktiv roll i de olika multinationella
förhandlingar, som ägnas rustningskontroll och nedrustning. Vår alliansfria
ställning är ofta en tillgång. Alla realistiska och väl avvägda initiativ till
nedrustning bör ligga i svenskt intresse. Men vi har speciellt intresse av
åtgärder, som kan öka stabiliteten och minska krigsrisken i de delar av
världen som har direkt betydelse för vår egen nationella säkerhet.

Våra möjligheter att som liten alliansfri nation påverka förloppen är
många gånger begränsade. Även i det nedrustningspolitiska arbetet måste vi
också av resursskäl prioritera vissa uppgifter.

Vi skall givetvis fortsätta att verka på väl inarbetade områden där vi genom
erfarenhet och kompetens kunnat påverka viktiga frågor, såsom i kemivapenförhandlingarna
inom FN:s nedrustningsdelegation. När vi skall ge oss in
på nya områden, bör de egna säkerhetspolitiska värderingarna väga tungt.

1984 års försvarskommitté studerade på regeringens uppdrag hur vår
politik i internationella nedrustningsfrågor bättre skall kunna samordnas
med och förstärka övriga delar av säkerhetspolitiken. Kommittén sade bl. a.:

En systematisk säkerhetspolitisk beredning av möjliga nedrustningspolitiska
initiativ och en grundlig analys av möjliga säkerhetspolitiska konsekvenser
av tänkbara förhandlingsresultat torde ytterligare öka våra möjligheter att på
det nedrustningspolitiska området aktivt främja svensk säkerhet och föra en
nedrustningspolitik, som tar sikte på vad som kan vara uppnåeligt i vår
säkerhetspolitiska miljö och på det som kan vara av särskild vikt för vår
säkerhet.

Svenska insatser i det internationella arbetet för nedrustning har byggt på ett
avancerat försvarstekniskt kunnande. Detta i förening med vår alliansfria
politik har också gjort att vi har kunnat erbjuda kunskap och aktivt
deltagande i verksamhet syftande till att bygga upp kontrollsystem för
nedrustningsavtal. Denna inriktning inom nedrustningsarbetet passar vår

Mot. 1988/89
U409

säkerhetspolitiska profil och våra egna säkerhetspolitiska intressen. Mot. 1988/89

Frågor rörande de konventionella styrkeförhållandena och stabiliteten i U409
Europa bör ägnas ökad uppmärksamhet i den svenska nedrustningspolitiken.
INF-avtalet och det sovjetiska löftet att ensidigt inleda minskningen av
den sovjetiska överlägsenheten på det konventionella området i Europa
leder till att den internationella rustningskontroll- och nedrustningspolitiken
sannolikt får allt större direkt betydelse för vår egen säkerhetspolitiska
situation och för de militärstrategiska förutsättningarna.

Det kommer att ställas allt större krav på att vårt deltagande i denna
utveckling bygger på ett väl utvecklat samspel mellan de försvars- och
utrikespolitiska delarna av säkerhetspolitiken.

2.2 Inriktning mot Europa

Nedrustningsförhandlingar av stort intresse för oss i framtiden kommer
alltmer att föras bilateralt mellan supermakterna eller förläggas till alliansförhandlingar,
till vilka vi inte utan vidare har tillträde.

Det finns ändå skäl att koncentrera en stor del av intresset till områden
med speciellt intresse för Europa och vår egen säkerhet. Vi bör i det
internationella arbetet äga betydande trovärdighet som experter och som
legitima intressenter i frågor som har stor betydelse för Europa och speciellt
det nordeuropeiska området. Det ger ökad möjlighet att med tyngd hävda
det svenska intresset av acceptabel insyn i och möjlighet att påverka
förhandlingar, om vi kan visa kunskap och engagemang i frågor som har
betydelse för stabiliteten i vårt närområde.

2.3 Säkerhetspolitisk beredning

Betydelsen av en sådan säkerhetspolitisk beredning av framtida nedrustningspolitiska
initiativ, som försvarskommittén förordat, underströks av
regeringen i förra årets budgetproposition:

Utvecklingen i vårt närområde och det ökade strategiska intresset för vår del
av världen ställer betydande krav på säkerhetspolitiskt inriktade analyser
som underlag för beslut och svenskt agerande. Det är också ett starkt svenskt
intresse att ha ingående kunskaper om de ledande stormakternas politik och
om utvecklingen i Europa.

Vi instämmer i denna bedömning. Nedrustningspolitiken är en viktig del av
säkerhetspolitiken och stor omsorg bör fästas vid att göra säkerhetspolitiskt
inriktade analyser som underlag för det svenska agerandet.

De ökade kraven bör leda till att också ökade resurser avdelas för sådant
arbete. Nu föreslår regeringen emellertid minskade resurser för det seriösa
nedrustningspolitiska forskningsarbetet.

2.4 Förberedande forskningsarbete

Grundläggande forskning och analys på rustningskontrollområdet genomförs
inom FOA eller av FOA i samarbete med andra myndigheter. En bred
överblick i kombination med kvalificerad analys av delområden fordrar en
tvärinstitutionell samverkan.

I det s.k. Europaprojektet gav man 1986 en nyanserad bild av styrkerela- Mot. 1988/89
tionerna mellan de militära blocken i Europa. I projektet redovisades U409
dynamiken i tänkbara militära handlingsalternativ samt kvantitativa och
strukturella obalanser mellan blocken.

Europaprojektet har varit en god utgångspunkt för ett större och mera
djupgående arbete med framåtsyftande inriktning. I den allt snabbare
nedrustningspolitiska utvecklingen i Europa är det nödvändigt att resurser
avdelas för fortlöpande uppföljningsarbete.

Studium av styrkeförhållanden, möjliga förändringar av dessa, av teknisk
utveckling, av militära och säkerhetspolitiska doktriner samt av förhållandena
mellan dessa och militära styrkestrukturer kommer att vara mycket
betydelsefulla. De ger underlag för en effektiv svensk medverkan i de
sammanhang, som kan väntas få allt större betydelse för styrkebalansen och
den militära situationen i Europa.

Visst forskningsarbete framför allt inriktat mot området förtroendeskapande
åtgärder pågår. Detta är ett exempel på värdefullt arbete inriktat på
att ta fram underlag för ställningstaganden och för förhandlingsarbetet.

2.5 Anslagskrav

Supermaktsblockens allt större intresse för konventionella rustningar och för
de europeiska frågorna leder till ökad koncentration till dessa områden i det
svenska nedrustningsarbetet. Med utgångspunkt från den målsättning försvarskommittén
och regeringen angivit har FOA begärt anslag för forskning
kring en europeisk verifikationsregim för konventionella rustningsbegränsningar
samt för studier av möjligheter för omstrukturering av militära system
till ökad defensiv kapacitet. Dessa anslag måste beviljas. Dessutom krävs
anslag för att upprätthålla en grundkapacitet på detta område med åtminstone
två-tre forskare.

Sverige får ett stort ansvar för att med hjälp av de neutrala och alliansfria
länderna i Europa lägga förslag av tillräcklig tyngd och realism rörande
förtroendeskapande och säkerhetspolitiska åtgärder. Tyngdpunkten inom
den europeiska säkerhetskonferensen i de militära och säkerhetspolitiska
frågorna kommer att förskjutas till de alliansbundna 23-statsförhandlingarna
på ett sätt, som kan få förödande effekt för hela den känsliga balansen inom
ESK-processen.

Vi hemställer därför att anslaget F5. uppräknas med 2 miljoner till
15 498 000 kronor för att öka programdelen Europeisk säkerhet till
3 440 000 kronor.

Regeringen prioriterar fortfarande rymdfrågorna som ett viktigt arbetsområde
för svensk nedrustningspolitik. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt
att regeringen avslår FOA:s begäran om anslag till analysarbete
avseende satellitbilder liksom anslag för fortsatt internationellt samarbete
och uppföljning av det tidigare studiearbetet kring en kommunikationssatellit.
FOA:s arbete på rymdområdet är ett exempel på ett forskningsfält, som
kan ge värdefulla erfarenheter inte bara för det internationella förhandlingsarbetet
utan också direkt för våra egna säkerhetspolitiska behov.

5

Regeringen meddelar i propositionen att man ämnar återkomma beträf- Mot. 1988/89

fande anslag till en seismisk datacentral. Vi hemställer att regeringen U409

samtidigt återkommer angående medel för det planerade rymdforskningsprogrammet.

3 Förhandlingar mellan supermakterna

Avtalet mellan supermakterna om skrotning av landbaserade medeldistansmissiler
har fått stor politisk betydelse.

INF-avtalet innebär att endast en mindre del av de totala kärnvapenarsenalerna
avlägsnas. Men det är det första avtal som inneburit en överenskommelse
om nedrustning av befintliga kärnvapen. Det innebar också att
Sovjetunionen lämnade den tidigare koppling som gjorts mellan kraven på
stopp för det amerikanska strategiska försvarsinitiativet SDI å ena sidan och
nedrustning på kärnvapenområdet å den andra. Detta tillgodoser bl.a. de
krav som framfördes i NATO:s s.k. nolloption från 1981. Avtalet är mer
långtgående genom att även vissa robotar med kortare räckvidd än de som
avsågs i den ursprungliga nolloptionen tagits med.

USA och Sovjetunionen har enats om ett kvalificerat verifikationssystem
för att kontrollera avtalets efterlevnad. Detta kan allmänt leda till ett
genombrott också på verifikationsområdet.

Avtalet var också ett framsteg för principen att ett nedrustningsavtal inte
behöver vara strikt symmetriskt i fråga om antalet stridsspetsar eller
vapenbärare. Man har också tagit hänsyn till strukturella olikheter i de båda
supermakternas rustningar. I samma anda kan man se generalsekreterare
Gorbatjovs löfte hösten 1988 om en ensidig minskning av konventionella
styrkor, bl.a. i Europa. Det sovjetiska löftet att dra tillbaka 500 000 man och
10 000 stridsvagnar kan, utöver behovet av att omfördela resurser från den
övertunga militära sektorn, också ses som ett erkännande av den länge från
NATO-håll påtalade sovjetiska överlägsenheten på det konventionella
området.

Givetvis kommer hela minskningen att ske på bekostnad av den minst
moderna utrustning som Sovjetunionen har till sitt förfogande. Spekulationerna
kring hur mycket av nedskärningen som kan tas ur dolda reserver, t.ex.
utbildningsfordon, måste också beaktas. Vissa bedömare menar även att
nedskärningar av denna typ bör ses som ett led i en rationaliseringsprocess,
där de frigjorda resurserna på sikt kommer att utnyttjas för en modernisering
av de sovjetiska WP-styrkorna. Från nordisk sida måste riskerna för en
regionalisering av nedrustningspolitiken beaktas.

3.1 Sveriges agerande

I offentliga kommentarer från den svenska regeringen till det sovjetiska
utspelet om ensidig minskning av konventionella styrkor i Centraleuropa har
framhållits att en sådan t.o.m. kan öka spänningen i norr.

Ett genombrott i förhandlingarna inom ESK angående de konventionella
styrkorna, en analys och eventuell förhandling" rörande de militära
styrkornas anpassning till officiella säkerhetspolitiska doktriner samt ytterligare
framsteg vad gäller förtroendeskapande åtgärder torde vara en förut- 6

sättning för framsteg vad gäller de s.k. slagfältskärnvapnen. Regeringen Mot. 1988/89

förordar i propositionen, utan att närmare ange på vilket sätt eller i vilka fora U409
det ska genomföras, ett svenskt stöd för den gamla tanken på en korridor fri
från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Med de förhandlingsutsikter som
nu är aktuella mellan supermakterna ter sig en smal korridor fri från
slagfältskärnvapen som en otillräcklig och felaktig målsättning. Mer övergripande
lösningar har redan diskuterats mellan supermakterna. De förslag som
regeringen ytligt redovisar i propositionen tycks delvis vara passerade av den
faktiska internationella utvecklingen.

En svensk beredskap inför utvecklingen på dessa områden fordrar enligt
vår mening en viss omorientering av svensk nedrustningspolitik i den riktning
som förordats av 1984 års försvarskommitté. Regeringen har givit även den
nyligen tillsatta 1988 års försvarskommitté direktiv att åter undersöka hur
nedrustningspolitiska initiativ ska kunna sättas in i ett säkerhetspolitiskt
sammanhang.

Mot denna bakgrund finner vi det anmärkningsvärt att regeringen föreslår
nedskärningar i forskning rörande rustningsbegränsning och nedrustning.

Det påpekas särskilt att nedskärningar i denna verksamhet vid försvarets
forskningsanstalt bl.a. bör göras inom området europeisk säkerhet.

De internationella förhandlingarna om nedrustning och rustningskontroll
kommer inom en snar framtid troligen att beröra områden som har konkret
betydelse för svensk säkerhetspolitik. Därför bör alla svenska nedrustningspolitiska
initiativ redan innan de framförs internationellt också värderas
utifrån sin betydelse för trovärdigheten i svensk säkerhetspolitik liksom
deras betydelse för att bevara den relativa lågspänningen i det nordiska
området. En omsorgsfull avvägning mot övriga nordiska länders intressen är
i detta sammanhang önskvärd.

Detta bör gälla inte bara nya förslag. Det gäller i hög grad även äldre
svenska förslag, eftersom utvecklingen radikalt kan ha ändrat förutsättningarna
för och följderna av deras genomförande.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

4 Multilaterala nedrustningsförhandlingar

En liten alliansfri stats förmåga att påverka supermaktsförhandlingarna är
ringa. Men det är naturligt att svenska företrädare ändå framför våra
synpunkter på utvecklingen även inom områden, där förhandlingarna
huvudsakligen bedrivs bilateralt mellan supermakterna. Vårt eventuella
inflytande ligger då i den sakliga tyngd våra argument har.

Störst inflytande kan Sverige ha i de multilaterala förhandlingar där vi
deltar som fullvärdig part. En av dessa är FN:s nedrustningsdelegation, CD
(Conference on Disarmament) i Genéve.

4.1 CD i Genéve

4.1.1 Provstopp

Försök att åstadkomma ett fullständigt kärnvapenprovstopp står sedan
flera år på CD:s dagordning. Tidigare har man, inte minst genom svensk

medverkan, varit nära att komma överens om ett mandat för reala Mot. 1988/89

förhandlingar om ett fullständigt provstopp. Under det senaste året har det U409

dock stått klart att supermakterna vill koncentrera sina provstoppsförhand

lingar till bilaterala kontakter. Från svensk sida bör dock arbetet fortgå på att

få till stånd en multilateral real förhandling inom CD. Det pågår också ett

frivilligt arbete med övervakning av det existerande partiella provstopps

avtalet. Sverige samarbetar i denna fråga med USA, Sovjetunionen och

Australien.

4.1.2 Icke-spridningsavtalet

Ett av de viktigaste avtal som existerar på kärnvapenområdet är ickespridningsavtalet,
ingånget 1970. I detta förbinder sig länder som inte
förfogar över kärnvapen att avstå från att tillverka eller inhandla sådana.
Kärnvapenmakterna åläggs att avstå från spridning av kärnvapen och
kärnvapenteknologi till nya länder samt att själva minska sina kärnvapenarsenaler.

Det internationella atomenergiorganet IAEA har i uppgift att kontrollera
att avtalet efterlevs. De länder som ansluter sig till avtalet måste tillåta
inspektion av sina anläggningar inom kärnteknikområdet, t.ex. kärnkraftverk.
Kärnvapenmakterna är enligt avtalet undantagna från denna kontroll.

USA, Storbritannien och Sovjetunionen, liksom även Frankrike, som står
utanför avtalet, har ändå erbjudit sig att ställa delar av sina civila kärnenergiprogram
under IAEA:s kontroll.

Sverige, som tidigt hade kapacitet att tillverka och skaffa egna kärnvapen,
anslöt sig omedelbart till icke-spridningsavtalet. Vi har därmed förbundit oss
att inte tillverka eller skaffa egna kärnvapen eller exportera klyvbart
material. Vi har underkastat oss internationell kontroll av våra kärnkraftsanläggningar.

1985 års granskningskonferens slog enigt fast att avtalet är väsentligt för
internationell fred och säkerhet. Supermakterna kan genom INF-avtalet
sägas ha beträtt en väg som kan leda till att de på ett bättre sätt uppfyller sin
del av avtalet, nedrustning av kärnvapenarsenalerna.

Samtidigt äger en mycket oroande utveckling rum i tredje världen, där
flera länder redan förfogar över eller anses utveckla medeldistansmissiler,
som mycket väl kan förses med kärnvapenstridsspetsar. Argentina har i
samarbete med Irak och Egypten utvecklat en medeldistansmissil. Kinesiska
och sovjetiska missiler har exporterats till ett flertal länder, bl.a. inom
arabvärlden. Israel förfogar över både kärnvapenkapacitet och missiler.

Sydafrika och Chile har i skuggan av internationella vapenembargon byggt
upp en ansenlig egen vapenproduktion. Även Sydafrika och Indien anses ha
kärnvapenkapacitet. Brasilien och Pakistan räknas till de s.k. tröskelstaterna,
d.v.s länder med förmåga och troligt intresse att skaffa sig kärnvapen.

Problemet med spridning av kärnvapenteknologi och annan avancerad
militär teknologi ökar. Det är utomordentligt betydelsefullt att ickespridningsavtalet
i sina olika delar hävdas och att uppslutningen kring detta
stärks.

Sverige bör snarast börja ett omsorgsfullt förberedelsearbete inför nästa
års granskningskonferens. Det bör också övervägas om Sverige kan verka för

ökade resurser till IAEA för att denna internationella myndighet på ett så Mot. 1988/89
effektivt sätt som möjligt skall kunna fullgöra sin kontrolluppgift. U409

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

4.2 Sexnationsinitiativet

Sveriges statsminister deltar i det s.k. sexnationsinitiativet. Denna grupp
regeringschefer arbetar för att bilda opinion i kärnvapenfrågan. Gruppen
förespråkar det fullständiga provstopp som sedan länge är föremål för
förhandlingar såväl i CD som bilateralt mellan supermakterna.

Av initiativets sex deltagare företräder hälften länder som inte anslutit sig
till icke-spridningsavtalet. Viktiga tröskelstater är Indien och Argentina,
militärt tunga makter i sina delar av världen och kända som aktiva
motståndare till icke-spridningsavtalet. Att gruppens trovärdighet i kärnvapenfrågor
undergrävs av detta är uppenbart. Sveriges statsminister bör
överväga om han skall fortsätta samarbetet inom det s.k. sexnationsinitiativet.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.3 Kemiska vapen

Risken ökar för spridning av kemiska vapen till nya länder. En överenskommelse
som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av kemiska vapen bör
träffas inom ramen för ett globalt arbete. Regionala överenskommelser är,
bl.a. med tanke på lättheten att överföra kemiska vapen och kunskaper om
deras framställning, inte tillfredsställande. En överenskommelse bör vara
strukturell, d.v.s. hindra tillverkning, lagring och användning över huvud
taget. Förhandlingarna bör därför även i fortsättningen koncentreras till CD.

Sverige måste motarbeta försök att flytta över hela eller delar av arbetet på
att åstadkomma en konvention mot kemiska vapen från CD till något annat
forum.

Av betydelse för arbetet är avgränsningen mellan vapen och civila kemiska
industriprodukter, den betydande risken för spridning av denna förhållandevis
enkla teknologi till andra länder, liksom de betydande svårigheterna att
kontrollera avtalets efterlevnad.

Förhoppningarna om att kunna få till stånd en hållbar konvention mot
kemiska vapen var stora för något år sedan. Sedan dess har en skrämmande
utveckling ägt rum. Irak har bevisligen förbrutit sig mot redan existerande
förbud mot användning av kemiska vapen. Beklagligt nog har detta
motbjudande övergrepp, riktat också mot landets egen befolkning, mötts av
relativt ljumma protester från det internationella samfundets sida.

Pariskonferensen om kemiska vapen i januari 1989 får dock anses vara en
diplomatisk framgång och bör ge positiva impulser till det fortsatta förhandlingsarbetet
inom CD. Konferensens största betydelse synes vara att långt
fler länder än de fyrtio som ingår i CD direkt engagerats i arbetet på ett
förbud mot användning samt produktion och lagring av kemiska vapen.

Kemiska vapen synes emellertid i dag finnas i allt fler länder. Den relativt
enkla teknologin och de stora svårigheterna att skapa en effektiv kontroll av
tillverkningskapacitet och förekomst av sådana vapen gör risken stor att 9

kemiska vapen blir de mindre tekniskt avancerade och fattigare ländernas Mot. 1988/89

ersättning för kärnvapen. Risken är stor att många länder ställer sig utanför U409

en eventuell konvention. Många länder, särskilt i tredje världen, står redan
utanför icke-spridningsavtalet.

Konventionen bör utformas så, att det politiska priset för icke-anslutning
blir högt. En konvention bör ratificeras först när nyckelländer i industrivärlden
och i tredje världen anslutit sig. I arbetet bör man också uppmärksamma
de svårigheter av snarare folkrättslig än teknisk natur som måste lösas.

Uppgifter om tillverkning och användning av kemiska vapen, liksom även
tillverkning av biologiska vapen gentemot vilka en förbjudande konvention
redan finns, är oroande. Respekten för ingångna avtal måste upprätthållas.

Sverige bör arbeta med frågorna om kemiska vapen utifrån de linjer som
här angivits. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.4 Negativa säkerhetsgarantier

Med reservation för vilket värde överhuvudtaget garantier från stormakter
gentemot mindre stater har när det verkligen gäller deras egna intressen,
förtjänar frågan om negativa säkerhetsgarantier ytterligare att övervägas.

Enligt svensk uppfattning räcker det om kärnvapenmakterna gör legalt
bindande och generellt verkande åtaganden att avstå från bruk av kärnvapen
mot kärnvapenfri stat eller kärnvapenfri zon. Av den kärnvapenfria staten
eller zonen bör i gengäld inget annat krävas än att den avstår från kärnvapen
genom anslutning till icke-spridningsavtalet, genom att ingå i kärnvapenfri
zon eller på annat legalt bindande sätt.

Med tanke på de olika förslag om kärnvapenfria zoner som förts fram i
olika delar av världen bör det vara en angelägenhet för en alliansfri stat som
Sverige att driva frågan om generella negativa säkerhetsgarantier inom FN:s
ram. Sådana skulle beträffande kärnvapenfria områden kunna fylla samma
behov som avtal om kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria
staternas egen säkerhet. Detta kan då uppnås utan att dessa behöver göra
avkall på principer av den natur t.ex. Sverige har när det gäller att undvika
bilaterala avtal med säkerhetspolitisk innebörd.

Regeringen bör noggrant följa utvecklingen vad gäller förslag om negativa
säkerhetsgarantier eller kärnvapenfria zoner. Eftersom de övriga nordiska
länderna inte är företrädda i CD, bör Sverige där också beakta synpunkter
som kommit fram i pågående nordiska diskussioner. Möjligheter att genom
generella internationella överenskommelser uppnå fördelar för kärnvapenfria
stater, utan att dessa binds av i den säkerhetspolitiska suveräniteten
ingripande bilaterala överenskommelser, bör beaktas.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

4.5 Den europeiska säkerhetskonferensen

Den europeiska säkerhetskonferensen tycks vara ett i sin struktur idealiskt
forum för de kommande årens arbete för avspänning och nedrustning i
Europa. Förhandlingar om styrkereduktioner och förtroendeskapande
åtgärder på det militära området kan där föras framåt parallellt och med stöd
av framsteg inom ESK:s övriga områden. Det gäller frågor som respekten för 10

de mänskliga fri- och rättigheterna, ökat informationsutbyte, mänskliga Mot. 1988/89
kontakter samt ökad öppenhet för kulturellt, tekniskt och ekonomiskt U409
samarbete.

Förhandlingar med anknytning till ESK om nedrustning i Europa kommer
att föras mellan militärallianserna. Hur Sverige och de övriga alliansfria och
neutrala staterna på ett godtagbart sätt ska kunna få, inte bara fortlöpande
och tillräcklig information om, utan också möjlighet att framföra sina
synpunkter i dessa förhandlingar bör även i fortsättningen ägnas speciell
uppmärksamhet. \

Nedrustningsförhandlingar syftar till att begränsa vapenarsenalerna, medan
arbetet i den europeiska säkerhetskonferensen syftar till att motverka och
undanröja de konfliktanledningar som skulle kunna utlösa användning av
vapen. Genom de förtroendeskapande åtgärderna på det militära området
söker man också försvåra i synnerhet överraskande användning av vapen
som medel att lösa mellanfolkliga konflikter.

4.6 Mänskliga rättigheter

Det hittills mest konkreta arbetet inom ESK har varit försöken att befästa
respekten för de mänskliga rättigheterna. Strävan har varit att öppna
gränserna för ett naturligt umgänge mellan de europeiska folk, som trots sin
gemensamma historia och kultur genom den sovjetiska diktaturstatens grepp
om Östeuropa så tragiskt har skilts åt.

Först genom respekt för nationers rätt till självbestämmande och för
individens medborgerliga rättigheter och individuella frihet kan man skapa
den avspänning, som är förutsättningen för att internationell säkerhet ska
kunna bygga på förtroende i stället för på maktbalans.

Under ESK:s uppföljningskonferens i Wien har frågorna om de mänskliga
rättigheterna, religionsfriheten och den för oss självklara rättigheten att få
resa ut ur och in i sitt eget land visat sig vara mest svårlösta. Men det är också
här som de största framstegen gjorts.

De s.k. Helsingforsgrupper, som med början i Moskva bildades i slutet av
sjuttiotalet för att följa hur avtalen efterlevdes, har en viktig uppgift att fylla,
inte minst fram till den konferens om mänskliga rättigheter, som skall hållas i
Moskva 1991.

Den internationella federationen, som har säte i Wien och för närvarande
svensk generalsekreterare, driver ett outtröttligt och kvalificerat arbete för
att sprida kunskap om Helsingforsdokumentet och bevaka dess efterlevnad.

Det är ett självklart krav på signatärmakterna att medborgarrättsgrupper,
vars arbete består i spridning av kunskap om och kontroll av efterlevnad av
Helsingforsdokumentets överenskommelser om de mänskliga rättigheterna,
skall få verka i sina hemländer. Stödet just för spridning av kunskap om
dokumentet och dess innebörd, samt enskilda medborgares eller gruppers
möjligheter att övervaka den egna regeringens efterlevnad av dokumentet,
har formellt stärkts genom vad som nu uppnåtts i Wien.

Det är viktigt att Sverige opinionsmässigt stöder Helsingforsgruppernas
arbete och inom ESK bevakar att överenskommelserna också efterlevs i
praktiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.7 Förtroende-och säkerhetsskapande åtgärder Mot. 1988/89

U409

Inom ESK har det också öppnats intressanta möjligheter att genom
förtroendeskapande åtgärder och restriktioner på det militära området
minska risken för överraskande angrepp och hindra att vapnen kommer till
användning. I fortsättningen kommer också förhandlingar om europeisk
stabilitet, där rena nedrustningsåtgärder kan bli aktuella, att föras inom
ESK:s ram, dock endast mellan militäralliansernas medlemmar.

Under den delkonferens som hösten 1986 avslutades i Stockholm behandlades
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, s.k. CSBM, på det
militära området. Konferensen får betraktas som förhållandevis framgångsrik.
Den svenska delegationen, sammansatt av erfarna förhandlare, militära
experter och säkerhetspolitiskt kunniga forskare kunde göra en betydelsefull
insats i förhandlingsarbetet. Samtidigt fick man på grund av de förhandlade
åtgärdernas natur en värdefull erfarenhet av att tvingas göra en rent militär
utvärdering av effekterna av olika förslag.

De rustningskontrollåtgärder, som ser ut att nu koncentreras till 23statsförhandlingarna
men inom ramen för ESK, kan bli militärt mycket
betydelsefulla. De kan bli en allt viktigare komponent i de militära
styrkerelationerna och maktbalansen i Europa.

Redan under Stockholmskonferensen kunde man skönja risker för att
uppgörelser mellan militärallianserna kan komma att få en utformning, som i
vissa lägen kan försvåra de neutrala ländernas säkerhetssträvanden. Risken
för detta kan öka, när de neutrala staterna inte längre som fullvärdiga
förhandlingsdeltagare får följa processen. Samtidigt kan det innebära en
fördel att inte på det symmetriska sätt som präglat ESK-uppgörelserna
behöva underkasta sig restriktioner. Med tanke på de neutrala staternas
ojämförligt mindre försvarsresurser skulle sådana kunna drabba dem
ofördelaktigt.

4.8 Balans inom ESK

Sverige kommer att deltaga fullt ut i den del av förhandlingarna, som med
alla 35 staterna som deltagare skall fortsätta arbetet med förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder. Forsknings- och utvecklingsarbete pågår på
detta område inom FOA:s program för europeisk säkerhet och arbetet bör
fortsätta och förstärkas. Med tanke på de försvarspolitiska kunskaper och
tekniska resurser som de olika alliansfria och neutrala staterna förfogar över
kan ett förhållandevis stort ansvar för att ge dessa förhandlingar tillräcklig
tyngd och intresse komma att vila på svensk kreativitet och uthållighet.

Detta gäller särskilt som det finns en risk för att de alliansbundna staterna,
med sina större förhandlings- och utvecklingsresurser, kan komma att
koncentrera sitt intresse till 23-statsförhandlingarna.

Betydande intresse måste ägnas en svensk förhandlingskapacitet inför det
fortsatta arbetet inom ESK. Det gäller bl.a. att försöka påverka avgränsningen
mellan de båda huvudområdena förtroendeskapande åtgärder och
nedrustning, så att så många tunga frågor som möjligt kommer att beröras i
35-statsförhandlingen.

12

Inom ramen för den av oss ovan föreslagna förstärkningen av resurserna Mot. 1988/89

för forskning om europeisk säkerhet kan frågor både tillhörande 35- U409

statsförhandlingarnas område och alliansfrågorna belysas. Ett fortlöpande
kvalificerat arbete behövs för att vi skall kunna få en stabil grund för
kommande svenska insatser i de militärpolitiska och rent säkerhetspolitiska
delarna av ESK-förhandlingarna.

Detta är viktigt för att behålla sådan tyngd i ESK:s första korg att den
riktiga balansen i processen bevaras. Som anges i motionen bör regeringen
beakta vikten av att det svenska arbetet i de säkerhetspolitiska delarna av
förhandlingen inriktas på ett sätt som bidrar till att bevara balansen inom
ESK-processen som helhet.

5 Fördelning av resurser för en effektiv svensk
nedrustningspolitik

Sveriges av tradition engagerade arbete inom den internationella nedrustningspolitikens
ram har tveklöst ett brett stöd hos svenska folket.

Under anslaget F., Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor, anslås
medel för det nödvändiga forsknings- och utvecklingsarbete som stöder
nedrustningspolitiken och för säkerhetspolitisk forskning vid Stockholms
internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) samt vid utrikespolitiska
institutet.

Den nedrustningspolitiskt inriktade seriösa forskningen behandlas mycket
restriktivt. FOA får t ex knappt två tredjedelar av de resurser som gavs förra
året.

Under samma anslag anslås stora och ökande summor till den verksamhet
för upplysning och studier på området fred och nedrustning, som bedrivs av
olika ideella föreningar eller sammanslutningar, s.k. fredsrörelser. En del av
dessa bedriver en verksamhet som i vissa avseenden går stick i stäv mot
officiell svensk säkerhets- och utrikespolitik.

Moderata samlingspartiet kan inte stödja regeringens sätt att fördela
resurser inom den svenska nedrustningspolitiken. Det är orimligt att de
medel som avdelas för dessa organisationer ökar kraftigt samtidigt som
drastiska nedskärningar görs i det seriösa forskningsarbetet för nedrustningspolitikens
bedrivande och stor återhållsamhet präglar anslagen till utrikesförvaltningen.

Vissa av de organisationer, som här åtnjuter statsbidrag för denna typ av
verksamhet kan dessutom fortleva helt utan statsbidrag. De kan då också
med större integritet behålla beteckningen non-governmental organisations,
en beteckning, som i internationella sammanhang många gånger kan vara av
betydelse då det gäller tillträde till konferenser m.m. Detta gäller uppenbarligen
t.ex. arbetarrörelsens fredsforum, som har tillgång till det socialdemokratiska
partiets och fackföreningsrörelsens i det svenska samhället unikt
stora ekonomiska resurser.

Vi föreslår därför ett i förhållande till regeringens förslag med 10 miljoner
kronor minskat anslag till organisationerna. Den omfördelning som regeringen
därvid kan komma att göra bör ske med utgångspunkt från att
organisationer med seriös verksamhet eller utan andra ekonomiska resurser

av betydelse mycket väl kan få ökat stöd medan andras minskar. Mot. 1988/89

Av därigenom frigjorda medel har vi i denna motion begärt annan U409

användning av tre miljoner. Två miljoner bör omfördelas för en omedelbar
förstärkning av FOA:s program för europeisk säkerhet. En miljon kommer
enligt det följande att föreslås förstärka det ekonomiskt starkt ansträngda
Utrikespolitiska institutet. Resterande sju miljoner har vi i separat motion
föreslagit för användning till andra ändamål.

Vi redovisar i vår motion angående vissa budgetfrågor inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde våra förslag till hur dessa medel skall
användas.

6 Säkerhetspolitisk forskning

6.1 Förstärkning av den säkerhetspolitiska forskningen

För att långsiktigt skapa en större kunskap om den svenska säkerhetspolitiken,
inte minst på det utrikespolitiska området, är forskningen vid universitet
och högskolor liksom vid en rad andra institut som FOA, SIPRI och
militärhögskolan av stor betydelse. Det är också viktigt att t.ex. samhällsvetenskapliga
forskningsrådet uppmärksammar möjligheter att vid universitet
och högskolor stödja projekt med säkerhetspolitiskt relevant inriktning.

En avsevärt mindre medelsram än den regeringen föreslagit för delposten
Studier och forskning under anslaget F3 skulle, given till de etablerade
statsvetenskapliga institutionerna med betydligt högre effekt ge tillskott av
för hela samhället viktiga kunskaper än den medelsanvändning regeringen
nu föreslagit. En förstärkning av forskningen på detta område skulle öppna
nya utbildningsmöjligheter för studenter och forskare.

Eftersom resurserna för vad som benämns freds- och konfliktforskning
synes goda, bör en inriktning mot säkerhetspolitisk forskning i stället
eftersträvas. Riksdagens försvarsutskott och utrikesutskott har under flera år
i olika sammanhang uttalat sig om behovet av en sådan förstärkning.

Vi välkomnar att regeringen äntligen efter upprepade krav från riksdagen
nu utreder frågan om en förstärkning av den säkerhetspolitiska forskningen
vid våra universitet och högskolor.

6.2 Utrikespolitiska institutet

Av speciell betydelse är den forsknings- och föreläsningsverksamhet som
bedrivs vid utrikespolitiska institutet. Forskningen försvåras av ständiga
ekonomiska problem.

Att ge Sverige ett internationellt namn i meningsutbytet på det strategiska
området fordrar att vi bygger upp ett institut med tillräckliga resurser.

Utrikespolitiska institutet är det naturliga embryot för en sådan verksamhet.

Jämfört med liknande institut i andra länder är dock dess resurser blygsamma.
De bör stegvis byggas ut. Som ett steg i denna riktning föreslår vi att
institutet under kommande budgetår tillförs medel så att de akuta ekonomiska
problemen kan bemästras. Den omorganisation som föreslås bör på sikt
bilda en grund för en positiv utveckling av institutets verksamhet.

Det anslag regeringen föreslagit till utrikespolitiska institutet kompenserar 14

dock inte ens för den mycket stora hyreshöjning institutet oförutsett drabbats Mot. 1988/89
av. U409

Vi hemställer därför att regeringen under anslaget D4. anslår vad institutet
begärt, nämligen 5 258 000 kronor. Därutöver bör forskningsverksamheten
vid institutet under anslaget F6. förstärkas med 593 000 kronor utöver vad
regeringen föreslagit. I jämförelse med regeringens förslag vill vi därmed
hemställa om en ytterligare förstärkning av utrikespolitiska institutet med en
miljon kronor.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen för att möjliggöra i motionen angiven förstärkning
av programdelen Europeisk säkerhet under anslaget F5. för budgetåret
1989/90 anslår 15 498 000 kronor,

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till medelsanvisning
för att möjliggöra fortsatt forskningsarbete på rymdområdet i
enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om värdering av förslag på nedrustningsområdet ur
ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om insatser för att åstadkomma ökade resurser för
IAEA,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om överväganden angående fortsatt deltagande i
sexnationsinitiativet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt svenskt arbete för en global konvention
mot kemiska vapen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och kärnvapenfria
zoner,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till övervakning av Helsingforsdokumentets
efterlevnad då det gäller mänskliga rättigheter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående sådan inriktning av det svenska arbetet
inom ESK:s säkerhetspolitiska del att balansen inom ESK-processen
kan behållas,

10. att riksdagen under anslaget F3. för budgetåret 1989/90 anslår
15 000 000 kronor,

11. att riksdagen under anslaget D4. Utrikespolitiska institutet för
budgetåret 1989/90 anslår 5 258 000 kronor,

15

12. att riksdagen under anslaget F6. Forskningsverksamhet vid Mot. 1988/89
utrikespolitiska institutet för budgetåret 1989/90 anslår 2 768 000 U409
kronor.

Stockholm den 25 januari 1989
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wenner fors (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Nic Grönvall (m)

Gunnar Hökmark (m)
Bertil Persson (m)
Carl Bildt (m)

gotab 16633, Stockholm 1989